41. Blind Willie McTell, 1983 (Bootlegs Series Vol. 1-3, 1991) [5]
En högt, högt älskad låt bland Dylanfansen. Inspelad under Infidels-sessionerna men ratad av Dylan i sista stund av okänd anledning. Det är en stillsam ballad, alldeles bedövande i all sin stämningsfulla fullkomlighet. Sångaren sitter på sitt hotellrum och blickar ut genom sitt fönster, vad han ser utanför är den amerikanske söderns skamfyllda historia. Dylan målar en tavla med en sådan skicklighet att låten har beskrivits som en kulmination av hans artisteri.
Men det är ingen tavla som man kan måla med en pensel, den är full av alla sinnesintryck ”See them big plantations burning/Hear the cracking of the whips/Smell the sweet magnolia blooming”. Men det blir aldrig mer eller tydligare än sinnesintryck, kvinnan vid floden med den välklädda mannen och hans hembryggda whiskey, ugglan som sjunger för stjärnorna medan tälten tas ned och så den ständigt närvarande hyllningen till söderns blueslegend Blind Willie McTell.
Det ligger mycket vemod, riktigt tungt vemod, och skam över både ord och musik. Samtidigt något universellt vackert och överbryggande. Men i slutändan kommer allting ner till framförandet, det är där det avgörs. Dylans närvaro är total, han låter inte en hundradel gå undan orörd. Lyssnaren är fast redan från första ackordet.
42. Love Sick (Time out of Mind, 1997) [12]
Någonting med den där monotona rytmen, jag får känslan av en gungstol. Jag kan tänka mig Dylan sitta i en gungstol och sjunga den, jag kan tänka mig sitta i en gungstol och höra den, kanske sjunga med; ”sometimes… the silence can be like thunder/sometimes… I wanna take to the road and plunder”.
Love Sick framställs ofta som det starkaste spåret på Time out of Mind och den fångar onekligen det mesta som utgör albumet i sin helhet. ”I see, I see silhouettes in the window/I'll watch them 'til they're gone/And they leave me hangin' on/To a shadow”. Men det finns fler mästerverk på albumet som grammisbelönades 1998, för alla som trodde att Dylan var historia.
43. Mr. Tambourine Man (Bringing it all Back Home, 1965) [14]
En av Dylans absolut mest berömda låtar. Själv såg jag ingen storhet i den förrän jag började sätta mig in i Dylan och upptäckte verserna. Det är en svindlande resa i Dylans poesi som bara flödar fram ur en sångare som finner sig klarvaken trots att han suttit vaken genom natten och nu ser mrogonen komma; ”Though I know that evenin's empire has returned into sand/Vanished from my hand/Left me blindly here to stand but still not sleeping/My weariness amazes me, I'm branded on my feet/I have no one to meet/And the ancient empty street's too dead for dreaming”.
Sin position som odödligt mästerverk har redan fastslagits även av icke-Dylanfansen men det är inte i den lättillgängliga melodin eller i refrängen som storheten ligger, utan i versernas poesi som är skrivna med en nästan otäck precision, rytm, balans och rikedom.
44. As I Went out One Morning (John Wesley Harding, 1967) [-]
Som så mycket annat på John Wesley Harding är det en gåta utan svar. Briljant och storslagen i all sin makalöst minimalistiska miljö. Framförd på ett uråldrigt språk som faller sig alldeles naturlig till den ålderdomliga musiken. Samtidigt framstår både musiken och texten än idag som något nytt och helt unikt. En morgon är han ute ”to breathe the air around Tom Paine’s”. “I spied the fairest damsel/That ever did walk in chains/I offer'd her my hand/She took me by the arm/I knew that very instant/She meant to do me harm”.
En kort dialog följer innan Tom Paine själv kommer springande och ber om ursäkt för allt hon ställt till med. Kvar blir vi stående, lika konfunderade, övergivna och tvehågsna som sångaren som blir stående ensam på Tom Paine’s ägor.
Tom Paine var en av de Förenta Staternas ”Founding fathers” och Dylan hade några år tidigare tilldelats en utmärkelse av The Thomas Paine Society där han under ceremonin ställt till med en mindre skandal. Men vi vet inte ifall vi ska söka svaren där eller om det bara är villospår.
45. Chimes of Freedom (Another Side of Bob Dylan, 1964) [93]
Han är på väg hem med sitt sällskap då de överraskas av ett åskoväder. Hukade i en ports skydd ser han åskan och blixten som en klocka som slår för frihet och rättvisa. Texten är en av Dylans första djupa dyk ner i poesins värld som beskriver hur åskan ”struck shadows in the sounds” med utplånande rader som; ”in the wild cathedral evening, the rain unravelled tales/for the disrobed faceless forms of no position.”
Men samtidigt är det ett rörande ställningstagande där Dylan omfamnar och ger röst åt alla de svaga, utstötta och underlägsna genom blixtens klockslag. ”Tolling for the luckless, the abandoned an' forsaked”,”the deaf an' blind/tolling for the mute”, “the mistreated, mateless mother, the mistitled prostitute”, “the warriors whose strength is not to fight/flashing for the refugees on the unarmed road of flight”, “for the gentle, striking for the kind/striking for the guardians and protectors of the mind/and the poet an the painter far behind his rightful time”, “the lonesome-hearted lovers with too personal a tale/and for each unharmfull, gentle soul misplaced inside a jail”, “the aching whose wounds cannot be nursed/for the countless confused, accused, misused, strung-out ones an' worse” och slutligen “for every hung-up person in the whole wide universe”.
Hänförda sitter de där skyddade; “Starry-eyed and laughing as I recall when we were caught/Trapped by no track of hours for they hanged suspended/As we listened one last time an' we watched with one last look/Spellbound an' swallowed 'til the tolling ended.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar