Dylan Top 100: 31-35

31. Tryin’ to get to Heaven (Time out of Mind, 1997) [-]
“The air is getting hotter, there's a rumblin' in the skies/I've been wading through the high muddy water/With the heat risin' in my eyes”. Det är något speciellt med rytmen. De där små hastiga slagen på hi-haten och så blir det ett mellanrum som är en hundradel längre än man väntar sig innan takten slår. En gitarr slår några korthuggna ackord, de övriga instrumenten flyter bara runt där, till synes helt på måfå och skapar en fantastisk atmosfär. Och så kommer Dylans munspel och vi undrar hur det kan låta så vackert att bara spela en ton.
Dylans röst är vackrare än någonsin, melodin är så behaglig, orden så fenomenala och ingen kan sjunga så melodiskt milt och vackert som Dylan. Varje rad blir en hörselsensation. Det är som balsam för själen, som det brukar heta, fast på riktigt, inte bara som man säger. ”People on the platforms, waitin' for the trains/I can hear their hearts a-beatin'/Like pendulums swinging on chains/When you think that you've lost everything/You find out you can always lose a little more/I'm just goin' down the road feeling bad/Tryin' to get to heaven before they close the door.”

32. I Dreamed I Saw St. Augustine (John Wesley Harding, 1967) [76]
Inledningen parafraserar den gamla union-låten Joe Hill, men den grova arbetarmiljön är utbytt mot någon drömlik, sakral vision. Dylans språk klingar som från en gammal psalm och faller i fulländad samklang med den enkla, klara melodin. “I dreamed I saw St. Augustine/Alive as you or me/Tearing through these quarters/In the utmost misery/.../Searching for the very souls/Whom already have been sold.” Var i musikens värld kan man hitta ett sådant språk? Det fortsätter; ”’Arise, arise’, he cried so loud/With a voice without restraint/’Come out, ye gifted kings and queens/And hear my sad complaint/No martyr is among ye now/Whom you can call your own/So go on your way accordingly/But know you're not alone’”.
Det är överjordiskt. Det är trollbindande. Det saknar alla former av motstycke. Och avslutningen är det vackraste av allt; “I dreamed I saw St. Augustine/Alive with fiery breath/And I dreamed I was amongst the ones/That put him out to death/Oh, I awoke in anger/So alone and terrified/I put my fingers against the glass/And bowed my head and cried.”

33. Cry a While (Love and Theft, 2001) [-]
En ren uppvisning i kolossalt tung, gungande blues och kvicka, underfundiga rim. Men vad som fångar lyssnaren är de tvära kasten i rytmen. De första tunga, svängande takterna kastas in i en baktakt då Dylan river loss med ”Well, I had to go down to see a guy named Mr. Goldsmith/Nasty, dirty, double-crossin', back-stabbin' phony I didn't have to, want to have to deal with” och just när man fått kroppens alla leder att gunga med i baktakten flyter bandet ut i en tredje, långsammare, bluesosande takt då Dylan fortsätter; ”But I did it for you and all you gave me was a smile/Well, I cried for you, now it's your turn to cry a while.” Och det har bara gått drygt 20 sekunder. Ord kan inte beskriva hur bra det här är.
Vi kastas ut och in mellan taktbytena och de mest underhållande rim och inser att den som trodde Dylan var en föredetting som hade sin konstnärliga pik på 60-talet är totalt fel ute. Dylan är lika kreativ och inspirerande 40 år senare och alla hans belackare får se upp; ”I might need a good lawyer, could be your funeral, my trial/Well, I cried for you, now it's your turn, you can cry awhile”.

34. Talking World War III Blues (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [75]
Hotet om ett stundande kärnvapenkrig ruvade som en skugga över alla amerikaner som växte upp under Kalla kriget. Fruktan nådde sin pik 1963 i och med den kubanska missilkrisen. Så Dylan bestämde väl sig för att lätta upp stämningen en aning och skrev en berättelse om att han drömt hur han promenerar omkring i ett USA efter att atombomben har slagit ner.
Det börjar med att han uppsöker en doktor för drömmen han haft, ”he grabbed my arm and I sad ouch/as I landed on the psychatric couch”, och doktorn ber honom redogöra för drömmen han haft. Därpå följer en rad tokiga upptåg då Dylan vandrar omkring i den nästan öde staden. Han kör en Cadillac ”good car to drive after a war”, ringer Fröken Ur för att höra en röst av något slag; ”’When you hear the beep/It will be three o'clock’/She said that for over an hour and I hung up”.
Dylan är i sitt esse, live var låten en skrattfest där Dylan alltid överraskade med någon liten humoristisk förändring i texten. Lustigheterna avlöser varandra; “Well, I spied me a girl and before she could leave/I said ’let's go and play Adam and Eve.’/I took her by the hand and my heart it was thumpin'/She said, ‘Hey man, you crazy or somethin'/You see what happened last time they started.’”
Tillslut blir han avbruten av doktorn, han har tydligen haft samma dröm, nästan i alla fall; “mine was a little different you see/I dreamt that the only person left/after the war was me/I didn't see you around”. Dylan avslutar genröst och tröstande; “I'll let you be in my dreams/If I can be in yours".

35. 4th Time Around (Blonde on Blonde, 1966) [86]
Jag fastnade direkt för den här då Blonde on Blonde införskaffats. Men det tog ändlöst antal lyssningar innan jag började fatta vad som egentligen pågick i låten. Jag är fortfarande inte säker på att jag fattar. Det börjar med ett högljutt gräl men vad som alltid fascinerat, förbryllat, förskräckt och roat mig mest är biten då hon säger ”Don't forget/Everybody must give something back/For something they get” var på Dylan känner efter i sina fickor och ger henne sitt sista tuggummi. Något som leder till att han blir utkastad, men då tröjan blivit kvarglömd återvänder han och passar också på att fråga ifall han inte kan få lite av hennes jamaikanska rom. Då hon säger nej får hon en av musikhistoriens mest spydiga kommentarer tillbaka; ”Your words aren't clear/You'd better spit out your gum”.
Hur som helst är det en sagolikt vacker melodi som på sätt och vis rimmar dåligt med den bisarra texten, men det gör sitt för att göra låten till något väldigt speciellt. Vissa har påpekat de uppenbara likheterna i melodin med Beatleslåten Norwegian Wood och Dylan fick frågan ifall han inte var orolig för att bli anklagad för att ha stulit låten. ”Det är dom som stulit den av mig” svarade Dylan. Den uppmärksamme kan upptäcka tydliga likheter i texten också. Fast medan engelsmännens bara är sådär lite tokigt bisarr så är Dylans briljant bisarr.