Efter förra veckans överkörning har jag nu letat upp en ny motståndare till Mr Dylan. Den här gången blir det ett tungviktsmöte utan dess like då självaste Hendrix väntar i andra ringhörnan.
Dylan har skrivit låten och knåpat ihop en makalös text med så många smygande underliggande innebörder att man på allvar börja betvivla att han är helt och hållet mänsklig. Den italienske konstnären Giovanni Rabuffetti har knökat in textens alla bildliga uttryck på en och samma tavla som vi får se medan vi lyssnar på låten.
Jimi Hendrix gör covern, en cover han gjorde så flitigt och så bra att låten mer eller mindre blivit ansedd som Jimis låt. Här framför han den på festivalen The Isle of White 1970, en festival där även Dylan gjorde sitt första framträdande sedan motorcykelolyckan fyra år tidigare.
söndag 30 november 2008
lördag 29 november 2008
Vi väljer alla vår väg att vandra
Ikväll, lördag, klockan 21:14 gick jag och slängde mina kassar återvinningsskräp. Jag såg precis vad det uppklädda sällskapet jag mötte i porten tänkte, de piffigt uppklädda damerna och de stiligt machoklädda herrarna:
- Oj, oj, där är en grabb som lever livet som om "there is no tomorrow", tänkte dom.
Jag tänkte forma fingarna till ett V-tecken och säga:
- "I'll sleep when I'm dead", men så kände jag att det var lite överflödigt. Mina träningsbyxor och påsarna med tomma konservburkar och gamla mjölkpaket talade ju sitt tydliga språk att jag vandrar på den vilda sidan här i livet.
Hade jag verkligen velat imponera på gänget på väg ut att roa sig i Göteborgs nöjesnatt hade jag ju kunnat avslöja att jag tillbringat fredagkvällen och natten samt hela lördagen i Långemåla. Då hade de vetat vilken hårding de hade att göra med.
Tyvärr innebar ju Långemålavistelsen med övernattning i en friggebod att bloggen legat död som en fisk på ett tefat i ett dygn. Och inte lär det bli bättre nästa helg då det är nästa småländska avkroks tur att erbjuda mig sitt nattkvarter.
Livet som pingistränare är, som många skulle påstå, inte så glamoröst. Inga kappsäckar med guldmynt, inga diamanter, inga sidenlakan eller privatflygplan och ingen rysk kaviar. Men det är rikt på vardagsglamour; en Loka inköpt på Statoil, en insutten Volvofåtölj och välbekanta medhavda lakan. Jag skulle inte vilja byta det mot något.
- Oj, oj, där är en grabb som lever livet som om "there is no tomorrow", tänkte dom.
Jag tänkte forma fingarna till ett V-tecken och säga:
- "I'll sleep when I'm dead", men så kände jag att det var lite överflödigt. Mina träningsbyxor och påsarna med tomma konservburkar och gamla mjölkpaket talade ju sitt tydliga språk att jag vandrar på den vilda sidan här i livet.
Hade jag verkligen velat imponera på gänget på väg ut att roa sig i Göteborgs nöjesnatt hade jag ju kunnat avslöja att jag tillbringat fredagkvällen och natten samt hela lördagen i Långemåla. Då hade de vetat vilken hårding de hade att göra med.
Tyvärr innebar ju Långemålavistelsen med övernattning i en friggebod att bloggen legat död som en fisk på ett tefat i ett dygn. Och inte lär det bli bättre nästa helg då det är nästa småländska avkroks tur att erbjuda mig sitt nattkvarter.
Livet som pingistränare är, som många skulle påstå, inte så glamoröst. Inga kappsäckar med guldmynt, inga diamanter, inga sidenlakan eller privatflygplan och ingen rysk kaviar. Men det är rikt på vardagsglamour; en Loka inköpt på Statoil, en insutten Volvofåtölj och välbekanta medhavda lakan. Jag skulle inte vilja byta det mot något.
fredag 28 november 2008
Min Guns n’ Roses-saga, Del 3: Psykfallet (sista delen)
Axl Rose är mer än bara rockstjärnegalen. Han är ett psykfall på riktigt. Vi svenskar fick ett litet smakprov på hans mentala hälsa då han under ett Stockholmsbesök för inte så länge sedan blev arresterad efter att ha bitit en säkerhetsvakt i benet. Redan tidigt i karriären fanns det tecken på att allt inte stod rätt till. Slash har berättat att han under en bilresa lite försiktigt tog upp att det var dumt av Axl att lägga sig och sova i mormors soffa hemma hos Slash, hon hade ingenstans att ta vägen. Axl svarade med att kasta sig ur bilen…
Men desto värre är hans ständiga misshandlingar av sina supermodellflickvänner och hans sätt att diktatoriskt leda ett av världens största band likt en barnunge tills alla bandmedlemmar lämnat honom. Inför en stor spelning i början av 90-talet vägrade Axl gå på scenen ifall inte alla medlemmarna i bandet skrev på ett kontrakt som gav Axl ensamrätt till bandnamnet Guns n’ Roses. Det är frukterna av denna sunda förhandlingsstil vi nu ser genom släppet av Chinese Democracy.
Men inga historier kan ge en bättre bild av Axl Roses galenskap än det här klippet, som förmodligen är det roligaste som finns på Youtube. Axl upptäcker mitt under en låt att en kille i publiken har en kamera, det får man inte ha. Då säkerhetsvakterna inte reagerar omedelbart bestämmer sig Axl för att själv göra något åt saken…
Men desto värre är hans ständiga misshandlingar av sina supermodellflickvänner och hans sätt att diktatoriskt leda ett av världens största band likt en barnunge tills alla bandmedlemmar lämnat honom. Inför en stor spelning i början av 90-talet vägrade Axl gå på scenen ifall inte alla medlemmarna i bandet skrev på ett kontrakt som gav Axl ensamrätt till bandnamnet Guns n’ Roses. Det är frukterna av denna sunda förhandlingsstil vi nu ser genom släppet av Chinese Democracy.
Men inga historier kan ge en bättre bild av Axl Roses galenskap än det här klippet, som förmodligen är det roligaste som finns på Youtube. Axl upptäcker mitt under en låt att en kille i publiken har en kamera, det får man inte ha. Då säkerhetsvakterna inte reagerar omedelbart bestämmer sig Axl för att själv göra något åt saken…
Min Guns n’ Roses-saga, Del 2: Use Your Illusion
Det var någonstans i mellanstadiet som idén slog mig att hårdrock verkade otroligt häftigt. Några namn hade jag lyckats snappa upp och därför skrev jag ”skivor med Guns n’ Roses och Metallica” på min önskelista. Då födelsedagen kom fick jag och min tvillingbror två skivor. Metallicas Black Album och Guns n’ Roses Use Your Illusion II.
Metallica var alldeles för hårda, det gick inte att lyssna på. Men Guns n’ Roses, jag var fast innan jag öppnat skivan. Loggan med två revolvrar inslingrade i rosor och så det blå-lila omslaget som jag inte förstod alls men jag älskade det. Precis som albumets titel som jag inte heller förstod ett dugg av.
Med många års distans har många frågor väckts. När blev de så stora? Hur kan ett band bestående av alkoholister och heroinister i moralkakornas USA släppa en stökig, hårdrocksskiva där alla texter behandlar ämnen som Adam och Eva började tänka på först efter att de börjat äta äpplen återkomma efter flera års tystnad och vara världens största band och spela för miljontals åskådare världen över?
Och vad hade egentligen hänt med deras musik? Körsångerskor, keyboard, flöjt och saxofon på scenen? Och vem hade kunnat förvänta sig att sångaren, den där rödhårige, svettige, gapige, hyperaktive tokstollen skulle slå sig ner vid en stor flygel, klädd i en karmosinröd rock med guldornament, låta fingrarna dansa över tangenterna ljudandes de allra vackraste av toner och leda sitt band in i en hårdrockballad kallad November Rain?
Musiken på Use Your Illusion-albumen har kallats pretentiös och de har beskyllts för att innehålla många utfyllnadslåtar. Det finns väl ett par teskedar sanning bakom dessa anklaganden som jag kan hålla med om men inget kan få mig att backa från åsikten som en mellanstadiegrabb med pottfrisyr, tandställning och Guns n’ Roses t-shirt inköpt på Potatisfestivalen en gång närde, att Use Your Illusion skivorna innehåller något av den bästa häftigaste musiken som hörts.
Någon flitig hemmaredigerare har gjort ett gediget jobb i att klippa ihop olika liveframträdanden av Estranged till en musikvideo. Låten tjänar som ett lysande kalejdoskop över bandets alla egenskaper, bortsett då från det korta, raka kompromisslösa, det är ju svårt att få med det i en tio-minuterslåt uppbyggd i massa olika partier.
För mig får Estranged gälla som Guns n’ Roses avsked
”Seems everything We've ever known's here
Why must it drift away and die”
…och så den passande avslutningen:
"But everything we've ever known's here
I never wanted it to die"
Precis som Guns n’ Roses som drev iväg och dog trots att vi aldrig ville ha det så.
Metallica var alldeles för hårda, det gick inte att lyssna på. Men Guns n’ Roses, jag var fast innan jag öppnat skivan. Loggan med två revolvrar inslingrade i rosor och så det blå-lila omslaget som jag inte förstod alls men jag älskade det. Precis som albumets titel som jag inte heller förstod ett dugg av.
Med många års distans har många frågor väckts. När blev de så stora? Hur kan ett band bestående av alkoholister och heroinister i moralkakornas USA släppa en stökig, hårdrocksskiva där alla texter behandlar ämnen som Adam och Eva började tänka på först efter att de börjat äta äpplen återkomma efter flera års tystnad och vara världens största band och spela för miljontals åskådare världen över?
Och vad hade egentligen hänt med deras musik? Körsångerskor, keyboard, flöjt och saxofon på scenen? Och vem hade kunnat förvänta sig att sångaren, den där rödhårige, svettige, gapige, hyperaktive tokstollen skulle slå sig ner vid en stor flygel, klädd i en karmosinröd rock med guldornament, låta fingrarna dansa över tangenterna ljudandes de allra vackraste av toner och leda sitt band in i en hårdrockballad kallad November Rain?
Musiken på Use Your Illusion-albumen har kallats pretentiös och de har beskyllts för att innehålla många utfyllnadslåtar. Det finns väl ett par teskedar sanning bakom dessa anklaganden som jag kan hålla med om men inget kan få mig att backa från åsikten som en mellanstadiegrabb med pottfrisyr, tandställning och Guns n’ Roses t-shirt inköpt på Potatisfestivalen en gång närde, att Use Your Illusion skivorna innehåller något av den bästa häftigaste musiken som hörts.
Någon flitig hemmaredigerare har gjort ett gediget jobb i att klippa ihop olika liveframträdanden av Estranged till en musikvideo. Låten tjänar som ett lysande kalejdoskop över bandets alla egenskaper, bortsett då från det korta, raka kompromisslösa, det är ju svårt att få med det i en tio-minuterslåt uppbyggd i massa olika partier.
För mig får Estranged gälla som Guns n’ Roses avsked
”Seems everything We've ever known's here
Why must it drift away and die”
…och så den passande avslutningen:
"But everything we've ever known's here
I never wanted it to die"
Precis som Guns n’ Roses som drev iväg och dog trots att vi aldrig ville ha det så.
torsdag 27 november 2008
Gravskiva?
Musikjournalisten Jonathan Wingate har sagt att alla som plockat upp en akustisk gitarr lyssnat på Dylans Blood on the Tracks. Jag tog det som ett bildligt, lite överdrivet uttryck men efter att ha sökt på Youtube efter You’re gonna make me lonesome when you go (se klippet nedan) som är med på Blood on the Tracks så får jag ändra uppfattning. Jag hittade minst 30 ”amatörcovers” på låten och det var ju bara de som valt att lägga ut sitt försök på Youtube. Jag letade därför efter den vida mer allmänt populära Tangled up in Blue - hundratals covers. Så han hade nog rätt, Mr Wingate.
Han sa också en annan sak om Blood on the Tracks: ”This album is the album you would take to your grave”. Jag trodde det också var bildspråk. Nu ska jag upp till Östra Kyrkogården med en spade och en kofot…
Han sa också en annan sak om Blood on the Tracks: ”This album is the album you would take to your grave”. Jag trodde det också var bildspråk. Nu ska jag upp till Östra Kyrkogården med en spade och en kofot…
Dylanskt flow
Ett begrepp som jag stött på flera gånger senaste tiden är "Dylanskt flow". Recensenterna skriver att den och den artisten nästan har ett Dylanskt flow i sina texter. Det betyder att några begåvade själar har lyckats knåpa ihop några rader på ett välkomponerat sätt samt besitter förmågan och tekniken att framföra dem så att det blir ett väldigt naturligt flyt.
Men jag har aldrig hört att någon skulle stå i paritet med Dylan i flow-konsten, men det säger väl sig självt. När Dylan flowar fram sina textrader med en frasering som få kan mäta sig med så får man en känsla av att precis så här satt orden ihop från början. Innan någon bröt isär hela ordpusslet och blandade dem huller och buller så att vi fick möjligheten att använda dem i den ordningen vi ville. Och förmodligen spelades just de ackorden i exakt den rytmen då pusslet sattes ihop en gång i tiden.
Det låter som Dylan sätter ihop pusslet igen. Ord som "naturligt" och "sjävklart" blir till underdrifter när Dylan börjar flowa med sitt Dylanska flowande.
Men jag har aldrig hört att någon skulle stå i paritet med Dylan i flow-konsten, men det säger väl sig självt. När Dylan flowar fram sina textrader med en frasering som få kan mäta sig med så får man en känsla av att precis så här satt orden ihop från början. Innan någon bröt isär hela ordpusslet och blandade dem huller och buller så att vi fick möjligheten att använda dem i den ordningen vi ville. Och förmodligen spelades just de ackorden i exakt den rytmen då pusslet sattes ihop en gång i tiden.
Det låter som Dylan sätter ihop pusslet igen. Ord som "naturligt" och "sjävklart" blir till underdrifter när Dylan börjar flowa med sitt Dylanska flowande.
onsdag 26 november 2008
Konfliktdrabbad blogg
Dylan tog hem en förkrossande seger och nollade Jo Stafford i duellen om vem som gör You Belong To Me bäst. Måste kännas tungt för en så duktig sångerska att få stryk av en gammal gubbe som inte kan sjunga.
Nu blir det en lite annorlunda omröstning. Efter första delen av min personliga Guns n' Roses odyssé har en hätsk debatt blossat upp mellan två generationer. Debatten gäller vilka som egentligen har rätt att kalla Paradise City för sin generations nationalsång. Är det 70-talisterna eller 80-talisterna?
Jag ska givetvis vara neutral nu när jag presenterar omröstningen och bara lägga min röst som alla andra. Så se nu till att ta ställning i denna heta omröstning som måste engagera en stor läsarskara och låt er inte bli påverkade i er åsikt av faktum som att låten är skriven, inspelad och utgiven på 80-talet eller att de där jävla 70-talisterna alltid levt ett utsvävande slösande lyxliv och låtit oss 80-talister betala genom ständiga sparkrav och nu vill komma och ta vår nationalsång ifrån oss också!
Nu blir det en lite annorlunda omröstning. Efter första delen av min personliga Guns n' Roses odyssé har en hätsk debatt blossat upp mellan två generationer. Debatten gäller vilka som egentligen har rätt att kalla Paradise City för sin generations nationalsång. Är det 70-talisterna eller 80-talisterna?
Jag ska givetvis vara neutral nu när jag presenterar omröstningen och bara lägga min röst som alla andra. Så se nu till att ta ställning i denna heta omröstning som måste engagera en stor läsarskara och låt er inte bli påverkade i er åsikt av faktum som att låten är skriven, inspelad och utgiven på 80-talet eller att de där jävla 70-talisterna alltid levt ett utsvävande slösande lyxliv och låtit oss 80-talister betala genom ständiga sparkrav och nu vill komma och ta vår nationalsång ifrån oss också!
Den lastbreda, sylvassa spetsen
Världens svåraste tävling har precis spelats. Jag pratar så klart om de kinesiska mästerskapen i bordtennis, ingenstans kan konkurrensen vara hårdare. Ungefär 290 spelare deltar i tävlingarna, 290 spelare som i stort sett skulle platsa i vilket landslag som helst. Världsstjärnorna som sopar banan med övriga världen får kämpa mot helt okända spelare, de får slita för att slå tolvåringar.
Men vem vann då? Höll damernas världsetta Li Xiaoxia för trycket, eller överraskade världstvåan, världstrean, världsfyran eller världsfemman? Nä, Wen Jia vann, rankad som nummer 90 i världen.
Förra säsongen tog hon sig till final i en internationell ungdomsturnering men där förlorade hon mot sin landsmaninna Yang Yang. Nu gick 19-åringen hela vägen i världens svåraste turnering. Men hon lär få finna sig i att befinna sig i skuggan av Li Xiaoxia, Guo Yue och Zhang Yining ett tag till ute på de internationella tävlngarna.
Herrsidan då? Vem i den magiska kvartetten tog hem det? Ma Lin? Wang Liqin? Wang Hao? Ma Long? Ingen av dom? Okej, då skrällde väl Chen Qi eller kanske Hao Shuai? Nä, 19-åringen Zhang Jike som hittills mest spelat ungdomsturneringar tog hem segern efter att slagit ut Ma Lin i kvarten och Wang Hao i finalen.
I Sverige är vi glada ifall våra 19-åringar får chansen att känna på motståndet och skaffa erfarenhet i den mediokra Elitserien. Det ser ut som om Kina kommer stanna på bordtennistronen ett tag till.
Jag lägger upp samma klipp som Sveriges största pingisblogg la upp idag och så säger jag samma sak: Kolla hastigheten i armen vid bollen som börjar 2.04...
Men vem vann då? Höll damernas världsetta Li Xiaoxia för trycket, eller överraskade världstvåan, världstrean, världsfyran eller världsfemman? Nä, Wen Jia vann, rankad som nummer 90 i världen.
Förra säsongen tog hon sig till final i en internationell ungdomsturnering men där förlorade hon mot sin landsmaninna Yang Yang. Nu gick 19-åringen hela vägen i världens svåraste turnering. Men hon lär få finna sig i att befinna sig i skuggan av Li Xiaoxia, Guo Yue och Zhang Yining ett tag till ute på de internationella tävlngarna.
Herrsidan då? Vem i den magiska kvartetten tog hem det? Ma Lin? Wang Liqin? Wang Hao? Ma Long? Ingen av dom? Okej, då skrällde väl Chen Qi eller kanske Hao Shuai? Nä, 19-åringen Zhang Jike som hittills mest spelat ungdomsturneringar tog hem segern efter att slagit ut Ma Lin i kvarten och Wang Hao i finalen.
I Sverige är vi glada ifall våra 19-åringar får chansen att känna på motståndet och skaffa erfarenhet i den mediokra Elitserien. Det ser ut som om Kina kommer stanna på bordtennistronen ett tag till.
Jag lägger upp samma klipp som Sveriges största pingisblogg la upp idag och så säger jag samma sak: Kolla hastigheten i armen vid bollen som börjar 2.04...
tisdag 25 november 2008
Min Guns n’ Roses-saga, Del 1: Appetite for Destruction
Nu har det slutligen hänt, ”Guns n’ Roses” släpper sitt nya album Chinese Democracy. En skamfläck är vad det är. Att Axl Rose äger rättigheterna till bandets namn och nu kan skymfa det på det här sättet är så sorgligt. Själv tänker jag inte bevärdiga albumet med en blick.
Men det fanns en tid då det riktiga Guns n’ Roses var det största som fanns, jag gick i mellanstadiet då. På den tiden spelades det Guns n’ Roses på klassens fredagspartyn. Jag och mina klasskamrater var bara sex år då deras debutalbum Appetite for Destruction släpptes. När vi började mellanstadiet släpptes deras andra album Use Your Illusion I &II, då hade Appetite for Destruction redan hunnit bli en klassiker.
Den var stökig, bråkig, skitig, ful, löjligt dekadent och alldeles, alldeles briljant. Aldrig hade myten om ”sex, drugs and rock n’ roll” förkroppsligats så tydligt i musiken, de andra banden levde bara myten. Men samtidigt var den nyskapande i en tid då hårdrocken dominerades av pudelrockens pråliga, utseendefixerade nonsens. Och trots sin provokativa, smutsiga yta finns det inte många hårdrocksalbum som blivit så brett älskade som Appetite for Destruction. Den spred sig långt utanför hårdrocksnischen den föddes inom.
Jag var 11, hade pottfrisyr och tandställning men när jag köpte min första Guns n Roses t-shirt på Potatisfestivalen i Alingsås kändes det som jag hörde hemma i nattkvarteren i Los Angeles törstandes efter en flaska Jack Daniels och ett slagsmål. Vi hörde alla hemma där. Kunde du inte sjunga med i refrängen till Paradise City sköt alla klasskamrater taskiga bollar på dig under rastens King Out-turnering, ingen frågade chans på dig ifall du inte höll med om att Slash var Gibsongitarrens helgon och på musiklektionen fick vi lära oss spela Sweet Child O’ Mine.
Jag minns morgonen jag fick Appetite for Destruction, det var min födelsedag. Det var första gången jag hörde Welcome to the Jungle, innan hade jag bara hört talas om den. Det är så Appetite for Destruction börjar, med några ekande, hemsökta ackord, sedan blir ingenting vad det än gång varit.
”Welcome to the Jungle – watch it bring you to your kn-kn-kn-kn-kn-kn-kneeees”
Det tog ett tag innan jag fattade att djungeln Axl sjöng om var storstadsdjungeln och inte någon regnskogsdjungel. Det var mycket vi inte förstod, vilket hårt liv My Michelle levde, att Nightrain var en referens till ett billigt vin eller att Mr Brownstone var ett annat namn för heroin, men vad spelade det för roll? Inte blev låtarna sämre för det.
”I got one chance left
In a nine live cat
I got a dog eat dog sly smile
I got a Molotov cocktail with a match to go
I smoke my cigarette with style”
Mitt i albumet ligger Paradise City, 80-talisternas nationalsång. Det perfekta introt som mynnar ut i det bästa gitarrsolo jag någonsin hade hört, jag kunde varenda not utan till, jag kände eufori för första gången i mitt liv. Precis som i introt till Sweet Child O’ Mine.
”Where do we go,
Where do we go now”
Vi hade ingen aning om vart vi var på väg, hade inte ens förstått att vi var på väg. Vi bara fanns där just då med våra nerknarkade idoler som skapat ett stycke mästerverk format ur nutidens mest babyloniska förfall men betraktat ur barnets oskuldsfulla ögon.
Men det fanns en tid då det riktiga Guns n’ Roses var det största som fanns, jag gick i mellanstadiet då. På den tiden spelades det Guns n’ Roses på klassens fredagspartyn. Jag och mina klasskamrater var bara sex år då deras debutalbum Appetite for Destruction släpptes. När vi började mellanstadiet släpptes deras andra album Use Your Illusion I &II, då hade Appetite for Destruction redan hunnit bli en klassiker.
Den var stökig, bråkig, skitig, ful, löjligt dekadent och alldeles, alldeles briljant. Aldrig hade myten om ”sex, drugs and rock n’ roll” förkroppsligats så tydligt i musiken, de andra banden levde bara myten. Men samtidigt var den nyskapande i en tid då hårdrocken dominerades av pudelrockens pråliga, utseendefixerade nonsens. Och trots sin provokativa, smutsiga yta finns det inte många hårdrocksalbum som blivit så brett älskade som Appetite for Destruction. Den spred sig långt utanför hårdrocksnischen den föddes inom.
Jag var 11, hade pottfrisyr och tandställning men när jag köpte min första Guns n Roses t-shirt på Potatisfestivalen i Alingsås kändes det som jag hörde hemma i nattkvarteren i Los Angeles törstandes efter en flaska Jack Daniels och ett slagsmål. Vi hörde alla hemma där. Kunde du inte sjunga med i refrängen till Paradise City sköt alla klasskamrater taskiga bollar på dig under rastens King Out-turnering, ingen frågade chans på dig ifall du inte höll med om att Slash var Gibsongitarrens helgon och på musiklektionen fick vi lära oss spela Sweet Child O’ Mine.
Jag minns morgonen jag fick Appetite for Destruction, det var min födelsedag. Det var första gången jag hörde Welcome to the Jungle, innan hade jag bara hört talas om den. Det är så Appetite for Destruction börjar, med några ekande, hemsökta ackord, sedan blir ingenting vad det än gång varit.
”Welcome to the Jungle – watch it bring you to your kn-kn-kn-kn-kn-kn-kneeees”
Det tog ett tag innan jag fattade att djungeln Axl sjöng om var storstadsdjungeln och inte någon regnskogsdjungel. Det var mycket vi inte förstod, vilket hårt liv My Michelle levde, att Nightrain var en referens till ett billigt vin eller att Mr Brownstone var ett annat namn för heroin, men vad spelade det för roll? Inte blev låtarna sämre för det.
”I got one chance left
In a nine live cat
I got a dog eat dog sly smile
I got a Molotov cocktail with a match to go
I smoke my cigarette with style”
Mitt i albumet ligger Paradise City, 80-talisternas nationalsång. Det perfekta introt som mynnar ut i det bästa gitarrsolo jag någonsin hade hört, jag kunde varenda not utan till, jag kände eufori för första gången i mitt liv. Precis som i introt till Sweet Child O’ Mine.
”Where do we go,
Where do we go now”
Vi hade ingen aning om vart vi var på väg, hade inte ens förstått att vi var på väg. Vi bara fanns där just då med våra nerknarkade idoler som skapat ett stycke mästerverk format ur nutidens mest babyloniska förfall men betraktat ur barnets oskuldsfulla ögon.
måndag 24 november 2008
Youtubefynd
Här har jag hittat vad hela pingisvärlden letat efter i nästan 20 år. Ett klipp där Kalinikos Kreanga lär ut och demonstrerar sin legendariska backhandslägga. Se och lär.
söndag 23 november 2008
Målet uppnått eller förlorat?
Nu orkar jag inte leta urusla citat längre. Jag tycker jag gjort min poäng väldigt tydlig, det finns väldigt mycket urusla texter i musikvärlden. Mina favoriter är de som är skrivna av kända artister som haft stora framgångar med sina låtar där de urusla raderna smugit med mer eller mindre oupptäckta eller bara är en accepterad inventarie.
Fast ibland behövs det ingen världsstjärna eller folkkär svärmorsdröm för att göra det riktigt uruselt. Min favorit kanske trots allt ändå är Martin Svenssons Fiskar som Viskar och bortsett från hans urusla text, vem minns egentligen honom?
"Vi är som fåglar, fåglar som frågar
Vad ska vi göra?
Varför ska vi tänka?
Vi behöver bara sjunga "la lala lala lala"
Vi är som blommor, blommor som blommar
Vi är som svanar, svanar som talar
Vi är som ålar, ålar som vrålar
Vi är som fiskar, fiskar som viskar"
Mer uruselt blir det ju inte. Men det som gör att man tappar modet att fortsätta är alla urusla texter som bara är så intetsägande, ordbajsande, klichéstaplande, meningslöst urusla. De går inte att citera så de kommer undan och jag kan inte leva med det. Nyss satt jag och läste texten till The Poodles & E-Types bidrag till förra årets Melodifestival:
"Here tonight
I show you what I believe in
And all the good in life you know
I want it all
I'm gonna sing my song
And no matter who's listening
So I will make my bow and then
I give it all
'Cause you're making me free
In the line of fire
And I stood the test of time
I walked the line
'Cause you're making me see
You take me higher
I am on my way tonight
I let it shine"
Någon som förstår någonting? Säger detta er något överhuvutaget? Det är så förbannat sabla uruselt, jag blir vansinnig! Jag vet inte om uppdraget är slutfört eller om jag ger upp men nu orkar jag inte mer.
Fast ibland behövs det ingen världsstjärna eller folkkär svärmorsdröm för att göra det riktigt uruselt. Min favorit kanske trots allt ändå är Martin Svenssons Fiskar som Viskar och bortsett från hans urusla text, vem minns egentligen honom?
"Vi är som fåglar, fåglar som frågar
Vad ska vi göra?
Varför ska vi tänka?
Vi behöver bara sjunga "la lala lala lala"
Vi är som blommor, blommor som blommar
Vi är som svanar, svanar som talar
Vi är som ålar, ålar som vrålar
Vi är som fiskar, fiskar som viskar"
Mer uruselt blir det ju inte. Men det som gör att man tappar modet att fortsätta är alla urusla texter som bara är så intetsägande, ordbajsande, klichéstaplande, meningslöst urusla. De går inte att citera så de kommer undan och jag kan inte leva med det. Nyss satt jag och läste texten till The Poodles & E-Types bidrag till förra årets Melodifestival:
"Here tonight
I show you what I believe in
And all the good in life you know
I want it all
I'm gonna sing my song
And no matter who's listening
So I will make my bow and then
I give it all
'Cause you're making me free
In the line of fire
And I stood the test of time
I walked the line
'Cause you're making me see
You take me higher
I am on my way tonight
I let it shine"
Någon som förstår någonting? Säger detta er något överhuvutaget? Det är så förbannat sabla uruselt, jag blir vansinnig! Jag vet inte om uppdraget är slutfört eller om jag ger upp men nu orkar jag inte mer.
FTETB
Ett faktum man aldrig kan komma ifrån inom pingisen är att det på alla tävlingar, förutom spelare, är fullt av föräldrar i hallen. Det är med all säkerhet samma inom alla andra sporter. Vart man än vänder sig så ser man föräldrar i alla dess former. De flesta hanterar rollen som förälder-till-ett-tävlingsidrottande-barn (FTETB, som jag kallar dem) alldeles utmärkt. Men sedan finns det ju de som sätter foten i någon av de fallgropar som finns på vägen.
Som tränare utvecklar man ett väldigt tränat öga för de olika föräldratyperna och noterar uppmärksamt skillnaderna eftersom de givetvis påverkar adepterna i oerhört stor utsträckning. Här kan jag nu bjuda på en liten sammanställning av de farligaste typerna av FTETB-beteende.
Cyklopen – Till skillnad från många andra föräldrar som ser tävlingsverksamheten som en social verksamhet, som kan glädjas med andra ungdomars framgångar och lida med dem i deras motgångar så har Cyklopföräldern bara ett enda öga och det är ständigt låst på det egna barnet. Hela arrangemanget, förmodligen hela världen kretsar kring detta unika barn, all möjlig hänsyn och alla världens undantagsregler ska tillämpas för att livet ska bli en enda lång dans på rosor. Föräldern själv har tagit på sig rollen som huvudansvarig för planterandet av rosorna och bortrensandet av minsta lilla löjliga antydan till taggar eller ogräs.
Revanscheraren – En annan kategori är de föräldrar som bär på en bitterhet över att de själva aldrig lyckats uppnå något stort. Därför ska de nu få känna på den välsmakande framgångens sötma genom sina barn istället för den bittra eftersmaken av medelmåtta och misslyckanden de tuggat på så länge. Dessa föräldrar är oerhört resultatfixerade och pressar barnen hårt. Framgångarna kommer i första hand, barndomen i andra hand.
Utageraren – Sen finns det de föräldrar som av någon anledning inte kan hålla sina känslor i styr. Dessa är de mest tragiska men samtidigt de mest underhållande. Vredesutbrott och utskällningar riktade mot domare, funktionärer, motståndare och inte minst de egna barnen är inte ovanligt då deras besvikelse får flöda fritt. Men det finns också mildare men ack så barnsliga och skadliga varianter då föräldern låter sin besvikelse läcka ut i fel riktning (”Nu har du missat två upplägg i rad” sa en pappa högt idag då sonen tappade 9-7 till 9-9). Även om det på långt håll kan se roligt ut borde dessa föräldrar inte få komma i närheten av en idrottshall.
Drömmaren – Slutligen har vi en försvinnande liten kategori föräldrar som själva är aktiva, som ser sin egen karriär som betydligt viktigare än barnets och som inte gett upp hoppet om framgångar. Då de lottas mot sina barn i tävlingar ser de inga problem i att köra över dem för att sedan sträcka en segerrusig näve i skyn och med eldig blick bryta ut i ett ”SSCCHOOOLLEEEE!!!”…
Som tränare utvecklar man ett väldigt tränat öga för de olika föräldratyperna och noterar uppmärksamt skillnaderna eftersom de givetvis påverkar adepterna i oerhört stor utsträckning. Här kan jag nu bjuda på en liten sammanställning av de farligaste typerna av FTETB-beteende.
Cyklopen – Till skillnad från många andra föräldrar som ser tävlingsverksamheten som en social verksamhet, som kan glädjas med andra ungdomars framgångar och lida med dem i deras motgångar så har Cyklopföräldern bara ett enda öga och det är ständigt låst på det egna barnet. Hela arrangemanget, förmodligen hela världen kretsar kring detta unika barn, all möjlig hänsyn och alla världens undantagsregler ska tillämpas för att livet ska bli en enda lång dans på rosor. Föräldern själv har tagit på sig rollen som huvudansvarig för planterandet av rosorna och bortrensandet av minsta lilla löjliga antydan till taggar eller ogräs.
Revanscheraren – En annan kategori är de föräldrar som bär på en bitterhet över att de själva aldrig lyckats uppnå något stort. Därför ska de nu få känna på den välsmakande framgångens sötma genom sina barn istället för den bittra eftersmaken av medelmåtta och misslyckanden de tuggat på så länge. Dessa föräldrar är oerhört resultatfixerade och pressar barnen hårt. Framgångarna kommer i första hand, barndomen i andra hand.
Utageraren – Sen finns det de föräldrar som av någon anledning inte kan hålla sina känslor i styr. Dessa är de mest tragiska men samtidigt de mest underhållande. Vredesutbrott och utskällningar riktade mot domare, funktionärer, motståndare och inte minst de egna barnen är inte ovanligt då deras besvikelse får flöda fritt. Men det finns också mildare men ack så barnsliga och skadliga varianter då föräldern låter sin besvikelse läcka ut i fel riktning (”Nu har du missat två upplägg i rad” sa en pappa högt idag då sonen tappade 9-7 till 9-9). Även om det på långt håll kan se roligt ut borde dessa föräldrar inte få komma i närheten av en idrottshall.
Drömmaren – Slutligen har vi en försvinnande liten kategori föräldrar som själva är aktiva, som ser sin egen karriär som betydligt viktigare än barnets och som inte gett upp hoppet om framgångar. Då de lottas mot sina barn i tävlingar ser de inga problem i att köra över dem för att sedan sträcka en segerrusig näve i skyn och med eldig blick bryta ut i ett ”SSCCHOOOLLEEEE!!!”…
fredag 21 november 2008
Utbud och efterfrågan
Vad är det egentligen som avgör vilka CD-skivor som trycks, hur många ex de trycks i, ifall de ska importeras till Sverige osv.? Kan det verkligen vara efterfrågan som styr det? Det verkar ju helt otroligt i så fall, alla känner ju till att ca 90% av Sveriges befolkning har en urusel musiksmak. Vi med bra musiksmak drabbas ju oerhört av detta.
Jag har länge försökt få tag på Gun Clubs sista skiva, Lucky Jim men det är som om den aldrig spelats in. Igår gav jag upp hoppet på våra svenska skivgrossister och hittade ett begagnat exemplar på amazon.com. Visst blev det lite dyrare än de prissänkta skivor jag vanligtvis köper nu mera men $26.68 är ju ändå inget mot vad skivan är värd mätt i artistisk valuta.
Men vad som förbryllar mig är hur den uppskattade leveranstiden kan vara en dryg månad? Skivan ska skickas från New York, man tycker ändå att det borde finnas ganska bra förbindelser som kan få hit min skiva fortare än så. Eller ska säljaren bygga en flotte, ro över Atlanten och personligen leverera skivan?
Nu blir det ju en fruktansvärt otålig och jobbig väntan…
Jag har länge försökt få tag på Gun Clubs sista skiva, Lucky Jim men det är som om den aldrig spelats in. Igår gav jag upp hoppet på våra svenska skivgrossister och hittade ett begagnat exemplar på amazon.com. Visst blev det lite dyrare än de prissänkta skivor jag vanligtvis köper nu mera men $26.68 är ju ändå inget mot vad skivan är värd mätt i artistisk valuta.
Men vad som förbryllar mig är hur den uppskattade leveranstiden kan vara en dryg månad? Skivan ska skickas från New York, man tycker ändå att det borde finnas ganska bra förbindelser som kan få hit min skiva fortare än så. Eller ska säljaren bygga en flotte, ro över Atlanten och personligen leverera skivan?
Nu blir det ju en fruktansvärt otålig och jobbig väntan…
Bollbegåvning
Känner att det är min plikt att lägga upp det här klippet från veckans Boston Tea Party avsnitt. J-O kan tillbringa resten av sin yrkesföra ålder med såna här framträdanden, hans backhand med snusdosan är minst sagt imponerande.
Philip Hammar imponerar också då han namedroppar Jiang Jialiang, det var ju ändå 20 år sedan han var aktuell.
Men framförallt! Kolla på J-O:s felskruv i första matchen när han spelar med vanligt rack och säger "nu då, nu har du chansen... oj" och så skrattar vi alla åt Philip som blir grundlurad när bollen studsar åt fel håll. Men kolla rörelsen, den går åt vänster och bollen borde studsa åt höger, det måste vara en liten minimal rörelse åt andra hållet precis i bollträffen som jag aldrig hinner se. Jag hade också gått på den...
... sen passar han ju på att dra en runt nät också, fast det är ju standard...
Philip Hammar imponerar också då han namedroppar Jiang Jialiang, det var ju ändå 20 år sedan han var aktuell.
Men framförallt! Kolla på J-O:s felskruv i första matchen när han spelar med vanligt rack och säger "nu då, nu har du chansen... oj" och så skrattar vi alla åt Philip som blir grundlurad när bollen studsar åt fel håll. Men kolla rörelsen, den går åt vänster och bollen borde studsa åt höger, det måste vara en liten minimal rörelse åt andra hållet precis i bollträffen som jag aldrig hinner se. Jag hade också gått på den...
... sen passar han ju på att dra en runt nät också, fast det är ju standard...
Veckans femstjärniga rack
Bellmans lyrik, Thåströms röst - den heliga tvåenigheten.
Men det går inte att sätta ord på det här, inget att jämföra med...
"...though I cannot explain that in lines"
...som Dylan sjöng.
Fredmans Epistel N:o 81
Till grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven.
Dedicerad till Doktor Blad
"Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frère,
Inom ett mörker sig slutar,
Hur guld och purpur i skoveln, den där
Byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv,
Mer du din druva ej kryster.
Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv
Gravsten över vår syster!
Lillklockan klämtar till storklockans dön,
Lövad står kantorn i porten
Och vid de skrålande gossarnas bön
Helgar denna orten.
Vägen upp till templets griftprydda stad
Trampas mellan rosors gulnade blad,
Multnade plankor och bårar,
Till dess den långa och svartklädda rad
Djupt sig bugar med tårar.
Så gick till vila från slagsmål och bal,
Grälmakar Lövberg din maka,
Där, ditåt gräset långhalsig och smal,
Hon än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes idag
Och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och uttorstig är jag;
Vi är torstiga alla."
Men det går inte att sätta ord på det här, inget att jämföra med...
"...though I cannot explain that in lines"
...som Dylan sjöng.
Fredmans Epistel N:o 81
Till grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven.
Dedicerad till Doktor Blad
"Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frère,
Inom ett mörker sig slutar,
Hur guld och purpur i skoveln, den där
Byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv,
Mer du din druva ej kryster.
Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv
Gravsten över vår syster!
Lillklockan klämtar till storklockans dön,
Lövad står kantorn i porten
Och vid de skrålande gossarnas bön
Helgar denna orten.
Vägen upp till templets griftprydda stad
Trampas mellan rosors gulnade blad,
Multnade plankor och bårar,
Till dess den långa och svartklädda rad
Djupt sig bugar med tårar.
Så gick till vila från slagsmål och bal,
Grälmakar Lövberg din maka,
Där, ditåt gräset långhalsig och smal,
Hon än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes idag
Och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och uttorstig är jag;
Vi är torstiga alla."
onsdag 19 november 2008
Rödljussyndromet
Jag vet inte om alla icke-cyklister har någon uppfattning om hur otroligt underprivilegierade vi cyklister är i trafikljuskön. Många cyklisters liv har passerat förbi i revy vid ett rödljus. Bland oss reguljära stadscyklister är "rödljussyndromet" ett känt och vanligt begrepp. Det är en åkomma som drabbar cyklister som, ofta vid en svag tidpunkt i sitt liv, blir stående alldeles för länge vid ett rödljus medan spårvagnar, fotgängare och lönnfeta bilister strömmar förbi.
Den som drabbas av rödljussyndromet utvecklar kraftigt depressiva tankar i form av "Är jag redan 73 år, vad har jag egentligen uppnått med mitt liv? Jag har tillbringat det framför ett rödljus!"
Eller...
"I Karibien blåser ljumma vindar över ett kristallklart turkost vatten, och nu är vindruvorna mogna på Toscanas böljande kullar, utanför Ystad flyger kanadagässen över rapsfälten i ett perfekt format V och här står jag vid en trafikled, på en cykel med rostig kedja och dåliga bromsar och stirrar på ett rödljus."
Symptomenerna varierar, de vanligaste är plötslig apati, panikattacker, besinningslösa vredesutbrott, vansinniga skrattanfall - i samtliga fall slutar det med kollaps. Vi medcyklister är vana och vet vad vi ska göra. Först lyfter vi försiktigt den drabbades ögonlock och lyser in lite grönt ljus i ögonen. Sedan skruvar vi av ventillocket till framdäcket och låter den medvetslöse sniffa in lite gammal däckluft, då brukar de vakna.
Den som drabbas av rödljussyndromet utvecklar kraftigt depressiva tankar i form av "Är jag redan 73 år, vad har jag egentligen uppnått med mitt liv? Jag har tillbringat det framför ett rödljus!"
Eller...
"I Karibien blåser ljumma vindar över ett kristallklart turkost vatten, och nu är vindruvorna mogna på Toscanas böljande kullar, utanför Ystad flyger kanadagässen över rapsfälten i ett perfekt format V och här står jag vid en trafikled, på en cykel med rostig kedja och dåliga bromsar och stirrar på ett rödljus."
Symptomenerna varierar, de vanligaste är plötslig apati, panikattacker, besinningslösa vredesutbrott, vansinniga skrattanfall - i samtliga fall slutar det med kollaps. Vi medcyklister är vana och vet vad vi ska göra. Först lyfter vi försiktigt den drabbades ögonlock och lyser in lite grönt ljus i ögonen. Sedan skruvar vi av ventillocket till framdäcket och låter den medvetslöse sniffa in lite gammal däckluft, då brukar de vakna.
Desperation
Idrottspsykologi är ett intressant område. Ordvalet är ju väldigt viktigt och också väldigt avslöjande. Jag hittade det här citatet idag, sagt av lagkaptenen i ett av elitseriens hockeylag efter en förlust:
"- Vi är inte tillräckligt desperata. Vi måste visa att vi kan vara ett smart, hårt arbetande hockeylag och vi måste visa det nu"
Det är ju väldigt intressant. "Desperat" känns ju inte direkt som något positivt laddat ord inom idrottspsykologin. Jag kan aldrig minnas att jag önskat lite mer desperation i spelet, tvärtom brukar man ju prata om att hålla sig lugn och avslappnad. Och hur väl går det ihop att vara ett smart lag och samtidigt vara mer desperata? Hur många av världens smarta och förnuftiga resonemang har förts under desperation?
Nedan finns en liten hyllningsvideo till en av tidernas absolut största idrottsmän. Låt oss leta antalet tillfällen där vi kan ana desperation och panik i hans spel.
(Upphovsmannen till hyllningsvideon har gjort ett minst sagt intressant låtval då vi får stå ut med Rod Stewarts sliskiga och modifierade cover av Dylans Forever Young.)
"- Vi är inte tillräckligt desperata. Vi måste visa att vi kan vara ett smart, hårt arbetande hockeylag och vi måste visa det nu"
Det är ju väldigt intressant. "Desperat" känns ju inte direkt som något positivt laddat ord inom idrottspsykologin. Jag kan aldrig minnas att jag önskat lite mer desperation i spelet, tvärtom brukar man ju prata om att hålla sig lugn och avslappnad. Och hur väl går det ihop att vara ett smart lag och samtidigt vara mer desperata? Hur många av världens smarta och förnuftiga resonemang har förts under desperation?
Nedan finns en liten hyllningsvideo till en av tidernas absolut största idrottsmän. Låt oss leta antalet tillfällen där vi kan ana desperation och panik i hans spel.
(Upphovsmannen till hyllningsvideon har gjort ett minst sagt intressant låtval då vi får stå ut med Rod Stewarts sliskiga och modifierade cover av Dylans Forever Young.)
Duellen 3
Nu är det dags för Mäster Dylan att ge sig in i sin första duell, pallar han för favorittrycket?
Det är Jo Stafford, en klassisk sångerska som slog igenom redan på 30-talet och som var en av efterkrigstidens mest populära sångerskor som står för motståndet. Det ska sägas att den ursprungliga versionen av låten spelades in av Sue Thompson men eftersom den inte gått att få tag på och eftersom Jo Staffords version blev den mest populära då den släpptes 1952 duger den minst lika bra.
Dylan är allmänt erkänd som en av världens mest bevandrade människor när det gäller gammal, i första hand, amerikansk musik. Han hyser en enorm kunskap och kärlek för de förenta staternas musikhistoria och han har bl.a. ett eget radioprogram där han blåser dammet av gamla, sedan länge glömda låtar. När han själv tar sig an dessa låtar går det inte att ta miste på respekten och tillgivenheten. Låten spelades in som filmmusik till Natural Born Killers
Jo Stafford (1952)
Bob Dylan (1994)
Det är Jo Stafford, en klassisk sångerska som slog igenom redan på 30-talet och som var en av efterkrigstidens mest populära sångerskor som står för motståndet. Det ska sägas att den ursprungliga versionen av låten spelades in av Sue Thompson men eftersom den inte gått att få tag på och eftersom Jo Staffords version blev den mest populära då den släpptes 1952 duger den minst lika bra.
Dylan är allmänt erkänd som en av världens mest bevandrade människor när det gäller gammal, i första hand, amerikansk musik. Han hyser en enorm kunskap och kärlek för de förenta staternas musikhistoria och han har bl.a. ett eget radioprogram där han blåser dammet av gamla, sedan länge glömda låtar. När han själv tar sig an dessa låtar går det inte att ta miste på respekten och tillgivenheten. Låten spelades in som filmmusik till Natural Born Killers
Jo Stafford (1952)
Bob Dylan (1994)
tisdag 18 november 2008
Långnabb på SVT
Det är ju så olika vad man lägger märke till. Givetvis beror det mycket på hur väl insatt man är i ett ämne. Exempelvis ser en konstkännare en mängd fascinerande detaljer då han/hon studerar en tavla medan jag bara ser en massa kladd.
Samma sak gäller kvällens inslag i Lilla Sportspegeln. Den genomsnittlige TV-tittaren såg två tjejer smasha mot Jörgen Persson som ballongplockade. Jag, å andra sidan, såg Linda Bergström och Erica Åkerlind från Ängby spela mot Jörgen Persson. Och det intressanta var givetvis hur Linda hanterade bollarna som kom på hennes backhandsida.
Men för att tycka det är intressant måste man ju veta att Linda blev deff i somras och därför spelar med långnabb på backhand. Tre fina servereturer hann hon med och tvingades dessutom skära ner en hög boll med sitt långnabb när hon var för långsam att gå runt och attackera forehand från sitt backhandhörn. Hur som helst så var det vansinnigt uppfriskande att få höra ljudet av långa nabbar böja sig för den lilla vita bollen på prime time i SVT.
Samma sak gäller kvällens inslag i Lilla Sportspegeln. Den genomsnittlige TV-tittaren såg två tjejer smasha mot Jörgen Persson som ballongplockade. Jag, å andra sidan, såg Linda Bergström och Erica Åkerlind från Ängby spela mot Jörgen Persson. Och det intressanta var givetvis hur Linda hanterade bollarna som kom på hennes backhandsida.
Men för att tycka det är intressant måste man ju veta att Linda blev deff i somras och därför spelar med långnabb på backhand. Tre fina servereturer hann hon med och tvingades dessutom skära ner en hög boll med sitt långnabb när hon var för långsam att gå runt och attackera forehand från sitt backhandhörn. Hur som helst så var det vansinnigt uppfriskande att få höra ljudet av långa nabbar böja sig för den lilla vita bollen på prime time i SVT.
söndag 16 november 2008
Veckans femstjärniga rack
Det måste bli två klipp. Det finns inget sätt att kommentera den här låten - förutom genom ett annat klipp. Båda är ju såklart stolligt femstjärniga.
Bruce Springsteen - Thunder Road, aukustisk version från Hammersmith Odeon 1975.
"The screen door slams
Mary' dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays
Roy Orbison singing for the lonely
Hey that's me and I want you only"
Hur magiskt blir det inte då när man kan få höra Roy sjunga om de ensamma, som att få kliva in i Bruce's uppdiktade värld.
Roy Orbison - Only for the Lonely
Bruce Springsteen - Thunder Road, aukustisk version från Hammersmith Odeon 1975.
"The screen door slams
Mary' dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays
Roy Orbison singing for the lonely
Hey that's me and I want you only"
Hur magiskt blir det inte då när man kan få höra Roy sjunga om de ensamma, som att få kliva in i Bruce's uppdiktade värld.
Roy Orbison - Only for the Lonely
fredag 14 november 2008
På resande fötter
Stort grattis till Red House Painters som mycket rättvist tog hem segern i veckans coverduell. De såg länge ut att åka på en tung förlust mot sminkrockarna men började sedan knappa in steg för steg för att alldeles på slutet ta sig förbi med en noslängd.
Jag tillbringar helgen på ett pingiskonvent i Köping så bloggandet blir lite sporadiskt. Dagens Dylancitat och Dagens urusla text får helt enkelt bli Helgens Dylancitat och Helgens Urusla text. En ny duell och ett nytt femstjärnigt rack dyker upp vid hemkomst skulle jag tro.
Kvällen har spenderats i sällskap med många av landets förnämsta tränare, inte minst förbundskaptenerna Erik Lindh, Thomas von Scheele och Pernilla Andersson som sa både ett och annat som antecknades i pingisanteckningsblocket.
Jag konstaterar med glädje att senaste inlägget resulterade i ett par kommentarer av mina annars så tystlåtna läsare. Jag tackar för dessa och noterar att inlägg om vägarbeten tydligen är ett sätt att lossa fjättrade tungor, eller fingrar i det här fallet.
Jag tillbringar helgen på ett pingiskonvent i Köping så bloggandet blir lite sporadiskt. Dagens Dylancitat och Dagens urusla text får helt enkelt bli Helgens Dylancitat och Helgens Urusla text. En ny duell och ett nytt femstjärnigt rack dyker upp vid hemkomst skulle jag tro.
Kvällen har spenderats i sällskap med många av landets förnämsta tränare, inte minst förbundskaptenerna Erik Lindh, Thomas von Scheele och Pernilla Andersson som sa både ett och annat som antecknades i pingisanteckningsblocket.
Jag konstaterar med glädje att senaste inlägget resulterade i ett par kommentarer av mina annars så tystlåtna läsare. Jag tackar för dessa och noterar att inlägg om vägarbeten tydligen är ett sätt att lossa fjättrade tungor, eller fingrar i det här fallet.
torsdag 13 november 2008
Vägarbeten?
Alltså, en bloggkonkurrent tog upp frågan för ett litet tag sedan. Nu måste jag också undra. På min väg mellan hemmet och universitetet, en cykelresa på ca 12-13 minuter passerar jag 8 vägarbeten som mer eller mindre påverkar min resa. Vad är grejen med alla dessa vägarbeten?
Jag har en teori:
Det militärindustriella begreppet är ju ett känt begrepp som handlar om hur beroende samhällen och hela nationer är av den enorma militära industrin och vilken makt den därför har. USA är ju det bästa exemplet. I dåliga tider ser de till att starta ett litet krig och sätter på så sätt fart på den inhemska industrin då vapenföretag som t.ex. Lockheed Martin med mångmiljard-belopp i omsättning får mycket att göra. Arbetslösheten minskar, investeringarna ökar, börserna stiger, den nationella andan stiger osv.
Ingen har ju förfinat denna konst och använt den så effektivt som Bushadministrationen. Med tanke på att landet har ett budgetunderskott på ca 450 miljarder dollar för budgetåret 2008 och en statsskuld som nu passerat 10 biljoner dollar så kan man ju bara föreställa sig hur illa det gått annars.
Min teori är att Sverige använder vägarbeten på samma sätt som USA använder krigsekonomin. I dåliga tider putsar vi till vägarna lite extra, gräver ner några kablar och byter ut någon bro vilket kräver massor med folk som annars skulle gå arbetslösa och därför inte ha någon lön att spendera och på så sätt hålla marknadens hjul i snurrning. Nu när vi gått in i en verklig låpgkonjunktur har jag hört lösa rykten om att ett jättelångt lakritssnöre ska grävas ner längs hela E20.
Jag vill understryka att jag som vanligt, då det gäller politik, inte tar någon som helst ställning. Jag är neutral. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. En stat tar sig ur krisen genom att bygga, skapa och förbättra en annan stat tar sig ur krisen genom att bringa död och förstörelse. Alla väljer vad de tycker fungerar bäst.
Jag har en teori:
Det militärindustriella begreppet är ju ett känt begrepp som handlar om hur beroende samhällen och hela nationer är av den enorma militära industrin och vilken makt den därför har. USA är ju det bästa exemplet. I dåliga tider ser de till att starta ett litet krig och sätter på så sätt fart på den inhemska industrin då vapenföretag som t.ex. Lockheed Martin med mångmiljard-belopp i omsättning får mycket att göra. Arbetslösheten minskar, investeringarna ökar, börserna stiger, den nationella andan stiger osv.
Ingen har ju förfinat denna konst och använt den så effektivt som Bushadministrationen. Med tanke på att landet har ett budgetunderskott på ca 450 miljarder dollar för budgetåret 2008 och en statsskuld som nu passerat 10 biljoner dollar så kan man ju bara föreställa sig hur illa det gått annars.
Min teori är att Sverige använder vägarbeten på samma sätt som USA använder krigsekonomin. I dåliga tider putsar vi till vägarna lite extra, gräver ner några kablar och byter ut någon bro vilket kräver massor med folk som annars skulle gå arbetslösa och därför inte ha någon lön att spendera och på så sätt hålla marknadens hjul i snurrning. Nu när vi gått in i en verklig låpgkonjunktur har jag hört lösa rykten om att ett jättelångt lakritssnöre ska grävas ner längs hela E20.
Jag vill understryka att jag som vanligt, då det gäller politik, inte tar någon som helst ställning. Jag är neutral. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. En stat tar sig ur krisen genom att bygga, skapa och förbättra en annan stat tar sig ur krisen genom att bringa död och förstörelse. Alla väljer vad de tycker fungerar bäst.
onsdag 12 november 2008
Stalledrängen saknades
Idag sändes Supercupen på Eurosport. Jörgen Persson tog sig till semifinal men där fick han stryk av överlägnse Timo Boll. I andra semifinalen vände Werner Schlager 1-5 i skilje mot Samsonov till 11-9. Tyvärr blev det sedan förlust i finalen mot Boll men pingisprofessorn Schlager var kvällens behållning och bjöd som vanligt på sagolika slag.
Trots bra spel och stora namn saknades den riktiga gnistan i Eurosports sändning. Kanske behövs det en kines, eller åtminstone en sydkorean eller japan för den riktiga pingisstämningen. Men vi vet ju alla att vad som verkligen saknades var en Staffan. Det spelar ingen roll om ingen lyckas utmana Boll, hade Staffan Lindeborg varit kommentator hade han ändå lyckats skapa en sådan spänning att jag hade legat och tuggat på parkettgolvet så att flisorna skvätte.
Lite Schlager...
Trots bra spel och stora namn saknades den riktiga gnistan i Eurosports sändning. Kanske behövs det en kines, eller åtminstone en sydkorean eller japan för den riktiga pingisstämningen. Men vi vet ju alla att vad som verkligen saknades var en Staffan. Det spelar ingen roll om ingen lyckas utmana Boll, hade Staffan Lindeborg varit kommentator hade han ändå lyckats skapa en sådan spänning att jag hade legat och tuggat på parkettgolvet så att flisorna skvätte.
Lite Schlager...
tisdag 11 november 2008
2000-talets helgon
Det finns väl en förutfattad mening att forskare är ett märkligt, avigt släkte som ägnar dagarna åt att sitta på sin kammare och grubbla. Men nu skulle jag vilja påstå att de tvärtom kanske är den vänligaste och mest hjälpsamma yrkeskår vi har här i landet.
I mitt sökande efter källmaterial för min uppsats hittade jag via en sökning i en stor internationell databas en sammanfattning av en undersökning som verkade vara precis vad jag behövde. Men trots idoga försök lyckades jag inte hitta rapporten i sin helhet.
Därför letade jag upp författarnas mailadresser via det universitet de skrivit för. Jag skickade iväg ett mail där jag förklarade att jag var student letade material till min uppsats och ville få tag på deras artikel. "Hur kan jag få tag på er artikel?" För säkerhets skulle skickade jag mailet till båda två, det ökar ju chanserna tänkte jag.
Nu vet jag ju att forskare är ett upptaget släkte. Ofta är de på resande fot, de skriver böcker, recenserar andras böcker och rapporter, har fullt upp med sina projekt och ska samtidigt hinna ge föreläsningar på diverse universitet. Men det skadar ju inte att fråga, tänkte jag.
Klockan var 12:28 då mailet lämnade min dator. 12:57 svarade den ena av författarna. "Här kommer en kopia i PDF-format". Sen gav han ett par tips och avslutade med "Lycka till, och skicka gärna ditt slutresultat".
13:13 svarade den andre författaren. "Tack för ditt intresse i min forskning. Bifogar artikeln i Pdf-fil." Blott 45 minuter efter mitt mail skickats hade jag helt gratis fått två kopior på deras forkningsrapport samt tips och lyckönskningar ut över det, de uttryckte t.o.m. intresse för min uppsats.
Säg mig nu, vilken annan yrkeskår visar upp en lika generös, varm och hjälpsam attityd?
I mitt sökande efter källmaterial för min uppsats hittade jag via en sökning i en stor internationell databas en sammanfattning av en undersökning som verkade vara precis vad jag behövde. Men trots idoga försök lyckades jag inte hitta rapporten i sin helhet.
Därför letade jag upp författarnas mailadresser via det universitet de skrivit för. Jag skickade iväg ett mail där jag förklarade att jag var student letade material till min uppsats och ville få tag på deras artikel. "Hur kan jag få tag på er artikel?" För säkerhets skulle skickade jag mailet till båda två, det ökar ju chanserna tänkte jag.
Nu vet jag ju att forskare är ett upptaget släkte. Ofta är de på resande fot, de skriver böcker, recenserar andras böcker och rapporter, har fullt upp med sina projekt och ska samtidigt hinna ge föreläsningar på diverse universitet. Men det skadar ju inte att fråga, tänkte jag.
Klockan var 12:28 då mailet lämnade min dator. 12:57 svarade den ena av författarna. "Här kommer en kopia i PDF-format". Sen gav han ett par tips och avslutade med "Lycka till, och skicka gärna ditt slutresultat".
13:13 svarade den andre författaren. "Tack för ditt intresse i min forskning. Bifogar artikeln i Pdf-fil." Blott 45 minuter efter mitt mail skickats hade jag helt gratis fått två kopior på deras forkningsrapport samt tips och lyckönskningar ut över det, de uttryckte t.o.m. intresse för min uppsats.
Säg mig nu, vilken annan yrkeskår visar upp en lika generös, varm och hjälpsam attityd?
Den gamle Mästaren
Ni vet i alla filmer där huvudpersonen åker till någon avlägsen plats, går upp för tusen trappsteg och träffar någon gammal vis man som kan lära dem slåss bättre? Och trots att huvudpersonen är ung, frisk och vältränad får han ändå spö av den gamle mannen eftersom den gamle genom sin visdom nått en högre, mer eller mindre övermänsklig nivå genom en övernaturlig koncentrationsförmåga. En nivå där styrkan inte har med muskler eller ålder att göra. Sedan blir den gamle mannen huvudpersonens läromästare och när han/hon lärt sig allt återvänder huvudpersonen till civilisationen och besegrar hundra skurkar på egen hand och tar revansch på sin gamla ärkefiende.
Precis samma är det med Dylan. Han är den gamle mannen som uppnått övermänskliga krafter. Trots att han är gammal med en sliten röst som har genomlevt mer än vi kan föreställa oss så spöar han hundra konkurrenter åt gången som ingenting. Det finns så många fantastiska sångare som kan sjunga starkt, träffa höga C, waila, pitcha, sjunga i harmonier och allt vad dom gör. Men deras ansträngningar är meningslösa när Dylan till synes utan ansträngning slår han ett ackord och sätter stämbanden i gungning.
Han har på något sätt hittat den övernaturliga koncentrationsförmågan att lägga sin själ i precis varje stavelse och ton. Inget lämnas åt slumpen, han kramar det sista ur varje ord. I den vackliga filmen Masked And Anonymous med ett löjligt stjärnspäckat startfält är Dylans musikaliska framträdanden så vansinnigt fenomenala att de med råge väger upp filmens svagare delar.
Studera hans ansikte fårat av ålder och det hårda livet - en mask av koncentration. Bandmedlemmerna runt omkring honom hade kunnat förvandlas till dansande grävlingar, han hade bara fortsatt, varenda gnutta koncentration och uppmärksamhet ligger i rösten.
“Though I'd never saaaaaaaay
That I did it the waaaaaaaaaaaaaaay”
Precis samma är det med Dylan. Han är den gamle mannen som uppnått övermänskliga krafter. Trots att han är gammal med en sliten röst som har genomlevt mer än vi kan föreställa oss så spöar han hundra konkurrenter åt gången som ingenting. Det finns så många fantastiska sångare som kan sjunga starkt, träffa höga C, waila, pitcha, sjunga i harmonier och allt vad dom gör. Men deras ansträngningar är meningslösa när Dylan till synes utan ansträngning slår han ett ackord och sätter stämbanden i gungning.
Han har på något sätt hittat den övernaturliga koncentrationsförmågan att lägga sin själ i precis varje stavelse och ton. Inget lämnas åt slumpen, han kramar det sista ur varje ord. I den vackliga filmen Masked And Anonymous med ett löjligt stjärnspäckat startfält är Dylans musikaliska framträdanden så vansinnigt fenomenala att de med råge väger upp filmens svagare delar.
Studera hans ansikte fårat av ålder och det hårda livet - en mask av koncentration. Bandmedlemmerna runt omkring honom hade kunnat förvandlas till dansande grävlingar, han hade bara fortsatt, varenda gnutta koncentration och uppmärksamhet ligger i rösten.
“Though I'd never saaaaaaaay
That I did it the waaaaaaaaaaaaaaay”
Så urbota dumt
Idag läste jag om en fascinerande dum idé. Kalmar FF är aktuella för Bragdguldet. Man får jobba länge för att komma på något som kan konkurrera på samma nivå av idioti. Att ge ut en bok med Hammerfalls samlade texter är det närmsta jag kan komma (sida upp och sida ner med ordbajsande på Heavy Metal-språk).
Bragdguldet för att vinna den nationella ligan? Med motiveringen att man är en klubb med knappa resurser från ”landet”.
Va fan, något lag måste ju vinna i den slaskhink vi kallar Allsvenskan. Det betyder ju inte att det är en bragd, det är ju enkel sannolikhetslära. Och vadå ”landet”? Kalmar har 35000 invånare, Eslöv har 16000 och de har vunnit pingisens Elitserie fem år i rad. De borde ju vara givna bragdmedaljörer med det resonemanget och letar vi runt i de olika idrotternas nationella seriesystem hittar vi säkert mängder med liknande exempel.
Idiotvind placerar alla individer som kläckt och stöttat denna idé i det permanenta idiotfacket. Det finns ingen återvändo för dessa förlorade själar.
Bragdguldet för att vinna den nationella ligan? Med motiveringen att man är en klubb med knappa resurser från ”landet”.
Va fan, något lag måste ju vinna i den slaskhink vi kallar Allsvenskan. Det betyder ju inte att det är en bragd, det är ju enkel sannolikhetslära. Och vadå ”landet”? Kalmar har 35000 invånare, Eslöv har 16000 och de har vunnit pingisens Elitserie fem år i rad. De borde ju vara givna bragdmedaljörer med det resonemanget och letar vi runt i de olika idrotternas nationella seriesystem hittar vi säkert mängder med liknande exempel.
Idiotvind placerar alla individer som kläckt och stöttat denna idé i det permanenta idiotfacket. Det finns ingen återvändo för dessa förlorade själar.
måndag 10 november 2008
Höstrenovering
Bloggen har fått en lite ny design. Kändes som det var dags för en liten förändring och med min fingertoppskänsla för spännande färgkombinationer hittade jag snabbt ett nytt attraktivt utseende.
Angående röstningen har jag förstått att det är många som inte lyckas få sin röst registrerad. Jag vet inte hur utbrett detta bekymmer är så jag tänkte ta en omröstning för att få reda på hur många som inte lyckas rösta. Det tog sedan ett litet tag för en förståndig tanke att knuffa och armbåga sig fram genom den tjocka, tröga massa av glömda händelser, felkopplade kablar och halvfärdiga tankar som är min hjärna. När den väl nådde fram insåg jag nästan direkt nackdelen med min plan.
Hur som helst, fortsätt försöka, det fungerar säkert förr eller senare (lite av mitt motto). Ni som inte ens försökt behöver bara scrolla ner lite och betrakta de två versionerna av Shock Me och lägga er röst.
Angående röstningen har jag förstått att det är många som inte lyckas få sin röst registrerad. Jag vet inte hur utbrett detta bekymmer är så jag tänkte ta en omröstning för att få reda på hur många som inte lyckas rösta. Det tog sedan ett litet tag för en förståndig tanke att knuffa och armbåga sig fram genom den tjocka, tröga massa av glömda händelser, felkopplade kablar och halvfärdiga tankar som är min hjärna. När den väl nådde fram insåg jag nästan direkt nackdelen med min plan.
Hur som helst, fortsätt försöka, det fungerar säkert förr eller senare (lite av mitt motto). Ni som inte ens försökt behöver bara scrolla ner lite och betrakta de två versionerna av Shock Me och lägga er röst.
Veckans femstjärninga rack
Här kommer andra delen i serien "Veckans femstjärniga rack". Ian Anderson är galen, skvatt galen. Gitarristen är klädd som Obelix. Ian blir bara galnare och galnare. Man glömmer nästan bort hur bra det är. Jethro Tull - Aqualung:
Knut
Glad och käck musik har jag aldrig begripit mig på. Jag letade igenom min skivsamling efter glad och käck musik, det närmaste jag kom var Peps Perssons Oboy. Motsatsen till glad musik hittade jag desto mer av. Jag förmodar att det beror på att jag inte är den glada och käcka typen, ”käck”, är ju ett ganska kraftigt skällsord om ni frågar mig.
Och man vill ju inte höra musik som inte stämmer överens med ens sinnesstämning. Att spela någon musik som överhuvudtaget innehåller någon form av positiv energi en mörk höstkväll då det mesta ter sig från sin mörkare sida är ju som att äta hallonglass med julkorv och senap. Eftersom tunga förluster blir tio gånger tyngre som ledare än vad de var som spelare har jag därför fått gräva fram en gammal favorit (med ett fasligt snyggt skivomslag) bland de allra mörkaste hörnen i skivhyllan.
Det är ju anmärkningsvärt att inte ens Galenskaparna & After Shaves representant i mitt digitala musikarkiv är en glad och käck låt. Men bra är det och Knut Agnred är mer än bara en pajas, en förträfflig röst har han också.
Och man vill ju inte höra musik som inte stämmer överens med ens sinnesstämning. Att spela någon musik som överhuvudtaget innehåller någon form av positiv energi en mörk höstkväll då det mesta ter sig från sin mörkare sida är ju som att äta hallonglass med julkorv och senap. Eftersom tunga förluster blir tio gånger tyngre som ledare än vad de var som spelare har jag därför fått gräva fram en gammal favorit (med ett fasligt snyggt skivomslag) bland de allra mörkaste hörnen i skivhyllan.
Det är ju anmärkningsvärt att inte ens Galenskaparna & After Shaves representant i mitt digitala musikarkiv är en glad och käck låt. Men bra är det och Knut Agnred är mer än bara en pajas, en förträfflig röst har han också.
lördag 8 november 2008
Duellen 2
Det är lördagkväll och jag förstår att alla sitter och väntar otåligt framför sina datorer på nästa Duell. Så varför dra ut på det. Den här gången blir det en spännande duell mellan Kiss och Red House Painters.
Först ut är Kiss med en liveversion från 1977 av sin komposition Shock Me. Andra halvan av framträdandet består av ett gitarrsolo som avslutas med en röksprutande gitarr, det ingår inte i originalversionen av låten och bör därför inte fälla någon avgörande betydelse i er bedömning. Försök också att inte låta Kiss-medlemmarnas klädsel och make-up påverka ert beslut för mycket i någon av riktningarna.
Coverversionen framförs av Red House Painters och de gör glamrocklåten med pinsam text till en depressiv, långsam, släpande historia.
Spänningen inför omröstningen är olidlig, SIFO-mätningarna indikerar att det kommer bli en mycket jämn match.
Först ut är Kiss med en liveversion från 1977 av sin komposition Shock Me. Andra halvan av framträdandet består av ett gitarrsolo som avslutas med en röksprutande gitarr, det ingår inte i originalversionen av låten och bör därför inte fälla någon avgörande betydelse i er bedömning. Försök också att inte låta Kiss-medlemmarnas klädsel och make-up påverka ert beslut för mycket i någon av riktningarna.
Coverversionen framförs av Red House Painters och de gör glamrocklåten med pinsam text till en depressiv, långsam, släpande historia.
Spänningen inför omröstningen är olidlig, SIFO-mätningarna indikerar att det kommer bli en mycket jämn match.
Innehållslöst innehåll utan innehåll
"En dag när vindarna bär, en dag står du och jag här
En dag när drömmen når fram, när vägarna möts förstår vi varann"
Jag har läst dagens urusla text mint 20 gånger. Om och om igen. Är den urusel? Vad säger den? Ja, vad säger den? Jag läser den igen, vad sa han? Jag läser en gång till, vad vet vi som vi inte visste innan vi läste de där raderna. En dag när vindarna bär? Det sker väl ganska ofta? En dag står du och jag här? Ok, låter ju inte otroligt, var är här? Där? En dag när drömmen når fram? Vart når den fram? Blir den sann kanske? Vilken dröm? När vägarna möts förstår vi varann? Jag orkar inte mer.
Det låter som något ska hända en dag, händer det något senare i texten? Är det något vi missar? Jag letar:
”En dag vi alla förstår, en dag, när stillheten rår
En dag jag finner din hand, när vägarna möts förstår vi varann”
(Oj, det var ju ännu sämre, det borde varit dagens urusla text.)
”Vi bär på en längtan och vandrar omkring
Vandrar men utan att se
Vad som än händer, jag kommer till dig
Stannar fast timmen är sen”
Upprepningar…
”Åh... allt det vi söker, det finns här intill. Allt som vi hoppas ska ske”
Upprepningar…
Upprepningar…
Upprepningar…
Vad vill han? Varför håller inte lika gärna käften?
En dag när drömmen når fram, när vägarna möts förstår vi varann"
Jag har läst dagens urusla text mint 20 gånger. Om och om igen. Är den urusel? Vad säger den? Ja, vad säger den? Jag läser den igen, vad sa han? Jag läser en gång till, vad vet vi som vi inte visste innan vi läste de där raderna. En dag när vindarna bär? Det sker väl ganska ofta? En dag står du och jag här? Ok, låter ju inte otroligt, var är här? Där? En dag när drömmen når fram? Vart når den fram? Blir den sann kanske? Vilken dröm? När vägarna möts förstår vi varann? Jag orkar inte mer.
Det låter som något ska hända en dag, händer det något senare i texten? Är det något vi missar? Jag letar:
”En dag vi alla förstår, en dag, när stillheten rår
En dag jag finner din hand, när vägarna möts förstår vi varann”
(Oj, det var ju ännu sämre, det borde varit dagens urusla text.)
”Vi bär på en längtan och vandrar omkring
Vandrar men utan att se
Vad som än händer, jag kommer till dig
Stannar fast timmen är sen”
Upprepningar…
”Åh... allt det vi söker, det finns här intill. Allt som vi hoppas ska ske”
Upprepningar…
Upprepningar…
Upprepningar…
Vad vill han? Varför håller inte lika gärna käften?
fredag 7 november 2008
Watertown
Omröstningen är avslutad och Tom Waits tog hem en solklar seger. Stort grattis till Tom! Imorgon drar vi igång nästa duell.
www.allmusic.com är en utmärkt sida för alla som är på jakt efter bra musik eller för de som bara vill lära sig lite mer. När jag gjorde ett besök på sidan för en liten stund sedan snubblade jag över Frank Sinatras Watertown som utsetts till Album of the Day. Nu är ju inte jag så bevandrad i den gode Frank men Watertown är ett fantastiskt album.
Albumets alla låtar kretsar kring en man vars fru lämnat honom och deras två söner i denna lilla håla, Watertown. Allt målas vemodigt upp av Franks mäktiga röst och orkesterns fagra melodier och pompösa arrangemang. Han längtar, han sörjer, han minns tillbaka, sköter vardagen, det är ensamt, det är hopplöst, det är sorgligt och mycket vackert.
Jag är inte kapabel att dela ut massa Frank Sinatra-råd men ett införskaffande av Watertown kan aldrig bli fel. Man kan ju inte lyssna på Strangers in the Night hela tiden
www.allmusic.com är en utmärkt sida för alla som är på jakt efter bra musik eller för de som bara vill lära sig lite mer. När jag gjorde ett besök på sidan för en liten stund sedan snubblade jag över Frank Sinatras Watertown som utsetts till Album of the Day. Nu är ju inte jag så bevandrad i den gode Frank men Watertown är ett fantastiskt album.
Albumets alla låtar kretsar kring en man vars fru lämnat honom och deras två söner i denna lilla håla, Watertown. Allt målas vemodigt upp av Franks mäktiga röst och orkesterns fagra melodier och pompösa arrangemang. Han längtar, han sörjer, han minns tillbaka, sköter vardagen, det är ensamt, det är hopplöst, det är sorgligt och mycket vackert.
Jag är inte kapabel att dela ut massa Frank Sinatra-råd men ett införskaffande av Watertown kan aldrig bli fel. Man kan ju inte lyssna på Strangers in the Night hela tiden
Pingiskalas
Jag ska ägna fredagkvällen åt att vara lekledare på ett pingiskalas. Är inte det en strålande idé? En kille som fyller 10, som inte spelar pingis, bestämmer sig att på sitt födelsedagskalas ska vi inte åka till McDonalds, vi ska inte leka fiskedamm, inte spela bowling, inte åka till Laserdome eller skjuta med paintballgevär - vi ska spela pingis!
Tänkte att jag skulle bjuda på lite uppvisningspingis också så att hela gänget förstår vilken makalös sport pingisen är. Förmodligen blir det något i den här stilen:
Tänkte att jag skulle bjuda på lite uppvisningspingis också så att hela gänget förstår vilken makalös sport pingisen är. Förmodligen blir det något i den här stilen:
Styrets vansinne
Är det bara jag eller förvandlar stressen alla människor till vilda psykopater? Min eftermiddag i korthet:
15.34: Föreläsningen slutar och jag lämnar salen innan övriga studenter hunnit vika ihop sina anteckningsblock. Inom mig svär jag åt eftermiddagsföreläsningar i allmänhet och vår långsamma föreläsare i synnerhet. Min träning börjar om exakt 86 minuter, vreden bubblar redan.
15.36: Cykelfärden hem börjar och avskyn mot alla fotgängare, som alltid ligger nära till hands, flammar omedelbart upp till full styrka. Alla är de fast övertygade om att de är helt ensamma i stan och därför kan gå på bredd mitt i vägen. Jag lägger hela min själ i mina mest mordiska blickar. Jag hatar dem.
15.48: Jag spenderar fyra minuter tittandes på ett rödljus medan alla äckliga bilar strömmar förbi. Jag hatar rödljuset och alla äckliga bilister som sitter där i lä, inne i värmen, lyssnandes på Mix Megapol eller Magnus Uggla medan jag får stå och vänta i kylan, blåsten och andas in deras avgaser.
15.56: Hemkomst. Jag borde äta något som inte behöver tillagas men vårens näringslärakurs har satt sina spår och förtvivlat tänker jag på hur det ska gå ifall jag inte får i mig alla essentiella aminosyror, mineraler, vitaminer osv. Därför börjar jag hacka lök, selleri, paprika, tar fram ärtor och sojabönor ur frysen och skär upp det grova brödet.
16.04: Mjölken är slut. Jag måste ha mjölk! Språngmarch ner till kvarterskiosken. "Varför säljer Arla mjölken i så små förpackningar" tänker jag medan jag springer, "jävla Arla!".
16.11: Maten är klar och stående vid diskbänken börjar jag kasta i mig den.
16.19: Jag borde redan ha åkt men trots det jagar jag maniskt den sista lökbiten på tallriken bara för att min mamma programmerat in i min ryggmärg att man aldrig får lämna bordet innan tallriken är tom. Jag som inte ens sitter vid bordet!
16.24: Avfärd och jag upptäcker att motvinden kommer håna mig hela vägen till hallen. Det innebär dubbelt så mycket ansträngning och samtidigt mycket längre tid. Jag hatar motvinden mer än fotgängare.
16.34: Vid en öppen yta tar motvinden extra kraft och ett ursinnigt primatvrål tar sig förbi självkontrollens dörrvakter och rymmer ur min strupe. Det enda som håller mig på rätt sida av vansinnets brant är Neil Youngs förtrollande Thrasher i hörlurarna.
16:46: Ankomst till hallen. Helt genomsvettig, med mjölksyra i benen och mord i sinnet har jag nu 14 minuter på mig att montera upp 8 pingisbord med tillhörande nät innan träningen börjar. Under tiden dyker mina unga adepter upp en efter en och ställer 18 frågor var, spelar hip hop i sina mobiltelefoners magnifika högtalarsystem, jagar varandra och vrålar med sina små lungors fulla, imponerande krafter.
17.00: Allt klart, nu återstår bara fem timmar som tränare, sakta men säkert infinner sig lugnet och förståndet.
15.34: Föreläsningen slutar och jag lämnar salen innan övriga studenter hunnit vika ihop sina anteckningsblock. Inom mig svär jag åt eftermiddagsföreläsningar i allmänhet och vår långsamma föreläsare i synnerhet. Min träning börjar om exakt 86 minuter, vreden bubblar redan.
15.36: Cykelfärden hem börjar och avskyn mot alla fotgängare, som alltid ligger nära till hands, flammar omedelbart upp till full styrka. Alla är de fast övertygade om att de är helt ensamma i stan och därför kan gå på bredd mitt i vägen. Jag lägger hela min själ i mina mest mordiska blickar. Jag hatar dem.
15.48: Jag spenderar fyra minuter tittandes på ett rödljus medan alla äckliga bilar strömmar förbi. Jag hatar rödljuset och alla äckliga bilister som sitter där i lä, inne i värmen, lyssnandes på Mix Megapol eller Magnus Uggla medan jag får stå och vänta i kylan, blåsten och andas in deras avgaser.
15.56: Hemkomst. Jag borde äta något som inte behöver tillagas men vårens näringslärakurs har satt sina spår och förtvivlat tänker jag på hur det ska gå ifall jag inte får i mig alla essentiella aminosyror, mineraler, vitaminer osv. Därför börjar jag hacka lök, selleri, paprika, tar fram ärtor och sojabönor ur frysen och skär upp det grova brödet.
16.04: Mjölken är slut. Jag måste ha mjölk! Språngmarch ner till kvarterskiosken. "Varför säljer Arla mjölken i så små förpackningar" tänker jag medan jag springer, "jävla Arla!".
16.11: Maten är klar och stående vid diskbänken börjar jag kasta i mig den.
16.19: Jag borde redan ha åkt men trots det jagar jag maniskt den sista lökbiten på tallriken bara för att min mamma programmerat in i min ryggmärg att man aldrig får lämna bordet innan tallriken är tom. Jag som inte ens sitter vid bordet!
16.24: Avfärd och jag upptäcker att motvinden kommer håna mig hela vägen till hallen. Det innebär dubbelt så mycket ansträngning och samtidigt mycket längre tid. Jag hatar motvinden mer än fotgängare.
16.34: Vid en öppen yta tar motvinden extra kraft och ett ursinnigt primatvrål tar sig förbi självkontrollens dörrvakter och rymmer ur min strupe. Det enda som håller mig på rätt sida av vansinnets brant är Neil Youngs förtrollande Thrasher i hörlurarna.
16:46: Ankomst till hallen. Helt genomsvettig, med mjölksyra i benen och mord i sinnet har jag nu 14 minuter på mig att montera upp 8 pingisbord med tillhörande nät innan träningen börjar. Under tiden dyker mina unga adepter upp en efter en och ställer 18 frågor var, spelar hip hop i sina mobiltelefoners magnifika högtalarsystem, jagar varandra och vrålar med sina små lungors fulla, imponerande krafter.
17.00: Allt klart, nu återstår bara fem timmar som tränare, sakta men säkert infinner sig lugnet och förståndet.
torsdag 6 november 2008
Vad fan är det han gör där inne?
Nu har jag lyssnat på Barack Obamas segertal fyra gånger. Men, jag säger ungefär som Grillvante brukar säga ”jag är inget rabiat Beatlesfan” fast jag säger då istället, jag är inget rabiat Obamafan. Jag tycker det är trevligt att USA för omväxlings skull nu fått en president som inte är gråhårig och rynkig. Sen är det så klart en bonus att han verkar ha en stor portion förnuft.
Men anledningen till att jag lyssnar på talet om och om igen är för att det är så bra. Visst det är amerikanskt och pråligt men vilken talare han är. Han ändrar tonfall och röstläge, gör otroligt snygga konstpauser och han använder underbara formuleringar som t.ex. ”It’s been a long time coming”, ”It [the campaign] grew strength from the young people who rejected the myth of their generations apathy” eller…
”and all those watching from beyond our shores, from parliaments and palaces, to those who are huddled around radios in the forgotten corners of the world; our stories are singular but our destiny is shared and a new dawn of american leadership is att hand.”
Det är som musik.
Och vad det gäller musik, en del menar att texten aldrig är lika viktig som musiken, men för min del kan en bra text levererad på rätt sätt vara hela behållningen, skit i musiken. Och då menar jag inte att texten räddar dålig musik, men den klarar sig utan musik.
Men anledningen till att jag lyssnar på talet om och om igen är för att det är så bra. Visst det är amerikanskt och pråligt men vilken talare han är. Han ändrar tonfall och röstläge, gör otroligt snygga konstpauser och han använder underbara formuleringar som t.ex. ”It’s been a long time coming”, ”It [the campaign] grew strength from the young people who rejected the myth of their generations apathy” eller…
”and all those watching from beyond our shores, from parliaments and palaces, to those who are huddled around radios in the forgotten corners of the world; our stories are singular but our destiny is shared and a new dawn of american leadership is att hand.”
Det är som musik.
Och vad det gäller musik, en del menar att texten aldrig är lika viktig som musiken, men för min del kan en bra text levererad på rätt sätt vara hela behållningen, skit i musiken. Och då menar jag inte att texten räddar dålig musik, men den klarar sig utan musik.
onsdag 5 november 2008
Your vote counts
I det amerikanska presidentvalet röstade betydligt fler folk än vanligt. Det ledde till att det bästa alternativet vann en klar seger. Om vi nu kan komma upp i samma röstdeltagande i veckans Duell så kan vi vara säkra på att det bästa alternativet vinner även där.
Rulla ner en bit här i bloggen och bedöm vilken version av I Don't Wanna Grow Up som är den bästa. Snart är det dags för en ny duell...
Rulla ner en bit här i bloggen och bedöm vilken version av I Don't Wanna Grow Up som är den bästa. Snart är det dags för en ny duell...
Ohio
Valvakan fortsätter och Ohio tillföll precis Obama. Allt lutar nu åt en klar seger för demokraten som vill lämna Irak och gå tillbaka till att bomba Afghanistan istället.
Eftersom Hank Williams känns som gammal republikansk, konservativ countrymusik är det ju läge för lite gammal demokratisk, progressiv folkmusik. Det här är den amerikanska protestsångens fader. "I look upon us all as Woodys children" sa Pete Seeger om sig själv och alla sina vänner inom musikens progressiva rörelse.
Eftersom Hank Williams känns som gammal republikansk, konservativ countrymusik är det ju läge för lite gammal demokratisk, progressiv folkmusik. Det här är den amerikanska protestsångens fader. "I look upon us all as Woodys children" sa Pete Seeger om sig själv och alla sina vänner inom musikens progressiva rörelse.
tisdag 4 november 2008
Beslutsångest
Valvaka på SVT, TV4 eller med Fredrik och Filip på Femman?
Eller kanske ska man nöja sig med att följa Aftonbladets och DN:s nätrapportering så att man kan lyssna på lite gammal hederlig, underbar amerikansk musik medan rösterna trillar in.
Eller kanske ska man nöja sig med att följa Aftonbladets och DN:s nätrapportering så att man kan lyssna på lite gammal hederlig, underbar amerikansk musik medan rösterna trillar in.
En svensk tiger
Idag/inatt håller mer eller mindre hela världen andan då det amerikanska presidentvalet utser vem som ska bli en av världens mäktigaste män under den närmaste fyra åren.
Själv är jag ju givetvis helt neutral. Om man uttalar sig om musik och sport ska man passa sig jävligt noga för att lägga sig i politikens värld, det är bättre att lämna det åt dem som förstår sig på sådana komplicerade saker.
För mig gör det absolut ingenting om den där kandidaten som tycker vem som helst ska kunna köpa vapen utan bakgrundskontroll eller någon vapenlicens, som tycker invasionen av Irak var ett genidrag och att de amerikanska trupperna kan stanna där 100 år till, som är helt emot abort och stamcellsforskning, som inte anser att staten har något ansvar för sjukvården, som tycker dödsstraff är kalasbra…
…och som har en vicepresident från Alaska som är kreationist och som på frågan om sina utrikespolitiska erfarenheter svarar att man kan se Ryssland från Alaska.
För mig spelar det absolut ingen roll. Men, för att koppla det hela till min blogg kan jag ju påpeka att Bob Dylan står på den andres sida.
Själv är jag ju givetvis helt neutral. Om man uttalar sig om musik och sport ska man passa sig jävligt noga för att lägga sig i politikens värld, det är bättre att lämna det åt dem som förstår sig på sådana komplicerade saker.
För mig gör det absolut ingenting om den där kandidaten som tycker vem som helst ska kunna köpa vapen utan bakgrundskontroll eller någon vapenlicens, som tycker invasionen av Irak var ett genidrag och att de amerikanska trupperna kan stanna där 100 år till, som är helt emot abort och stamcellsforskning, som inte anser att staten har något ansvar för sjukvården, som tycker dödsstraff är kalasbra…
…och som har en vicepresident från Alaska som är kreationist och som på frågan om sina utrikespolitiska erfarenheter svarar att man kan se Ryssland från Alaska.
För mig spelar det absolut ingen roll. Men, för att koppla det hela till min blogg kan jag ju påpeka att Bob Dylan står på den andres sida.
Schlager med de aviga schlagen
Pingis är en tekniksport, utan en bra teknik kommer man ingenstans. Det är därför jag ägnar hela kvällarna åt att putsa mina adepters slag till teknisk perfektion. Kolla bara på Werner Schlager med alla sina hemsnickrade, aviga slag.
Stackaren, med lite bättre teknik hade han kanske kunnat bli något men nu är det nätt och jämnt att han får in bollen på bordet. Och bara ett VM-guld har han.
Stackaren, med lite bättre teknik hade han kanske kunnat bli något men nu är det nätt och jämnt att han får in bollen på bordet. Och bara ett VM-guld har han.
söndag 2 november 2008
Duellen
Det är söndagkväll, ingen har något att göra, så jag drar igång nästa projekt. Musik är ju till för att tävlas med och därför ska vi nu börja en musiktävling som kräver alla läsares deltagande. Tävlingen går ut på att vi ska jämföra en cover med sitt orginal och så är det upp till oss läsare (jag kommer ju också rösta såklart) att avgöra huruvida coverversionen är en förbättring eller en försämring jämfört med orginalet.
Jag har stått lite skeptisk till att lägga in omröstningar på bloggen, de är ju egentligen väldigt roliga men nackdelen är att alla kan se hur få besökare bloggen har ifall det bara är typ 3 stycken som röstar. Så det gäller att ni röstar nu, alla 30-40 dagliga läsare.
Första duellen står mellan Tom Waits (orginalet) och The Ramones och låten är I Don't Wanna Grow Up. Tänk nu på att det är låten och inte videon som tävlar (annars hade ju Tom Waits fått alla röster).
Jag har stått lite skeptisk till att lägga in omröstningar på bloggen, de är ju egentligen väldigt roliga men nackdelen är att alla kan se hur få besökare bloggen har ifall det bara är typ 3 stycken som röstar. Så det gäller att ni röstar nu, alla 30-40 dagliga läsare.
Första duellen står mellan Tom Waits (orginalet) och The Ramones och låten är I Don't Wanna Grow Up. Tänk nu på att det är låten och inte videon som tävlar (annars hade ju Tom Waits fått alla röster).
TV-kock style
Ni vet den nedersta delen på en rotselleri som är helt knölig och bucklig. Ikväll hade jag inget tålamod att stå och skära och karva för att ta vara på så mycket selleri som möjligt så jag bara styckade upp den precis som TV-kockarna gör, kastade nästan hälften. Hade min mamma sett det hade hon fått ett frispel.
Men jag menar, någon gång måste väl maskarna få lite finare råvaror som tack för allt slit de gör för vår skull. Det är inte schysst att bara spara skal, och stjälkar och blast och massa mögliga brödkanter till jordmyllans ordningsmän.
Nu läste jag en artikel för ett tag sedan att man ska hålla sig till ämnet om man vill lyckas med sin blogg. Så jag ber om ursäkt för detta sidospår, nästa gång är jag tillbaka med Dylan eller pingis igen.
Men jag menar, någon gång måste väl maskarna få lite finare råvaror som tack för allt slit de gör för vår skull. Det är inte schysst att bara spara skal, och stjälkar och blast och massa mögliga brödkanter till jordmyllans ordningsmän.
Nu läste jag en artikel för ett tag sedan att man ska hålla sig till ämnet om man vill lyckas med sin blogg. Så jag ber om ursäkt för detta sidospår, nästa gång är jag tillbaka med Dylan eller pingis igen.
Koncist... och kort
Bengtsforsklubben Ärtemark valde tidigare i veckan att dra sig ur herrarnas Elitserie p.g.a. ekonomiska problem. Pinsamt, skandal, tycker många. Söderhamnskuriren såg sprängstoffet i nyheten och satte sin vassaste, mest grävande och djärva journalist för att göra ett svettigt avslöjande reportage i ämnet. Så här blev det (Obs! Detta är artikeln i sin helhet).
Suif sörjer inte Ärtemarks uttåg i serien
Att Ärtemark drog sig ur pingisens elitserie är inget som gjort Söderhamns UIF:s tränare sömnlös.
– Skönt tycker jag personligen, säger Peter Blomquist.
Måste kostat mycket resurser, tid och kraft men vi läsare är tacksamma, nu känner vi att vi vet allt som finns att veta i ämnet.
Suif sörjer inte Ärtemarks uttåg i serien
Att Ärtemark drog sig ur pingisens elitserie är inget som gjort Söderhamns UIF:s tränare sömnlös.
– Skönt tycker jag personligen, säger Peter Blomquist.
Måste kostat mycket resurser, tid och kraft men vi läsare är tacksamma, nu känner vi att vi vet allt som finns att veta i ämnet.
Veckans femstjärniga rack
Några nya inslag på bloggen är på gång, bl.a. startas nu en ny serie. Varje vecka presenteras en ny låt som håller absoluta elitklass av en eller annan eller flera anledningar. Detta sker som ett svar på flera läsares önskemål och första veckans val är också inspirerad av en läsarbegäran.
Bakgrunden till seriens titel är tudelad. Dels är den inspirerad av systemet i Windows Media Player där man kan betygsätta låtarna i sitt bibliotek med en till fem stjärnor och det är huvudsakligen från detta bibliotek låtarna hämtas. Men den är också inspirerad av alla tusentals gånger vi pingisspelare fått frågan ”Hur många stjärnor har ditt rack? Är det femstjärnigt?” Fram tills det att en statlig utredning tillsätts som tar reda på var denna legend om femstjärniga rack kommer ifrån lär vi aldrig få veta ifall det bara är en otroligt effektiv vandringssägen eller ifall barn föds med denna fråga inprogrammerad i sitt DNA.
Veckans första femstjärniga rack är en liveversion av Nick Caves mästerliga Mercy Seat. Tyvärr är det en amatörinspelning och ljudet svämmar över och dränker sången i slutet. Men det är trots allt en mästerlig version som, till skillnad från det kaotiska och panikfyllda originalet, börjar stilla och sakta släpar sig uppför trappstegen till ett crescendo.
Nick Cave är en professor när det gäller låtskrivande. I Mercy Seat skildras dödsstraffet, den elektriska stolen, vårt rättssystem och den dödsdömdes irrande tankar då han brottas med livets sista ögonblick och sin tro. Jag vet inte om det är texten, musiken, hans inlevelse eller hans röst som gör att de kalla kårarna går som en skördetröska längs ryggraden:
“In Heaven His throne is made of gold
The ark of his Testament is stowed
A throne from which I'm told
All history does unfold.
Down here it's made of wood and wire
And my body is on fire
And God is never far away.”
Det är väl en kombination.
Bakgrunden till seriens titel är tudelad. Dels är den inspirerad av systemet i Windows Media Player där man kan betygsätta låtarna i sitt bibliotek med en till fem stjärnor och det är huvudsakligen från detta bibliotek låtarna hämtas. Men den är också inspirerad av alla tusentals gånger vi pingisspelare fått frågan ”Hur många stjärnor har ditt rack? Är det femstjärnigt?” Fram tills det att en statlig utredning tillsätts som tar reda på var denna legend om femstjärniga rack kommer ifrån lär vi aldrig få veta ifall det bara är en otroligt effektiv vandringssägen eller ifall barn föds med denna fråga inprogrammerad i sitt DNA.
Veckans första femstjärniga rack är en liveversion av Nick Caves mästerliga Mercy Seat. Tyvärr är det en amatörinspelning och ljudet svämmar över och dränker sången i slutet. Men det är trots allt en mästerlig version som, till skillnad från det kaotiska och panikfyllda originalet, börjar stilla och sakta släpar sig uppför trappstegen till ett crescendo.
Nick Cave är en professor när det gäller låtskrivande. I Mercy Seat skildras dödsstraffet, den elektriska stolen, vårt rättssystem och den dödsdömdes irrande tankar då han brottas med livets sista ögonblick och sin tro. Jag vet inte om det är texten, musiken, hans inlevelse eller hans röst som gör att de kalla kårarna går som en skördetröska längs ryggraden:
“In Heaven His throne is made of gold
The ark of his Testament is stowed
A throne from which I'm told
All history does unfold.
Down here it's made of wood and wire
And my body is on fire
And God is never far away.”
Det är väl en kombination.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)