Ni vet i alla filmer där huvudpersonen åker till någon avlägsen plats, går upp för tusen trappsteg och träffar någon gammal vis man som kan lära dem slåss bättre? Och trots att huvudpersonen är ung, frisk och vältränad får han ändå spö av den gamle mannen eftersom den gamle genom sin visdom nått en högre, mer eller mindre övermänsklig nivå genom en övernaturlig koncentrationsförmåga. En nivå där styrkan inte har med muskler eller ålder att göra. Sedan blir den gamle mannen huvudpersonens läromästare och när han/hon lärt sig allt återvänder huvudpersonen till civilisationen och besegrar hundra skurkar på egen hand och tar revansch på sin gamla ärkefiende.
Precis samma är det med Dylan. Han är den gamle mannen som uppnått övermänskliga krafter. Trots att han är gammal med en sliten röst som har genomlevt mer än vi kan föreställa oss så spöar han hundra konkurrenter åt gången som ingenting. Det finns så många fantastiska sångare som kan sjunga starkt, träffa höga C, waila, pitcha, sjunga i harmonier och allt vad dom gör. Men deras ansträngningar är meningslösa när Dylan till synes utan ansträngning slår han ett ackord och sätter stämbanden i gungning.
Han har på något sätt hittat den övernaturliga koncentrationsförmågan att lägga sin själ i precis varje stavelse och ton. Inget lämnas åt slumpen, han kramar det sista ur varje ord. I den vackliga filmen Masked And Anonymous med ett löjligt stjärnspäckat startfält är Dylans musikaliska framträdanden så vansinnigt fenomenala att de med råge väger upp filmens svagare delar.
Studera hans ansikte fårat av ålder och det hårda livet - en mask av koncentration. Bandmedlemmerna runt omkring honom hade kunnat förvandlas till dansande grävlingar, han hade bara fortsatt, varenda gnutta koncentration och uppmärksamhet ligger i rösten.
“Though I'd never saaaaaaaay
That I did it the waaaaaaaaaaaaaaay”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar