Min Guns n’ Roses-saga, Del 1: Appetite for Destruction

Nu har det slutligen hänt, ”Guns n’ Roses” släpper sitt nya album Chinese Democracy. En skamfläck är vad det är. Att Axl Rose äger rättigheterna till bandets namn och nu kan skymfa det på det här sättet är så sorgligt. Själv tänker jag inte bevärdiga albumet med en blick.

Men det fanns en tid då det riktiga Guns n’ Roses var det största som fanns, jag gick i mellanstadiet då. På den tiden spelades det Guns n’ Roses på klassens fredagspartyn. Jag och mina klasskamrater var bara sex år då deras debutalbum Appetite for Destruction släpptes. När vi började mellanstadiet släpptes deras andra album Use Your Illusion I &II, då hade Appetite for Destruction redan hunnit bli en klassiker.

Den var stökig, bråkig, skitig, ful, löjligt dekadent och alldeles, alldeles briljant. Aldrig hade myten om ”sex, drugs and rock n’ roll” förkroppsligats så tydligt i musiken, de andra banden levde bara myten. Men samtidigt var den nyskapande i en tid då hårdrocken dominerades av pudelrockens pråliga, utseendefixerade nonsens. Och trots sin provokativa, smutsiga yta finns det inte många hårdrocksalbum som blivit så brett älskade som Appetite for Destruction. Den spred sig långt utanför hårdrocksnischen den föddes inom.

Jag var 11, hade pottfrisyr och tandställning men när jag köpte min första Guns n Roses t-shirt på Potatisfestivalen i Alingsås kändes det som jag hörde hemma i nattkvarteren i Los Angeles törstandes efter en flaska Jack Daniels och ett slagsmål. Vi hörde alla hemma där. Kunde du inte sjunga med i refrängen till Paradise City sköt alla klasskamrater taskiga bollar på dig under rastens King Out-turnering, ingen frågade chans på dig ifall du inte höll med om att Slash var Gibsongitarrens helgon och på musiklektionen fick vi lära oss spela Sweet Child O’ Mine.

Jag minns morgonen jag fick Appetite for Destruction, det var min födelsedag. Det var första gången jag hörde Welcome to the Jungle, innan hade jag bara hört talas om den. Det är så Appetite for Destruction börjar, med några ekande, hemsökta ackord, sedan blir ingenting vad det än gång varit.

”Welcome to the Jungle – watch it bring you to your kn-kn-kn-kn-kn-kn-kneeees”

Det tog ett tag innan jag fattade att djungeln Axl sjöng om var storstadsdjungeln och inte någon regnskogsdjungel. Det var mycket vi inte förstod, vilket hårt liv My Michelle levde, att Nightrain var en referens till ett billigt vin eller att Mr Brownstone var ett annat namn för heroin, men vad spelade det för roll? Inte blev låtarna sämre för det.

”I got one chance left
In a nine live cat
I got a dog eat dog sly smile
I got a Molotov cocktail with a match to go
I smoke my cigarette with style”

Mitt i albumet ligger Paradise City, 80-talisternas nationalsång. Det perfekta introt som mynnar ut i det bästa gitarrsolo jag någonsin hade hört, jag kunde varenda not utan till, jag kände eufori för första gången i mitt liv. Precis som i introt till Sweet Child O’ Mine.

”Where do we go,
Where do we go now”

Vi hade ingen aning om vart vi var på väg, hade inte ens förstått att vi var på väg. Vi bara fanns där just då med våra nerknarkade idoler som skapat ett stycke mästerverk format ur nutidens mest babyloniska förfall men betraktat ur barnets oskuldsfulla ögon.