Knut

Glad och käck musik har jag aldrig begripit mig på. Jag letade igenom min skivsamling efter glad och käck musik, det närmaste jag kom var Peps Perssons Oboy. Motsatsen till glad musik hittade jag desto mer av. Jag förmodar att det beror på att jag inte är den glada och käcka typen, ”käck”, är ju ett ganska kraftigt skällsord om ni frågar mig.

Och man vill ju inte höra musik som inte stämmer överens med ens sinnesstämning. Att spela någon musik som överhuvudtaget innehåller någon form av positiv energi en mörk höstkväll då det mesta ter sig från sin mörkare sida är ju som att äta hallonglass med julkorv och senap. Eftersom tunga förluster blir tio gånger tyngre som ledare än vad de var som spelare har jag därför fått gräva fram en gammal favorit (med ett fasligt snyggt skivomslag) bland de allra mörkaste hörnen i skivhyllan.


Det är ju anmärkningsvärt att inte ens Galenskaparna & After Shaves representant i mitt digitala musikarkiv är en glad och käck låt. Men bra är det och Knut Agnred är mer än bara en pajas, en förträfflig röst har han också.