81. When the Night Comes Falling from the Sky, 1985 (The Bootlegs Series Vol. 1-3, 1991) [-]
Ok, jag erkänner, nu fuskade jag lite. Originalet finns på Empire Burlesque (1985) men det här är egentligen originalversionen, innan Dylan kom på idén att spela in en ny version med fläskiga syntmattor och en trummaskin. Hela låten har för mig en så underbar känsla av att vara det sista avgörandet, allt står på sin spets, det avgörs här och nu inatt, en störtad relations sista band slits hänsynslöst av. Dylan fräser ur sig; ”This time! I’m asking for freedom/freedom from a world which you deny/and you’ll give it to me now/or I’ll take it anyhow!”
82. She’s Your Lover Now, 1966 (aldrig officiellt utgiven) [-]
Tidigare diskuterad under dramatiska former här på bloggen. Versionen som avses här är den fullständiga med Dylan ensam på pianot. Versionen med bandet har givits ut på Bootlegs Series 1-3 men där fattas sista versen då låten avbryts abrupt.
83. If You Ever go to Houston (Together Through Life, 2009) [-]
Hela albumet har en känsla av att vara gjord av ett brokigt band en ljummen kväll på en terrass någonstans längs den mexikanska gränsen. Dragspelet jazzar sig fram genom takterna med stora svepande danssteg medan Dylan berättar att här strök han nästan med under det amerikansk-mexikanska kriget.
84. Oh, Sister (Desire, 1976) [100]
En bitterljuv klagan med betoning på bitter – och med tanke på Scarlett Riveras fiol och Emmylou Harris röst – betoning på ljuv också. I ett TV framträdande hos World of John Hammond 1975 presenterade han låten; ”I wanna dedicate this to someone out there watching tonight, I know she knows who she is”. Uppenbarligen riktad mot Sara just i deras stormande skilsmässotid.
85. Tell Me, Momma (Live at Royal Albert Hall 1966, The Bootlegs Series, vol. 4) [-]
Skriven just för 1966-världsturnéns elektriska halva av konserten är Tell Me, Momma, som aldrig spelats in i studio, en vildsint rockdänga med syfte att blåsa håret av alla folkmusikfans som ville se Dylan ensam på scen med sin akustiska gitarr. Med The Band och deras kakofoniska symfoni bakom sig ylar Dylan ur sig de mest abstrakta verser och stortrivs i frigörelsen från sin folkmusikroll.
86. Dirge (Planet Waves, 1974) [-]
Ett taktstampande piano och en småpratande akustisk gitarr sätter scenen för Dylans röst. Han sjunger som vore han plågad och besatt av alla tänkbara demoner där orden han sjunger är hans sista chans att bli fri, besvärjelsen som kan förjaga alla onda andar om han bara sjunger övertygande nog.
87. Lay Lady Lay (Nashville Skyline, 1969) [65]
Inte mycket mer än en fånigt lallande kärlekssång. Men Dylans mjuka, fylliga röst, de tipptappande slagverken och den behagliga melodin är hypnotiserande. Kanske det mest behagfulla och charmiga Dylan har skrivit.
88. Bob Dylan’s Dream (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [-]
Ett underbart, nostalgiskt stycke där en ung Dylan minns tillbaka till tiden han spenderade med sina vänner då allting tycktes så okomplicerat och idylliskt. Med det mest enkla språk rimmar Dylan sig utan ansträngning fram genom de goda minnena med hjälp av sin melodiskt nynnande gitarr.
89. Where Teardrops Fall (Oh Mercy, 1989) [-]
Låten spelades in mitt i New Orleansnattens fuktiga, böljande hetta. Det hörs. Det är en verklighetsfrämmande stämning, orden säger knappt någonting, de bara hjälper till att måla musikens nyanser, ”roses are red violets are blue/and time is beginning to crawl” och så avslutas det med ett smäktande saxofonsolo som får fönsterrutorna att imma igen.
90. You ain’t Going Nowhere, 1967 (Greatest Hits Vol. II, 1971) [52]
Det finns så många versioner med varierande texter. Den ena mer hysterisk än den andra. Textens betydelse skulle kunna förbrylla tolkare i evigheter, men det är bortkastad tid. Det räcker att roas och glatt sjunga med. Precis som med så många andra låtar som skrevs under samma tid efter Dylans motorcykelolycka och återhämtade sig i skymundan tillsammans med sina vänner i The Band.
söndag 28 februari 2010
Byta namn någon?
I Örebro har det under de senaste dagarna vimlat av japanska talanger likt bin kring en bikupa. Och så kommer man hem och får se att Ai Fukuhara slog ut både Guo Yue och Guo Yan i Kuwait och tog sig till final. Det är ju ungefär som om David skulle spöa Goliat och sedan av bara farten spöa upp Goliats lika stora, starka brorsa som kom för att hämnas Goliat.
Japan alltså.
Att Wang Liqin slog Xu Xin i kvarten med 4-0 men i efterhand blev diskvalificerad därför att hans rack inte klarade dopingkontrollen orkar jag inte ens kommentera (host-host-pajasregelverk-host-harkel-host).
Jag säger bara "Masataka Morizono" högt för mig själv, så blir jag på gott humör igen. För det är ju faktiskt inte bara så att japanerna vet hur man spelar bordtennis. De har ju dessutom alltid så ohyggligt häftiga namn. Jämför våra svenska namn som Lars-Åke Skog, Göran Svensson, Bengt Ek och Staffan Lindeborg med japanernas Hiromitsu Kasahara, Yu Kawabata, Seiya Kishikawa, Yuto Muramatsu, Mizutani, Matsudaira, Suzuki osv.
I Sverige heter vi Kent medan de i Japan heter Kenta eller till och med Kentaro som demondeffen Kentaro Miuchi som erövrade hela gnällbältet på bara ett par dagar.
Det hörs ju på namnet vem av Lars-Åke och Masataka Morizono som springer in och väzer forehand på uppstuds över hela bordet och kör yviga yxservar med både backhand- och forehandsidan.
Japan alltså.
Att Wang Liqin slog Xu Xin i kvarten med 4-0 men i efterhand blev diskvalificerad därför att hans rack inte klarade dopingkontrollen orkar jag inte ens kommentera (host-host-pajasregelverk-host-harkel-host).
Jag säger bara "Masataka Morizono" högt för mig själv, så blir jag på gott humör igen. För det är ju faktiskt inte bara så att japanerna vet hur man spelar bordtennis. De har ju dessutom alltid så ohyggligt häftiga namn. Jämför våra svenska namn som Lars-Åke Skog, Göran Svensson, Bengt Ek och Staffan Lindeborg med japanernas Hiromitsu Kasahara, Yu Kawabata, Seiya Kishikawa, Yuto Muramatsu, Mizutani, Matsudaira, Suzuki osv.
I Sverige heter vi Kent medan de i Japan heter Kenta eller till och med Kentaro som demondeffen Kentaro Miuchi som erövrade hela gnällbältet på bara ett par dagar.
Det hörs ju på namnet vem av Lars-Åke och Masataka Morizono som springer in och väzer forehand på uppstuds över hela bordet och kör yviga yxservar med både backhand- och forehandsidan.
torsdag 25 februari 2010
Tålamod
Det har varit en fruktansvärt plågsam väntan. Efter en turnering som Qatar Open, då den dagliga leveransen av världselitpingis så abrupt upphör, ter sig framtiden som ett skrämmande tomrum, svart som rymden. Det är som att stå på avgrundens brant och blicka ner i den oändliga tomheten och känna hur man sakta dras mot mörkrets evighet.
Det var två hemska dagar.
Men nu är hela världseliten igång igen i Kuwait och så är resten (kanske med några undantag) i Örebro. Min beundran för Wang Liqin är stor, vem hade kunnat tro att han skulle överleva Ma Lin och framförallt Wang Hao? Men så ser det ut just nu.
Zhang Jike tog sig till final och är en ständigt stigande favorit hos mig med sitt lugna, kontrollerade, sammanhållna spel. Både Jike och Liqin borde få spela Lag VM, annars utsätter jag den kinesiska landslagsledningen för en skandalkampanj här på bloggen. Det är inte säkert de överlever den.
Förhoppningsvis visar Zhang klass i Kuwait också, annars ser jag lite extra fram emot mötet mellan unge Kim Min Seok och inte lika unge Jean-Michel Saive. Och så lille Koki Niwas möte med pånyttfödde Ryu Seung Min. Baksmälla efter Qatar eller fortsätter formtoppen?
Det var två hemska dagar.
Men nu är hela världseliten igång igen i Kuwait och så är resten (kanske med några undantag) i Örebro. Min beundran för Wang Liqin är stor, vem hade kunnat tro att han skulle överleva Ma Lin och framförallt Wang Hao? Men så ser det ut just nu.
Zhang Jike tog sig till final och är en ständigt stigande favorit hos mig med sitt lugna, kontrollerade, sammanhållna spel. Både Jike och Liqin borde få spela Lag VM, annars utsätter jag den kinesiska landslagsledningen för en skandalkampanj här på bloggen. Det är inte säkert de överlever den.
Förhoppningsvis visar Zhang klass i Kuwait också, annars ser jag lite extra fram emot mötet mellan unge Kim Min Seok och inte lika unge Jean-Michel Saive. Och så lille Koki Niwas möte med pånyttfödde Ryu Seung Min. Baksmälla efter Qatar eller fortsätter formtoppen?
Zhang Jike, by courtesy of the ITTF
onsdag 24 februari 2010
Söndagar 20:00
- Godkväll och välkomna till ännu en kväll med mig, Skavlan, med oss ikväll har vi många spännande gäster. Tom Waits kommer hit för att föreläsa om vandringsmyror, Carola ska ge sina tips på passande lyxparfymer till utfattiga jordbävningsoffer och så kommer Kalinikos Kreanga hit för att berätta exakt hur stor en backhandloop får vara.
- Men först säger jag välkommen till en bloggare som blivit otroligt känd i en otroligt liten krets. Bloggen han skriver för heter Idiotvind och innehåller passionerade redogörelser för allt som är viktigt här i livet. Välkommen!
(spridda applåder)
- Roligt att ha dig här, jag har hört att du brukar äta jordnötter med pinnar, är det inte svårt att få tag i dom?
- Övning ger färdighet, eller det är vad dom säger i alla fall.
- Men det är inte därför du är här...
- Nä, det hoppas jag inte.
- Du har gjort en lista över Dylans 100 bästa låtar som du presenterar på din blogg. Var det inte svårt att välja ut de hundra bästa av alla hans låtar och sedan rangordna dom?
- Jo...
- ... ja... du har redan hunnit presentera plats 91-100 och valen har redan väckt starka reaktioner. Många var förvånade över valet av Death of Emmet Till, själv är jag glad över att Walls of Red Wing kom med, det är en av mina favoriter.
- Vad roligt att höra Skavlan, det är en av mina absoluta favoriter med. Det finns en jättebra liveversion från en liten spelning i Town Hall, New York den 12 april 1963 som jag måste ha lyssnat på flera hundra gånger.
- Ja, den är fantastisk, det är så synd att det är något fel med hans munspel där i introt för munspelet är verkligen helt underbart i just den låten.
- Ja, haha, "bad harmonica" säger han när det tar stopp.
- Haha...jaaa... hmmm...
- ... mmm... det är roligt...
- ... hrm ... men hur fortsätter presentationen av listan nu då?
- Jo, varje söndag klockan 20:00 prick, så kommer nästa del av listan presenteras tills vi är framme vid Dylans bästa låt någonsin.
- Ojojoj, vad spännande jag kan knappt vänta... och så måste jag bara få fråga... kommer Wiggle, Wiggle vara med?
- Jag tänker inte avslöja någonting.
- ... wiggle, wiggle, wiggle lika a boul of soup... nä, ok vi får vänta och se. Söndagar klockan 20 alltså, gott folk, glöm inte det. Då återstår det bara för mig att önska dig all lycka i framtiden och tack så hemskt mycket för att du ville komma hit.
- Tack själv, Skavlan.
- Men först säger jag välkommen till en bloggare som blivit otroligt känd i en otroligt liten krets. Bloggen han skriver för heter Idiotvind och innehåller passionerade redogörelser för allt som är viktigt här i livet. Välkommen!
(spridda applåder)
- Roligt att ha dig här, jag har hört att du brukar äta jordnötter med pinnar, är det inte svårt att få tag i dom?
- Övning ger färdighet, eller det är vad dom säger i alla fall.
- Men det är inte därför du är här...
- Nä, det hoppas jag inte.
- Du har gjort en lista över Dylans 100 bästa låtar som du presenterar på din blogg. Var det inte svårt att välja ut de hundra bästa av alla hans låtar och sedan rangordna dom?
- Jo...
- ... ja... du har redan hunnit presentera plats 91-100 och valen har redan väckt starka reaktioner. Många var förvånade över valet av Death of Emmet Till, själv är jag glad över att Walls of Red Wing kom med, det är en av mina favoriter.
- Vad roligt att höra Skavlan, det är en av mina absoluta favoriter med. Det finns en jättebra liveversion från en liten spelning i Town Hall, New York den 12 april 1963 som jag måste ha lyssnat på flera hundra gånger.
- Ja, den är fantastisk, det är så synd att det är något fel med hans munspel där i introt för munspelet är verkligen helt underbart i just den låten.
- Ja, haha, "bad harmonica" säger han när det tar stopp.
- Haha...jaaa... hmmm...
- ... mmm... det är roligt...
- ... hrm ... men hur fortsätter presentationen av listan nu då?
- Jo, varje söndag klockan 20:00 prick, så kommer nästa del av listan presenteras tills vi är framme vid Dylans bästa låt någonsin.
- Ojojoj, vad spännande jag kan knappt vänta... och så måste jag bara få fråga... kommer Wiggle, Wiggle vara med?
- Jag tänker inte avslöja någonting.
- ... wiggle, wiggle, wiggle lika a boul of soup... nä, ok vi får vänta och se. Söndagar klockan 20 alltså, gott folk, glöm inte det. Då återstår det bara för mig att önska dig all lycka i framtiden och tack så hemskt mycket för att du ville komma hit.
- Tack själv, Skavlan.
söndag 21 februari 2010
Dylan Top 100: 91-100
Då var det dags. Det började med drygt 240 nominerade låtar, efter mycket möda återstod det tillslut 100 låtar som sedan efter ännu mer möda rangordnats. Några regler innan första delen av listan presenteras.
- Inga coverversioner.
- Endast orginalversionerna räknas. Att ta hänsyn till alternativa inspelningar och liveversioner hade gjort arbetet ohanterligt.
Låtarna presenteras med Placering Titel (Album, år), de gånger låten givits ut på samlingsskiva eller dylikt långt efter inspelning presenteras de Titel, inspelningsår (Album, år). Siffran i klamrarna visar vilken placering låten fick i musikmagasinet Mojos Top 100 lista.
Plats 91-100:
91. Seven Curses, 1963 (The Bootlegs Series Vol. 1-3, 1991) [-]
Dylan har satt egna ord till en flera, flera hundra år gammal berättelse som bl.a. dyker upp i Shakespeares ”Measure for Measure”. Och det är på ett mästerligt sätt Dylan berättar historien. Känslorna klingar i varje sträng och i varje otäckt, vackert välvalt ord, ”when the judge saw Reilley’s daughter, his old eyes deepened in his head”, ”the gallows shadow shook the evening”.
92. Floater (Too Much To Ask) (Love & Theft, 2001) [-]
Solen skiner, bina surrar, en sommarbris fläktar, han är förälskad och fiskar i sin båt medan den behagliga musiken jazzar sig fram. Men allt är inte så idylliskt som det verkar. Romeo säger till Julia; "You got a poor complexion. It doesn't give your appearance a very youthful touch!" och får till svar "Why don't you just shove off if it bothers you so much." Och Dylan må verka lycklig och harmlös men akta dig noga, skenet kan bedra; “If you ever try to interfere with me or cross my path again/You do so at the peril of your own life/I'm not quite as cool or forgiving as I sound/I've seen enough heartaches and strife.”
93. I Threw it all Away (Nashville Skyline, 1969) [55]
Dylan sjunger med sin mest djupa, klangfulla röst som alltid överrumplar alla som skriker sig hesa om Dylans oförmåga att sjunga och hans konstiga röst. Låten är nästan irriterande simpel och naiv då förbittringen över den förlorade kärleken går över i ett ”love is all there is, it makes the world go around”. Ingen hade väntat sig höra något sådant från Dylan.
94. Born in Time (Under the Red Sky, 1990) [-]
På ett blekt album ligger en liten juvel undangömd. Med en vag, drömlik text och en stark, ekande melodi sticker Born in Time ut ordentligt på skivan. Men inspelningen från Oh Mercy-sessionen 1989 är starkare.
95. Huck’s Tune (Tell Tale Signs, The Bootlegs Series 8, 2008) [-]
Skriven som filmmusik till Lucky You (2007) är Huck’s Tune en ödesmättad ballad som Dylan framför med sin varmaste röst. ”All the merry little elves can go hang themselves, my faith is as cold as can be.”
96. Lay Down Your Weary Tune, 1963 (Biograph, 1985) [45]
Förmodligen inspirerad av klassisk poesi i allmänhet och kanske Dylan Thomas i synnerhet skrev Dylan detta stycke fyllt av målande rader av en naturens symfoni. ”I stood unwound beneath the skies/And clouds unbound by laws./The cryin' rain like a trumpet sang/And asked for no applause.”
97. Walls of Red Wing, 1963 (The Bootlegs Series Vol. 1-3, 1991) [-]
“Oh, the age of the inmates i remembered quite freely, no younger than twelve, no older than seventeen.” Jag hade en period då jag var helt besatt av den öppningsfrasen. Det var inte orden i sig utan melodin och rösten och hur orden om internatskolan föll in så perfekt i melodin. Skräckinjagande skildringar om elektriska stängsel, taggtråd, väpnade vakter och sömnlösa nätter glimtar fram genom den sagolika melodin.
98. I And I (Infidels, 1983) [-]
Ett av de tillfällen då bitarna råkade falla på plats under 80-talets förvirrade, mastiga, produktioner. Dylans sånginsats är storslagen och kommer till sin rätt i ett musikaliskt glest, stämningsfullt landskap. “I made shoes for everyone, even you, while I still go barefoot”.
99. Nobody ‘Cept You, 1973 (The Bootlegs Series Vol. 1-3, 1991) [-]
Spelades in för Planet Waves (1974) men valdes bort till förmån för Wedding Song. Dylans gitarrspel har den där cirkulerande känslan som skulle blomma ut på Blood on the Tracks (1975) och den kompletteras helt fantastiskt av Robbie Robertsons toner.
100. The Death of Emmet Till, 1963 (aldrig officiellt utgiven) [-]
En kraftfull berättelse om ett rasistiskt mord där de skyldiga gick fria. Låten finns på diverse bootleg, bl.a. den legendariska Great White Wonder-samlingen, The Freewheelin’ Outtakes och i en inspelning från Dylans framträdande i Cynthia Goodings radioprogram Folksinger’s Choice en knapp vecka efter att han skrivit låten. Cynthia själv kallar den “...one of the greatest contemporary ballads I’ve ever heard, it’s tremendous!” och Dylan svarar högst generat “do you think so?”. “Oh yeah” säger Cynthia; “it got some lines in there that just makes you stop breathing”.
"You did not desert me, my brothers in arms"
Jag fick oväntat besök av en reparatör som var bekymrad över vår analoga TV-signal.
- Bob Dylan fan ser jag, sa han gillande när han var klar med sitt reparerande (det går liksom inte att undgå vid ett besök i min enkla boning).
- Man stöter på dom ibland..., fortsatte han nöjt (vid det här laget är vi bästa vänner, "brothers in arms", inget knyter samman människor som ett ömsesidigt Dylanerkännande). Sedan berättade han att han ofta brukar "glutta" åt skivställen i hemmen han besöker. Ibland får han se skivsamlingar bestående av några Mr. Music skivor och då tänker han "stackars människor".
Jag funderade en liten stund på att bjuda honom på middag och en öl, vi kunde slå ihjäl några timmar pratandes om Dylan och hur jobbigt vi med en mer kultiverad musiksmak har det, vi som är överlägsna den stora massan. Men så tänkte jag att han säkert inte fick dricka alkohol i tjänsten och förresten var jag fullt upptagen med att studera resultaten i Qatars U21-turnering.
Koreanerna dominerade ganska totalt. I semifinalen kunde europeiska stjärnan Drinkhall inte mäta sig med två år yngre slutgiltige vinnaren Jung Young Sik som tidigare slagit ut Slovenienmästaren Lee Sang Su. Kim Min Seok krossade i den andra semifinalen japanska underbarnet Koki Niwa och vann i omgången innan över Seo Hyun Deok som alltså nyligen besegrade Xu Xin i seniorklassen.
Koreanerna är en hel flock supertalanger. De turas om att skrälla för att sedan få stryk av jämnåriga landsmän. Lee Sang Su och Seo Hyun Deok har slagit igenom på seniorsidan men båda åkte alltså mot landsmän i helgens U21. Det är sjukt imponerande och intressant inför framtiden.
- Bob Dylan fan ser jag, sa han gillande när han var klar med sitt reparerande (det går liksom inte att undgå vid ett besök i min enkla boning).
- Man stöter på dom ibland..., fortsatte han nöjt (vid det här laget är vi bästa vänner, "brothers in arms", inget knyter samman människor som ett ömsesidigt Dylanerkännande). Sedan berättade han att han ofta brukar "glutta" åt skivställen i hemmen han besöker. Ibland får han se skivsamlingar bestående av några Mr. Music skivor och då tänker han "stackars människor".
Jag funderade en liten stund på att bjuda honom på middag och en öl, vi kunde slå ihjäl några timmar pratandes om Dylan och hur jobbigt vi med en mer kultiverad musiksmak har det, vi som är överlägsna den stora massan. Men så tänkte jag att han säkert inte fick dricka alkohol i tjänsten och förresten var jag fullt upptagen med att studera resultaten i Qatars U21-turnering.
Koreanerna dominerade ganska totalt. I semifinalen kunde europeiska stjärnan Drinkhall inte mäta sig med två år yngre slutgiltige vinnaren Jung Young Sik som tidigare slagit ut Slovenienmästaren Lee Sang Su. Kim Min Seok krossade i den andra semifinalen japanska underbarnet Koki Niwa och vann i omgången innan över Seo Hyun Deok som alltså nyligen besegrade Xu Xin i seniorklassen.
Koreanerna är en hel flock supertalanger. De turas om att skrälla för att sedan få stryk av jämnåriga landsmän. Lee Sang Su och Seo Hyun Deok har slagit igenom på seniorsidan men båda åkte alltså mot landsmän i helgens U21. Det är sjukt imponerande och intressant inför framtiden.
lördag 20 februari 2010
Sagostund i Qatar
Det finns något underbart och sagolikt över att jag ena dagen skriver den traditionella pennfattningens dödsannons och fridlyser Lee Jung Woo, forehandslungaren som aldrig lyckats slå igenom och att han nästa dag är klar för semifinal i en Pro Tour där hela världseliten deltar. Jag önskar jag kunde ha lika vackert fel lite oftare.
Det började med en seger mot den koreanska träsksparven, sensationen, framtiden - Seo Hyun Deok. Därefter ställdes han mot artfränden Ryu Seung Min som slagit ut regerande världsmästaren Wang Hao.
Två fridlysta koreanska skedstorkar i kvartsfinal. Med 12-10 i sjunde avgörande set gick Lee med sina storkben och sitt enorma vingspann segrande ur en astronomiskt spektakulär tvekamp där de båda jagade varandra hörn till hörn, svepte in forehandprojektiler och utmanade varandra i blixtrande, dundrande loopdueller.
Nu är det Lee Jung Woo mot tre kinesiska rovfåglar, vackert.
Sen vill jag inte låta som någon präktig besserwisser men jag sa faktiskt för flera år sedan att rumänskan Daniela Dodean skulle bli bäst i Europa och bli kapabel att hota asiaterna. Rankad som 43:a i världen har hon nu slagit ut Tie Yana (14), Feng Tianwei (6) och Kim Kyung Ah (9) och är i semifinal i Qatar i den bästa av konkurrenser. Och hon är bara 22 år.
Feng Tianwei är en av mina favoriter på damsidan och kan man slå henne kan man slå vem som helst - utom de bästa kineserna då förstås. På tal om rumäner måste det ju också nämnas att Ma Long gav den välsrespekterade rumänen Adrian Crisan 13 bollar på fyra set (4,4,4,1). Elakt imponerande.
Det började med en seger mot den koreanska träsksparven, sensationen, framtiden - Seo Hyun Deok. Därefter ställdes han mot artfränden Ryu Seung Min som slagit ut regerande världsmästaren Wang Hao.
Två fridlysta koreanska skedstorkar i kvartsfinal. Med 12-10 i sjunde avgörande set gick Lee med sina storkben och sitt enorma vingspann segrande ur en astronomiskt spektakulär tvekamp där de båda jagade varandra hörn till hörn, svepte in forehandprojektiler och utmanade varandra i blixtrande, dundrande loopdueller.
Nu är det Lee Jung Woo mot tre kinesiska rovfåglar, vackert.
Sen vill jag inte låta som någon präktig besserwisser men jag sa faktiskt för flera år sedan att rumänskan Daniela Dodean skulle bli bäst i Europa och bli kapabel att hota asiaterna. Rankad som 43:a i världen har hon nu slagit ut Tie Yana (14), Feng Tianwei (6) och Kim Kyung Ah (9) och är i semifinal i Qatar i den bästa av konkurrenser. Och hon är bara 22 år.
Feng Tianwei är en av mina favoriter på damsidan och kan man slå henne kan man slå vem som helst - utom de bästa kineserna då förstås. På tal om rumäner måste det ju också nämnas att Ma Long gav den välsrespekterade rumänen Adrian Crisan 13 bollar på fyra set (4,4,4,1). Elakt imponerande.
Fridlys Lee Jung Woo!
Idiotvind har fastnat på den koreanska halvön och i sina långsökta ornitologiska paralleller och vill berätta om den koreanska skedstorken med sin majestätiska huvudbonad men sin urfåniga näbb som lever i Sunchonbuktens våtmarker vid koreanska halvöns södra kust. Den är oerhört sällsynt och ordentligt utrotningshotad.
Likheterna med den koreanska forehandslungaren är därför slående. Förvisso förekommer de inte likt skedstorken i gyttjiga våtmarker, men dess utspridning är kraftigt begränsad till de södra delarna av den koreanska udden och precis som skedstorken är deras fortlevnad kraftigt hotad.
Sydkorea har en stolt, makalös tradition av pennfattade, övermänskligt atletiska spelare som anser att rackets backhandsida är totalt överflödig. Två av dem har tagit OS-guld. Av sex möjliga herrsingelguld har den koreanska forehandslungararten tagit två.
De forehandjobbande spänstfenomenen Kim Taek Soo och Yoo Nam Kyu skördade stora framgångar, främst Yoos OS-guld 1988 men arten såg ut att dö ut med dessa två. Då dök Ryu Seung Min upp och med Kim Taek Soo som coach och ett fotarbete som aldrig tidigare skådats erövrade Sydkorea ännu ett osannolikt olympiskt guld. Glädjeyttringarna då de båda forehandslungarna hoppar i varandras famn är det gladaste i pingisens historia.
Artens fortlevnad tycktes tryggad då Lee Jung Woo utan backhand men med ett enormt vingspann och sedvanligt bevingade fötter presenterade sig som Ryus ersättare och började pressa världseliten. Men det verkliga genomslaget har aldrig blivit av och nu sägs det att de koreanska tränarna övergivit spelstilen som varit Sydkoreanernas signum.
En ny generation breder nu ut sig i Sydkorea, en generation som allihop använder rackets bägge sidor, som med glädje spelar backhand och vars forehandattacker mer liknar piskans snärt än diskuskastarens sving ("sparvarna" har de kallats av en ledande pingisskribent). Ska Lee Jung Woo bli den siste koreanska forehandfundamentalisten? Ska den backhand ignorerande spelstilen utrotas?
Det vore en otrolig förlust för pingisvärlden men det verkar inte bättre. Framtiden har länge sett dyster ut för den traditionella pennfattningen, det är koreanerna som stolt hållt fast vid dess ädla värden. Men kanske har evolutionen nu tagit ytterligare ett kliv framåt och bildat ett klimat där den sydkoreanska forehandslungaren inte längre kan överleva.
Den siste grodbente forehandslungaren Lee Jung Woo är nu i 1/8-delsfinal i Qatar. Där möter han landsmannen, sparven Seo Hyun Deok, Xu Xins baneman. Det är ett möte mellan mammut och människa, mellan fax och mobiltelefon, cd-skiva och mp3. Det är bergets hopplösa kamp mot tidvattnet. Kanske vinner Lee idag, men imorgon är han borta. Det är framtiden mot dåtiden, matchen kan sluta hur som helst men har redan en vinnare och en förlorare.
Den siste...
Likheterna med den koreanska forehandslungaren är därför slående. Förvisso förekommer de inte likt skedstorken i gyttjiga våtmarker, men dess utspridning är kraftigt begränsad till de södra delarna av den koreanska udden och precis som skedstorken är deras fortlevnad kraftigt hotad.
Sydkorea har en stolt, makalös tradition av pennfattade, övermänskligt atletiska spelare som anser att rackets backhandsida är totalt överflödig. Två av dem har tagit OS-guld. Av sex möjliga herrsingelguld har den koreanska forehandslungararten tagit två.
De forehandjobbande spänstfenomenen Kim Taek Soo och Yoo Nam Kyu skördade stora framgångar, främst Yoos OS-guld 1988 men arten såg ut att dö ut med dessa två. Då dök Ryu Seung Min upp och med Kim Taek Soo som coach och ett fotarbete som aldrig tidigare skådats erövrade Sydkorea ännu ett osannolikt olympiskt guld. Glädjeyttringarna då de båda forehandslungarna hoppar i varandras famn är det gladaste i pingisens historia.
Artens fortlevnad tycktes tryggad då Lee Jung Woo utan backhand men med ett enormt vingspann och sedvanligt bevingade fötter presenterade sig som Ryus ersättare och började pressa världseliten. Men det verkliga genomslaget har aldrig blivit av och nu sägs det att de koreanska tränarna övergivit spelstilen som varit Sydkoreanernas signum.
En ny generation breder nu ut sig i Sydkorea, en generation som allihop använder rackets bägge sidor, som med glädje spelar backhand och vars forehandattacker mer liknar piskans snärt än diskuskastarens sving ("sparvarna" har de kallats av en ledande pingisskribent). Ska Lee Jung Woo bli den siste koreanska forehandfundamentalisten? Ska den backhand ignorerande spelstilen utrotas?
Det vore en otrolig förlust för pingisvärlden men det verkar inte bättre. Framtiden har länge sett dyster ut för den traditionella pennfattningen, det är koreanerna som stolt hållt fast vid dess ädla värden. Men kanske har evolutionen nu tagit ytterligare ett kliv framåt och bildat ett klimat där den sydkoreanska forehandslungaren inte längre kan överleva.
Den siste grodbente forehandslungaren Lee Jung Woo är nu i 1/8-delsfinal i Qatar. Där möter han landsmannen, sparven Seo Hyun Deok, Xu Xins baneman. Det är ett möte mellan mammut och människa, mellan fax och mobiltelefon, cd-skiva och mp3. Det är bergets hopplösa kamp mot tidvattnet. Kanske vinner Lee idag, men imorgon är han borta. Det är framtiden mot dåtiden, matchen kan sluta hur som helst men har redan en vinnare och en förlorare.
Den siste...
fredag 19 februari 2010
Seo Hyun Deok
Det skulle som sagt bli en intressant jämförelse mellan sparven och sparvhöken. Seo Hyun Deok slog ut Xu Xin med 4-1 - 11-9, 11-9, 11-2, 9-11, 11-7. Förklara det om ni kan.
Hans chanser att få åka till Moskva och spela Lag VM kan ju inte försämrats. Nu ber jag till alla möjliga gudomliga makter att just den matchen filmats och läggs ut på itTV.
Hans chanser att få åka till Moskva och spela Lag VM kan ju inte försämrats. Nu ber jag till alla möjliga gudomliga makter att just den matchen filmats och läggs ut på itTV.
"We're heading for venus..."
Vad jag gillar med den här bloggen är att alla dess läsare direkt förstår på rubriken att vi nu snackar om en nedräkning. Kanske inte samma sorts nedräkning som Europe pratar om, men ändå en nedräkning. En nedräkning i dubbel bemärkelse faktiskt.
Därför att härmed annonseras nedräkningen till nedräkningen av Dylans bästa låtar från plats 100 till plats 1. Den första delen av listan kommer att presenteras söndagen den 21 februari 2010 klockan 20:00 (GMT +1).
En förutsättning för att jag ska kunna presentera listan är att alla förstår att även de låtar som hamnat allra längst ner på listan, samt ytterligare ett drygt hundratal låtar som inte kom med alls, är mig lika kära som mina njurar och står mig närmare än mina syskon.
Men hela helgen behöver inte gå åt till att otåligt vänta på denna monumentala lista. Ett vaksamt öga ska riktas mot Qatar och Idiotvind kommer att följa de koreanska och japanska sparvarna och så självklart de kinesiska giganterna med stort intresse.
Skulle Kenta kunna slå ut Wang Hao i andra omgången? Och Seo Hyun Deok mot Xu Xin, sparv mot sparvhök, det var ju precis vad vi diskuterade förra veckan. Det ska bli en intressant jämförelse. Och kommer ni ihåg Hiromitsu Kasahara? Sensationell vinnare i Safir för nästan exakt ett år sedan, då helt okänd för oss, nu står han i huvudturneringen i Qatars Pro Tour och ställs mot Ovtcharov.
En fantastisk helg blir det.
Därför att härmed annonseras nedräkningen till nedräkningen av Dylans bästa låtar från plats 100 till plats 1. Den första delen av listan kommer att presenteras söndagen den 21 februari 2010 klockan 20:00 (GMT +1).
En förutsättning för att jag ska kunna presentera listan är att alla förstår att även de låtar som hamnat allra längst ner på listan, samt ytterligare ett drygt hundratal låtar som inte kom med alls, är mig lika kära som mina njurar och står mig närmare än mina syskon.
Men hela helgen behöver inte gå åt till att otåligt vänta på denna monumentala lista. Ett vaksamt öga ska riktas mot Qatar och Idiotvind kommer att följa de koreanska och japanska sparvarna och så självklart de kinesiska giganterna med stort intresse.
Skulle Kenta kunna slå ut Wang Hao i andra omgången? Och Seo Hyun Deok mot Xu Xin, sparv mot sparvhök, det var ju precis vad vi diskuterade förra veckan. Det ska bli en intressant jämförelse. Och kommer ni ihåg Hiromitsu Kasahara? Sensationell vinnare i Safir för nästan exakt ett år sedan, då helt okänd för oss, nu står han i huvudturneringen i Qatars Pro Tour och ställs mot Ovtcharov.
En fantastisk helg blir det.
onsdag 17 februari 2010
Bara sport
Det känns som det var jättelängesen men nu är det äntligen dags för en ordentlig Pro Tour igen. Kina skickar de tre gamla regenterna och de tre arvingarna, mycket intressant att se vilka som kommer att gå bäst. Sydkorea skickar de tre gamla, mellangenerationen och så hela flocken sydkoreanska träsksparvar, underbart.
Men innan intresset vänds mot Qatar fördriver jag tiden med vinter OS. Min förkärlek till listor har fått mig att sätta ihop en liten lista över idrotter som jag aldrig kollar på annars men som kan vara mycket underhållande då det är OS:
Men innan intresset vänds mot Qatar fördriver jag tiden med vinter OS. Min förkärlek till listor har fått mig att sätta ihop en liten lista över idrotter som jag aldrig kollar på annars men som kan vara mycket underhållande då det är OS:
- Curling
- Skridskor
- Konståkning
- Ishockey
- Alpint
Sen finns det en del sporter som är så idotiska att det inte spelar någon roll att det är OS, det är bara för dumt för att man ska klara av att titta på det:
- Alla vintersporter med pösiga kläder där deltagarna är så där coola och balla och representerar den "nya häftiga generationen" inom vinteridrott. Ett pajasspektakel är vad det är och har inget att göra med elitidrott och OS (puckelpist, snowboard, freestyle...)
- Bob
- Rodel
- Skeleton
- Short Track
söndag 14 februari 2010
Komikern
Arbetet med att rangordna Dylans 100 bästa låtar pågår för fullt. Det är horribelt. Det är ett Sisyfosarbete. Jag har alltid 101 låtar och varje gång jag lyckas utesluta en kär låt från listan kommer jag på en ny låt som bara måste vara med.
Fördelen med arbetet är att jag får en anledning att fullkomligt vältra mig i Dylans musik. Ikväll slogs jag av hur han spelar på lyssnarens känslor i de låtar från 60-talets början då han angrep missförhållanden och orättvisor. Ibland uttrycker han ett iskallt hat, ibland målar han upp tragedier som väcker lyssnarens djupaste sympati och så finns det låtar som använder humorn som vapen. Som Talkin' John Birch Paranoid Blues där han får en hel konserthall att gapskratta då han förlöjligar sammanslutningen som letade kommunister i USA.
En av de vanligaste fördomarna vi Dylanfans stöter på är att Dylan är en sur, allvarlig gubbe som sjunger politiska protestsånger eller olyckliga kärlekssånger. Inget kan ju vara mer fel. Dylan är en av de människor med en osviklig humoristisk timing som kan få allt att låta roligt om han är på rätt humör, med en livsfarligt vass, tindrande glimt i ögat. Det vet alla som sett en intervju eller presskonferens med Dylan från mitten av 60-talet eller hört Bootlegs Series Vol. 6, Live at Philharmonic Hall 1964.
Här är ett mindre känt litet exempel från 1991 när han tilldelades Grammy Lifetime Achievement Award. Dylan är en humorist. En gåtfull, svårbegriplig och mystisk men mycket rolig komiker.
Fördelen med arbetet är att jag får en anledning att fullkomligt vältra mig i Dylans musik. Ikväll slogs jag av hur han spelar på lyssnarens känslor i de låtar från 60-talets början då han angrep missförhållanden och orättvisor. Ibland uttrycker han ett iskallt hat, ibland målar han upp tragedier som väcker lyssnarens djupaste sympati och så finns det låtar som använder humorn som vapen. Som Talkin' John Birch Paranoid Blues där han får en hel konserthall att gapskratta då han förlöjligar sammanslutningen som letade kommunister i USA.
En av de vanligaste fördomarna vi Dylanfans stöter på är att Dylan är en sur, allvarlig gubbe som sjunger politiska protestsånger eller olyckliga kärlekssånger. Inget kan ju vara mer fel. Dylan är en av de människor med en osviklig humoristisk timing som kan få allt att låta roligt om han är på rätt humör, med en livsfarligt vass, tindrande glimt i ögat. Det vet alla som sett en intervju eller presskonferens med Dylan från mitten av 60-talet eller hört Bootlegs Series Vol. 6, Live at Philharmonic Hall 1964.
Här är ett mindre känt litet exempel från 1991 när han tilldelades Grammy Lifetime Achievement Award. Dylan är en humorist. En gåtfull, svårbegriplig och mystisk men mycket rolig komiker.
lördag 13 februari 2010
Zhen Xin Ying Xiong
Med lite läsarhjälp har vi nu svaret på gårdagens stilla undran. Det tycks vara playback och det är ju både synd och skam. Men hur som helst är dom jättefina tillsammans och framstår enormt mycket mindre skrämmande med en mikrofon istället för ett rack i handen. Som att se ett sällskap bergstroll med varsin bukett prästkragar i handen istället för stora påkar av sten.
Uppträdandet skedde under Pennhold vs Shakehand Charity Challenge.
Uppträdandet skedde under Pennhold vs Shakehand Charity Challenge.
fredag 12 februari 2010
Beslutsångest väntar
Idiotvind har påbörjat sitt största projekt hittills. Ja, kanske det största projektet i hela bloggförfattarens liv. Och då har jag ändå tagit mig an en hel del stora projekt ska ni veta.
Jag har till exempel under väldigt många års tid försökt lära mig behärska bordtennisen, men tycks aldrig bli riktigt färdig med det projektet. Jag har samlat skivor av alla de slag, försökt lära mig spela saxofon under många års tid, pluggat in alla världens flaggor och huvudstäder och det var också jag, tro det eller ej, som egentligen byggde arken.
Ett enormt projekt faktiskt, men jag snickrade ihop båten och samlade in alla djuren (inte minst den sydkoreanska träsksparven) medan Noak låg på stranden och ansade sitt skägg och sa att han bestämde därför att Gud talat till honom (hur många har inte påstått det?). Och så när allt var klart gick han ombord med sin fru (vad hon nu hette, låt oss säga Lisbeth) och sa att fler människor behövdes inte, medan Lisbeth nickade instämmande och kliade en västindisk munksäl bakom örat. Så fick jag tillbringa en evighet flytandes på en barkbåt.
Hur som helst. Nu har jag till slut bestämt mig, efter att ha funderat på det i över fyra år, att jag ska göra en Top 100-lista med Dylans bästa låtar. Tanken föddes 2005 då det stora brittiska musikmagasinet Mojo gjorde just en sådan lista med hjälp av världens hela artistelit.
Nu har jag bearbetat deras lista under några års tid och känner mig slutligen redo för min egen lista. En tid av kvalfylld ångest väntar innan listan kan presenteras etappvis.
Jag har till exempel under väldigt många års tid försökt lära mig behärska bordtennisen, men tycks aldrig bli riktigt färdig med det projektet. Jag har samlat skivor av alla de slag, försökt lära mig spela saxofon under många års tid, pluggat in alla världens flaggor och huvudstäder och det var också jag, tro det eller ej, som egentligen byggde arken.
Ett enormt projekt faktiskt, men jag snickrade ihop båten och samlade in alla djuren (inte minst den sydkoreanska träsksparven) medan Noak låg på stranden och ansade sitt skägg och sa att han bestämde därför att Gud talat till honom (hur många har inte påstått det?). Och så när allt var klart gick han ombord med sin fru (vad hon nu hette, låt oss säga Lisbeth) och sa att fler människor behövdes inte, medan Lisbeth nickade instämmande och kliade en västindisk munksäl bakom örat. Så fick jag tillbringa en evighet flytandes på en barkbåt.
Hur som helst. Nu har jag till slut bestämt mig, efter att ha funderat på det i över fyra år, att jag ska göra en Top 100-lista med Dylans bästa låtar. Tanken föddes 2005 då det stora brittiska musikmagasinet Mojo gjorde just en sådan lista med hjälp av världens hela artistelit.
Nu har jag bearbetat deras lista under några års tid och känner mig slutligen redo för min egen lista. En tid av kvalfylld ångest väntar innan listan kan presenteras etappvis.
torsdag 11 februari 2010
...eller vänta nu...
... vad sa jag? Kallade jag Lee Sang Su för en sparv? Jag måste ha pratat i nattmössan. Eller ni kanske förstod att jag menade såna där sparvar som bara förekommer i Sydkoreanska träskmarker med dödligt giftiga huggtänder, skorpiongadd, fladdermusvingar och med rovdjursinstinkt som en hel pirayaflock...
onsdag 10 februari 2010
Ovisst även på andra sidan sundet
En intensiv diskussion av högsta intresse har förts under föregående inlägg. Stormande spekulationer om vilket lag Kinas övermänniskor ska skicka till Lag VM. Det är omtumlande intressant, så spännande att jag knappt kan sova, men samtidigt - Kina vinner vilket lag de än skickar. Det handlar bara om vilka som får äran att åka till Moskva och hämta guldet.
Så låt oss skifta fokuset en liten bit österut, över Gula Havets kluckande vågor till det lilla välbeställda Sydkorea. Precis som i Kina pågår där ett generationsskifte av stora mått. Men om Kinas generationsväxling går ut på att världens tre bästa spelare under 00-talet nu lämnar över till världens tre bästa spelare under 10-talet så är det sydkoreanska skiftet av en mer problematisk natur.
Jag vet inte hur stor Bob Dylan är i Sydkorea, men jag kan se framför mig hur Ryu Seung Min och Oh Sang Eun sitter ute medan skymningen rullar in från Stilla Havet och låter sig insvepas i Time Out Of Minds vemod, förbittrade nickar de instämmande till rader som "When you think that you've lost everything/You find out you can always lose a little more" eller "They tell me everything is gonna be all right/But I don't know what all right even means" och så klart (och här tror jag en tår kan skymtas i ögonvrån hos Ryu) "Every nerve in my body is so vacant and numb/I can't even remember what it was I came here to get away from/Don't even hear the murmur of a prayer/It's not dark yet but it's gettin' there."
Lite mer okonstlat sagt; Ryu och Oh har sett sina bästa dagar. (Nu undrar ni säkert varför jag inte bara sa det med en gång, men ni kan ju inte heller se hur jag sitter och ossar för mig själv över att fått in Oh, Ryu och Bob i samma mening.)
Samtidigt som Ryus grodben inte längre är tillräckligt skarpladdade med nitroglycerin för att täcka en potatisåker med forehandväsningar och den nobla Oh Sang Eun, Asiens svar på Samsonov, aldrig nått tillbaka till de ädlaste höjderna efter sin axeloperation kommer en flock unga, hungriga valpar springande och gläfsande över fälten.
Problemet är att det är just vad de är - valpar. Eller sparvar snarare, ja, jag tänker på sparvar när jag ser Lee Sang Su, Kim Min Seok, Jung Young Sik och Seo Hyun Deok. Gudomligt graciösa, lätta, kvicka, skickliga överlevare och fullt kapabla att klara sig i den europeiska fågeldammen men då de stöter på de kinesiska rovfåglarna som glider fram i fulländad elegans men dödlig effektivitet - ja, då blir det bara lite virvlande sparvdun kvar.
Vad jag vill ha sagt, vad jag egentligen vill ha sagt, utan omsvep, är att till skillnad från Kinas otäckt vältajmade generationsväxling finns det ett glapp i Sydkoreas skifte. Lägg därtill en mellangeneration som inte riktigt lyckats leva upp till sina föregångare än och uppdraget att tippa Sydkoreanernas trupp framstår som en minst sagt marig uppgift.
Det är möjligt att de spelar en uttagningsturnering, det gjorde de inför lagturneringen i OS och det gör det hela mer svårtippat. Men jag tippar följande femmanna-trupp:
Joo Se Hyuk - deras enda nuvarande världsstjärna är given.
Ryu Seung Min - är också given med förhoppningen att han ska blixtra till än en gång.
Oh sang Eun - skänker, lugn, trygghet och rutin till truppen.
Lee Sang Su - har flera koreaner före sig på rankingen men segern i Slovenska Öppna gav honom en biljett.
Seo Hyun Deok - känns bara alltid så glödhet.
"Mellangenerationen" har inte varit ute på några Pro Tour sedan augusti och tycks inte proriteras. Kim Min Seok som slog ut Ovtcharov i Slovenien är kanske det allra mest lovande namnet och den nya Oh Sang Eun sägs det, men han är ett år yngre än Deok och två år yngre än Su och får stanna hemma till nästa VM.
För min del får gärna deffmaestron Joo åka till Moskva tillsammans med fyra sparvar.
Så låt oss skifta fokuset en liten bit österut, över Gula Havets kluckande vågor till det lilla välbeställda Sydkorea. Precis som i Kina pågår där ett generationsskifte av stora mått. Men om Kinas generationsväxling går ut på att världens tre bästa spelare under 00-talet nu lämnar över till världens tre bästa spelare under 10-talet så är det sydkoreanska skiftet av en mer problematisk natur.
Jag vet inte hur stor Bob Dylan är i Sydkorea, men jag kan se framför mig hur Ryu Seung Min och Oh Sang Eun sitter ute medan skymningen rullar in från Stilla Havet och låter sig insvepas i Time Out Of Minds vemod, förbittrade nickar de instämmande till rader som "When you think that you've lost everything/You find out you can always lose a little more" eller "They tell me everything is gonna be all right/But I don't know what all right even means" och så klart (och här tror jag en tår kan skymtas i ögonvrån hos Ryu) "Every nerve in my body is so vacant and numb/I can't even remember what it was I came here to get away from/Don't even hear the murmur of a prayer/It's not dark yet but it's gettin' there."
Lite mer okonstlat sagt; Ryu och Oh har sett sina bästa dagar. (Nu undrar ni säkert varför jag inte bara sa det med en gång, men ni kan ju inte heller se hur jag sitter och ossar för mig själv över att fått in Oh, Ryu och Bob i samma mening.)Samtidigt som Ryus grodben inte längre är tillräckligt skarpladdade med nitroglycerin för att täcka en potatisåker med forehandväsningar och den nobla Oh Sang Eun, Asiens svar på Samsonov, aldrig nått tillbaka till de ädlaste höjderna efter sin axeloperation kommer en flock unga, hungriga valpar springande och gläfsande över fälten.
Problemet är att det är just vad de är - valpar. Eller sparvar snarare, ja, jag tänker på sparvar när jag ser Lee Sang Su, Kim Min Seok, Jung Young Sik och Seo Hyun Deok. Gudomligt graciösa, lätta, kvicka, skickliga överlevare och fullt kapabla att klara sig i den europeiska fågeldammen men då de stöter på de kinesiska rovfåglarna som glider fram i fulländad elegans men dödlig effektivitet - ja, då blir det bara lite virvlande sparvdun kvar.
Vad jag vill ha sagt, vad jag egentligen vill ha sagt, utan omsvep, är att till skillnad från Kinas otäckt vältajmade generationsväxling finns det ett glapp i Sydkoreas skifte. Lägg därtill en mellangeneration som inte riktigt lyckats leva upp till sina föregångare än och uppdraget att tippa Sydkoreanernas trupp framstår som en minst sagt marig uppgift.
Det är möjligt att de spelar en uttagningsturnering, det gjorde de inför lagturneringen i OS och det gör det hela mer svårtippat. Men jag tippar följande femmanna-trupp:
Joo Se Hyuk - deras enda nuvarande världsstjärna är given.
Ryu Seung Min - är också given med förhoppningen att han ska blixtra till än en gång.
Oh sang Eun - skänker, lugn, trygghet och rutin till truppen.
Lee Sang Su - har flera koreaner före sig på rankingen men segern i Slovenska Öppna gav honom en biljett.
Seo Hyun Deok - känns bara alltid så glödhet.
"Mellangenerationen" har inte varit ute på några Pro Tour sedan augusti och tycks inte proriteras. Kim Min Seok som slog ut Ovtcharov i Slovenien är kanske det allra mest lovande namnet och den nya Oh Sang Eun sägs det, men han är ett år yngre än Deok och två år yngre än Su och får stanna hemma till nästa VM.
För min del får gärna deffmaestron Joo åka till Moskva tillsammans med fyra sparvar.
Kim Min Seok ser livsfarlig ut men får vänta två år till på sin debut i Lag VM?
måndag 8 februari 2010
Konkurrens
Kineserna tycks ägna sig åt någon uttagningsturnering inför Lag VM i vår. Sjukt spännande. Det är här Lag VM avgörs kan man säga. Att Kina vinner vet vi, men vilka kinseser som kommer vinna, det är frågan. Så nu kastar jag mig handlöst in i den kinesiska pingisvärlden, badar i alla kinesiska namn och deras bländande perfektionism och överlägsenhet vid pingisbordet.
Det oroar mig lite att Hao Shuai gick till final. Han ska väl inte med till VM? Det kan tyckas hopplöst svårt att ta ut ett kinesiskt landslag när man har den breda spetsen som kineserna har. Men det är det inte, ifall Liu Guoliang och den kinesiska landslagsledningen har några som helst problem att ta ut laget så kan de bara kontakta mig så löser jag allt.
Truppen Kina skickar till Lag VM i Moskva ska se ut så här:
Ma Long
Xu Xin
Zhang Jike
Wang Liqin
Det är kärnan. Jag har hört att truppen får innehålla sex spelare så då slänger vi in Chen Qi och så kan väl Hao Shuai få följa med också då. Han ser ju trots allt rätt vass ut nu mera. Men någon annanstans sägs det att det ska vara tre uttagningstävlingar så då ska inte Hao känna sig säker än.
Nu vann i alla fall Xu Xin den första uttagningstävlingen efter att ha slagit ut Ma Long i kvart, Wang Liqin i semi och Hao Shuai i final. Så chanserna för att Xu Xin kommer med måste vara bra. Kanske innebar segern att han är klar?
Wang Liqin slog ut Zhang Jike i sin kvart. Kul för gamle Wang att få revanch och sätta dit en av de unga supertalangerna efter ett gäng förluster. Hoppas det hjälper honom in i laget utan att det ställer till det för Zhang.
Ma Lin och Wang Hao åkte i kvart mot Chen Qi respektive Hao Shuai.
Jag tror jag nämnt det förut men pingisen den nya generationen kineser spelar är helt galen. Här är ett klipp från uttagningen, det räcker att se första bollen för att du ska hålla med mig. Men stänger du av efter första bollen är du dum i huvudet.
Det oroar mig lite att Hao Shuai gick till final. Han ska väl inte med till VM? Det kan tyckas hopplöst svårt att ta ut ett kinesiskt landslag när man har den breda spetsen som kineserna har. Men det är det inte, ifall Liu Guoliang och den kinesiska landslagsledningen har några som helst problem att ta ut laget så kan de bara kontakta mig så löser jag allt.
Truppen Kina skickar till Lag VM i Moskva ska se ut så här:
Ma Long
Xu Xin
Zhang Jike
Wang Liqin
Det är kärnan. Jag har hört att truppen får innehålla sex spelare så då slänger vi in Chen Qi och så kan väl Hao Shuai få följa med också då. Han ser ju trots allt rätt vass ut nu mera. Men någon annanstans sägs det att det ska vara tre uttagningstävlingar så då ska inte Hao känna sig säker än.
Nu vann i alla fall Xu Xin den första uttagningstävlingen efter att ha slagit ut Ma Long i kvart, Wang Liqin i semi och Hao Shuai i final. Så chanserna för att Xu Xin kommer med måste vara bra. Kanske innebar segern att han är klar?
Wang Liqin slog ut Zhang Jike i sin kvart. Kul för gamle Wang att få revanch och sätta dit en av de unga supertalangerna efter ett gäng förluster. Hoppas det hjälper honom in i laget utan att det ställer till det för Zhang.
Ma Lin och Wang Hao åkte i kvart mot Chen Qi respektive Hao Shuai.
Jag tror jag nämnt det förut men pingisen den nya generationen kineser spelar är helt galen. Här är ett klipp från uttagningen, det räcker att se första bollen för att du ska hålla med mig. Men stänger du av efter första bollen är du dum i huvudet.
onsdag 3 februari 2010
Oroväckande osammanhängande
Visst fan, jag har ju en blogg.
Tur att inte bloggarna fungerar som de där Tamaguchileksakerna. Minns ni dem? Barnen leker fortfarande med dem upptäckte jag här om dagen. Hur som helst, det är som ett digitalt husdjur i ett minigameboy. Så, nu är även 70- och 80-talisterna med i snacket (de ännu äldre, 40-talisterna och så, är körda ändå). Man ska mata dem (digitalt) och allt möjligt och tar man inte hand om den dör de (Tamaguchiarna alltså, inte 40-talisterna). Vad jag ville ha sagt var alltså att min blogg skulle vara ett stinkande lik med en flugflock surrande över sig medan gamla inlägg låg och ruttnade och åts upp av maskar.
Ifall den fungerade som en Tamaguchi alltså. Fast det gör den inte.
Nu ska jag ge mig av några dagar för att åka skidor. Längdskidor, är det tydligen viktigt att jag säger eftersom jag har fått lära mig att folk annars tror att jag menar utför. Tydligen är det så att folk tar för givet att man inte är så dum så att man frivilligt ger sig på att åka längdskidor genom svenska granskogar.
Men så är det, på längden ska jag åka. Lite uppför- och nerförsbackar brukar det dock vara. Bara det inte blir för brant nerför, då bromsar jag för det är så fasligt otäckt när det går så där fort. Man har bara ett skelett och det ska man vara rädd om.
Annars var det inget.
Jo, jag blev helt golvad av Kung av Jidder är om natten. En nostalgiker som slår till, sånt gillar jag.
Tur att inte bloggarna fungerar som de där Tamaguchileksakerna. Minns ni dem? Barnen leker fortfarande med dem upptäckte jag här om dagen. Hur som helst, det är som ett digitalt husdjur i ett minigameboy. Så, nu är även 70- och 80-talisterna med i snacket (de ännu äldre, 40-talisterna och så, är körda ändå). Man ska mata dem (digitalt) och allt möjligt och tar man inte hand om den dör de (Tamaguchiarna alltså, inte 40-talisterna). Vad jag ville ha sagt var alltså att min blogg skulle vara ett stinkande lik med en flugflock surrande över sig medan gamla inlägg låg och ruttnade och åts upp av maskar.
Ifall den fungerade som en Tamaguchi alltså. Fast det gör den inte.
Nu ska jag ge mig av några dagar för att åka skidor. Längdskidor, är det tydligen viktigt att jag säger eftersom jag har fått lära mig att folk annars tror att jag menar utför. Tydligen är det så att folk tar för givet att man inte är så dum så att man frivilligt ger sig på att åka längdskidor genom svenska granskogar.
Men så är det, på längden ska jag åka. Lite uppför- och nerförsbackar brukar det dock vara. Bara det inte blir för brant nerför, då bromsar jag för det är så fasligt otäckt när det går så där fort. Man har bara ett skelett och det ska man vara rädd om.
Annars var det inget.
Jo, jag blev helt golvad av Kung av Jidder är om natten. En nostalgiker som slår till, sånt gillar jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)