Dylan Top 100: 81-90

81. When the Night Comes Falling from the Sky, 1985 (The Bootlegs Series Vol. 1-3, 1991) [-]
Ok, jag erkänner, nu fuskade jag lite. Originalet finns på Empire Burlesque (1985) men det här är egentligen originalversionen, innan Dylan kom på idén att spela in en ny version med fläskiga syntmattor och en trummaskin. Hela låten har för mig en så underbar känsla av att vara det sista avgörandet, allt står på sin spets, det avgörs här och nu inatt, en störtad relations sista band slits hänsynslöst av. Dylan fräser ur sig; ”This time! I’m asking for freedom/freedom from a world which you deny/and you’ll give it to me now/or I’ll take it anyhow!”

82. She’s Your Lover Now, 1966 (aldrig officiellt utgiven) [-]
Tidigare diskuterad under dramatiska former här på bloggen. Versionen som avses här är den fullständiga med Dylan ensam på pianot. Versionen med bandet har givits ut på Bootlegs Series 1-3 men där fattas sista versen då låten avbryts abrupt.

83. If You Ever go to Houston (Together Through Life, 2009) [-]
Hela albumet har en känsla av att vara gjord av ett brokigt band en ljummen kväll på en terrass någonstans längs den mexikanska gränsen. Dragspelet jazzar sig fram genom takterna med stora svepande danssteg medan Dylan berättar att här strök han nästan med under det amerikansk-mexikanska kriget.

84. Oh, Sister (Desire, 1976) [100]
En bitterljuv klagan med betoning på bitter – och med tanke på Scarlett Riveras fiol och Emmylou Harris röst – betoning på ljuv också. I ett TV framträdande hos World of John Hammond 1975 presenterade han låten; ”I wanna dedicate this to someone out there watching tonight, I know she knows who she is”. Uppenbarligen riktad mot Sara just i deras stormande skilsmässotid.

85. Tell Me, Momma (Live at Royal Albert Hall 1966, The Bootlegs Series, vol. 4) [-]
Skriven just för 1966-världsturnéns elektriska halva av konserten är Tell Me, Momma, som aldrig spelats in i studio, en vildsint rockdänga med syfte att blåsa håret av alla folkmusikfans som ville se Dylan ensam på scen med sin akustiska gitarr. Med The Band och deras kakofoniska symfoni bakom sig ylar Dylan ur sig de mest abstrakta verser och stortrivs i frigörelsen från sin folkmusikroll.

86. Dirge (Planet Waves, 1974) [-]
Ett taktstampande piano och en småpratande akustisk gitarr sätter scenen för Dylans röst. Han sjunger som vore han plågad och besatt av alla tänkbara demoner där orden han sjunger är hans sista chans att bli fri, besvärjelsen som kan förjaga alla onda andar om han bara sjunger övertygande nog.

87. Lay Lady Lay (Nashville Skyline, 1969) [65]
Inte mycket mer än en fånigt lallande kärlekssång. Men Dylans mjuka, fylliga röst, de tipptappande slagverken och den behagliga melodin är hypnotiserande. Kanske det mest behagfulla och charmiga Dylan har skrivit.

88. Bob Dylan’s Dream (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [-]
Ett underbart, nostalgiskt stycke där en ung Dylan minns tillbaka till tiden han spenderade med sina vänner då allting tycktes så okomplicerat och idylliskt. Med det mest enkla språk rimmar Dylan sig utan ansträngning fram genom de goda minnena med hjälp av sin melodiskt nynnande gitarr.

89. Where Teardrops Fall (Oh Mercy, 1989) [-]
Låten spelades in mitt i New Orleansnattens fuktiga, böljande hetta. Det hörs. Det är en verklighetsfrämmande stämning, orden säger knappt någonting, de bara hjälper till att måla musikens nyanser, ”roses are red violets are blue/and time is beginning to crawl” och så avslutas det med ett smäktande saxofonsolo som får fönsterrutorna att imma igen.

90. You ain’t Going Nowhere, 1967 (Greatest Hits Vol. II, 1971) [52]
Det finns så många versioner med varierande texter. Den ena mer hysterisk än den andra. Textens betydelse skulle kunna förbrylla tolkare i evigheter, men det är bortkastad tid. Det räcker att roas och glatt sjunga med. Precis som med så många andra låtar som skrevs under samma tid efter Dylans motorcykelolycka och återhämtade sig i skymundan tillsammans med sina vänner i The Band.