"The scene was so crazy, wasn't it?"

Det händer ganska ofta att folk kommer fram till mig och säger;

- Hej Rikard, kan du inte berätta något roligt om Bob Dylan, något om någon undangömd låt jag aldrig hört, jag älskar höra dig prata om Dylan.

- Så klart jag kan, nu när du ber mig, brukar jag svara då. Har du hört om She's your lover now som spelades in i samband med Blonde on Blonde-inspelningarna 1966?

- Nej, det har jag minsann inte gjort, berätta, snälla berätta! bönar de och ber då.

- Jo, säger jag, den tycks utspela sig på ett café eller kanske på en fest och det är en sån där jobbig plågsam situation som vi alla har upplevt av något slag. Dylan sitter där med sin f.d. flickvän och hennes nya kille och verkar helst vilja befinna sig någon helt annanstans... Jag gör en paus för att för ett ögonblick insupa känslan av att ha åhörarna helt i mitt grepp... Och så är han otroligt irriterad och störd på den nye pojkvännen vilket resulterar i några av de mest sylvassa, underhållande rader:

"Yes, you, you just sit around and ask for ashtrays
Can't you reach?
I see you kiss her on the cheek, every time she gives a speech"

- Eller det här stycket som alltid får mig att skratta:

"But I ain't a judge, you don't have to be nice to me
But please tell that to your friend in the cowboy hat
You know he keeps on saying everything twice to me"

- Och Dylans röst dryper av gift då han drar ut på "meeeeeee" tills det låter som ett giftdroppande rakblad, säger jag och försöker imitera Dylan.

- Ojojoj, varför har du aldrig berättat om den här innan, den verkar ju helt fantastisk! brukar dom säga och börja ställa intresserade frågor; men är Dylan svartsjuk?

- Det är svårt att säga, säger jag och kliar mig i huvudet. Vid en första anblick verkar det inte så, men sen växer en känsla av att hans vrede och frustration kanske är ett utlopp för hans sårade känslor. Men han uttrycker nästan ett förakt för dem båda. Vad som gör det ännu värre är att hon inte verkar ha släppt Dylan helt, hon förlåter honom, men Dylan vet inte ens för vad och så den där ambivalenta raden:

"Why was it so hard for you,
if you didn't want to be with me, just to leave?
Now you stand here while your finger's going up my sleeve"

- Nämen! utropar min åhörarskara som nu växt till en mindre folksamling, vilken soppa han satt sig i den där Dylan!

- Ja, det må ni tro, svarar jag, men Dylan agerar väldigt avvisande och verkar mest glad åt att hon nu är någons annans ansvar, där av titeln "she's your lover now". Mot slutet förutspår han de mest bisarra skeenden:

"She'll be standing on the bar soon
With a fish-head and a harpoon
And a fake beard plastered on her brow
You'd better do something quick
She's your lover now"

Nu fullkomligt vrider sig min publik i skratt, de kastar sina hattar och mössor i luften, kramar om varandra och jublar och stämmer sedan in i hyllningsutrop till Dylan så högljudda att himlens blåa valv bågnar.

- Gott folk! Gott Folk! ropar jag , det finns så otroligt mycket i låten, jag har bara hunnit berätta en liten, liten bråkdel! Men det är för sent, jag har tappat greppet, de har fullkomligt hänförts och svepts iväg av Dylanmagin.

Men precis då de börjar bära fram mig likt en rockstjärna på sina uppsträckta armar så vaknar jag i min tysta tomma lägenhet. Då går jag och sätter mig vid min dator, sätter ihop en spellista med Dylanlåtar och berättar mina Dylanhistorier för bloggen istället. Då börjar jag fantisera om alla miljontals läsare som med uppspärrade ögon läser mina inlägg, skrattar, gråter och jublar över både min och Dylans briljans...