Ett Dm7 går till G7 och tillbaka till Dm7, "breathlike" rimmas med "deathlike" nattens mörker tycks ovanligt ljust, en avlägsen tanke ropar på uppmärksamhet och når dovt och vagt fram likt vore jag under vatten - kanske har det blivit dag igen? Inte så lite yrvaket vaknar jag upp efter att ha knarkat liveversionen av To Ramona från Newport Folk Festival 1964 i obestämd tid.
Likt sorken tittar upp över snötäcket och oroligt ser sig om efter ugglor, rävar och råttfällor ser jag mig omkring i min boning.
En flock ouppackade väskor tycks ha exploderat i min hall, "snön ligger vit på taken" - fortfarande vinter alltså - "endast tomten är vaken" skriker Victor Rydbergs vålnad i mitt öra men jag ignorerar honom som jag gjort allt sedan den traumatiska diktuppläsningen i lågstadiet. En grammisgala ingen bryr sig om, några omgångar i pingisligan och en enorm jordbävning på Haiti där nu beväpnade plundrare drar runt och skjuter mot hjälparbetare. Jag tänker på Dylans ord om Haiti:
"Every new messenger bring an evil report
'bout rioting armies and time that is short
and earthquakes and train wrecks and hate
was scribbled on the wall..."
Inte mycket framstår tillräckligt lockande för att locka upp mig ur snötäcket, ur de små tunnlar jag grävt bland G7 och Dm7 och F, mellan Dylans poesi och rim, hans gälla röst som så vackert drar ut, formar och dekorerar orden och hans fåfänga försök att få Ramona att stanna och glömma sina vansinniga religiösa idéer. Raderna ramlar runt i huvudet som i en torktumlare. Jag försöker plocka ut några favoriter, men allting är så sammanfätat, allting överglänser allting med vartannat.
Jag undrar om Dylan egentligen sjunger eller om han skriver ihop orden så att de sjunger åt honom. Alla som försöker läsa "the pangs of your sadness shall pass as your senses will rise" kommer på sig själva med att sjunga.
Men Dylan vet ju lika väl som jag att det aldrig går att övertala någon vars tankar förvridits, fördunklats och förgiftats av religionens vanföreställningar. Än en gång önskar jag dock att jag hade hans förmåga att tänka de stora försonande tankarna som avslutar serenaden.
"This is called To Ramona...Ramona...just a name...", sagt med ett mystiskt, nästan spefullt leende. Det är dags igen, säkert för femtonde gången idag, minst. All tankeverksamhet upphör under fyra och en halv minut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar