"The Spanish Song"

Jag undrar just hur långt ner på rankinglistan över Dylans låtar man behöver ta sig innan den här låten dyker upp:

THE SPANISH SONG!


Jag glädjer mig alltid åt tanken på hur spekulationerna härjade huruvida Dylan, "the voice of a generation", var död eller vid liv efter sin motorcykelolycka, ifall han var förlamad eller bara vanställd, ifall han någonsin skulle sjunga igen. Och så satt han ute på landet i ett rosa hus tillsammans vad som skulle komma att bli ett av de mest hyllade banden de kommande åren och roade sig så här kungligt.

Dylan Top 10: Diskvalificerade mästerverk

En del låtar hade tagit sig in ifall det inte vore för reglerna. Inga låtar komponerade av någon annan än Bob Dylan själv var tillåtna och endast originalversionerna räknades. Därför vill jag nu uppmärksamma några av de fantastiska Dylaninspelningar som aldrig fick chansen att konkurrera p.g.a. mitt hårda regelsystem.

1. Moonshiner [trad.] (The Bootlegs Series 1-3, 1991)
Jag blev lite överraskad att se Moonshiner inta den förstaplats som jag trodde var vigd åt You Belong to Me. Men då allt skulle sammanställas och då jag verkligen kände efter så framstod det till slut som det enda rätta. Jag skulle kunna grunda en religion kring de här fem minuternas musik. De har en överjordisk gloria över sig, varje ögonblick är perfekt.
Det finns en tidigare inspelning då Dylan sjunger den live på The Gaslight, den är också fantastisk men där kan man höra hur vissa pauser och moment, vissa betoningar, hamnar lite fel. Hade man inte haft något att jämföra med hade det kanske passerat obemärkt förbi. Men den versionen han spelade in hos Columbia i slutet av 1962, möjligtvis början av 1963, slår fast sina klor i lyssnaren redan vid den första klara men samtidigt ömtåliga tonen från munspelet och sedan släpper den inte taget för en sekund.
Dylan överraskar med att redan här ha utvecklats så mycket som sångare, hans kontroll över andningen, sättet han tar flera toner i samma stavelse, timingen i de långa tonerna, Det är helt fulländat. Hans gitarrspel är flytande mjukt och felfritt och hans känsla i styrka och tonval på munspelet är det som slutligen lyfter versionen till odödliga höjder. Jag håller det här som en av de största musikala prestationer någonsin.



2. You Belong to Me [King/Price/Stewart -1952] (Soundtrack, Natural Born Killers, 1994)
Dylan spelade in den under studiosessionen som resulterade i Good as I Been to You (1992) men lämnades av de mest dolda och obegripliga anledningar utanför då skivan väl släpptes. Istället dök den upp två år senare till Oliver Stones kultförklarade film Natural Born Killers. Jag förstår inte hur en så "ful" röst kan låta så vackert eller hur man kan få en gitarr att sjunga så, men jag vill minnas att jag redan tidigare famlat efter ord för att beskriva hur fantastiskt det här är så jag nöjer mig med att säga det med ett filmklipp.



3. I'll Remember You [Dylan - 1985] (Masked and Anonymous, 2003)
Den ursprungliga versionen från Empire Burlesque (1985) klarade inte riktigt att slå sig in på Top 100 men under inspelningen av filmen Masked and Anonymous förädlades en redan underbar låt till fullständig perfektion. Dylan visar i det här framförandet varför han är en av världens absolut bästa sångare. Få kan koppla upp sig så med kärnan i en sång och förmedla det så direkt som han gör. Sin slitna röst till trots har han så total kontroll, lyssna bara i början hur han vässar och lyfter tonen i "you cut through the coooooore...", utan minsta ansträngning, snarare tvärtom. Det är en kliché, men tiden stannar faktiskt. Jag har tidigare skrivit om samma sak här.



4. Corrina, Corrina [trad.] (inte officiellt utgiven)
En traditionell visa, arrangerad och inspelad av Dylan på The Freewheelin' Bob Dylan (1963). Versionen på albumet är fantastisk men det finns en alternativ version så stämningsfull och öm att man stannar mitt i steget. Dylan spelar sin akustiska gitarr änglalikt och frammanar en längtande, ekande melodi och man är totalt försvarslös inför hans unga, uppriktiga röst.
5. Mutineer [Zevon] (Enjoy Every Sandwich: The Songs of Warren Zevon, 2004) - Ett hyllningsalbum släpptes året efter Warren Zevon gått bort i lungcancer 2003. Där finns Dylans liveversion av Mutineer från 2002 med. Jag kan tänka mig att Dylan valde att framföra låten efter att ha fått besked om vännens cancerdödsdom. Mutineer är ett lysande exempel på den gamle Dylans styrka som liveartist. I hans röst finns både skönheten och odjuret, här finns den onde, den gode och den fule i samma andetag och resultatet är fullständigt förgörande vackert.
6. The Ballad of Ira Hayes [LaFarge - 1964] (Dylan, 1973) - Sällan har man hört Dylan sjunga med en sådan lidelse som då han beklagar sig över Ira Hayes tragiska öde. Peter LaFarges enastående berättelse om indianen som var en de män som reste flaggan på Iwo Jima har tolkats av många. Men ingen har gjort det så hjärtskärande som Dylan. Jag har redan hyllat låten här.
7. Arthur McBride [trad.] (Good as I Been to You, 1992) - En irländsk folkvisa vars första kända notering är kring 1840 i den lilla byn Limerick. Dylan spelade in två album i 90-talets början bestående enbart av gamla folkvisor. Hans gitarrspel är gudabenådat och sång fulländad. Jag har tidigare gjort en lång utläggning om Arthur McBride här.
8. Barbara Allen [trad.] (inte officiellt utgiven) - En traditionell sång som spårats till 1600-talets England eller Skottland. Dylan framförde den andäktigt 1962 på en eller flera av sina spelningar på The Gaslight, ett café i Greenwich Village i 60-talets New York, som var ett av de små ställen där Dylans karriär tog sin början. Versionen finns med på The Gaslight Tapes, en av mina absoluta favoriter bland alla bootlegs med Dylan.
9. Love Henry [trad.] (World Gone Wrong, 1993) - Jag kan det hät för dåligt men "murder ballads" är en egen liten, inte så liten, gren av den traditionella låtskatt vi fått nedärvd från våra förfäder genom århundradena. Love Henry härstammar uppenbarligen från samma ballad som Nick Cave spelade in som en duett med P.J Harvey under titeln Henry Lee och släppte på sitt album betitlat just Murder Ballads (1996).
10. Copper Kettle [trad./Beddoe -1946] (Self Portrait, 1970) - En fullkomligt glänsande version av en gammal visa som Joan Baez gjorde känd. Stråkarrangemanget och kören ger låten en nästan sakral aura samtidigt som Dylan sjunger med en röst som ligger nära den klangfulla stämma han spelade in Nashville Skyline med ett år tidigare.

"This is not the end..."

För er som lyckligt pustat ut och tackat en massa små gudar för att den där eländiga Dylanlistan äntligen är över så har jag lite dåliga nyheter. Vi är inte riktigt klara än. En sådan massiv lista, en sådan kraftansträngning, kommer inte utan några efterskalv. Det finns några epiloger att avverka innan vi helt kan lägga ämnet åt handlingarna.

Eftersom söndagskvällarna har blivit en så invand rutin ser jag ingen anledning att bryta den vanan. Så gör som ni nu mera brukar göra på veckans sista kväll; ställ väckarklockan på 20:00, stäng av TV:n och telefonen, brygg ert kaffe/korka upp rödvinet/blanda Oboyen, bygg ett litet tempel av era Dylanskivor och vänta på nästa resultat av sinnet som korsbefruktats av en Dylanbesatthet och ett listvansinne.

Evolutionen knatar på

Att se en match mellan Ma Lin och någon som kan den rätta taktiken och framförallt har förmågan att genomföra den rätta taktiken mot Ma Lin är lite som att se en boxningsmatch mellan två boxare där den ene har ena armen bakbunden. I söndagens final i China Open såg vi till en början ett möte mellan en vilt kämpande enarmad boxare och en kung fu-mästare med såna där Matrix-färdigheter. Zhang "Neo" Jike såg precis så övermänsklig ut som han är.

Men Ma Lin måste beundras. Trots sina begränsningar blir han sällan utmanövrerad, han lyckas nästan alltid få matchen dit han vill. Men i söndags mötte han inte bara en spelare eller en spelstil som var honom överlägsen, utan en ny nivå som tillslut var honom övermäktig. Evolutionen har tagit ett kliv uppåtframåt i pingisvärlden och lämnat Ma Lin kvar på trappsteget nedanför. Det var ett möte mellan amöban och hans yngre kompis som just upptäckt att man kan dela sig till två celler.

Finalen gick att följa live på itTV och engagemanget framför monitorn var totalt och kom i takt med en stigande nervositet. Jag var nästan lika nervös som Zhang. För när den största framgången i hans karriär började närma sig, förbyttes spelet som liknat en symfoniorkester i sin harmoni och ackuratess mot kramp och panikdoftande prestationsångest. Det syntes att han tyckte att han hade vad som krävdes för att slå den gamle mästaren, men den gamle stretade emot så väl och små knutar började trassla till strängarna på Zhangs annars så välstämda lyra. Helt plötsligt såg Zhang Jike precis så mänsklig ut som han trots allt är.

Sättet han började matchen var religion, vändningen i fjärde setet till 2-2 var fantastisk, raset i det femte till 2-3 en katastrof. Segern i sjätte trots den mentala krampen var högst imponerande och sättet han tog sig fram till matchbollar likaså. Det missade jätteläget på första matchbollen vid 10-7, som dessutom gav Ma Lin två servar vid 8-10, var en kris i proportion med Kubamissilkrisen.

Matchbollen, den segerrusiga och samtidigt lättade segergesten och den märkbart rörde vinnaren under prisceremonin var en mycket stor stund för alla oss som satt Zhang Jike på en alldeles speciell plats i våra pingishjärtan.

Den 19:e oktober

Stäng av radion, ta ner seglet, hissa flaggorna, sätt på tevattnet, blås i Hesa Fredrik, skruva fiolen Movitz, stoppa pressarna!

Det har tisslats och tasslats i de inre kretsarna och nu är det bekräftat. När jag kom hem sent på tisdagskvällen låg mailet där i inkorgen: "New Bob Dylan Releases Just Announced".

Prisa herren!

Det är dags för volym 9 i The Bootlegs Series. Vad som blir nästa utgåva i denna ojämförliga albumserie av Dylanreliker är ett ständigt diskussionsämne på diverse Dylanforum, i skivaffärer och väntrum, på caféer, frisérsalonger och kryssningsfärjor världen runt. Överallt hörs samma smått ansträngda, triviala konversationer:

- ...det börjar lite kyligt...
- ...ja... det är ju den årstiden nu, men det var en fin sommar...
- ...jovars... vi var ute med båten flera gånger...
- ... kanske blir det A Tree With Roots-bootlegsamlingen som blir nummer 9...
- ... nja... jo... fast jag undrar allt om det inte blir något från senare tid, kanske någon av spelningarna från 78-turnén, den i Charlotte är ju något extra...
- ...jo du...själv hoppas jag lite extra på att det ska vara den där The Nashville Session tillsammans med Johnny Cash...
- ... det hade vart nåt... ja, nu måste jag kila, ingen vila ingen ro, hälsa frun...

Hur som helst, det där var ett sidospår. Inget kunde glädja mig mer än när jag nu kan konstatera att den 9:e upplagan blir The Witmark Demos 1962-1964.

Jag kan inte de exakta detaljerna men i Juni 1962 skrev Dylan på ett kontrakt värt 1000$ för ett låtutgivarföretag som hette Witmark. Trots att det var precis i början av Dylans karriär var det något snille som insett hans potential som låtskrivare och såg till att skaffa sig rätten till hans alster. Det var väl en rätt bra affär för Witmark eftersom Dylan klev raka vägen in i studion och spelade in några nya låtar han precis skrivit, som t.ex. Blowin' in the Wind, A Hard Rain's A-Gonna Fall och Don't Think Twice It's Allright. De lär ha betalat tillbaka de där 1000 dollarna ganska många gånger om.

Den dubbelskiva som nu släpps består av 47 spår och innehåller alltså demoversioner av många av hans klassiska, tidiga verk samt mängder med "outgivna" spår som t.ex. den odödliga Tomorrow is a Long Time som Ulf Dageby gjort till svensk musikhistoria och 15 låtar som verkligen är helt outgivna tidigare. Bara klåfingriga Dylannördar har snokat rätt på dem.

Toksnygg ser den ut att vara också, precis som de tidigare. Nu återstår det bara att vänta på den 19:e oktober innan vi får välkomna en ny familjemedlem till vårt högt älskade. Jag tror jag ska bereda dess plats i skivhyllan redan nu.

Dylan Top 100: 1

1. Like a Rolling Stone (Highway 61 Revisited, 1965) [1]

Det börjar med en smäll. Bruce Springsteen har beskrivit det som ”that snare shot that sounded like somebody had kicked open the door to your mind”.Genom den insparkade dörren forsar sedan en störtflod in. Det är en muterad form av Phil Spectors ”wall of sound”, men den är på rymmen och beväpnad. Det är en flygel på hjul störtandes utför stadens gator. Hela inspelningen sker i nuet, det finns inga upprepningar, inga notblad talar om för musikerna vad som ska hända. Ingen vers är den andra lik, där andra låtar går runt, runt, störtar Like A Rolling Stone framåt, framåt, eskalerar, accelererar, expanderar och spolar bort allt som står i vägen.

Men det skedde inte automatiskt. Inspelningssessionen höll på i två dagar och den andra dagen finns på bootleg där det går att följa försöken ett efter ett. Det är en fascinerande lyssning. Det började som en vals, ja, världens största rocklåt började som en vals. Vid tredje tagningen är valstakten borta men musikerna får inte ihop det, försöken faller samman. Vi kan höra att Dylan tycker sig ha något bra, men han vet inte vad han ska göra med det. Vilken form det ska få. Och så bara händer det, som ett blixtnedslag från ingenstans, virveltrumman ger ifrån sig en knall och så exploderar studion. Från att ha snubblat gång på gång efter bara några rader eller efter första versen så tumlar Dylan och bandet sig plötsligt igenom hela låten.

Energin är okontrollerbar. Dylan och bandet lyckas nästan kontrollera den under de sex minuterna, men bara nästan. I den sista versen börjar saker skena som en vettskrämd ardennerhäst och musikerna sliter som sjömän i en tropisk tyfon för att hänga fast i krafter långt bortom deras makt. Dylan lyckades för ett kort ögonblick fånga något otämjbart, något bortom människans och musikens lagar. De försöker flera gånger till men magin är borta, ingen lyckas fånga det där som den första versionen uppnådde.

Men om formen för musiken var en kamp innan blixten slog ned i studion, så kom texten desto mer naturligt. I klippet nedan kan vi höra Dylans röst berätta hur han fann sig själv skriva ”this long piece of vomit, 20 pages long”. Fram till dess hade han skrivit allt möjligt, prosa, noveller, pjäser, skrivmaskinen smattrade oupphörligt dygnet runt. Han har berättat att han inte ens såg de där 20 sidorna som en låt; ”until one day I was at the piano, and on the paper it was singing, ’How does it feel?’”.

Like a Rolling Stone föddes ur hat och frustration, kanske över någon annan, men också över Dylans egen situation där han mer eller mindre utbränd inte visste om han skulle orka fortsätta som Bob Dylan. ”Last spring, I guess I was going to quit singing ... But Like a Rolling Stone changed it all.” Like A Rolling Stone var ett genombrott, den gav honom så många nya verktyg, sparkade in så många dörrar. I den stunden bestämde han sig för att det var det här han ville göra och han har gjort det sedan dess.

Det börjar med ett ”Once upon a time”, precis som i sagorna. Sagan som berättas är en människas fall, från toppen till den absoluta botten. Verserna följer samma grundstruktur; ofta finns ett ”you used to” – som berättar hur det var en gång i tiden och sedan ett ”now you” – som beskriver hur det är nu. Första versen sätter mallen; “You used to laugh about/everybody that was hangin’ out/now you don’t talk so loud/now you don’t seem so proud”. Hela tiden samma kontrast. Då, en bortskämd, överklasslyngel som skrattade åt, ignorerade och hånade de utslagna, udda och hjälplösa, nu är hon en av dem.

Men en av sakerna som är så fantastisk med texten är att den följer musiken i sin alltmer okontrollerbara verklighetsflykt in i någon bisarr drömvärld. Text och musik virvlar hand i hand in i ett crescendo. Det som till en början var lätt att förstå och relatera till, förvandlas allt mer till en vriden sagovärld befolkad av jonglörer, clowner, Napoleon i trasor och diplomaten med sin siamesiska katt på axeln. Situationen som målats upp vrids och förvandlas till en abstrakt mardröm men utan att någonsin glida från ämnet eller tappa fokus. Tvärtom, det skärps, dras åt och fördjupas. Redan i andra versen har mardrömmen tagit mer drömlika proportioner:

You said you'd never compromise
With the mystery tramp, but now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him, do you want to make a deal?

Och Dylans röst följer med in i mardrömmen, blir till ett hemsökt ylande, en förbannelse som sprakar i hans röst som en elektrisk åskboll på många tusen volt. Det som började med en människa som fallit ifrån toppen till botten i samhällets rang, som får tigga måltider och lära sig leva på gatan slutar med dessa rader, som han i liveversionen nedan vrålar som en besatt:

You used to be so amused
At Napoleon in rags and the language that he used
Go to him now, he calls you, you can’t refuse
When you ain’t got nothing, you got nothing to lose
Your invicible now, you got no secrets to conceeeeaaaaaaaaaaaaaaaaal

Raderna är som en arena där orden likt cirkusakrobater slår volter, kramar om varandra och klättrar på varandra som, ”once upon a time, you dressed so fine/through the bums a dime, in your prime”. Det är rim överallt, men alltid så naturligt att vi börjar undra om det verkligen är meningen eller bara en slump. En del slår likt örfilar, som när han tar sats inför ”tricks for you” innan han i nästa rad rimmar det med samma paus och spottar ur sig ”…kicks for you”.

Hela låten drivs av ett vansinnigt hat och i den återkommande frågan ”How does it feel?” sprakar det alltid som starkast. I Like a Rolling Stone och i Dylans röst förvandlas den enklaste och mest vardagliga av fraser till de hånfullaste och giftigaste ord. Själv står han där utanför och ser på hur världen rasar samman för henne, ”Miss Lonely”, men han tänker inte lyfta ett finger för att hjälpa till. Och efter varje refräng tar munspelet vid och understryker varje fiber och milliliter av jublande hån, hat och hämnd.

Men, som så många gånger förr, man får inte luras att tro att man fått grepp om en Dylanlåt. För i all hämndlystnad och förakt anas samtidigt någon form av befrielse i hennes förfall och något tröstande, uppmuntrande i hans skadeglädje. Hon har befriats från det där falska, materialistiska jetsetlivet som beskrivs så klockrent i fjärde versens tre första rader, hon har fallit handlöst och landat obarmhärtigt hårt. Men kanske kommer hon att märka att saker och ting inte var som hon trodde, ”when you ain’t got nothing, you got nothing to loose”, så gå till honom, Napoleon i sina trasor, du har inte råd att ignorera honom längre, det finns inget att förlora. Det väntar en värld bortom glamouren som kanske visar sig vara mycket rikare.

Eller så är han bara förbannad, hämndlysten och skadeglad över någon jobbig jävels olycka. Vem vet egentligen.

Varning! Lång last

Bara en timme kvar. Som sagt, det blir långt, det längsta inlägget i bloggens historia. Men jag hoppas några orkar sig igenom. Det här är finalen på en resa som pågått i sex månader. Ladda med lite extra kolhydrater nu.

Sedan kan vi koppla av och diskutera Zhang Jikes fantastiska seger i China Open tidigare idag.

Förtroendeomröstning

Jag ägnar alldeles för mycket tid åt att korta ner vad jag skriver. Men nu fick jag nog. Jag slog en mental näve i bordet och tänkte:

- Nää, nu får det vara nog, du nedvärderar dina läsare! Tror du inte att de har tålamodet och koncentrationsförmågan att läsa några stycken extra om Dylans bästa låt? Måste det verkligen kortas, stympas, krympas? Ett av skribentens grundvärden måste väl vara förtroendet för sina läsare? Kan du inte vända ryggen åt kvällstidningsjournalistiken där allt ska serveras i små, bekväma men ack så ytliga portionsförpackningar?

Frågorna blev hängande i luften ett tag innan jag bestämde mig.

- Jag tror på mina läsare! Knappt, men jo!

Och för de som tycker två sidor text är på tok för mycket, som är kvar eller tillbaks på barnboksstadiet, så finns ändå ett videoklipp som åtminstone jag har börjat älska på ett nästan osunt sätt. Men jag älskar alla former av musikdokumentärer. Den här blir dessutom inte bara om just den specifika #1, utan får också fungera lite som en allmän summering av Dylans storhet.

Den kan jag vältra mig i hur länge som helst.

"A new level"?

Oj, oj, oj, oj, oj.

PG pressade Zhang Jike till skiljeset. Känn på den. Gerells insats i Kina måste vara den bästa prestationen av en svensk på mycket länge. Först en stabil seger mot Sharath Kamal Achanta som inte är dålig, sen en imponerande skalp mot Chen Weixing och sen en sjusetare mot Zhang. Har han höjt sig en nivå under sommaren?

Jens tog faktiskt två set på Zhang i våras, men då såg kinesen rätt slö och intresserad ut emellanåt och även om Jens fick det att se ut som det var en av hans mest pinsamma och sämsta matcher någonsin tyckte åtminstone jag att han spelade riktigt bra. Men siffrorna i PGs match, 4-11, 11-7, 11-9, 11-13, 11-5, 11-13, 6-11, visar att Zhang verkligen fick slita. Även om skiljesetet var ganska klart hade PG 3-2 och möjligtvis en eller flera matchbollar i sjätte setet innan han föll med 11-13.

För övrigt imponerar Wang Liqin och Timo Boll mest. De har hittills smulat sönder allt motstånd. Wang släppte 4, 8, 3, 6 mot Lee Jung Woo och Boll släppte 9, 8, 5, 4 mot Ryu Seung Min. Tung dag för koreas pennfattningsfantomer.

Chen Qi hade av någon anledning ingen chans mot Ma Lin trots att han sett ut som en demon på sistone. Nu blir det spännande att se vad Xu Xin, som lätt slog Ovtcharov, kan göra mot en Boll i toppform. Boll får faktiskt ses som favorit trots att det är Xu Xin som har en kinesisk tröja på sig.

Tidsslukande

Egentligen skulle jag ha hunnit med en massa annat idag men så öppnade jag dokumenten där presentationen till söndagens Nummer 1 på Dylan Top 100 är under konstruktion. Jag hann inte mer än slänga en blick på grejerna innan Tid försiktigt lutade sig mot Rum och sa:

- Pssst, vi sticker.
- Va, sa Rum som är lite trögare, nu?
- Ja, för fan, sa Tid som alltid jävlas med mig, han är helt inne i sitt Dylannördande nu, han är helt omedveten om oss?
- Men..., sa Rum bekymrat, vad ska vi göra då?
-Vi sticker till Sjöfartsmuséet, eller tar Danmarksbåten. Fan vet jag men kom nu, vi behöver den här semestern.

Och så tappade jag både tid och rum i flera timmar och vaknade förvirrat upp nu när dagen börjar avsluta sig och undrade vart jag var, varför klockan hoppat fram sex timmar och varför jag var så satans hungrig. Ordentliga framsteg i Dylandokumenten ger mig dock små ledtrådar om vad som försiggått.

Borta i Kina har det inte hänt något väldigt anmärkningsvärt än. Visserligen klättrade mina ögonbryn en bit upp i pannan när jag såg hur lätt Lee Jung Woo slog Süss och hur mycket stryk Kishikawa fick av Wang Liqin. Imorgon blir det dock intressant då den formstarke Chen Qi tar sig an Ma Lin, medan Xu Xin ställs mot Ovtcharov och Zhang Jike möter Pär Gerell som idag slog ut Chen Weixing med 4-1. Bra av PG att slå Chen och bra av PG att vara i 1/8-del i en Pro Tour av toppklass. Dessutom blir det ett nytt Speedfreakmöte mellan Wang Hao och Chuang Chih-Yuan.

Nu kan Tid och Rum ge sig av igen så ska jag fortsätta jobbet inför söndagens Dylanfinal med att perfektionera min kortdokumentärfilm och försöka banta ner presentationen till en överkomlig och begriplig textmassa.

Ett låtstycke, tre videoklipp

Helst vill jag bara låta bloggen lika i någon slags vördnadsslummer inför söndagens presentation av Dylans bästa låt någonsin. Men det händer för mycket. I Kina har Harmony China Open, en av de stora Pro Tourtävlingarna, avverkat sitt gruppspel och Mattias Karlsson tog sig vidare och ska möta Xu Xin imorgon.

Och till följd av att min dator är pånyttfödd kunde jag inte producera ett ljudklipp till förra veckans Top 100. Så den måste jag lägga upp nu för alla er som hittills missat Mississippi så att ni kan börja leva på riktigt.



Och eftersom jag babblade så mycket om Sheryl Crows version så måste jag ju lägga upp den. Missisippi goes Svensktoppen. Här kan man också höra henne berätta en liten relaterad Dylananekdot om när hon fick den.



Dixie Chicks finns också därute i Youtubevärlden med en Crowinspirerad version av Mississippi, men de gör den om möjligt ännu värre. Alla pluspoäng de fick när de satte sig på tvären mot världskatastrofen George W. Bush tappar de här. Dock, finns det en bra cover av Mississippi och jag är ganska säker på att det är den enda lyckade covern som någonsin kommer göras. Den är gjord av en amatör och är något alldeles unik och har figurerat här på bloggen två gånger redan.

Borås vs Sydkorea

Ingen kan väl ha missat att Mattias Översjö slog Seo Hyun Deok i Sydkoreas för några dagar sedan i . Segern var ju på varenda dagstidnings förstasida och på varje kvällstidnings löpsedel. Frekventa Idiotvindbesökare kan heller inte ha missat att Seo ingår i en kvartett sydkoreaner som följs med en hink extra intresse och värme. Det var i kvartsfinalen av den koreanska Pro Tourtävlingens U21-turnering som Översjö stod för praktskrällen som tog honom till semi tillsammans med de övriga tre av Idiotvinds favoritkoreaner. Väl där blev Jung Young Sik för svår.

Utan att bläddra i statistikböcker försöker jag komma på när en svensk senast stod för en så upplyftande insats. Fabian Åkerströms semifinal i JVM 2005 smäller högre såklart. Men den nya generationen koreaner, japaner och kineser väcker stor respekt. PG fick stryk med 4-1 mot Seo på VM förra året och Jens hade ingenting att sätta emot Seos kollega Lee Sang Su i våras.

Så Översjös seger var en välkommen ljusglimt i ett allt mörkare och pessimistiskt pingissverige. Eftersom det gick att få tag på en inspelad webbsändning av matchen såg jag det som min förbannade skyldighet att sätta ihop en liten hyllningsvideo till boråsaren som började sin karriär som en liten, rundlagd gaphals i Byttorps IF och som nu reser till Korea och spöar en korean som tidigare i år slog Xu Xin.

Jag tänkte att Översjös seger tillsammans med världens bästa rocklåt borde bli en kombination som håller långt in i höstmånaderna.

Dylan Top 100: 2

2. Mississippi (Love and Theft, 2001) [9]
Jag har svårt att finna orden för Mississippi. Men ibland kan man få en förståelse för storheten hos ett verk genom att se vad det inte är. Dylan hade Mississippi klar för Time out of Mind 1997 men eftersom han och producenten Daniel Lanois inte kom överens om hur den skulle låta kom den aldrig med på albumet. Istället gav han låten till det hängivna Dylanfanet Sheryl Crow.

Lyssnandes på hennes version kan vi konstatera att hon och kanske hennes hitmakarproducenter sökt efter styckets inneboende melodi likt blodhundar. När de hittade den spikade de upp den vid ingången och målade den i neonens alla färger. Resten av innehållet fick anpassa sig så gott det gick, orden har lindats in i gladpack och packats tätt för att inte stöta sig med melodin.

I Dylans Mississippi som släpptes ett par år senare står orden i centrum. Låten är som ett vidsträckt landskap och melodin är, om ni tillåter poesiandet och den billiga anspelningen på titeln, inte mer än en flod som rinner igenom där någonstans. Musiken finns där som en stabil grund men det är orden som driver låten framåt och plockar upp melodin.

På typiskt Dylanvis finns det ingen refräng, däremot en återkommande fras. Mississippi består av tolv fyra-raders-verser indelade i tre likadana avdelningar. Först två stilla, taktfast lunkande verser som går över i en tredje vers där musiken och Dylans röst lyfter innan den fjärde versen tar ner alltsammans på jorden och så börjar processen om. Det är allt. Inga solon, inga catchiga refränger, inget intro, inget outro. Dylan börjar sitt berättande direkt och musiken stannar omedelbart då den tolfte versen är klar. Som om Dylan ville visa att det bara det här han ville säga, utan konstigheter.

Magin ligger i den vansinnigt behagliga, vaggande takten som får lyssnaren att önska att det fanns 30 verser till. Den ligger också i sättet låten vaknar till liv i varje styckes tredje vers, musiken slår ut och Dylans röst får en extra gnista. Men mest magi finns i texten.

Det finns ingen möjlighet att ge sig in och prata om budskap, handling eller någon form av analys av raderna. Inga ord kan förklara orden, det finns inga andra ord än de Dylan använder som kan beskriva vad som sägs, enda sättet att skriva om Mississippis text är att citera.

Det finns så många rader i Mississippi som på egen hand är mer betydelsefulla än de flesta artisters hela karriärer och för varje gång man lyssnar träffas man av en ny rad. Vissa av raderna väcker en enorm respekt och tillgivenhet för Dylan som person. Det finns något helt förgörande vackert i att tänka sig Dylan med pennan i hand, efter alla dessa omtumlande decennier, skriva ner en rad som; ”I know that fortune is waiting to be kind”. Eller hur han sentimentalt blickar bakåt med så mycket värme; ”I got nothing but affection for all those who have sailed with me”.

Orden bara rullar fram, det är som om det bestämdes någon gång i begynnelsen att de skulle sättas ihop på just det här sättet. Raderna följer varandra så logiskt att det känns som om man kan dem utantill redan första gången man hör dem. Och allting levereras av den mest fantastiska av röster. Dylan har en så unik förmåga att ta vara på varje ord och stavelse som om det var jordens sista andetag. Och Mississippi förtjänas inte att sjungas på något annat sätt.

Schemaändring 2

Kvällens Dylan Top 100 skjuts fram ytterligare 23 minuter till klockan 22.23.

Schemaändring

Kvällens Dylan Top 100 skjuts fram två timmar till klockan 22.00...

Yeah!

Dom är helt galna.

Chen Qi är tokhet nu. Vad kan han göra i höst? Vilken monsterbackhand han skaffat sig. Xu Xin är alltid tokhet, han är en eldsvåda vid bordet. Båda två har uppnått ett stadium långt förbi snabbstadiet, något slags tillstånd som får snabbt att se väldigt långsamt ut jämfört med Chen och Xu.

"Somewhere a queen is weeping"

Det sägs att Jimi Hendrix anklagade sin flickvän för att laga mat med smutsiga grytor vilket fick henne att slå en gryta i huvudet på Jimi varpå hon lämnade deras lägenhet. När hon kom tillbaka senare på kvällen hade Jimi skrivit The Wind Cries Mary.

Tänk om vi alla hade förmågan att omsätta ett vardagsgräl till ett mästerverk. Det skulle födas tusentals The Wind Cries Mary varje dag. Dylan skrev ju When the Ship Comes In efter att ha blivit nekad ett hotellrum.

Eller tänk om varje knarkare skrev surrealistisk poesi och komponerade psykadeliska mästerverk. Vissa tycks vara av uppfattningen att musik, litteratur och konst skapad under påverkan av kemiska substanser är fusk. Varje gång jag hör det önskar jag att de kunde skjuta upp lite heroin i ådrorna och komma tillbaka nästa dag och visa vad de åstadkommit. Åtminstone får de löpa linan ut i sitt resonemang och mena att det även är fusk att skriva en sång i ett upprört tillstånd efter att ha fått en gryta i huvudet.

Nä, det finns några få, ett par stycken på varje miljard kanske, med någon form av övermänskliga krafter. För övrigt tycker jag att det ibland pratas så mycket om Hendrixs gitarrspelande att det glöms bort vilken helt sanslös låtskrivare han var.

Dylan Top 100: 3

3. Desolation Row (Highway 61 Revisited, 1965) [4]
Medan A Hard Rain’s A-Gonna Fall bjuder på en resa genom apokalyptisk framtidsvision erbjuder Desolation Row en svindlande apokalypsresa genom den västerländska kulturens surrealistiska sagovärld. Vad den där ”desolation row” egentligen är för någonting kommer debatteras till vi slutligen möter vår apokalyps, men de flesta kan enas om att det rör sig om en gata, en fantasisvindlande och illusorisk boulevard men samtidigt född ur och lika oskiljaktig från vår verklighet som en spegelbild.

Vad som händer där på ödeläggelsens gata får vi heller aldrig riktigt något grepp om. Den Robin Hoodförklädde Einstein var en gång i tiden berömd för att spela sin elektriska fiol där, Ofelia sneglar in där medan Askungen går och sopar upp längs gatan. Den gode samariten klär upp sig för att gå på karneval på ödeläggelsens gata medan Casanova straffas för att han varit där.

Det finns flera hyllkilometer skrivna om versernas innebörd, alla gör de sig mer eller mindre skyldiga till att ”shovel the glimpse into the ditch of what each one means”. En del är långsökta bortom synhåll, andra löjligt förenklade. Vissa är fascinerande, som då raderna “Praise be to Nero's Neptune/The Titanic sails at dawn/Everybody's shouting/’Which side are you on?’” kopplas till deras gemensamma nämnare – orkestern som spelade medan Titanic sjönk och Nero som spelade fiol medan Rom brann. Andra är ganska givna, som inledningsversens ursprung i en händelse i Dylans hemstad Duluth då tre män lynchades 1920 och där det faktiskt såldes ”postcards of the hangin’”.

Västvärldens litteraturhistoria löper som ett nätverk av röda trådar genom texten. Titeln har genom vilda gissningar kopplats till Kerouacs Desolation Angels och Steinbecks Cannery Row, Ezra Pound och T.S Elliot slåss i Titanics kaptenshytt, versen om midnattsagenterna med sina hjärtattacksmaskiner osar Kafka, Shakespeares karaktärer rusar in och ut ur verserna likt skådespelarna i en fars.

Men det gäller att inte fastna i fascination över persongalleriet och fantasifyrverkerierna. Då riskerar man missa hur allting berättas genom de mest vältaliga och slående formuleringar. Aldrig har väl en karaktär beskrivits mer levande än:”Cinderella, she sems so easy/’It takes one to know one’ she smiles/and puts her hands in her backpockets/Betty Davis style”.

Men det gäller att inte fastna i fascination över persongalleriet, fantasifyrverkerierna och det litterära språket. Då riskerar man missa att alla de små bisarra berättelserna faktiskt berättar så mycket om samtiden. Dylan fnös då hans ”protestsång” With God on our Side kom på tal och sa att Desolation Row säger mer i en rad än vad hela With God on our Side förmedlar i sina nio verser. Det finns en likhet med Hard Rain; förfallet, undergången och ödsligheten är ständigt närvarande. Men Desolation Row går mycket djupare. Religionen, psykologin, människors mest fundamentala värdegrunder, allt finns där för den som är beredd att lyssna.

Men det gäller att inte fastna i fascination över persongalleriet, fantasifyrverkerierna, det litterära språket och dess mening. Då riskerar man missa den fantastiska musiken. Dylan har komponerat en hypnotiserande melodi som han outtröttligt frammanar och bredvid sig har han Charlie McCoy som med sina strängar broderar och smyckar sången med de mest ljuvliga slingor. Men värst av allt, allra värst är Dylans två helt furiösa munspelssolon som briserar som en blixt från en klarblå himmel efter att nio verser tålmodigt staplats på varandra. Dylan spelar munspelet som en demon, som om det inte fanns någon morgondag.

Och så då den sista versen, insprängd mellan de två munspelskavalkaderna, där berättelsen övergår i jagform och vi får höra den alienerade och uttråkade berättarens dräpande hälsning:

All these people that you mention
Yes, I know them, they’re quite lame
I had to rearrange their faces
And give them all another name
Right now I can't read too good
Dont send me no more letters no
Not unless you mail them
From Desolation Row

Desolation Row får oss inte att förstå hur långt Dylans genialiska begåvning sträcker sig, den får oss bara att förstå att den sträcker sig långt, långt bortom vår fattningsförmåga och när den andra munspelsexplosionen tonar ut lämnas man alltid med en känsla av att man just upplevt någonting väldigt storartat och unikt.


Bob Dylan - Desolation Row Live (1966)

Sent

Min dator har på senare tid förfallit i ett allt mer syndaktigt leverne. För varje dag som gått har min hårddisk mer och mer framstått som den digitala världens Babylon med systemfel, virus och allmän dekadens.

Till slut såg jag ingen annan utväg än att släppa lös syndafloden och börja om på nytt. Jag brydde mig inte ens om att varna Noak. Den mest dramatiska konsekvensen av ett så drastiskt tilltag är att räknaren i Windows Media Player nollställs. Ett antal låtar han precis ta sig över 100-strecket innan syndafloden slog till.

Det känns givetvis lite vemodigt att flera års statistik spolats bort men samtidigt ska det bli så spännande att se hur den nya topplistan över mest spelade låtar kommer se ut. Ifall den blir likadan eller helt annorlunda. Hösten är liksom räddad. Just nu har Dylan tagit en tidig ledning med Outlaw Blues, men det kan väl aldrig hålla?

Vad jag egentligen tänkte säga var att jag är bortrest hela veckan men att jag ska förbereda ett inlägg nu som kommer dyka upp i dagarna bara för att hålla uppe någon form av kontinuitet. Sånt är viktigt.

Och snart är det ju dessutom dags för plats 3 på Dylan Top 100 och när kommer hem är det dags för tvåan! Oh my god, oh my god, oh my god! Jag tror jag svimmar!

Fotoutställning

Nu trodde kanske en del av er, i all er naivitet, att vi var klara med A Hard Rain's A-Gonna Fall i och med söndagens utnämning av den som Dylans fjärde bästa låt någonsin. Men ack så fel.

Musikstycket ledde fotografen Mark Edwards att resa världen runt med sin kamera och jaga fotografier som kunde representera varje rad i texten. Resultatet blev en fotoutställning som turnerade runt om i Europa och som bl.a. nådde Göteborg. Där kunde man utanför Universeum följa en mycket lång rad fotografier medan A Hard Rain's A-Gonna Fall oavbrutet strömmade ur några högtalare i bakgrunden.

Även om det innebär att varje rad tvingas in i en väldigt specifik betydelse som inte alltid känns helt rätt så är det ändå ett fnatastiskt projekt med oftast mycket träffande och rörande bilder. Framförallt är det ett fantastiskt sätt att ta till vara på ett av mänsklighetens största verk.

Organisationen Hard Rain startades upp i samband med utställningen och strävar mot en bättre och trevligare värld utan fattigdom, klimatförändringar och annat hemskt. På deras hemsida kan man få se en video där Edwards fotografier spelas upp synkroniserade med Dylans framförande av A Hard Rain's A-Gonna Fall. Videon går inte att bädda in men följ länken nedan hamnar rätt omedelbart.

Hard Rain

25 års jubileum

Nu är jag en dag försenad. Hur som helst, så här skrev en läsare här på bloggen igår:

"Tänkte bara påminna om att det är den 2 augsuti idag. 25 år sedan Imperiets livespelning i Västerås. I tio års tid har jag lyssnat igenom spelningen på varje årsdag. Många låtar som får nya dimensioner. En bagatell som "vad tror du hon vill ha" lyfts till oanade höjder. Roadhouse Blues framförs med sån ursinnig kraft att halva Västmanlands energibehov kunde ha täckts långt in på 90-talet om någon kunnat fånga upp urkraften. Och den kanske absoluta höjdpunkten är de första 10 sekunderna av "Blå himlen blues", det där gnisslet som spricker ut i ett så oerhört sorgset vemod att man tror att hela världen just gått sönder och väntar på en läkande hand."

- Benke

Själv har jag, tack vare föräldrar som förstod att rätt musik var viktigare för uppväxten än välling och vantar, växt upp med Imperiets 2:a augusti på LP-skiva och albumet är mig lika bekant och kärt som mina fötter. Bilden ovan visar släktklenoden som varit i familjens ägo sedan den 12:e februari 1986. Dock skäms jag lite över att jag inte har samma fina och egentligen självklara tradition att varje år lyssna på den 2:a augusti den 2:a augusti.

Just låtarna som nämns ovan tillhör även mina favoriter från den oslagbara konserten. Energin i Roadhouse Blues är omöjlig att värja sig mot, redan från första sekunden blåser den ögonbrynen av samtliga åhörare. Därefter tappar den aldrig i intensitet ens för ett ögonblick. Fred är en annan Imperietklassiker som lyfter två extra nivåer på den 2:a augusti då Thåström under andra halvan öppnar alla spjällen i sin hals och sjunger som bara han kan.

Men Blå Himlen Blues förtjänar ett särskilt omnämnande. Den har likt ett fyrtorn lyst upp och visat vägen under hela min uppväxt. Och då är det just versionen från den 2:a augusti det handlar om. Inledningen kan inte beskrivas bättre än vad den redan gjorts ovan. Avslutningen ger oss en Thåström som förkastar allt vad ord, toner, takter och mänskligt beteende heter. Han river alla väggar som finns mellan människan och musikens hjärta, dess känslomässiga kärnpunkt. Han ylar och vrålar ut råvaran direkt från källan utan översättning eller påverkan av något mänskligt medvetande.

Alla borde ha 2:a augusti. Alla måste ha 2:a augusti. Annars blir jag arg. I fortsättningen lyssnar vi alla på 2:a augusti den 2:a augusti. Överens?

Dylan Top 100: 4

4. A Hard Rain’s A-Gonna Fall (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [23]

The truth rang out so loud in his words – Arlo Guthrie

Alla känner vi till ordspråket som säger att en bild säger mer än tusen ord. Inte lika välkänt är ordspråket som säger att varje rad i A Hard Rain’s A-Gonna Fall säger mer än tusen bilder. Inte desto mindre är det helt sant. En vän till Dylan som var närvarande då låten hamrades ned på en skrivmaskin av märket Remington har berättat den bara forsade ur honom.

1962 höll John F Kennedy sitt första State of the Union-tal. Han gjorde det genom att berätta att han varit på en resa. Att han sett hur människor världen över såg upp till USA för dess välstånd och glimrande ideal, samtidigt gav han en bild av USA som ett välmående land fyllt av hopp och framtidstro. Dylans A Hard Rain’s A-Gonna Fall har av vissa setts som ett svar på Kennedys tal och handlar också om en resa. Han börjar med frågan:

Oh, where have you been my blue eyed son?
Oh, where have you been my darling young one?

Frasen som med viss modifikation inleder samtliga fem verser i A Hard Rain’s A-Gonna Fall kan spåras till den gamla traditionella skotska balladen Lord Randal. Även melodin är hämtad från den skotska balladen som börjar: ”O where have you been, Lord Randal, my son?/And where have you been, my handsome young man?”

Dylan använder den gamla frasen för att ställa de fyra frågor som inleder de fyra första verserna. Var har du varit? Vad har du sett? Vad har du hört? Vem har du mött? Svaren får vi genom en kaskad av drömlika, hemska, vackra, olycksbådande och gripande bilder. Dylan har berättat att varje rad egentligen är inledningsraden på en hel låt. Bilderna berättar om en värld där orättvisor, tragedier, ödeläggelse och fasor har stigit likt ett illavarslande tidvatten som, enligt berättaren som bevittnat allt detta, snart kommer leda till någon slags apokalyptisk katastrof för den förfallna mänskligheten genom ett ”hard rain”.

A Hard Rain’s A-Gonna Fall har sedan sin födsel blivit misshandlad av feltolkningar då en allmän uppfattning har varit att låten handlar om kärnvapen, att ”hard rain” skulle betyda kärnvapnens attack och världen som beskrivs skulle vara vad som fanns kvar efter attacken. Det är ett endimensionellt, trångt och platt synsätt som kraftigt underskattar verkets astronomiska innehåll men som dock har visat sig ytterst seglivat trots att Dylan redan 1963 förfäktade denna tolkning och med en nyfödd artists öppenhjärtighet försökte förklara vad han egentligen menade.

Den femte versen, som lyfter sången till en än högre och tidigare okänd nivå då de fyra första redan befann sig på den absoluta toppen, inleds med frågan: Och vad ska du göra nu? Den unge, blåögde antar en slags profetisk gestalt och berättar att han ska ge sig tillbaka ut innan regnet börjar falla. Avslutningen består av några av de mest uttrycksfulla och fantastiskt klingande rader som tillsammans med musiken skapar något helt enastående:

And I'll tell it and think it and speak it and breathe it
And reflect it from the mountain so all souls can see it
Then I'll stand on the ocean until I start sinkin'
But I'll know my song well before I start singin'
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, and it's a hard
It's a hard rain's a-gonna fall.