Jag ägnar alldeles för mycket tid åt att korta ner vad jag skriver. Men nu fick jag nog. Jag slog en mental näve i bordet och tänkte:
- Nää, nu får det vara nog, du nedvärderar dina läsare! Tror du inte att de har tålamodet och koncentrationsförmågan att läsa några stycken extra om Dylans bästa låt? Måste det verkligen kortas, stympas, krympas? Ett av skribentens grundvärden måste väl vara förtroendet för sina läsare? Kan du inte vända ryggen åt kvällstidningsjournalistiken där allt ska serveras i små, bekväma men ack så ytliga portionsförpackningar?
Frågorna blev hängande i luften ett tag innan jag bestämde mig.
- Jag tror på mina läsare! Knappt, men jo!
Och för de som tycker två sidor text är på tok för mycket, som är kvar eller tillbaks på barnboksstadiet, så finns ändå ett videoklipp som åtminstone jag har börjat älska på ett nästan osunt sätt. Men jag älskar alla former av musikdokumentärer. Den här blir dessutom inte bara om just den specifika #1, utan får också fungera lite som en allmän summering av Dylans storhet.
Den kan jag vältra mig i hur länge som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar