Dylan Top 10: Diskvalificerade mästerverk

En del låtar hade tagit sig in ifall det inte vore för reglerna. Inga låtar komponerade av någon annan än Bob Dylan själv var tillåtna och endast originalversionerna räknades. Därför vill jag nu uppmärksamma några av de fantastiska Dylaninspelningar som aldrig fick chansen att konkurrera p.g.a. mitt hårda regelsystem.

1. Moonshiner [trad.] (The Bootlegs Series 1-3, 1991)
Jag blev lite överraskad att se Moonshiner inta den förstaplats som jag trodde var vigd åt You Belong to Me. Men då allt skulle sammanställas och då jag verkligen kände efter så framstod det till slut som det enda rätta. Jag skulle kunna grunda en religion kring de här fem minuternas musik. De har en överjordisk gloria över sig, varje ögonblick är perfekt.
Det finns en tidigare inspelning då Dylan sjunger den live på The Gaslight, den är också fantastisk men där kan man höra hur vissa pauser och moment, vissa betoningar, hamnar lite fel. Hade man inte haft något att jämföra med hade det kanske passerat obemärkt förbi. Men den versionen han spelade in hos Columbia i slutet av 1962, möjligtvis början av 1963, slår fast sina klor i lyssnaren redan vid den första klara men samtidigt ömtåliga tonen från munspelet och sedan släpper den inte taget för en sekund.
Dylan överraskar med att redan här ha utvecklats så mycket som sångare, hans kontroll över andningen, sättet han tar flera toner i samma stavelse, timingen i de långa tonerna, Det är helt fulländat. Hans gitarrspel är flytande mjukt och felfritt och hans känsla i styrka och tonval på munspelet är det som slutligen lyfter versionen till odödliga höjder. Jag håller det här som en av de största musikala prestationer någonsin.



2. You Belong to Me [King/Price/Stewart -1952] (Soundtrack, Natural Born Killers, 1994)
Dylan spelade in den under studiosessionen som resulterade i Good as I Been to You (1992) men lämnades av de mest dolda och obegripliga anledningar utanför då skivan väl släpptes. Istället dök den upp två år senare till Oliver Stones kultförklarade film Natural Born Killers. Jag förstår inte hur en så "ful" röst kan låta så vackert eller hur man kan få en gitarr att sjunga så, men jag vill minnas att jag redan tidigare famlat efter ord för att beskriva hur fantastiskt det här är så jag nöjer mig med att säga det med ett filmklipp.



3. I'll Remember You [Dylan - 1985] (Masked and Anonymous, 2003)
Den ursprungliga versionen från Empire Burlesque (1985) klarade inte riktigt att slå sig in på Top 100 men under inspelningen av filmen Masked and Anonymous förädlades en redan underbar låt till fullständig perfektion. Dylan visar i det här framförandet varför han är en av världens absolut bästa sångare. Få kan koppla upp sig så med kärnan i en sång och förmedla det så direkt som han gör. Sin slitna röst till trots har han så total kontroll, lyssna bara i början hur han vässar och lyfter tonen i "you cut through the coooooore...", utan minsta ansträngning, snarare tvärtom. Det är en kliché, men tiden stannar faktiskt. Jag har tidigare skrivit om samma sak här.



4. Corrina, Corrina [trad.] (inte officiellt utgiven)
En traditionell visa, arrangerad och inspelad av Dylan på The Freewheelin' Bob Dylan (1963). Versionen på albumet är fantastisk men det finns en alternativ version så stämningsfull och öm att man stannar mitt i steget. Dylan spelar sin akustiska gitarr änglalikt och frammanar en längtande, ekande melodi och man är totalt försvarslös inför hans unga, uppriktiga röst.
5. Mutineer [Zevon] (Enjoy Every Sandwich: The Songs of Warren Zevon, 2004) - Ett hyllningsalbum släpptes året efter Warren Zevon gått bort i lungcancer 2003. Där finns Dylans liveversion av Mutineer från 2002 med. Jag kan tänka mig att Dylan valde att framföra låten efter att ha fått besked om vännens cancerdödsdom. Mutineer är ett lysande exempel på den gamle Dylans styrka som liveartist. I hans röst finns både skönheten och odjuret, här finns den onde, den gode och den fule i samma andetag och resultatet är fullständigt förgörande vackert.
6. The Ballad of Ira Hayes [LaFarge - 1964] (Dylan, 1973) - Sällan har man hört Dylan sjunga med en sådan lidelse som då han beklagar sig över Ira Hayes tragiska öde. Peter LaFarges enastående berättelse om indianen som var en de män som reste flaggan på Iwo Jima har tolkats av många. Men ingen har gjort det så hjärtskärande som Dylan. Jag har redan hyllat låten här.
7. Arthur McBride [trad.] (Good as I Been to You, 1992) - En irländsk folkvisa vars första kända notering är kring 1840 i den lilla byn Limerick. Dylan spelade in två album i 90-talets början bestående enbart av gamla folkvisor. Hans gitarrspel är gudabenådat och sång fulländad. Jag har tidigare gjort en lång utläggning om Arthur McBride här.
8. Barbara Allen [trad.] (inte officiellt utgiven) - En traditionell sång som spårats till 1600-talets England eller Skottland. Dylan framförde den andäktigt 1962 på en eller flera av sina spelningar på The Gaslight, ett café i Greenwich Village i 60-talets New York, som var ett av de små ställen där Dylans karriär tog sin början. Versionen finns med på The Gaslight Tapes, en av mina absoluta favoriter bland alla bootlegs med Dylan.
9. Love Henry [trad.] (World Gone Wrong, 1993) - Jag kan det hät för dåligt men "murder ballads" är en egen liten, inte så liten, gren av den traditionella låtskatt vi fått nedärvd från våra förfäder genom århundradena. Love Henry härstammar uppenbarligen från samma ballad som Nick Cave spelade in som en duett med P.J Harvey under titeln Henry Lee och släppte på sitt album betitlat just Murder Ballads (1996).
10. Copper Kettle [trad./Beddoe -1946] (Self Portrait, 1970) - En fullkomligt glänsande version av en gammal visa som Joan Baez gjorde känd. Stråkarrangemanget och kören ger låten en nästan sakral aura samtidigt som Dylan sjunger med en röst som ligger nära den klangfulla stämma han spelade in Nashville Skyline med ett år tidigare.