Med tanke på hur det såg ut i EM tycker jag att det känns mer aktuellt än någonsin, och då har det ändå varit högaktuellt under en väldigt lång tid, att en av Sveriges största pingishjärnor med ett av Sveriges största pingishjärtan får det erkännande han förtjänar.
Givetvis kan inte alla känna till den glädje och entusiasm som Hans Thalin sprider kring sig i pingishallen. Man måste ha haft nöjet att träffa honom för att inse det.
Men alla kan se hans meritlista. Fabian Åkerström revolutionerar pingisvärlden med sitt spel som nu borde ge honom en permanent plats i svenska landslaget. Mattias Karlsson går sin egna väg, utstakad åt honom av Thalin, som hittills lett honom till tre raka JSM guld, flera UEM medaljer och en seger mot världens bästa junior Kenta Matsudaira. Och det är bara två av hans mest aktuella produkter.
Tyvärr florerar det inom svensk pingis tankar och uppfattningar om hur pingis ska spelas och hur det inte ska spelas som, om man lyssnar till deras resonemang och argument, bär stora likheter med den typ av resonemang och argument som driver främlingsfientliga ideologier framåt. Det handlar om en inskränkt trångsynthet, envist bakåtsträvande och en rädsla för det okända.
Detta har drabbat Hans och hans ständiga jakt på att utveckla varje spelare optimalt. Inom svensk pingis är det alldeles för vanligt med nedärvd, antagen kunskap som aldrig ifrågasätts. Hans Thalin ifrågasätter all kunskap, skapar sig sin egen kunskap, ifrågasätter sin egen kunskap, omprövar den och skapar ny kunskap. Allt detta gör han i en fanatisk låga av kärlek till pingisen som är helt omöjlig att värja sig för.
Hans Thalin besitter kunskaper som ingen annan tränare i Sverige, kanske i världen, besitter. Trots det är hans största styrka hans smittsamma, gränslösa engagemang i sporten och i sina spelare. Att svensk pingis inte lyckas utnyttja en sådan ovärderlig resurs är ett stort misslyckande. Varje dag som går utan att Sverige får ta del av hans unika och rika kunskaper är en förlorad dag.
söndag 27 september 2009
fredag 25 september 2009
Ont om tid
Kors, så stressigt det är nu för tiden. När man inte ens hinner skriva några stycken om Dylans förträfflighet några gånger om dagen och publicera dem på sin blogg. Då vet man minsann att det är fullt upp.
Nu har jag dock haft tid för en stunds eftertanke och suttit och funderat över ifall jag kanske skulle kasta hela min skivsamling och bara behålla Time out of Mind (1997). De senaste veckorna har det känts som att den är allt jag behöver för att vara nöjd med tillvaron. Ok, jag har blandat lite med Nick Caves The Good Son (1990) och No More Shall We Part (2001).
Time out of Mind har verkligen fått kämpa för mitt erkännande som ett magnifikt mästerverk, sakta men säkert har den växt. Det säger något om hur en Dylanskiva fungerar, det kan ta flera år och hundratals genomlyssningar innan musiken börjar komma till sin rätt och hitta som allra djupast. Förmodligen kommer den aldrig sluta att växa och förändras. Jag påminns om ett Clinton Heylin citat som använts en gång tidigare här i bloggen:
”After 10-15 listening to The Beatles White Album, I think I got it figured out and after a 100 listenings to Blood on the Tracks I don’t think I got it figured out. And to me that’s the difference.”
Kanske har han rätt i att White Album (1968) håller för 10 genomlyssningar, men varje gång jag försöker lyssna till den blir mina öron rastlösa och ostimulerade som en femåring på ett konstmuseum. Men helt sant är att vad som gäller Blood on the Tracks (1975) gäller också Time out of Mind.
Det är snarare så att det tar ca 100 genomlyssningar innan man kan börja lyssna på albumet på allvar. Innan man hör all musik i musiken, innan orden börjar falla på plats och innan man börjar förstå albumets titel.
Nu har jag dock haft tid för en stunds eftertanke och suttit och funderat över ifall jag kanske skulle kasta hela min skivsamling och bara behålla Time out of Mind (1997). De senaste veckorna har det känts som att den är allt jag behöver för att vara nöjd med tillvaron. Ok, jag har blandat lite med Nick Caves The Good Son (1990) och No More Shall We Part (2001).
Time out of Mind har verkligen fått kämpa för mitt erkännande som ett magnifikt mästerverk, sakta men säkert har den växt. Det säger något om hur en Dylanskiva fungerar, det kan ta flera år och hundratals genomlyssningar innan musiken börjar komma till sin rätt och hitta som allra djupast. Förmodligen kommer den aldrig sluta att växa och förändras. Jag påminns om ett Clinton Heylin citat som använts en gång tidigare här i bloggen:
”After 10-15 listening to The Beatles White Album, I think I got it figured out and after a 100 listenings to Blood on the Tracks I don’t think I got it figured out. And to me that’s the difference.”
Kanske har han rätt i att White Album (1968) håller för 10 genomlyssningar, men varje gång jag försöker lyssna till den blir mina öron rastlösa och ostimulerade som en femåring på ett konstmuseum. Men helt sant är att vad som gäller Blood on the Tracks (1975) gäller också Time out of Mind.
Det är snarare så att det tar ca 100 genomlyssningar innan man kan börja lyssna på albumet på allvar. Innan man hör all musik i musiken, innan orden börjar falla på plats och innan man börjar förstå albumets titel.
tisdag 22 september 2009
Sånt man inte får glömma
Mindes en gammal idol från förra året och ville bara påminna er alla om Petri Vehviläinen.
Kändisidioti
Fredrik Virtanens måndagskrönikor på Aftonbladet är ofta trevlig läsning. Den här veckan gav han sig in på en redogörelse om Leonard Cohens fantastiska Hallelujah som nu spelats in på svenska av Ebba Forsberg, översatt av Mikael Wiehe, på Forsbergs nysläppta Cohen-på-svenska-album kallat Ta min vals.
Förra veckan diskuterade Virtanen kritiken mot TV4:s rekordidiotiska program Kändisdjungeln där kändisar tydligen ska överleva i djungeln och tävla om vem som kan äta och dricka äckligast saker.
Kritiken handlar dock inte om den urblåst korkade programidén utan om att kändisarna som deltar inte är tillräckligt kända. Dessa s.k. "C-kändisar" blir hånade p.g.a. sin bristande kändisstatus, som om det vore deras fel. Och det är inte bara vanliga idioter på stan som uttrycker dessa åsikter utan TV-krönikörer och andra betalda tyckare, bl.a. Alex Schulman. Så illa är det faktiskt. På riktigt.
Jag håller med, bra poäng Fredrik. Men ännu värre är det ju om man vet att Mikkey Dee är med i programmet. Hur kan han vara en C-kändis? Hur kan Mikkey Dee beskyllas för att inte vara tillräckligt känd?
Han är ju för fan trummis i ett av tidernas mest inflytelserika band. Under sina dryga 30 år i branchen har Motörhead bidragit till att forma allt vad hårdrock heter. De spelade en avgörande roll i hårdrockens födelse ur rocken och punken. Vem har inte hört talas om Motörhead och deras kultförklarade frontfigur Lemmy? Vem har inte hört Ace of Spades? Man behöver bara gå runt på stan i max 10 minuter innan man får syn på en Motörheadtröja.
Att vi har en svensk trummis i Motörhead är ju hur stort som helst. Han är känd runt om i hela världen. Betydligt mer känd än någon sliskig Carola, som jag förmodar anses vara en "A-kändis"? När en svensk fotbollsspelare köps av världens bästa fotbollslag är det ett herrans liv men när vi har en svensk trummis i ett av världens mest kända band, då kallas han C-kändis och klumpas ihop med någon Bonde-söker-fru-deltagare och vad det nu är för tomtar som springer runt där i djungeln.
Det säger mer om tyckarna än om kändisarna. Det är så inskränkt, så äckligt, så idiotiskt. Jag håller delvis med Fredrik Virtanen i hans uttalande om dagens världsliga tillstånd:
"Tiden är hemsk. Men samtidigt så galen och sjuk att man bara kan skratta."
Fast jag håller inte med om att man bara kan skratta, jag tycker man kan bli illamående och förbaskat förbannad också.
Förra veckan diskuterade Virtanen kritiken mot TV4:s rekordidiotiska program Kändisdjungeln där kändisar tydligen ska överleva i djungeln och tävla om vem som kan äta och dricka äckligast saker.
Kritiken handlar dock inte om den urblåst korkade programidén utan om att kändisarna som deltar inte är tillräckligt kända. Dessa s.k. "C-kändisar" blir hånade p.g.a. sin bristande kändisstatus, som om det vore deras fel. Och det är inte bara vanliga idioter på stan som uttrycker dessa åsikter utan TV-krönikörer och andra betalda tyckare, bl.a. Alex Schulman. Så illa är det faktiskt. På riktigt.
Jag håller med, bra poäng Fredrik. Men ännu värre är det ju om man vet att Mikkey Dee är med i programmet. Hur kan han vara en C-kändis? Hur kan Mikkey Dee beskyllas för att inte vara tillräckligt känd?
Han är ju för fan trummis i ett av tidernas mest inflytelserika band. Under sina dryga 30 år i branchen har Motörhead bidragit till att forma allt vad hårdrock heter. De spelade en avgörande roll i hårdrockens födelse ur rocken och punken. Vem har inte hört talas om Motörhead och deras kultförklarade frontfigur Lemmy? Vem har inte hört Ace of Spades? Man behöver bara gå runt på stan i max 10 minuter innan man får syn på en Motörheadtröja.
Att vi har en svensk trummis i Motörhead är ju hur stort som helst. Han är känd runt om i hela världen. Betydligt mer känd än någon sliskig Carola, som jag förmodar anses vara en "A-kändis"? När en svensk fotbollsspelare köps av världens bästa fotbollslag är det ett herrans liv men när vi har en svensk trummis i ett av världens mest kända band, då kallas han C-kändis och klumpas ihop med någon Bonde-söker-fru-deltagare och vad det nu är för tomtar som springer runt där i djungeln.
Det säger mer om tyckarna än om kändisarna. Det är så inskränkt, så äckligt, så idiotiskt. Jag håller delvis med Fredrik Virtanen i hans uttalande om dagens världsliga tillstånd:
"Tiden är hemsk. Men samtidigt så galen och sjuk att man bara kan skratta."
Fast jag håller inte med om att man bara kan skratta, jag tycker man kan bli illamående och förbaskat förbannad också.
söndag 20 september 2009
Idolfinal
EM är över, det blev danskt guld bland herrarna och tyskt på damsidan. Vad som också är över är två veckor med auditions till Idol 2009. Jag lovade plocka ut det bästa och det har jag också gjort. Det var många bra sökande, många gånger fler riktigt dåliga sökande och så var det ett litet, litet fåtal fantastiskt bra bidrag. Det här är inte förhållandevis bra jämfört med allt det andra på i Idol 2009, det här är bra på riktigt.
Nu kommer det bara att gå utför så därför utser vi en segrare här och nu. Jag har listat de fyra bästa rangordning och så slänger jag upp en omröstning så att det blir ett visst mått av demokrati i processen. Nu ska årets segrare koras!
Jag ber om ursäkt för att ni tvingas utstå någon fånig reklamsnutt inför klippen men det är värt det och det är riktigt fin bild-, och ljudkvalité, släng upp dem i helskärm. (Pappa, stå ut med lite Jihde så kommer du också hitta minst en favorit.)
1. Jon Sindenius
2. Mariette Hansson
3. Mehmed Jakic
4. Calle Kristiansson
Nu kommer det bara att gå utför så därför utser vi en segrare här och nu. Jag har listat de fyra bästa rangordning och så slänger jag upp en omröstning så att det blir ett visst mått av demokrati i processen. Nu ska årets segrare koras!
Jag ber om ursäkt för att ni tvingas utstå någon fånig reklamsnutt inför klippen men det är värt det och det är riktigt fin bild-, och ljudkvalité, släng upp dem i helskärm. (Pappa, stå ut med lite Jihde så kommer du också hitta minst en favorit.)
1. Jon Sindenius
2. Mariette Hansson
3. Mehmed Jakic
4. Calle Kristiansson
fredag 18 september 2009
Werner
En anmärkningsvärt stillastående och passiv Werner Schlager tog hem skiljesetet mot en Zoltan Fejer-Konnerth som grenade lite på slutet. Sedan krossade han
Crisan i omgången efter.
Men det mest glädjande är ju att PG inte nöjde sig med att slå Jevtovic och ta sig till 1/8-del. Väl där besegrade han Gardos, jag vet att jag tippade att han skulle göra det, men jag trodde inte riktigt på det själv. Tyvärr väntar Boll nu.
Boll förnedrade i sin åttondel den grekiske deffen Gionis, 13 poäng på fyra set, var allt han släppte. En svensk i kvart i herrsingel blev det i alla fall och en kvartsfinal i lag. Det får vi vara nöjda med.
Crisan i omgången efter.
Men det mest glädjande är ju att PG inte nöjde sig med att slå Jevtovic och ta sig till 1/8-del. Väl där besegrade han Gardos, jag vet att jag tippade att han skulle göra det, men jag trodde inte riktigt på det själv. Tyvärr väntar Boll nu.
Boll förnedrade i sin åttondel den grekiske deffen Gionis, 13 poäng på fyra set, var allt han släppte. En svensk i kvart i herrsingel blev det i alla fall och en kvartsfinal i lag. Det får vi vara nöjda med.
Zoltan
Det är just nu en sagolik stämning i Porche Arena i Stuttgart. Zoltan Fejer-Konnerth tvingade precis fram ett skiljeset mot Schlager. Vid 12-12 och alltså underläge 2-3 i set fick Zoltan en attack mot sig långt ut i backhandhörnet och svarar med att slå tillbaka bollen med en "forehand" bakom ryggen, Schlager blev överrumplad, Zoltan fick ett läge och gjorde 13-12 som sedan blev 14-12.
Tyskland kan ju behöva lite framgång efter det att Süss åkt ut mot gamle tjocke Karakasevic.
Det var mycket roligt att se Karakakasevics glädje efter matchbollen.
Det var minst lika glädjande att se besvikelsen och vreden hos Süss. Sån är jag.
Nu sjunde avgörande set.
Tyskland kan ju behöva lite framgång efter det att Süss åkt ut mot gamle tjocke Karakasevic.
Det var mycket roligt att se Karakakasevics glädje efter matchbollen.
Det var minst lika glädjande att se besvikelsen och vreden hos Süss. Sån är jag.
Nu sjunde avgörande set.
Tunnhårig framtid
Syftet med Dignity-babblandet var delvis att framhäva hur mycket som ryms i en Dylanlåt. Fast det var ju bara en del rader som användes, bara de med jag-form. Av alla utelämnade, storslagna och dramatiska rader finns det en liten vers som bär på en oemotståndligt underfundig och humoristisk formulering.
"Englishman stranded in the blackheart wind
Combin' his hair back, his future looks thin
Bites the bullet and he looks within
For dignity"
En man kammar tillbaka sitt hår, framtiden ser tunn ut. På vilket sätt? Allt hänger på ordet "thin", inte brukar man säga att framtiden ser tunn ut, vad i framtiden ser ut att bli tunt? Hjärnan dröjer sig kvar och jobbar lite i associeringsverkstaden...
Håret börjar bli tunt, eller hur? Det är kopplingen jag gör spontant. Engelsmannen försöker dölja den begynnande flinten med att kamma bak håret. Men så ser han sanningen i vitögat, "bites the bullet", accepterar sitt tunna öde och samlar kraft för att finna värdigheten i det tunnhåriga livet som är hans framtid.
Sättet att formulera något sådant utgör en stor del av Dylans briljans som textförfattare. Men en ännu större del av briljansen ligger i förmågan att skriva en text som är specifik och generell, individuell och universell, allvarstyngd och lättsamt humoristisk - allt på samma gång. En Dylantext är som en sån där magisk låda, eller som de där tälten i Harry Potter, som rymmer så mycket mer än man kan tro. Ständigt lämnas man förbluffad över hur han fick in allt det där i bara några verser. Och då har man ändå inte lyckats fatta och ta till sig hälften av det.
"Englishman stranded in the blackheart wind
Combin' his hair back, his future looks thin
Bites the bullet and he looks within
For dignity"
En man kammar tillbaka sitt hår, framtiden ser tunn ut. På vilket sätt? Allt hänger på ordet "thin", inte brukar man säga att framtiden ser tunn ut, vad i framtiden ser ut att bli tunt? Hjärnan dröjer sig kvar och jobbar lite i associeringsverkstaden...
Håret börjar bli tunt, eller hur? Det är kopplingen jag gör spontant. Engelsmannen försöker dölja den begynnande flinten med att kamma bak håret. Men så ser han sanningen i vitögat, "bites the bullet", accepterar sitt tunna öde och samlar kraft för att finna värdigheten i det tunnhåriga livet som är hans framtid.
Sättet att formulera något sådant utgör en stor del av Dylans briljans som textförfattare. Men en ännu större del av briljansen ligger i förmågan att skriva en text som är specifik och generell, individuell och universell, allvarstyngd och lättsamt humoristisk - allt på samma gång. En Dylantext är som en sån där magisk låda, eller som de där tälten i Harry Potter, som rymmer så mycket mer än man kan tro. Ständigt lämnas man förbluffad över hur han fick in allt det där i bara några verser. Och då har man ändå inte lyckats fatta och ta till sig hälften av det.
Fortfarande chans på två kvartar
Massa skrällar i EM idag. Jag orkar inte dra alla, resultaten går att se här.
Jag tycker vi kan säga att det var en skräll att Legout lyckades slå Åkerström, fast jag vet att jag är ensam i pingisvärlden om det.
Intressant är att PG slog Freitas med 12-10 i sjunde avgörande set efter att ha fått gult och sedan rött kort och därmed fått en poängs bestraffning i början på skilje. Intressant också att Jevtovic slog ut Primorac, en serb istället för en kroat i nästa omgång alltså.
En svensk till finns kvar, Robert Svensson vann en lätt första match. Sedan var det tänkt att han skulle bli utvevad av Kreanga men det tycks som rumänen bröt i sin första match och istället fick Robban möta österrikaren Stefan Fegerl som han slog med 11-8 i skilje. Nu väntar Eloi.
Av damerna, som vann andradivisionen i lagturneringen och därmed kvalificerade sig till högsta divisionen, är det nu bara Matilda Ekholm kvar. Hon får nu möta holländkan Li Jie, inte mycket att hämta där skulle jag tro.
Jag tycker vi kan säga att det var en skräll att Legout lyckades slå Åkerström, fast jag vet att jag är ensam i pingisvärlden om det.
Intressant är att PG slog Freitas med 12-10 i sjunde avgörande set efter att ha fått gult och sedan rött kort och därmed fått en poängs bestraffning i början på skilje. Intressant också att Jevtovic slog ut Primorac, en serb istället för en kroat i nästa omgång alltså.
En svensk till finns kvar, Robert Svensson vann en lätt första match. Sedan var det tänkt att han skulle bli utvevad av Kreanga men det tycks som rumänen bröt i sin första match och istället fick Robban möta österrikaren Stefan Fegerl som han slog med 11-8 i skilje. Nu väntar Eloi.
Av damerna, som vann andradivisionen i lagturneringen och därmed kvalificerade sig till högsta divisionen, är det nu bara Matilda Ekholm kvar. Hon får nu möta holländkan Li Jie, inte mycket att hämta där skulle jag tro.
torsdag 17 september 2009
Dignity
Det var någon som sjöng en Whitney Houston låt på Idol igår med raden "...they can't take away my dignity". Det fick mig att tänka på Dylan och hans jakt på värdigheten. Någon borde sammanföra de där två, Whitney och Bob, för han har fanimej letat överallt efter den där dignityn.
Han har sökt högt, han har sökt lågt, letat överallt han kan tänka sig och frågat polisen var än han kommer ifall de sett någon värdighet. Han åkte in till stan och han åkte till och med till midnattssolens land, vilket kan betyda att han faktiskt letat här i Sverige då det var vad Quincy Jones hade i tankarna då han komponerade The Midnight Sun will Never Set.
Han åkte till Mary-Lous bröllop men hon ville inte att någon skulle se henne prata med honom, "said she could gett killed if she told me what she knew about dignity". Han träffade Prins Phillip som sa att han hade information att dela med sig av så länge hans namn inte nämndes, han ville ha kontantbetalning i förväg dessutom.
Men han ger ju inte upp, Bob. Han reste långt ner där "the vultures feed", han gick in i det röda, in i det svarta, in i dalen av uttorkade skelettdrömmar. "Heard the tongues of angels and the tongues of men, wasn't any difference to me".
Utan någon kappa sitter han i en guppande båt på en forsande flod och försöker läsa en liten lapp som någon skrivit om värdighet. Så många vägar, så många återvändsgränder, så mycket som står på spel. Han har mött mörkrets söner och ljusets söner i "the bordertown of despair".
Förtvivlans gränsstad och nere där asätare och blodsugare frossar i sig sin föda, det låter inte som något ställe man frivilligt vill bege sig till. Men i jakten på någon värdighet har han vänt upp och ner på hela vår värld, rest fram och tillbaka runt hela jorden "footprints runnin' cross the silver sand, steps goin' down into tattoo land".
Men utan resultat, inte konstigt att han undrar vad som krävs för att hitta lite värdighet. Någon visade honom ett fotografi men det kunde han ju bara skratta åt "dignity never been photographed".
Tänk vad irriterande om den under hela den här tiden legat hos Whitney.
Han har sökt högt, han har sökt lågt, letat överallt han kan tänka sig och frågat polisen var än han kommer ifall de sett någon värdighet. Han åkte in till stan och han åkte till och med till midnattssolens land, vilket kan betyda att han faktiskt letat här i Sverige då det var vad Quincy Jones hade i tankarna då han komponerade The Midnight Sun will Never Set.
Han åkte till Mary-Lous bröllop men hon ville inte att någon skulle se henne prata med honom, "said she could gett killed if she told me what she knew about dignity". Han träffade Prins Phillip som sa att han hade information att dela med sig av så länge hans namn inte nämndes, han ville ha kontantbetalning i förväg dessutom.
Men han ger ju inte upp, Bob. Han reste långt ner där "the vultures feed", han gick in i det röda, in i det svarta, in i dalen av uttorkade skelettdrömmar. "Heard the tongues of angels and the tongues of men, wasn't any difference to me".
Utan någon kappa sitter han i en guppande båt på en forsande flod och försöker läsa en liten lapp som någon skrivit om värdighet. Så många vägar, så många återvändsgränder, så mycket som står på spel. Han har mött mörkrets söner och ljusets söner i "the bordertown of despair".
Förtvivlans gränsstad och nere där asätare och blodsugare frossar i sig sin föda, det låter inte som något ställe man frivilligt vill bege sig till. Men i jakten på någon värdighet har han vänt upp och ner på hela vår värld, rest fram och tillbaka runt hela jorden "footprints runnin' cross the silver sand, steps goin' down into tattoo land".
Men utan resultat, inte konstigt att han undrar vad som krävs för att hitta lite värdighet. Någon visade honom ett fotografi men det kunde han ju bara skratta åt "dignity never been photographed".
Tänk vad irriterande om den under hela den här tiden legat hos Whitney.
onsdag 16 september 2009
Kung Fabian
Fabian Åkerström rankad 91:a i Europa mot ungraren Krisztian Nagy rankad 92:a i Europa. "En lite jobig [sic!] första match" skrev en kunnig och klok förstå-sig-påare inför matchen. Men något vidare jobbig blev den inte.
11-8, 11-8, 11-5, 11-4.
Det är en ren överkörning. Just idag är Fabbe kung.
Imorgon klockan 15:50 möter han 20:e rankade Legout, det blir en minst sagt svår match men ingenting känns längre omöjligt för Sveriges långnabbsekvilibrist och oddsen på en kvartsfinal måste idag ha sjunkt en aning även om det råder kraftigt delade meningar huruvida utgångsoddset låg på 2,5, 20 eller 95.
Största problemet är hur jag ska gå vidare i mina hyllningar om hans framgångar fortsätter. Om han förtjänar rubriken "Kung Fabian" efter en seger i första omgången mot en medioker ungrare, vad ska rubriken då bli när han slår Chen Weixing i åttondelen...
11-8, 11-8, 11-5, 11-4.
Det är en ren överkörning. Just idag är Fabbe kung.
Imorgon klockan 15:50 möter han 20:e rankade Legout, det blir en minst sagt svår match men ingenting känns längre omöjligt för Sveriges långnabbsekvilibrist och oddsen på en kvartsfinal måste idag ha sjunkt en aning även om det råder kraftigt delade meningar huruvida utgångsoddset låg på 2,5, 20 eller 95.
Största problemet är hur jag ska gå vidare i mina hyllningar om hans framgångar fortsätter. Om han förtjänar rubriken "Kung Fabian" efter en seger i första omgången mot en medioker ungrare, vad ska rubriken då bli när han slår Chen Weixing i åttondelen...
tisdag 15 september 2009
EM singelturneringen
Fabian Åkerström slog precis Gacina i mötet mellan Sverige och Kroatien om platserna 5-8. Mycket, mycket bra gjort. Jag ser Fabbe som klar tvåa i den svenska truppen nu efter PG. Det blir nog förlust ändå tillslut, underläge 1-2 och även om Axelqvist nu vinner sin match, vilket han borde, krävs det sedan att Kristian Karlsson slår Tosic i avgörande matchen och det är nog att hoppas på lite för mycket. Men ändå roligt att Karlsson får känna på motståndet.
Vi ska faktiskt vara glada att det är just 5-8 placeringarna vi slåss om, det hade kunnat vara mycket värre. Dessutom var det ju en riktigt bra insats i kvarten mot de överlägsna tyskarna. Gerells seger mot mesen Süss imponerar och glädjer. PG glädjer överhuvudtaget så här långt.
Singelspelet börjar på torsdag och med lite flyt kan vi få flera roliga möten för svenskarna. Jag väljer att se singelturneringen an med en kolossal optimism och tippar svenskarna herrarnas insatser.
Robert Svensson behöver slå antingen en irländare eller en lirare från San Marino för att få möta mannen, myten, legenden Kalinikos Kreanga. Egentligen ingen helt omöjlig match men Robban har verkat lite nervig och instabil och får svårt att kontrollera knäskakningarna mot Kalinikos.
Kristian Karlsson börjar mot en Israel, svensken är rankad ca 20 placeringar bakom men det borde ju inte vara omöjligt. Vinner han den väntar Ruwen Filus, där ska ju tysken vinna men tiden är inne för ett nytt svenskt genombrott. Så Kristian vinner den och pressar sedan Korbel i tredje omgången men faller med huvudet högt.
Törnqvist måste upprätthålla vad som finns kvar av den svenska hedern mot en schweizare i första omgången, sedan väntar tredjeseedade Maze. Ingen optimism i världen kan få mig att tro på Törna där.
Åkerström får en lite jobig första match mot ungraren Nagy. Men Fabbe vinner den och får möta den franske veteranen Legout. Där kommer Lyckebyskolade Fabian göra en kalasmatch och vinsten mot tyske Hielcher i tredje omgången går av bara farten. Sen chockar han hela Europa när han slår ut Österrikedeffen Chen Weixing, ni kanske skrattar men vänta bara. Han har vid det här laget satt sig i sådan respekt att Bojan Tokic får jättehandske och Fabian går till en kvartsfinal där Maze blir för svår.
Axelqvist tycktes blek i sin enda insats i lagtävlingen innan han petades av Fabbe. Han kan få problem redan i första omgången där jag tippar att han får möta unge, hete ryssen Shibaev. Vinner han där ryker han mot Fejer-Konnerth i nästa. Sablar vad tyskar det är överallt.
PG, den svenske stjärnan har bara en omöjlig motståndare i EM och det är överlägnse Timo, tyvärr möts de redan i kvart. Resan dit börjar med att skicka hem ett blåbär från Wales eller Schweiz. Sedan gäller det att kämpa ner portugisen Freitas innan han måste in och slå Primorac, det har han gjort förr. Sedan blir det riktigt tufft, jag tror Gardos kommer vänta i åttondelen och det är med vinsten där som PG slår igenom på den stora europeiska scenen innan han tar ett fint avsked mot Boll.
Inga medaljer men två svenskar i kvartsfinal och en hel släpvagn med skalper, det får vi vara nöjda med. Vad ger ni mig för odds?
Vi ska faktiskt vara glada att det är just 5-8 placeringarna vi slåss om, det hade kunnat vara mycket värre. Dessutom var det ju en riktigt bra insats i kvarten mot de överlägsna tyskarna. Gerells seger mot mesen Süss imponerar och glädjer. PG glädjer överhuvudtaget så här långt.
Singelspelet börjar på torsdag och med lite flyt kan vi få flera roliga möten för svenskarna. Jag väljer att se singelturneringen an med en kolossal optimism och tippar svenskarna herrarnas insatser.
Robert Svensson behöver slå antingen en irländare eller en lirare från San Marino för att få möta mannen, myten, legenden Kalinikos Kreanga. Egentligen ingen helt omöjlig match men Robban har verkat lite nervig och instabil och får svårt att kontrollera knäskakningarna mot Kalinikos.
Kristian Karlsson börjar mot en Israel, svensken är rankad ca 20 placeringar bakom men det borde ju inte vara omöjligt. Vinner han den väntar Ruwen Filus, där ska ju tysken vinna men tiden är inne för ett nytt svenskt genombrott. Så Kristian vinner den och pressar sedan Korbel i tredje omgången men faller med huvudet högt.
Törnqvist måste upprätthålla vad som finns kvar av den svenska hedern mot en schweizare i första omgången, sedan väntar tredjeseedade Maze. Ingen optimism i världen kan få mig att tro på Törna där.
Åkerström får en lite jobig första match mot ungraren Nagy. Men Fabbe vinner den och får möta den franske veteranen Legout. Där kommer Lyckebyskolade Fabian göra en kalasmatch och vinsten mot tyske Hielcher i tredje omgången går av bara farten. Sen chockar han hela Europa när han slår ut Österrikedeffen Chen Weixing, ni kanske skrattar men vänta bara. Han har vid det här laget satt sig i sådan respekt att Bojan Tokic får jättehandske och Fabian går till en kvartsfinal där Maze blir för svår.
Axelqvist tycktes blek i sin enda insats i lagtävlingen innan han petades av Fabbe. Han kan få problem redan i första omgången där jag tippar att han får möta unge, hete ryssen Shibaev. Vinner han där ryker han mot Fejer-Konnerth i nästa. Sablar vad tyskar det är överallt.
PG, den svenske stjärnan har bara en omöjlig motståndare i EM och det är överlägnse Timo, tyvärr möts de redan i kvart. Resan dit börjar med att skicka hem ett blåbär från Wales eller Schweiz. Sedan gäller det att kämpa ner portugisen Freitas innan han måste in och slå Primorac, det har han gjort förr. Sedan blir det riktigt tufft, jag tror Gardos kommer vänta i åttondelen och det är med vinsten där som PG slår igenom på den stora europeiska scenen innan han tar ett fint avsked mot Boll.
Inga medaljer men två svenskar i kvartsfinal och en hel släpvagn med skalper, det får vi vara nöjda med. Vad ger ni mig för odds?
söndag 13 september 2009
EM har börjat
Just nu möts Sverige och Tjeckien i gruppspelets första omgång i EM. Det europeiska bordtennisförbundets hemsida har tagit live-scoring till en ny nivå och det är ett rent nöje att följa spänningen. PG vann lätt över Pavelka i första men Robert Svensson ligger nu under med 2-1 i set mot varulven Korbel efter att ha bränt flera setbollar i tredje set.
I direktsäningarna kan vi samtidigt se Timo Boll vifta ut unge fransmannen Abder-Kader Salifou, med samma urusla kommentator som det alltid är i ETTU:s sändningar. När ska dom skaffa en som kan tala engelska och som kan pingis?
Robban tvingar fram ett skiljeset mot Korbel. Hossa!
Live scoring
I direktsäningarna kan vi samtidigt se Timo Boll vifta ut unge fransmannen Abder-Kader Salifou, med samma urusla kommentator som det alltid är i ETTU:s sändningar. När ska dom skaffa en som kan tala engelska och som kan pingis?
Robban tvingar fram ett skiljeset mot Korbel. Hossa!
Live scoring
lördag 12 september 2009
Idoliserad
Förra året kastade jag alla mina principer och strödde min stolthet för vinden. Jag gillar inte den kommersialiserade musikbranchen, jag gillar inte TV4, jag gillar inte programkonceptet men jag kunde inte låta bli att följa Idol.
Kraftigt imponerades jag av vissa av deltagarnas audition men resten av säsongen blev en enda lång plåga där vi tvingades se de unga talangfulla musikerna tappa all sin personlighet då de stuvades, knökades och misshandlades in i färdiga mallar. De stylades och sminkades, fick lära sig gester och moves att göra på scen och sjöng ABBA, schlager och allt möjligt otäckt. Och de blev bara sämre, sämre och sämre.
Därför hade jag bestämt mig för att inte följa det i år. Frustrationen över att se talangerna stympas och paketeras in i föreställningarna av hur dagens musikbranch ska vara var fruktansvärd.
Men jag kan inte hålla mig borta. Hur skulle det vara möjligt med sådana enorma begåvningar som visat upp sig under veckan? Jag vill ha kvar dem precis som de är nu, Idol kan vara slut nu, låt oss utse en vinnare idag.
Men ni som inte är beredda att sänka era principiella sköldar, ni som med all rätt vägrar låta TV4 servera er amatörmusik , ni behöver inte oroa er. Jag lägger ner timmars arbete för att kunna ge er höjdpunkterna i form av en topplista. Jag är som en andra jury, en betydligt hårdare jury som bara släpper genom en bråkdel av vad TV4:s trio låter passera. Ni kommer inte att missa någonting.
Kraftigt imponerades jag av vissa av deltagarnas audition men resten av säsongen blev en enda lång plåga där vi tvingades se de unga talangfulla musikerna tappa all sin personlighet då de stuvades, knökades och misshandlades in i färdiga mallar. De stylades och sminkades, fick lära sig gester och moves att göra på scen och sjöng ABBA, schlager och allt möjligt otäckt. Och de blev bara sämre, sämre och sämre.
Därför hade jag bestämt mig för att inte följa det i år. Frustrationen över att se talangerna stympas och paketeras in i föreställningarna av hur dagens musikbranch ska vara var fruktansvärd.
Men jag kan inte hålla mig borta. Hur skulle det vara möjligt med sådana enorma begåvningar som visat upp sig under veckan? Jag vill ha kvar dem precis som de är nu, Idol kan vara slut nu, låt oss utse en vinnare idag.
Men ni som inte är beredda att sänka era principiella sköldar, ni som med all rätt vägrar låta TV4 servera er amatörmusik , ni behöver inte oroa er. Jag lägger ner timmars arbete för att kunna ge er höjdpunkterna i form av en topplista. Jag är som en andra jury, en betydligt hårdare jury som bara släpper genom en bråkdel av vad TV4:s trio låter passera. Ni kommer inte att missa någonting.
fredag 11 september 2009
Mississippi igen
Den elfte september 2001 var dagen då Dylan släppte Love and Theft. Lite taskig timing kan man tycka då det hände annat den dagen som tog uppmärksamheten till och med från Dylans skivsläpp. Men jag har redan skrivit om det. Och jag har redan skrivit om alla tecken i hans texter som tyder på att Dylan är en profet. Jag har läst en stor uppsats i ämnet. Det är den instabila typen av Dylanfans som fokuserar sig på sånt.
Men jag har till och med tjatat om det i Sveriges största pingisblogg idag, så jag kan inte ta det nu igen. Jag tänkte ändå uppmärksamma det positiva med just detta datum genom en av de bästa Dylancovers som gjorts. Jag har lagt upp den på bloggen förut, men ändå, det är värt en dubblering.
Men jag har till och med tjatat om det i Sveriges största pingisblogg idag, så jag kan inte ta det nu igen. Jag tänkte ändå uppmärksamma det positiva med just detta datum genom en av de bästa Dylancovers som gjorts. Jag har lagt upp den på bloggen förut, men ändå, det är värt en dubblering.
torsdag 10 september 2009
Oh Mercy 2.0
Dylan har ju vid ett upprepat stort antal flertal tillfällen lämnat monstruöst starka låtar utanför sina album. Ett typiskt exempel är ju Blind Willie McTell som aldrig tog sig in på Infidels (1983) utan fick lämna plats för flera betydligt mer tveksamma låtar. Ett annat är Positively 4th Street som dock inte lämnade plats åt några tveksamma låtar på Highway 61 Revisited (1965).
Men frågan är om inte nobbandet av egna mästerverk nådde sin absoluta höjdpunkt under Oh Mercy inspelningen 1989. Det var inte längesen Oh Mercy diskuterades här på bloggen och vi var alla rörande överens om vilken fantastisk skiva det är.
Men tänk hur bra den hade kunnat vara ifall Born in Time, Series of Dreams och Dignity skulle varit med. De fanns alla med under studiosessionen till Oh Mercy men valdes av en eller annan anledning bort. Om jag då plockar bort de tre svagaste spåren på Oh Mercy och ersätter dem med dessa tre låtar får vi en helt overklig startuppställning:
1. Born in Time
2. Where Teardrops Fall
3. Dignity
4. Ring them Bells
5. Man in the Long Black Coat
6. Most of the Time
7. What Good Am I?
8. Disease of Conceit
9. Series of Dreams
10. Shooting Star
Jag satte givetvis ihop nämnda låtlista som en spellista i Windows Media Player för att pröva den. Onekligen ändras karaktären på albumet. Kanske, kanske inte till det bättre. Albumets låtar blir ett verkligt All-Star-gäng men jobbar de för varandra? Hur är det med lagarbetet? Lojaliteten? Kanske ändå att den ursprungliga versionen är ett starkare album som helhet, mer enhetligt i stämning och karaktär. Vi får inte heller glömma att Dignity blev ännu starkare då den fick ligga och mogna och växa till sig för att spelas in igen några år senare.
Men tack och lov för bootlegs och officiella samlingar med mera, för att vi får höra alla ratade guldkorn. Jag vet att det bara engagerar ett ytterst fåtal men jag kan inte låta bli att slänga upp en omröstning i ämnet, kan jag få fem röster?
Men frågan är om inte nobbandet av egna mästerverk nådde sin absoluta höjdpunkt under Oh Mercy inspelningen 1989. Det var inte längesen Oh Mercy diskuterades här på bloggen och vi var alla rörande överens om vilken fantastisk skiva det är.
Men tänk hur bra den hade kunnat vara ifall Born in Time, Series of Dreams och Dignity skulle varit med. De fanns alla med under studiosessionen till Oh Mercy men valdes av en eller annan anledning bort. Om jag då plockar bort de tre svagaste spåren på Oh Mercy och ersätter dem med dessa tre låtar får vi en helt overklig startuppställning:
1. Born in Time
2. Where Teardrops Fall
3. Dignity
4. Ring them Bells
5. Man in the Long Black Coat
6. Most of the Time
7. What Good Am I?
8. Disease of Conceit
9. Series of Dreams
10. Shooting Star
Jag satte givetvis ihop nämnda låtlista som en spellista i Windows Media Player för att pröva den. Onekligen ändras karaktären på albumet. Kanske, kanske inte till det bättre. Albumets låtar blir ett verkligt All-Star-gäng men jobbar de för varandra? Hur är det med lagarbetet? Lojaliteten? Kanske ändå att den ursprungliga versionen är ett starkare album som helhet, mer enhetligt i stämning och karaktär. Vi får inte heller glömma att Dignity blev ännu starkare då den fick ligga och mogna och växa till sig för att spelas in igen några år senare.
Men tack och lov för bootlegs och officiella samlingar med mera, för att vi får höra alla ratade guldkorn. Jag vet att det bara engagerar ett ytterst fåtal men jag kan inte låta bli att slänga upp en omröstning i ämnet, kan jag få fem röster?
Pingistrailer
Jag fick ett massutskickat mail idag där det stod något om hur mycket reklam TV4 Sport gör för de kommande pingissändningarna. Det har jag missat men tydligen har det t.o.m. specialskrivits en låt till Pingisligans trailer som heter Where Stars are Born. Jag har utan framgång letat efter den och nu såg jag att även sveriges största pingisblogg eftersöker den så kanske kan den nu dyka upp.
Jag vill ju inte vara negativ på förhand, men med tanke på att Andres Ljones, som gjort ett utmärkt jobb med marknadsföring och fixat TV-sänd elitseriepingis, varit inblandad i framtagandet av låten kan jag inte låta bli att känna en viss oro.
Vi tycks helt enkelt inte ha samma typ av musiksmak, eller smak överhuvudtaget. I en satsning på en karriär inom musiken har pingisspelaren spelat in ett par låtar. Jag vill inte publicera dom på min fina blogg i onödan, så om ingen verkligen ber om det nöjer jag mig med att ge en bild av det hela via ett utdrag ur en av hans texter:
"Jag har fixat mitt hår. Ma-maria
Köpt nya kläder, Ma-maria
Blekt mina tänder, Ma-maria
Gått på solariet, Ma-maria
Du Maria, se på mig, se på allt jag har
Du Maria, kom till mig, stanna här ett tag
Du Maria! Här är jag och vi kan bli ett par"
Jag har köpt en ny bil, Ma-maria
Byggt mina muskler, Ma-maria
Gått på diet, Ma-Maria
Bytt mina vänner, ma-maria"
Jag vill ju inte vara negativ på förhand, men med tanke på att Andres Ljones, som gjort ett utmärkt jobb med marknadsföring och fixat TV-sänd elitseriepingis, varit inblandad i framtagandet av låten kan jag inte låta bli att känna en viss oro.
Vi tycks helt enkelt inte ha samma typ av musiksmak, eller smak överhuvudtaget. I en satsning på en karriär inom musiken har pingisspelaren spelat in ett par låtar. Jag vill inte publicera dom på min fina blogg i onödan, så om ingen verkligen ber om det nöjer jag mig med att ge en bild av det hela via ett utdrag ur en av hans texter:
"Jag har fixat mitt hår. Ma-maria
Köpt nya kläder, Ma-maria
Blekt mina tänder, Ma-maria
Gått på solariet, Ma-maria
Du Maria, se på mig, se på allt jag har
Du Maria, kom till mig, stanna här ett tag
Du Maria! Här är jag och vi kan bli ett par"
Jag har köpt en ny bil, Ma-maria
Byggt mina muskler, Ma-maria
Gått på diet, Ma-Maria
Bytt mina vänner, ma-maria"
onsdag 9 september 2009
"Out of Time"
Av någon anledning får bloggen alltid lite extra liv när Pink Floyd kommer på tal. Jag tror besökarrekordet fortfarande är från tillfället då det publicerades klipp från, om jag inte minns fel, ett liveframträdande av Shine On You Crazy Diamond.
Ikväll kan man välja på att följa en fotbollsmatch där världens 41:e rankade lag möter det 140 rankade laget. Eller så kan man se kvartsfinalspelet i tennisens US Open där alla åtta kvarvarande spelare tillhör top 16 i världen. Ett lätt val.
Med lite tur är det Birger Folke som kommenterar tennisen, han går inte att lyssna på så då är det bara att stänga av ljudet och istället lyssna på Delicate Sound of Thunder, kanske. Liveskivan som jag skulle rekommendera som kärnan i Pink Floyds diskografi.
För övrigt ser "lillpandan" Ding Junhui fruktansvärt stekhet ut och Jamie "Shotgun" Cope har vänt 0-2 till 3-2 mot Perry. Och så är det bara timmar kvar innan Ronnie "The Rocket" O'Sullivan äntrar arenan i Shanghai för att spöa upp fjanten Dott.
Hur är det tänkt att vi européer ska hinna få något vettigt gjort när dom lägger Shanghai Masters och US Open samtidigt? Två av de största idrottsevenemangen samtidigt i de sämsta tänkbara tidszoner, egentligen är vi inte "out of time", bara "in between time".
Ikväll kan man välja på att följa en fotbollsmatch där världens 41:e rankade lag möter det 140 rankade laget. Eller så kan man se kvartsfinalspelet i tennisens US Open där alla åtta kvarvarande spelare tillhör top 16 i världen. Ett lätt val.
Med lite tur är det Birger Folke som kommenterar tennisen, han går inte att lyssna på så då är det bara att stänga av ljudet och istället lyssna på Delicate Sound of Thunder, kanske. Liveskivan som jag skulle rekommendera som kärnan i Pink Floyds diskografi.
För övrigt ser "lillpandan" Ding Junhui fruktansvärt stekhet ut och Jamie "Shotgun" Cope har vänt 0-2 till 3-2 mot Perry. Och så är det bara timmar kvar innan Ronnie "The Rocket" O'Sullivan äntrar arenan i Shanghai för att spöa upp fjanten Dott.
Hur är det tänkt att vi européer ska hinna få något vettigt gjort när dom lägger Shanghai Masters och US Open samtidigt? Två av de största idrottsevenemangen samtidigt i de sämsta tänkbara tidszoner, egentligen är vi inte "out of time", bara "in between time".
tisdag 8 september 2009
PF vecka
Veckan har utsetts till en Pink Floyd vecka av en av bloggens läsare. Så vad kan passa bättre än en spontan Top 10 lista över bandets tio bästa låtar så här en måndagsnatt...
1. Shine on you Crazy Diamond (Wish You Were Here, 1975)
2. Time (Dark Side of the Moon, 1973)
3. High Hopes (Division Bell, 1994)
4. On the Turning Away (A Momentary Lapse of Reason, 1987)
5. Comfortably Numb (The Wall, 1979)
6. Arnold Layne (singel, 1967)
7. Wish You Were Here (Wish You Were Here, 1975)
8. See Emily Play (singel, 1967)
9. Another Brick in the Wall Pt. 2 (The Wall, 1979)
10. Brain Damage (Dark Side of the Moon, 1973)
...egentligen gillar jag inte att stycka upp Dark Side of the Moon-albumet, det ska ses som en helhet. En enda kompakt massa där varje ljud och oljud andas den överväldigande känslan av mästerverk. Brain Damage är ju helt ofullständig utan Eclipse osv...
...inte en enda låt kom med från Pipers at the Gates of Dawn så jag vill bara säg att jag älskar den skivan...
...jag har inte koll på hela Pink Floyds låtarkiv så har jag missat din favorit kanske jag helt enkelt inte har koll på den...
...jag bytte plats på ettan och tvåan i allra, allra sista stund.
1. Shine on you Crazy Diamond (Wish You Were Here, 1975)
2. Time (Dark Side of the Moon, 1973)
3. High Hopes (Division Bell, 1994)
4. On the Turning Away (A Momentary Lapse of Reason, 1987)
5. Comfortably Numb (The Wall, 1979)
6. Arnold Layne (singel, 1967)
7. Wish You Were Here (Wish You Were Here, 1975)
8. See Emily Play (singel, 1967)
9. Another Brick in the Wall Pt. 2 (The Wall, 1979)
10. Brain Damage (Dark Side of the Moon, 1973)
...egentligen gillar jag inte att stycka upp Dark Side of the Moon-albumet, det ska ses som en helhet. En enda kompakt massa där varje ljud och oljud andas den överväldigande känslan av mästerverk. Brain Damage är ju helt ofullständig utan Eclipse osv...
...inte en enda låt kom med från Pipers at the Gates of Dawn så jag vill bara säg att jag älskar den skivan...
...jag har inte koll på hela Pink Floyds låtarkiv så har jag missat din favorit kanske jag helt enkelt inte har koll på den...
...jag bytte plats på ettan och tvåan i allra, allra sista stund.
söndag 6 september 2009
"Schafe können sicher weiden"
Det mesta fokuset just nu ligger på sömn. Så det blir High Hopes ett par gånger till, avrunda med Nick Caves ljuva vaggvisa Sheep May Safely Graze och jag kommer storma in i sömnens domäner som ett paket denniskorv jagad av en flock vargar.
På tal om den stora begåvade familjen som håller konsten vid liv genom sina nyskrivna alster så tycker jag att det ska nämnas att just titeln Sheep May Safely Graze, eller Schafe Können Sicher Weiden som den heter på sitt vackra tyska orginalspråk, är ett stycke ur Johann Sebastian Bachs komposition från 1713; Was mir behagt, ist nur die muntre Jagd (The lively hunt is all my heart's desire).
Nu får ni inte tro att det här är information som jag hämtar direkt hur hjärnarkivet. Min tyska är fruktansvärt begränsad och likaså mina kunskaper vad det gäller Bach. Vad jag vet mest av i ämnet är att Caves Sheep May Safely Graze är tidlös, ljuvlig och mycket betryggande.
På tal om den stora begåvade familjen som håller konsten vid liv genom sina nyskrivna alster så tycker jag att det ska nämnas att just titeln Sheep May Safely Graze, eller Schafe Können Sicher Weiden som den heter på sitt vackra tyska orginalspråk, är ett stycke ur Johann Sebastian Bachs komposition från 1713; Was mir behagt, ist nur die muntre Jagd (The lively hunt is all my heart's desire).
Nu får ni inte tro att det här är information som jag hämtar direkt hur hjärnarkivet. Min tyska är fruktansvärt begränsad och likaså mina kunskaper vad det gäller Bach. Vad jag vet mest av i ämnet är att Caves Sheep May Safely Graze är tidlös, ljuvlig och mycket betryggande.
lördag 5 september 2009
Höga hopp
Hektisk helg och inga förprogrammerade inlägg. En Volvo går i skytteltrafik mellan Göteborg och Halmstad där Johan Axelvist var många sjömil ifrån någon respektabel EM form. Kristian Karlsson såg desto hetare ut i den prestigefyllda matchen mot Andreas Thörnqvist. Han bevisade att kapten Lindh kanske gjorde rätt som valde Trollhättesonen före Växjösonen, men matchen var jämn som en golfgreen och inga imperium av slutsatser ska grundas på just dagens match.
Den pendlande Volvon drivs delvis av 95 oktanig bensin, delvis av min envisa högerfot men framförallt av High Hopes. Jag tänkte att jag delar med mig av den även till er icke-passagerare så har alla något att göra hela söndagen trots bristen på inlägg.
Det handlar om en fantastisk låt och en av världens bästa musikvideos. Men mest av allt är det ett av de mest fötrollande och geniala intron som gjorts. Sättet som kyrkklockans klang vävs in i pianotonernas klinganden - eller tvärtom - visar vilka kolossala musikala masterminds som ligger bakom Pink Floyds musik.
Missa inte att det spelas bordtennis i musikvideon!
Den pendlande Volvon drivs delvis av 95 oktanig bensin, delvis av min envisa högerfot men framförallt av High Hopes. Jag tänkte att jag delar med mig av den även till er icke-passagerare så har alla något att göra hela söndagen trots bristen på inlägg.
Det handlar om en fantastisk låt och en av världens bästa musikvideos. Men mest av allt är det ett av de mest fötrollande och geniala intron som gjorts. Sättet som kyrkklockans klang vävs in i pianotonernas klinganden - eller tvärtom - visar vilka kolossala musikala masterminds som ligger bakom Pink Floyds musik.
Missa inte att det spelas bordtennis i musikvideon!
fredag 4 september 2009
En stor begåvad familj
Nyligen hyllades Håkan Hellström här på bloggen för sin försvenskade Dylancover Fulaste Flickan i Världen. Men det är inte den enda översättningen han gjort. Hans svenska version av kultbandet Big Stars berömda Thirteen är briljant på ett Hellströmskt vis.
Med en upptäcksresandes djärvhet har han också gjort en översättning av Joni Mitchells klassiker Both Sides Now. Det krävs mycket mod att sjunga in en tolkning av den tokbegåvade sångerskans stora hit, lika mycket mod krävs för att ge sig på att hitta svenska ord för inledningsversen:
"Rows and flows of angel hair
And ice cream castles in the air
And feather canyons everywhere
I've looked at clouds that way"
Men Håkan ger sig i kast med änglahår och slott av glass och det ska han ha all cred för. Överhuvudtaget ska man ha mycket beröm och bugningar när man vågar sig på att göra en cover på en sån där låt som miljontals ser som ett heligt stycke musik. Särskilt när man inte slaktar den. De musiker som hyllar sina föregångare, som väver in sina inspirationskällor i sina egna verk, håller liv i musikhistorien och blåser nytt liv i den - de är de äkta skapande musikerna.
Idag satt jag och lyssnade igenom massa delta blues från 20- och 30-tal. Men behöver inte vara någon CSI-detektiv för att upptäcka ledtrådarna till Dylans låtar. De blänker överallt likt silver i ett skatbo. Blind Willie McTell sjöng 1932 in en låt under titeln Lonesome Day Blues. År 2001 skrev Dylan en låt med samma titel. Robert Johnson sjöng "some joker got lucky, stole her back again" Dylan kontrar 1966 på Pledging My Time med "somebody got lucky, but it was an accident". Och så fortsätter det, i stort sett varje Dylanlåt har referenser bakåt i musikhistorien, vissa är fullproppade av dem.
Håkan utgör i sin tur en liten del av nästa steg i kretsloppet. Han återvinner sina föregångares fraser, bland annat Dylans ("uppsnärjd i det blå", "jag skulle byta plats med vem som helst på sekunden..." osv), på samma sätt som Dylan använder sig av sina föregångare. Dessa musiker tillhör alla en och samma begåvade, sammanlänkade familj. Det är nog det vackraste mänskligheten åstadkommit (och så backhanddeffen då) och vi får bara hoppas att processen fortsätter och hålls vid liv av kommande generationer och att musiken inte helt kapas av pajasar.
Med en upptäcksresandes djärvhet har han också gjort en översättning av Joni Mitchells klassiker Both Sides Now. Det krävs mycket mod att sjunga in en tolkning av den tokbegåvade sångerskans stora hit, lika mycket mod krävs för att ge sig på att hitta svenska ord för inledningsversen:
"Rows and flows of angel hair
And ice cream castles in the air
And feather canyons everywhere
I've looked at clouds that way"
Men Håkan ger sig i kast med änglahår och slott av glass och det ska han ha all cred för. Överhuvudtaget ska man ha mycket beröm och bugningar när man vågar sig på att göra en cover på en sån där låt som miljontals ser som ett heligt stycke musik. Särskilt när man inte slaktar den. De musiker som hyllar sina föregångare, som väver in sina inspirationskällor i sina egna verk, håller liv i musikhistorien och blåser nytt liv i den - de är de äkta skapande musikerna.
Idag satt jag och lyssnade igenom massa delta blues från 20- och 30-tal. Men behöver inte vara någon CSI-detektiv för att upptäcka ledtrådarna till Dylans låtar. De blänker överallt likt silver i ett skatbo. Blind Willie McTell sjöng 1932 in en låt under titeln Lonesome Day Blues. År 2001 skrev Dylan en låt med samma titel. Robert Johnson sjöng "some joker got lucky, stole her back again" Dylan kontrar 1966 på Pledging My Time med "somebody got lucky, but it was an accident". Och så fortsätter det, i stort sett varje Dylanlåt har referenser bakåt i musikhistorien, vissa är fullproppade av dem.
Håkan utgör i sin tur en liten del av nästa steg i kretsloppet. Han återvinner sina föregångares fraser, bland annat Dylans ("uppsnärjd i det blå", "jag skulle byta plats med vem som helst på sekunden..." osv), på samma sätt som Dylan använder sig av sina föregångare. Dessa musiker tillhör alla en och samma begåvade, sammanlänkade familj. Det är nog det vackraste mänskligheten åstadkommit (och så backhanddeffen då) och vi får bara hoppas att processen fortsätter och hålls vid liv av kommande generationer och att musiken inte helt kapas av pajasar.
onsdag 2 september 2009
Margaritaville
För en tid sedan gav jag mig på en rejäl sågning av Family Guy, jag mådde förskräckligt bra i minst en vecka efter det. Samtidigt som jag vill uppmärksamma den totala inkompetensen hos skaparna av Family Guy vill jag också uppmärksamma den totala briljansen hos skaparna av South Park.
Förra året fick South Park en Emmy för sin följetong i tre delar, Imaginationland, som är en gripande film där terroristerna attackerar vår fantasi. I år har avsnittet Margaritaville från den nu pågående 13:e säsongen blivit nominerat för en Emmy och utan att påstå att det gör någon större skillnad hoppas jag att de får den och spöar de övriga nominerade; Simpsons, American Dad och Robot Chicken(?).
Men mest ville jag bara ha sagt vilket mästerligt avsnitt Margaritaville är, kanske t.o.m. Top-20 bland South Parks all time. Tyvärr, för er som är bortskämda med Family Guy, kräver avsnittet en viss kunskapsnivå och lite associationsförmåga. Man bör hängt med på att världen varit inne i en liten ekonomisk kris samt ha lite grundläggande koll på det Nya Testamentet. Men låter det för jobbigt kan man sätta sig och fnissa åt något Family Guy avsnitt istället, eller helt enkelt låta sig lobotomeras.
Se Margaritaville här!
Förra året fick South Park en Emmy för sin följetong i tre delar, Imaginationland, som är en gripande film där terroristerna attackerar vår fantasi. I år har avsnittet Margaritaville från den nu pågående 13:e säsongen blivit nominerat för en Emmy och utan att påstå att det gör någon större skillnad hoppas jag att de får den och spöar de övriga nominerade; Simpsons, American Dad och Robot Chicken(?).
Men mest ville jag bara ha sagt vilket mästerligt avsnitt Margaritaville är, kanske t.o.m. Top-20 bland South Parks all time. Tyvärr, för er som är bortskämda med Family Guy, kräver avsnittet en viss kunskapsnivå och lite associationsförmåga. Man bör hängt med på att världen varit inne i en liten ekonomisk kris samt ha lite grundläggande koll på det Nya Testamentet. Men låter det för jobbigt kan man sätta sig och fnissa åt något Family Guy avsnitt istället, eller helt enkelt låta sig lobotomeras.
Se Margaritaville här!
tisdag 1 september 2009
En mörk, mörk stämningslavin
Äntligen, nu är det september, sommaren är officiellt slut och det är nu tillåtet att plocka fram all höstmusik. Den allra ljusskyggaste musiken får ligga och ruva på sina demoner några månader till men mörkret och kylan har påbörjat sin erövring som alltid slutar i ett totalt herravälde. Ett herravälde där Nick Cave är furste tills våren kommer och han går i sommaride.
Om Dylan skriver låttexter som även fungerar som poesi så skriver Leonard Cohen poesi som fungerar som låttexter. Tvärtom mot Dylan började Cohen sin bana som poet och gav sig sedan in i musiken. Texterna är ofta bländande och fulla av rader som får lyssnaren att stanna mitt i steget. Den korsbefruktning som uppstår då Nick Cave kastar in Cohens svindlande ordbroderier i sin ångestsvarta, ondskefulla värld är hypnotiserande.
På debutskivan From Her To Eternity (1984) gjorde Nick Cave tillsammans med sina ständiga följeslagare, The Bad Seeds, en cover på Leonard Cohens Avalanche. Stämningen som Nick Cave och hans hejdukar skapar är så tät, så kompakt, det handlar inte om stämningsfull musik, det är musikfull stämning. Cave sjunger som den mörkrets furste han är, varje ord låter som en förbannelse och i bakgrunden målar The Bad Seeds upp det allra mörkaste, kargaste landskap som hamrar, plågar, bänder och förvränger varje nerv hos lyssnaren.
Mycket hög volym rekommenderas.
Om Dylan skriver låttexter som även fungerar som poesi så skriver Leonard Cohen poesi som fungerar som låttexter. Tvärtom mot Dylan började Cohen sin bana som poet och gav sig sedan in i musiken. Texterna är ofta bländande och fulla av rader som får lyssnaren att stanna mitt i steget. Den korsbefruktning som uppstår då Nick Cave kastar in Cohens svindlande ordbroderier i sin ångestsvarta, ondskefulla värld är hypnotiserande.
På debutskivan From Her To Eternity (1984) gjorde Nick Cave tillsammans med sina ständiga följeslagare, The Bad Seeds, en cover på Leonard Cohens Avalanche. Stämningen som Nick Cave och hans hejdukar skapar är så tät, så kompakt, det handlar inte om stämningsfull musik, det är musikfull stämning. Cave sjunger som den mörkrets furste han är, varje ord låter som en förbannelse och i bakgrunden målar The Bad Seeds upp det allra mörkaste, kargaste landskap som hamrar, plågar, bänder och förvränger varje nerv hos lyssnaren.
Mycket hög volym rekommenderas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)