Ont om tid

Kors, så stressigt det är nu för tiden. När man inte ens hinner skriva några stycken om Dylans förträfflighet några gånger om dagen och publicera dem på sin blogg. Då vet man minsann att det är fullt upp.

Nu har jag dock haft tid för en stunds eftertanke och suttit och funderat över ifall jag kanske skulle kasta hela min skivsamling och bara behålla Time out of Mind (1997). De senaste veckorna har det känts som att den är allt jag behöver för att vara nöjd med tillvaron. Ok, jag har blandat lite med Nick Caves The Good Son (1990) och No More Shall We Part (2001).

Time out of Mind har verkligen fått kämpa för mitt erkännande som ett magnifikt mästerverk, sakta men säkert har den växt. Det säger något om hur en Dylanskiva fungerar, det kan ta flera år och hundratals genomlyssningar innan musiken börjar komma till sin rätt och hitta som allra djupast. Förmodligen kommer den aldrig sluta att växa och förändras. Jag påminns om ett Clinton Heylin citat som använts en gång tidigare här i bloggen:

”After 10-15 listening to The Beatles White Album, I think I got it figured out and after a 100 listenings to Blood on the Tracks I don’t think I got it figured out. And to me that’s the difference.”

Kanske har han rätt i att White Album (1968) håller för 10 genomlyssningar, men varje gång jag försöker lyssna till den blir mina öron rastlösa och ostimulerade som en femåring på ett konstmuseum. Men helt sant är att vad som gäller Blood on the Tracks (1975) gäller också Time out of Mind.

Det är snarare så att det tar ca 100 genomlyssningar innan man kan börja lyssna på albumet på allvar. Innan man hör all musik i musiken, innan orden börjar falla på plats och innan man börjar förstå albumets titel.