Äntligen, nu är det september, sommaren är officiellt slut och det är nu tillåtet att plocka fram all höstmusik. Den allra ljusskyggaste musiken får ligga och ruva på sina demoner några månader till men mörkret och kylan har påbörjat sin erövring som alltid slutar i ett totalt herravälde. Ett herravälde där Nick Cave är furste tills våren kommer och han går i sommaride.
Om Dylan skriver låttexter som även fungerar som poesi så skriver Leonard Cohen poesi som fungerar som låttexter. Tvärtom mot Dylan började Cohen sin bana som poet och gav sig sedan in i musiken. Texterna är ofta bländande och fulla av rader som får lyssnaren att stanna mitt i steget. Den korsbefruktning som uppstår då Nick Cave kastar in Cohens svindlande ordbroderier i sin ångestsvarta, ondskefulla värld är hypnotiserande.
På debutskivan From Her To Eternity (1984) gjorde Nick Cave tillsammans med sina ständiga följeslagare, The Bad Seeds, en cover på Leonard Cohens Avalanche. Stämningen som Nick Cave och hans hejdukar skapar är så tät, så kompakt, det handlar inte om stämningsfull musik, det är musikfull stämning. Cave sjunger som den mörkrets furste han är, varje ord låter som en förbannelse och i bakgrunden målar The Bad Seeds upp det allra mörkaste, kargaste landskap som hamrar, plågar, bänder och förvränger varje nerv hos lyssnaren.
Mycket hög volym rekommenderas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar