Syftet med Dignity-babblandet var delvis att framhäva hur mycket som ryms i en Dylanlåt. Fast det var ju bara en del rader som användes, bara de med jag-form. Av alla utelämnade, storslagna och dramatiska rader finns det en liten vers som bär på en oemotståndligt underfundig och humoristisk formulering.
"Englishman stranded in the blackheart wind
Combin' his hair back, his future looks thin
Bites the bullet and he looks within
For dignity"
En man kammar tillbaka sitt hår, framtiden ser tunn ut. På vilket sätt? Allt hänger på ordet "thin", inte brukar man säga att framtiden ser tunn ut, vad i framtiden ser ut att bli tunt? Hjärnan dröjer sig kvar och jobbar lite i associeringsverkstaden...
Håret börjar bli tunt, eller hur? Det är kopplingen jag gör spontant. Engelsmannen försöker dölja den begynnande flinten med att kamma bak håret. Men så ser han sanningen i vitögat, "bites the bullet", accepterar sitt tunna öde och samlar kraft för att finna värdigheten i det tunnhåriga livet som är hans framtid.
Sättet att formulera något sådant utgör en stor del av Dylans briljans som textförfattare. Men en ännu större del av briljansen ligger i förmågan att skriva en text som är specifik och generell, individuell och universell, allvarstyngd och lättsamt humoristisk - allt på samma gång. En Dylantext är som en sån där magisk låda, eller som de där tälten i Harry Potter, som rymmer så mycket mer än man kan tro. Ständigt lämnas man förbluffad över hur han fick in allt det där i bara några verser. Och då har man ändå inte lyckats fatta och ta till sig hälften av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar