Trots att det verkar vara en trevlig grabb har jag aldrig varit något stort fan av Lars Winnerbäcks musik. Därmed inte sagt att jag anser det vara dåligt. Ibland har jag hört honom slå huvudet på spiken, eller åtminstone otäckt nära.
Nu har jag dock hört hur det låter då han träffar rätt med en klockren briljans. Som så ofta är den enkelheten som leder till de riktigt höga nivåerna. För det är med en förstummande välformulerad enkelhet han på några enstaka rader avväpnar och avslöjar vår tids bisarra dokusåpafenomen.
Stackars dom som stänger in sig
100 dagar utan heder
stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur märkligt kan man må?
Pang, bara.
torsdag 30 december 2010
tisdag 28 december 2010
tisdag 21 december 2010
"Diktaturens kreatur"
Ok, Europas "sista diktatur" visade sitt fula ansikte i söndags. Nu gäller det Fidde! Folket har valt dig att leda vår nation, så tala nu kraftfullt med nationens enade röst. Du kan få ett litet tips, så här gjorde din föregångare 1975 då han inte uppskattade diktaturen i Tjeckoslovakien:
Nu kräver jag inte att du ska komma med lika fantastiska formuleringar... "så talar diktaturens kreatur till varandra"... sånt är överkurs. Vi kräver inte heller att du ska våga uttala dig lika kraftfullt och provocerande giftigt - för guds skull - vi får ju inte bli osams med diktatorn. Men även om vi inte förväntar oss att du visar Palmes mod, vilja, engagemang och givetvis inte hans enastående förmåga som talare så kan vi väl få höra något i alla fall? Ett "aja baja" åtminstone?
Nu kräver jag inte att du ska komma med lika fantastiska formuleringar... "så talar diktaturens kreatur till varandra"... sånt är överkurs. Vi kräver inte heller att du ska våga uttala dig lika kraftfullt och provocerande giftigt - för guds skull - vi får ju inte bli osams med diktatorn. Men även om vi inte förväntar oss att du visar Palmes mod, vilja, engagemang och givetvis inte hans enastående förmåga som talare så kan vi väl få höra något i alla fall? Ett "aja baja" åtminstone?
måndag 20 december 2010
Bra förhandlingsläge
Högst glädjande att Mizutani lyckades vinna Pro Tour "Grand" Finals.
På en annan, betydligt mindre inflytelserik pingisblogg, påstods det att anledningen till att kineserna inte tävlat i Europa i år och därför inte kvalificerat sig till Pro Tour Grand Finals är en protest mot beslutet att bara två spelare från varje nation får spela singelturneringen i OS 2012.
Mycket intressant.
Därför att flera beslut har tagits under de senaste åren i försök att bryta den kinesiska dominansen. Det har inte ens hymlats med det, representanterna från ITTF, inte minst president Sharara, har vid upprepade tillfällen gått ut och beklagat sig över den kinesiska dominansen och allt ifrån startbegränsningar till övergången till den lilla bollen har åtminstone delvis motiverats med att det är försök att begränsa Kinas överlägsenhet.
Kineserna har än så länge tagit förändringarna som tävlingsmänniskor. De har tagit det som en utmaning, utan att gnälla, anpassat sig till varje förändring och fortsatt vara överlägsna.
Men kanske börjar måttet nu att rågas. Vad skulle hända om kineserna tröttnade helt? Genom sin blotta frånvaro har de precis skjutit ITTF:s stolta regalskepp, Pro Tour Grand Finals, i sank. Sänkt det till bottens dyiga nivå. Vad händer ifall de gör samma sak i VM? Eller OS?
Minns att Kina inte började delta i OS förrän 1984. De har avstått spektaklet förr. De skulle mycket väl kunna säga:
- Vi har vår egen liga. Den är bäst i världen. Vi har våra nationella mästerskap. De är svårare att vinna än någon annan turnering. Varför ska vi åka runt i världen och slå massa dussinspelare bara för att ändå möta varandra i semifinal och final tillslut? Ni kan väl höra av er igen när ni slutat missgynna oss och istället blivit lite bättre på det här med bordtennis.
På en annan, betydligt mindre inflytelserik pingisblogg, påstods det att anledningen till att kineserna inte tävlat i Europa i år och därför inte kvalificerat sig till Pro Tour Grand Finals är en protest mot beslutet att bara två spelare från varje nation får spela singelturneringen i OS 2012.
Mycket intressant.
Därför att flera beslut har tagits under de senaste åren i försök att bryta den kinesiska dominansen. Det har inte ens hymlats med det, representanterna från ITTF, inte minst president Sharara, har vid upprepade tillfällen gått ut och beklagat sig över den kinesiska dominansen och allt ifrån startbegränsningar till övergången till den lilla bollen har åtminstone delvis motiverats med att det är försök att begränsa Kinas överlägsenhet.
Kineserna har än så länge tagit förändringarna som tävlingsmänniskor. De har tagit det som en utmaning, utan att gnälla, anpassat sig till varje förändring och fortsatt vara överlägsna.
Men kanske börjar måttet nu att rågas. Vad skulle hända om kineserna tröttnade helt? Genom sin blotta frånvaro har de precis skjutit ITTF:s stolta regalskepp, Pro Tour Grand Finals, i sank. Sänkt det till bottens dyiga nivå. Vad händer ifall de gör samma sak i VM? Eller OS?
Minns att Kina inte började delta i OS förrän 1984. De har avstått spektaklet förr. De skulle mycket väl kunna säga:
- Vi har vår egen liga. Den är bäst i världen. Vi har våra nationella mästerskap. De är svårare att vinna än någon annan turnering. Varför ska vi åka runt i världen och slå massa dussinspelare bara för att ändå möta varandra i semifinal och final tillslut? Ni kan väl höra av er igen när ni slutat missgynna oss och istället blivit lite bättre på det här med bordtennis.
lördag 18 december 2010
B-tävlingen fortsätter
Så nära jag var att tippa rätt i semifinalen på den undre halvan. Ifall man talar det språk de talar i Sarkasmitanien. Båda spelarna jag trodde på åkte ut redan i 1/8-delsfinal. Ovtcharov lyckades på något sätt förlora i skilje mot Skallgång-Steger och Lee Sang Su besegrades med 15-13 i sjunde avgörande mot Shamrath Kamal Achanta.
En Ryu Seung Min, med klart tyngre fötter och en forehandslägga som inte är lika dräpande och framförallt inte lika säker och som annonserat att det här kan vara hans sista säsong har lyckats krångla till sig två segrar i skiljeset och möter nu Bastian Steger i semifinal. I Pro Tour Grand Finals. Hmpf.
På den övre halvan är dock allt som det ska. Samsonov mot Mizutani.
På damsidan, där den asiatiska dominansen är ännu starkare än på herrsidan, finns en europé kvar bland de fyra bästa. Det är ju fantastiskt roligt. Det är Holland som lyckats med denna imponerande bedrift att få fram en spelare som kan konkurrera med asiaterna. Så stort grattis till Holland och deras Li Jiao...
En Ryu Seung Min, med klart tyngre fötter och en forehandslägga som inte är lika dräpande och framförallt inte lika säker och som annonserat att det här kan vara hans sista säsong har lyckats krångla till sig två segrar i skiljeset och möter nu Bastian Steger i semifinal. I Pro Tour Grand Finals. Hmpf.
På den övre halvan är dock allt som det ska. Samsonov mot Mizutani.
På damsidan, där den asiatiska dominansen är ännu starkare än på herrsidan, finns en europé kvar bland de fyra bästa. Det är ju fantastiskt roligt. Det är Holland som lyckats med denna imponerande bedrift att få fram en spelare som kan konkurrera med asiaterna. Så stort grattis till Holland och deras Li Jiao...
fredag 17 december 2010
Atlantens långa kust
Jag har i flera omgångar brottats med mitt vokabulär och min, trots allt, begränsade fattningsförmåga i mina försök att förstå och förklara storheten i Dylans epos om det amerikanska inbördeskriget, 'Cross the Green Mountain, skriven till filmen Gods and Generals. Ungefär som en nutida Sisyfos som oförtrutet rullar och baxar sitt otympliga stenblock uppför den branta backen.
Textens omfång och rikedom gör att man, oavsett hur många gånger man hört den, ständigt drabbas av rader som man hittills inte gett tillräckligt med uppmärksamhet. Idag slogs jag plötsligt av:
Along the dim Atlantic line
The ravaged land lies for miles behind
Det är ju en fantastisk bild av den då krigshärjade nordamerikanske kontinenten. Dessutom fick raderna mig att tänka på Evert Taube och hans mest kända, eller en av hans mest kända, kompositioner:
Samborombon, en liten by förutan gata
Den ligger inte långt från Rio de la Plata
Nästan vid kanten av den blåa Atlanten
och med Pampas bakom sig flera hundra gröna mil
Likheterna är slående, även om Dylans blick från Atlantens kust inåt land, med rätta, framstår betydligt dystrare. Han ska ju trots allt inte inåt landet och dansa tango med Carmencita utan vada i blodig lera och skjuta sina landsmän eller skjutas själv.
Textens omfång och rikedom gör att man, oavsett hur många gånger man hört den, ständigt drabbas av rader som man hittills inte gett tillräckligt med uppmärksamhet. Idag slogs jag plötsligt av:
Along the dim Atlantic line
The ravaged land lies for miles behind
Det är ju en fantastisk bild av den då krigshärjade nordamerikanske kontinenten. Dessutom fick raderna mig att tänka på Evert Taube och hans mest kända, eller en av hans mest kända, kompositioner:
Samborombon, en liten by förutan gata
Den ligger inte långt från Rio de la Plata
Nästan vid kanten av den blåa Atlanten
och med Pampas bakom sig flera hundra gröna mil
Likheterna är slående, även om Dylans blick från Atlantens kust inåt land, med rätta, framstår betydligt dystrare. Han ska ju trots allt inte inåt landet och dansa tango med Carmencita utan vada i blodig lera och skjuta sina landsmän eller skjutas själv.
torsdag 16 december 2010
Ungdomarna roar mer
U21-turneringen är mycket roligare. Den kallas U21-turnering men de flesta som är med är inte mer än 15, 16, 17, 18 år. Det är åtta riktigt intressant spelare som gör upp i två ordentliga getingbon till grupper. Här kommer en kort sammanfattning av de första två omgångarna i endast två meningar:
I första gruppen vann Seo Hyun Deok derbyt mot Jung Young Sik och sen följde han upp segern med ytterligare en vinst med solklara 4-0 mot silvermedaljören i JVM Lin Gaoyuan riktigt imponerande av Deok men den blott 15-årige kinesen Lin hade innan den tunga förlusten mot den 18-årige koreanen tagit en viktig seger mot den 14-årige japanen Koki Niwa men den lille japanen revanscherade sig direkt med en imponerande seger mot koreanen Jung Young Sik hänger ni med?
I andra gruppen inledde ungdomstävlingens enda europé Paul Drinkhall med en förlust mot Kenji Matsudaira men det blev en kortvarig glädje för japanen som i andra matchen besegrades av den respektingivande koreanen Kim Min Seok som i sin första match totalkrossat Taiwans supertalang Chen Chien-An men taiwanesen återupprättade sitt rykte då han i sin tur totalt demolerade britten Drinkhall.
Två av de spännande nya koreanerna, som här på bloggen tidigare gått under samlingsnamnet "träsksparvarna" av anledningarn jag inte längre minns, är alltså ensamma om att vara obesegrade inför morgondagens sista gruppspelsmatch. Europas hopp måste känna sig ungefär som en välfriserad och parfymerad tamkatt skulle känna sig då den råkat hoppa över stängslet in till en kennel för rabiessmittade rottweilers. Dessutom väntar obesegrade Kim Min Seok för honom imorgon. Det lär bli en lång resa med den tilltufsade svansen mellan benen hem till det fallna imperiet för honom imorgon.
I första gruppen vann Seo Hyun Deok derbyt mot Jung Young Sik och sen följde han upp segern med ytterligare en vinst med solklara 4-0 mot silvermedaljören i JVM Lin Gaoyuan riktigt imponerande av Deok men den blott 15-årige kinesen Lin hade innan den tunga förlusten mot den 18-årige koreanen tagit en viktig seger mot den 14-årige japanen Koki Niwa men den lille japanen revanscherade sig direkt med en imponerande seger mot koreanen Jung Young Sik hänger ni med?
I andra gruppen inledde ungdomstävlingens enda europé Paul Drinkhall med en förlust mot Kenji Matsudaira men det blev en kortvarig glädje för japanen som i andra matchen besegrades av den respektingivande koreanen Kim Min Seok som i sin första match totalkrossat Taiwans supertalang Chen Chien-An men taiwanesen återupprättade sitt rykte då han i sin tur totalt demolerade britten Drinkhall.
Två av de spännande nya koreanerna, som här på bloggen tidigare gått under samlingsnamnet "träsksparvarna" av anledningarn jag inte längre minns, är alltså ensamma om att vara obesegrade inför morgondagens sista gruppspelsmatch. Europas hopp måste känna sig ungefär som en välfriserad och parfymerad tamkatt skulle känna sig då den råkat hoppa över stängslet in till en kennel för rabiessmittade rottweilers. Dessutom väntar obesegrade Kim Min Seok för honom imorgon. Det lär bli en lång resa med den tilltufsade svansen mellan benen hem till det fallna imperiet för honom imorgon.
Pro Tour Grand Finals
Tanken är väl att det är världens 16 bästa spelare som ska mötas i Pro Tour Grand Finals. Tävlingen där de som samlat flest poäng under säsongen ska göra upp om vem som verkligen är bäst. Fast det handlar egentligen inte om vem som samlat flest poäng. Man måste ha ställt upp i ett visst antal tävlingar och besökt ett visst antal världsdelar för att få vara med. Därför ser truppen med de 16 "bästa" ut så här:
Europa
Samsonov, Chen Weixing, Smirnov, Lundqvist, Ovtcharov och Bastian "skallgången" Steger.
Asien
Chuang Chih-Yuan, Tang Peng, Oh "backhandblixten" Sang Eun, Jung Young Sik, Mizutani, Lee Sang Su, Achanta, Ryu Seung Min, Gao Ning och Seo Hyun Deok.
Det är ju lite beiget.
I de första 1/8-delsfinalerna försvann backhandblixten Oh tyvärr mot Tang Peng. Vesslan Chuang avfärdade Smirnov. Spindeln från Minsk körde över Chen och Mizutani slog Jung Young Sik.
Imorgon blir det en av Koreas stigande stjärnor Lee Sang Su, mot Indiens Shamrath Kamal Achanta, nästa korean på uppgång, Seo Hyun Deok, mot Gao Ning och den dalande koreanska stjärnan med grodlåren, Ryu Seung Min, mot Lundqvist. Till sist blir det ett tyskmöte mellan Ovtcharov mot Steger. Tyskarna är säkert jättenöjda att få mötas direkt.
Men Steger ska inte klaga (som han brukar). Han ska bara hålla tyst och vara glad att han är där överhuvudtaget.
Jag tippar både med hjärtat och med hjärnan då jag säger att semifinalerna kommer se ut enligt följande:
Samsonov - Mizutani
Lee Sang Su - Ovtcharov
Europa
Samsonov, Chen Weixing, Smirnov, Lundqvist, Ovtcharov och Bastian "skallgången" Steger.
Asien
Chuang Chih-Yuan, Tang Peng, Oh "backhandblixten" Sang Eun, Jung Young Sik, Mizutani, Lee Sang Su, Achanta, Ryu Seung Min, Gao Ning och Seo Hyun Deok.
Det är ju lite beiget.
I de första 1/8-delsfinalerna försvann backhandblixten Oh tyvärr mot Tang Peng. Vesslan Chuang avfärdade Smirnov. Spindeln från Minsk körde över Chen och Mizutani slog Jung Young Sik.
Imorgon blir det en av Koreas stigande stjärnor Lee Sang Su, mot Indiens Shamrath Kamal Achanta, nästa korean på uppgång, Seo Hyun Deok, mot Gao Ning och den dalande koreanska stjärnan med grodlåren, Ryu Seung Min, mot Lundqvist. Till sist blir det ett tyskmöte mellan Ovtcharov mot Steger. Tyskarna är säkert jättenöjda att få mötas direkt.
Men Steger ska inte klaga (som han brukar). Han ska bara hålla tyst och vara glad att han är där överhuvudtaget.
Jag tippar både med hjärtat och med hjärnan då jag säger att semifinalerna kommer se ut enligt följande:
Samsonov - Mizutani
Lee Sang Su - Ovtcharov
tisdag 14 december 2010
Medicin, Virtanen och Waldner
Jag måste bli frisk. Snabbt. Just nu prövar jag vitlöksbröd och te med mjölk, honung och en skvätt rom. Är det nån som har någon annan idé? Jag bryr mig egentligen inte om ifall det verkligen fungerar, bara ni låter övertygande, jag sätter ändå min största tilltro till placeboeffekten.
Samtidigt läser jag Fredrik Virtanen säga det som Idiotvind hela tiden försöker säga. Tack för hjälpen. Med tanke på inflytandet vi två mediakolosser har tror jag att vi härmed har majoritet. Säger Idiotvind och Virtanen samma sak, då är det sant.
Medan mina vita blodkroppar gör sitt jobb ska jag nu koppla av med två av mina barndomsidoler. Bortsett från Thåström och Joey Tempest då.
Samtidigt läser jag Fredrik Virtanen säga det som Idiotvind hela tiden försöker säga. Tack för hjälpen. Med tanke på inflytandet vi två mediakolosser har tror jag att vi härmed har majoritet. Säger Idiotvind och Virtanen samma sak, då är det sant.
Medan mina vita blodkroppar gör sitt jobb ska jag nu koppla av med två av mina barndomsidoler. Bortsett från Thåström och Joey Tempest då.
måndag 13 december 2010
Kinesisk ungdomlighet
Jag har inte kommenterat Junior VM någonting.
Egentligen skulle jag bara vilja säga en sak. Lin Gaoyuan, den kinesiske silvermedaljören i herrklassen, bakom den kinesiske guldmedaljören Song Hongyuan men före de kinesiska bronsmedaljörerna Wu Jiaji och Zhou Yu, han är 95:a. I JVM fick 92:or vara med.
Vi är ju alla imponerade över den japanske supertalangen Koki Niwa, som var toppseedad i JVM, född 1994. För att inte tala om hur fascinerade vi är över vårt svenska hopp Hampus Söderlund, också 94:a.
Men Lin är alltså 95:a och har tre år kvar i klassen. Och då vet de fan om han är bättre än Yin Hang, en annan kinesisk 95:a som, och nu blir det otäckt, slog ut Chen Qi i kinesiska mästerskapen tidigare i år. Jepp, den Chen Qi som tillhört världseliten de senaste fem åren.
Finns det inga äldre kineser som är ännu bättre? Jodå. Men några av de bästa 93:orna, Yan An och Bo Fang, som egentligen har ytterligare ett år i klassen, de var med förra året och möttes i finalen. Så nu var det väl nästa generations tur.
Kineserna beskylls ibland för att fiffla med åldrarna. Att 93:or egentligen är 91:or och så vidare. Spelar det egentligen någon roll?
Det sägs att fusket sker på regional nivå för att de olika provinserna ska få in sina spelare på de bästa elitpingisskolorna. Kan det vara så att landslagledningen har koll på det här och bara låter de som har rätt ålder inne spela? Att Yan An och Bo Fang är 91:or och därför inte togs ut, därför att kineserna vill vinna utan fusk. Jag menar, vad har de egentligen för anledning att fuska?
Här är årets final i Junior VM:
Egentligen skulle jag bara vilja säga en sak. Lin Gaoyuan, den kinesiske silvermedaljören i herrklassen, bakom den kinesiske guldmedaljören Song Hongyuan men före de kinesiska bronsmedaljörerna Wu Jiaji och Zhou Yu, han är 95:a. I JVM fick 92:or vara med.
Vi är ju alla imponerade över den japanske supertalangen Koki Niwa, som var toppseedad i JVM, född 1994. För att inte tala om hur fascinerade vi är över vårt svenska hopp Hampus Söderlund, också 94:a.
Men Lin är alltså 95:a och har tre år kvar i klassen. Och då vet de fan om han är bättre än Yin Hang, en annan kinesisk 95:a som, och nu blir det otäckt, slog ut Chen Qi i kinesiska mästerskapen tidigare i år. Jepp, den Chen Qi som tillhört världseliten de senaste fem åren.
Finns det inga äldre kineser som är ännu bättre? Jodå. Men några av de bästa 93:orna, Yan An och Bo Fang, som egentligen har ytterligare ett år i klassen, de var med förra året och möttes i finalen. Så nu var det väl nästa generations tur.
Kineserna beskylls ibland för att fiffla med åldrarna. Att 93:or egentligen är 91:or och så vidare. Spelar det egentligen någon roll?
Det sägs att fusket sker på regional nivå för att de olika provinserna ska få in sina spelare på de bästa elitpingisskolorna. Kan det vara så att landslagledningen har koll på det här och bara låter de som har rätt ålder inne spela? Att Yan An och Bo Fang är 91:or och därför inte togs ut, därför att kineserna vill vinna utan fusk. Jag menar, vad har de egentligen för anledning att fuska?
Här är årets final i Junior VM:
lördag 11 december 2010
Lördagsbön
Jag vill bara berätta att jag lyssnar på Dylan.
Jag har inte gjort det på länge. Väldigt länge. En sak slår mig. Säga vad man vill om Bruce Springsteen, han slog huvudet på spiken då han sa: "Dylan is besides everybody else". Det går liksom inte att sätta in honom på en rankinglista. "Bättre än honom", sämre än henne", "ungefär som dom", "påminner om honom". Inget sånt funkar på Dylan.
Som Clinton Heylin sa: "There's Dylan and there's everybody else".
Många av dom där andra är väldigt bra, de flesta är dåliga, det stora flertalet är urusla, men det finns ändå många, många fantastiskt bra. Som Tom Waits. Eller Nick Cave. Men ingen är Dylan.
Fast min åsikt räknas inte längre. Jag är ju ett Dylanfan, så jag är partisk.
Men-asså-hallå-det-är-ju-typ-orättvist-jag-menar-typ-man-måste-ju-liksom-börja-nån-gång. Jag föddes ju liksom inte som Dylanfan. Bob är ju inte min farbror, eller f.d. granne. Jag var hårdrockare. Dödsmetall. Gärna en blandning av Death Metal och Thrash Metal. Slaughter of the Soul (1995) med At the Gates, så skulle det låta. Eller Deathrace King (2000) med The Crown. Ojojoj. När jag var 20 kunde jag kanske nämna 5 Dylanlåtar.
Men så tänkte jag; "Den där Dylan borde man kolla upp, han verkar ju ha påverkat det mesta." Så jag beställde hans två första skivor.
Och, som man brukar säga, på den vägen är det. Nu sitter jag här med dryga 60-talet skivor, 30 GB, böcker, filmer, tröjor och tavlor. På två år, det är helt sant, lyssnade jag inte på något annat än Bob. Albumen köptes hem i kronologisk ordning. När jag tillslut satte i en icke-Dylanskiva i min nu avlidna CD-spelare, då kände jag mig som en förrädare mot Bob.
Det är vad som väntar oss alla som öppnar oss, gör oss mottagliga och släpper in vår Herre Bob. Amen.
Jag har inte gjort det på länge. Väldigt länge. En sak slår mig. Säga vad man vill om Bruce Springsteen, han slog huvudet på spiken då han sa: "Dylan is besides everybody else". Det går liksom inte att sätta in honom på en rankinglista. "Bättre än honom", sämre än henne", "ungefär som dom", "påminner om honom". Inget sånt funkar på Dylan.
Som Clinton Heylin sa: "There's Dylan and there's everybody else".
Många av dom där andra är väldigt bra, de flesta är dåliga, det stora flertalet är urusla, men det finns ändå många, många fantastiskt bra. Som Tom Waits. Eller Nick Cave. Men ingen är Dylan.
Fast min åsikt räknas inte längre. Jag är ju ett Dylanfan, så jag är partisk.
Men-asså-hallå-det-är-ju-typ-orättvist-jag-menar-typ-man-måste-ju-liksom-börja-nån-gång. Jag föddes ju liksom inte som Dylanfan. Bob är ju inte min farbror, eller f.d. granne. Jag var hårdrockare. Dödsmetall. Gärna en blandning av Death Metal och Thrash Metal. Slaughter of the Soul (1995) med At the Gates, så skulle det låta. Eller Deathrace King (2000) med The Crown. Ojojoj. När jag var 20 kunde jag kanske nämna 5 Dylanlåtar.
Men så tänkte jag; "Den där Dylan borde man kolla upp, han verkar ju ha påverkat det mesta." Så jag beställde hans två första skivor.
Och, som man brukar säga, på den vägen är det. Nu sitter jag här med dryga 60-talet skivor, 30 GB, böcker, filmer, tröjor och tavlor. På två år, det är helt sant, lyssnade jag inte på något annat än Bob. Albumen köptes hem i kronologisk ordning. När jag tillslut satte i en icke-Dylanskiva i min nu avlidna CD-spelare, då kände jag mig som en förrädare mot Bob.
Det är vad som väntar oss alla som öppnar oss, gör oss mottagliga och släpper in vår Herre Bob. Amen.
fredag 10 december 2010
Maskerad och insnöade tyskar
Apropå att Idiotvind nyligen slog några små försiktiga slag för den till synes självklara yttrandefriheten så är ju den senaste tidens händelser fascinerande. Då gällde det Pete Seeger och Judas Priest, nu gäller det massmedia.
Häpnandsväckande är ett svagt ord för att beskriva det faktum att det helt plötsligt talas helt öppet om att tysta, stoppa, gripa och åtala massmediala aktörer. Jag tror inte vi hunnit omfamna den historiska signifikans de senaste veckornas händelser har.
Ledare för "demokratiska stater" gör inte ens, som de brukar, ett försök att dölja sina avsikter. Helt öppet jagar, angriper och fördömer de en organisation som inte gjort något annat än en lyckad källsökning - research som jag tror det heter inom journalistvärlden. På så sätt raserar de den mest fundamentala grund som staterna de valt att leda står på.
Helt plötsligt, utan att tveka, har de kastat den förklädnad av "demokrati" och "liberalism" och allt de påstått sig vara och visat sitt sanna jag. Förvisso är vi många som aldrig lurats av deras maskeraddräkter, det har varit en rätt genomskinlig förklädnad, men att de skulle avslöja sig själva bara så där, till synes helt utan skam...
Häpnadsväckande är som sagt bara förordet.
Apropå häpnadsväckande. Jag kollade på finalen av fåniga Wolksvagen Cup. Timo Boll besegrade Ma Lin. Det är väl häpnadsväckande i sig men både resultatet och spelet bleknade då jag hörde hur de tyska arrangörerna i en setpaus spelade Cotton Eye Joe med Rednex. Fortfarande!? Har dom inte kommit över den än? Vad håller dom på med i Tyskland? Kunde vi inte ha lämnat den på 90-talets avskrädeshög?
Häpnandsväckande är ett svagt ord för att beskriva det faktum att det helt plötsligt talas helt öppet om att tysta, stoppa, gripa och åtala massmediala aktörer. Jag tror inte vi hunnit omfamna den historiska signifikans de senaste veckornas händelser har.
Ledare för "demokratiska stater" gör inte ens, som de brukar, ett försök att dölja sina avsikter. Helt öppet jagar, angriper och fördömer de en organisation som inte gjort något annat än en lyckad källsökning - research som jag tror det heter inom journalistvärlden. På så sätt raserar de den mest fundamentala grund som staterna de valt att leda står på.
Helt plötsligt, utan att tveka, har de kastat den förklädnad av "demokrati" och "liberalism" och allt de påstått sig vara och visat sitt sanna jag. Förvisso är vi många som aldrig lurats av deras maskeraddräkter, det har varit en rätt genomskinlig förklädnad, men att de skulle avslöja sig själva bara så där, till synes helt utan skam...
Häpnadsväckande är som sagt bara förordet.
Apropå häpnadsväckande. Jag kollade på finalen av fåniga Wolksvagen Cup. Timo Boll besegrade Ma Lin. Det är väl häpnadsväckande i sig men både resultatet och spelet bleknade då jag hörde hur de tyska arrangörerna i en setpaus spelade Cotton Eye Joe med Rednex. Fortfarande!? Har dom inte kommit över den än? Vad håller dom på med i Tyskland? Kunde vi inte ha lämnat den på 90-talets avskrädeshög?
lördag 4 december 2010
Mera Oh!
Jag vet, man kan inte få nog av honom.
Om ni undrar om det verkligen är värt att kolla på det här klippet så kan jag säga att filmskaparen valt Yngwie Malmsteen som soundtrack - och det är ändå värt att se det. Då fattar ni vilken galet hög nivå det är på bordtennisen.
Och den där serven vid 3:01, har någon spelare i modern tid någonsin blivit mer grundlurad? Stackars Schlager.
Men som sagt, musiken är kräkmedel, jag är verkligen ledsen över det. Stäng av ljudet och spela min spellista med den smidiga titeln "The shivers on the spine could be what we had in mind" istället. Ni kommer bli förvånade över hur väl sydkoreansk bordtennisbriljans passar till Hank Williams och hans planer på att dränka sig i en iskall flod.
Om ni undrar om det verkligen är värt att kolla på det här klippet så kan jag säga att filmskaparen valt Yngwie Malmsteen som soundtrack - och det är ändå värt att se det. Då fattar ni vilken galet hög nivå det är på bordtennisen.
Och den där serven vid 3:01, har någon spelare i modern tid någonsin blivit mer grundlurad? Stackars Schlager.
Men som sagt, musiken är kräkmedel, jag är verkligen ledsen över det. Stäng av ljudet och spela min spellista med den smidiga titeln "The shivers on the spine could be what we had in mind" istället. Ni kommer bli förvånade över hur väl sydkoreansk bordtennisbriljans passar till Hank Williams och hans planer på att dränka sig i en iskall flod.
Oh!
Apropå Billie Holiday, ungerska självmordslåtar och Judas Priest.
Jag har kommit fram till vem som har världens bästa backhandattack på uppstuds. När backhandattacken kommer på tal brukar folk börja tala om Kreanga.
- A jo, okej, men visst... fast den här killen hinner dra tio stenhårda backhandattacker på samma tid som Kreanga hinner veva in en av sina vildsinta attacker.
Det är bara så olidligt synd att Oh Sang Eun, som jag förstått det, drog på sig den där axelskadan och tvingades till operation. Han kom aldrig riktigt tillbaka och det känns som vi aldrig fick se det bästa av honom, hela kapaciteten utnyttjades aldrig. Han var som vassast kring 2005. Då var han också i semi i VM, men där mötte han en overklig Wang Liqin. Mötet resulterade i världens bästa boll. Där får vi se tre prov på den där backhandattacken. Det är bara det att, ja, Wang Liqin var övermänsklig i Shanghai 2005. Utomjordisk.
Året efter mötte Oh Sang Eun kinesen som skulle toppa världsrankingen de kommande åren, Wang Hao. Där fick vi se hela sydkoreanens kapacitet utnyttjas. Han förnedrar Wang Hao. Backhandattackerna är som piskslag med en kraftledning. Wang Hao är en åskådare. En skolpojke. En bortsprungen hundvalp.
Oh är Tor med sin hammare.
Jag har kommit fram till vem som har världens bästa backhandattack på uppstuds. När backhandattacken kommer på tal brukar folk börja tala om Kreanga.
- A jo, okej, men visst... fast den här killen hinner dra tio stenhårda backhandattacker på samma tid som Kreanga hinner veva in en av sina vildsinta attacker.
Det är bara så olidligt synd att Oh Sang Eun, som jag förstått det, drog på sig den där axelskadan och tvingades till operation. Han kom aldrig riktigt tillbaka och det känns som vi aldrig fick se det bästa av honom, hela kapaciteten utnyttjades aldrig. Han var som vassast kring 2005. Då var han också i semi i VM, men där mötte han en overklig Wang Liqin. Mötet resulterade i världens bästa boll. Där får vi se tre prov på den där backhandattacken. Det är bara det att, ja, Wang Liqin var övermänsklig i Shanghai 2005. Utomjordisk.
Året efter mötte Oh Sang Eun kinesen som skulle toppa världsrankingen de kommande åren, Wang Hao. Där fick vi se hela sydkoreanens kapacitet utnyttjas. Han förnedrar Wang Hao. Backhandattackerna är som piskslag med en kraftledning. Wang Hao är en åskådare. En skolpojke. En bortsprungen hundvalp.
Oh är Tor med sin hammare.
fredag 3 december 2010
"Gloomy Sunday"
Apropå Judas Priest som anklagades bära ansvaret för ett självmord.
På spellistan kan man också höra Billie Holliday sjunga Gloomy Sunday. Det är från början en ungersk komposition som blev känd som "den ungerska självmordslåten". Det sägs t.o.m. att den blev förbjuden eftersom folk som hörde den hade en tendens att hoppa ut genom närmsta fönster i jakt på efterlivets eventuella välsignelse.
Den skrevs av Rezsoe Seress som (jag vet att det är ironiskt, men ni får lova att inte skratta) ändade sitt jordeliv 1968 då han hoppade ut ur fönstret på en alldeles för hög byggnad. Kort sagt skulle man kunna säga att låten är en motsats till Monty Pythons Funniest Joke in the World som handlade om ett skämt som var så roligt att det dödade.
Den engelska översättningen sägs vara betydligt mindre deprimerande än den ungerska varianten. Jag tycker den är rätt så förbaskat svartsynt ändå, men mina begränsningar i den ungerska språkkonsten hindrar mig från en jämförelse.
På spellistan kan man också höra Billie Holliday sjunga Gloomy Sunday. Det är från början en ungersk komposition som blev känd som "den ungerska självmordslåten". Det sägs t.o.m. att den blev förbjuden eftersom folk som hörde den hade en tendens att hoppa ut genom närmsta fönster i jakt på efterlivets eventuella välsignelse.
Den skrevs av Rezsoe Seress som (jag vet att det är ironiskt, men ni får lova att inte skratta) ändade sitt jordeliv 1968 då han hoppade ut ur fönstret på en alldeles för hög byggnad. Kort sagt skulle man kunna säga att låten är en motsats till Monty Pythons Funniest Joke in the World som handlade om ett skämt som var så roligt att det dödade.
Den engelska översättningen sägs vara betydligt mindre deprimerande än den ungerska varianten. Jag tycker den är rätt så förbaskat svartsynt ändå, men mina begränsningar i den ungerska språkkonsten hindrar mig från en jämförelse.
torsdag 2 december 2010
"The shivers on the spine could be what we had in mind"
Jag skulle vilja publicera en spellista jag har på spotify. Den har liksom sakta tagit form, gradvis ändrat gestalt, kanske är den fortfarande under förändring. Jag tror den befinner sig i vad Dylan skulle kalla "constant state of becoming".
Oavsett tycker jag det är en lista värdig att avsluta året. Eller åtminstone en lista värdig att avsluta början på slutet, som Winston Churchill skulle sagt.
Här finns gamla bluesklassiker som Elmore James fantastiska It Hurts me Too och ett liveframträdande där Stones spelar sin cover på Robert Johnsons Love in Vain. Och Gun Club är med två gånger och är bara så förbannat bra.
Här finns dagsfärska inspelningar och uråldriga låtar som Blind Willie McTells Statesboro Blues, Louis Armstrong gör en långsam version av sin hit från 1928, St James Infirmary som Dylan senare använde då han skrev sin hyllningslåt till Blind Willie McTell och Dolly Parton sjunger Merle Travis Dark as a Dungeon om det hårda livet i kolgruvan.
Vi får höra en legendarisk röst från graven i beatnikpoeten Jack Kerouacs egenkomponerade On the Road följd av Tom Waits enastående cover, kallad Home I'll Never Be, som skulle få Kerouac att gråta av lycka i graven ifall han hört den.
Det är överhuvudtaget mycket coverinspelningar. Sisters of Mercy med sin överraskande cover på Hot Chocolates Emma, Caitlin Rose sjunger Rolling Stones, Nick Cave gör en makalös version av The Singer, Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan framför sin svenska version av Falling Down som sedan följs av originalet och Pete Seeger sjunger Woody Guthries underbara Deportees (Plane Wreck at Los Gatos). Woody dyker förresten upp i egen hög person med sin 1913 Massacre.
Det finns dessutom mycket, mycket mer och så avslutas det hela med de tre bästa jullåtar jag vet. Allt på bara ett klicks avstånd till höger.
Oavsett tycker jag det är en lista värdig att avsluta året. Eller åtminstone en lista värdig att avsluta början på slutet, som Winston Churchill skulle sagt.
Här finns gamla bluesklassiker som Elmore James fantastiska It Hurts me Too och ett liveframträdande där Stones spelar sin cover på Robert Johnsons Love in Vain. Och Gun Club är med två gånger och är bara så förbannat bra.
Här finns dagsfärska inspelningar och uråldriga låtar som Blind Willie McTells Statesboro Blues, Louis Armstrong gör en långsam version av sin hit från 1928, St James Infirmary som Dylan senare använde då han skrev sin hyllningslåt till Blind Willie McTell och Dolly Parton sjunger Merle Travis Dark as a Dungeon om det hårda livet i kolgruvan.
Vi får höra en legendarisk röst från graven i beatnikpoeten Jack Kerouacs egenkomponerade On the Road följd av Tom Waits enastående cover, kallad Home I'll Never Be, som skulle få Kerouac att gråta av lycka i graven ifall han hört den.
Det är överhuvudtaget mycket coverinspelningar. Sisters of Mercy med sin överraskande cover på Hot Chocolates Emma, Caitlin Rose sjunger Rolling Stones, Nick Cave gör en makalös version av The Singer, Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan framför sin svenska version av Falling Down som sedan följs av originalet och Pete Seeger sjunger Woody Guthries underbara Deportees (Plane Wreck at Los Gatos). Woody dyker förresten upp i egen hög person med sin 1913 Massacre.
Det finns dessutom mycket, mycket mer och så avslutas det hela med de tre bästa jullåtar jag vet. Allt på bara ett klicks avstånd till höger.
onsdag 1 december 2010
Efterlyst men trygg
Jag har aldrig fattat vad Twitter är. Jag tycker smått intensivt illa om folk som säger att de "kollar twitterflöden".
- Jo, men... det är som små korta meddelanden, säger alltid någon modern fåne som vill förklara.
Jaha? Ok, korta meddelanden, något slags sms-bloggande? Vad är grejen med det? Var finns dom nånstans, twitter-meddelandena? Och framförallt, vem läser?
Bry er inte om att svara, jag bryr mig inte. Jag vill inte veta. Det tycker jag är det ultimata sättet att hantera dåliga idéer. Det är som han som härmar kungen från den där humorgruppen på TV4. Han är en jävligt dålig idé. Han och hans kollegor är det sämsta jag sett, därför är jag inte ens nära att veta vad han heter. Det skulle vara att skända min hjärna. Nu blev jag förbannad bara av att tänka på honom.
Skulle alla ni som uppskattar honom kunna lämna min blogg nu genast och aldrig mer komma tillbaka? Tack.
Hur som helst. Vad jag egentligen skulle säga, innan sidospåren förvillade mig, var att jag läste ett roligt twittermeddelande idag. Inte på twitter, men det var tydligen ursprungligen från twitter. Var nu än twitter finns:
"Sarah Palin says Julian Assange should be hunted down like Osama bin Laden. So he should be safe for at least a decade."
Det tyckte jag var roligt. Jätteroligt. Människan som skrev det borde göra något vettigare än att twittra.
- Jo, men... det är som små korta meddelanden, säger alltid någon modern fåne som vill förklara.
Jaha? Ok, korta meddelanden, något slags sms-bloggande? Vad är grejen med det? Var finns dom nånstans, twitter-meddelandena? Och framförallt, vem läser?
Bry er inte om att svara, jag bryr mig inte. Jag vill inte veta. Det tycker jag är det ultimata sättet att hantera dåliga idéer. Det är som han som härmar kungen från den där humorgruppen på TV4. Han är en jävligt dålig idé. Han och hans kollegor är det sämsta jag sett, därför är jag inte ens nära att veta vad han heter. Det skulle vara att skända min hjärna. Nu blev jag förbannad bara av att tänka på honom.
Skulle alla ni som uppskattar honom kunna lämna min blogg nu genast och aldrig mer komma tillbaka? Tack.
Hur som helst. Vad jag egentligen skulle säga, innan sidospåren förvillade mig, var att jag läste ett roligt twittermeddelande idag. Inte på twitter, men det var tydligen ursprungligen från twitter. Var nu än twitter finns:
"Sarah Palin says Julian Assange should be hunted down like Osama bin Laden. So he should be safe for at least a decade."
Det tyckte jag var roligt. Jätteroligt. Människan som skrev det borde göra något vettigare än att twittra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)