Snabb lägesuppdatering: Jag har för tillfället en kraftig förälskelse i just den versen i Märk hur vår Skugga som Thåström hoppar över i sin odödliga version av den gamla Bellmanklassikern. Särskilt raden "lyckan eljest ut i flykten så vig" får mig att fullkomligt tappa fattningen.
Sånt skrivs inte längre.
Jag hör den gärna med Cornelis Vreeswijk - eller Fred Åkerström såklart - men hade tokigt gärna hört den med Joakim.
Och så missbrukar jag Skriets självbetitlade album likt Bert Karlsson missbrukar folk med dålig musiksmak. Särskilt Ben & Hjärtan. Den beskriver faktiskt sig själv, tur det för jag hade inte kunnat göra det.
"En rå känsla
som förvandlar skelettet till glas
En viss sorts kärlek
Som gör en så jävla svag
Kvar är bara hjärtat och skelettet"
Enkel, ärlig och avskalad musik, sjukt avskalad, kvar är typ bara hjärtat och skelettet.
onsdag 30 december 2009
söndag 27 december 2009
Högaktuell stofil
Nu när ett år, ett årtionde till och med, tar slut så kryllar det av listor och sammanställningar som sammanfattar det gångna året och decenniet. Lite extra intressant är som vanligt det strålande musikmagasinet Rolling Stone och dess omfattande listor. Med en jury bestående av folk som The Hives, Metallica, Coldplay, Jarvis Cocker, Lenny Kravitz, Missy Elliot, Jim James, Yoko Ono, Rick Rubin, Mary J Blige, mängder med meriterade musikjournalister och många fler därtill har årtiondets hundra bästa album utsetts.
Med denna saliga blandning av beslutsfattare seglar Dylan in på en åttonde plats med Modern Times (2006) och en elfte plats med Love & Theft (2001). Den gamle tillbakadragne 68-åringen som de flesta fortfarande ser som en protestsångare med akustisk gitarr i famnen och som idag hämtar sin inspiration från musik med 60-90 år på nacken slår sig alltså in bland Eminem, The Strokes, Jay-Z, U2, Coldplay och Radiohead. Ingen annan har med två album så högt upp.
Det visar hur aktuell den gamle är än idag, att han är lika bra som någonsin och det visar vilket otroligt inflytande han har i musikerkretsar även om det inte speglar sig hos folk i allmänhet. Men vi har ju redan konstaterat att folk i allmänhet är dumma i huvudet.
Här finns listan i sin helhet.
Med denna saliga blandning av beslutsfattare seglar Dylan in på en åttonde plats med Modern Times (2006) och en elfte plats med Love & Theft (2001). Den gamle tillbakadragne 68-åringen som de flesta fortfarande ser som en protestsångare med akustisk gitarr i famnen och som idag hämtar sin inspiration från musik med 60-90 år på nacken slår sig alltså in bland Eminem, The Strokes, Jay-Z, U2, Coldplay och Radiohead. Ingen annan har med två album så högt upp.
Det visar hur aktuell den gamle är än idag, att han är lika bra som någonsin och det visar vilket otroligt inflytande han har i musikerkretsar även om det inte speglar sig hos folk i allmänhet. Men vi har ju redan konstaterat att folk i allmänhet är dumma i huvudet.
Här finns listan i sin helhet.
onsdag 23 december 2009
"The Red Dragon"
En ny film signerad Idiotvind Productions är ute på Youtube. Den har växt fram under nästan ett års tid, förändrats och utvecklats i perioder och det var med en hel del vånda och separationsångest som jag tillslut tvingades erkänna för mig själv att den var klar. Det är en riktig mastodontproduktion med extra allt, likt en överproducerad Hollywoodfilm med astronomisk budget, ni vet de som alltid floppar.
Det rör sig om en hyllning till den enastående Wang Liqin som operar i pingishagen med en graciös brutalitet, en svårslagen kombination som jag inte vet om någon, någonsin, någonstans lyckats så väl med förut.
Det är dock filmens musik som väckt starkast reaktioner under klippets första timmar ute i det offentliga rummet. Negativa reaktioner då, så klart. Självklart är det inte alla som uppskattar Entombed men det handlar ju om att hitta musik som passar till vad ögat ser. Kraften, energin och brutaliteten kombinerat med den tekniska briljansen i Wang Liqins spel är inget vars like det kryllar av i musikbranchen.
Det rör sig om en hyllning till den enastående Wang Liqin som operar i pingishagen med en graciös brutalitet, en svårslagen kombination som jag inte vet om någon, någonsin, någonstans lyckats så väl med förut.
Det är dock filmens musik som väckt starkast reaktioner under klippets första timmar ute i det offentliga rummet. Negativa reaktioner då, så klart. Självklart är det inte alla som uppskattar Entombed men det handlar ju om att hitta musik som passar till vad ögat ser. Kraften, energin och brutaliteten kombinerat med den tekniska briljansen i Wang Liqins spel är inget vars like det kryllar av i musikbranchen.
Personligen är jag mycket nöjd med mina val av musik till min hyllningsfilm, att de väcker förfasade reaktioner bland youtubepubliken ser jag, lite rebelliskt, som något positivt med tanke på all sörja som annars brukar ackompanjera pingisfilmerna. Det är många timmar som ägnas åt att hitta musik som fungerar som pingissoundtrack och det hade vart väldigt intressant att höra förslag på pingisdoftande musik...
tisdag 22 december 2009
God Jul
Virtanen har ju haft nästan oförskämt mycket att säga till om här i bloggen så nu får han tycka till om julmusiken också.
"JULSÅNGER. Ja okej, visst, självklart, ”Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl är förstås, som alltid, nummer ett. Och Bob Dylans julskiva är urtrevlig den också."
Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv. Men i rättvisans namn får jag erkänna att Håkan och Pluras version av Fairytale of New York också förtjänas att spelas om och om igen. Och under inga omständigheter får vi glömma Thåströms Vit Jul och Ebba Gröns Nu Släckas Tusen Mänskoliv.
Men min julhäslning till alla bloggläsare blir en annan. Kanske är det ingen renodlad jullåt i den bemärkelsen att det sjungs om snö, tomtar och jesus - men det är ändå en klockren jullåt i sitt medmänskliga ställningstagande för de ensamma utanförstående. Likt en musikens Karl Bertil Jonsson sitter Tom Waits hos Letterman dagarna före jul 1983 och framför sin On the Nickel dedikerad till "all the little boys who've run a way from home" medan de allra vackraste, juldoftande toner klingar fram under hans fingrar.
De inledande ackorden och orden har redan påverkat mig ungefär som värme påverkar stearin så när den första strofen ramlar ut bland tonerna; "sticks and stones will break my bones", ja, den tar andan ur en helt enkelt.
"JULSÅNGER. Ja okej, visst, självklart, ”Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl är förstås, som alltid, nummer ett. Och Bob Dylans julskiva är urtrevlig den också."
Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv. Men i rättvisans namn får jag erkänna att Håkan och Pluras version av Fairytale of New York också förtjänas att spelas om och om igen. Och under inga omständigheter får vi glömma Thåströms Vit Jul och Ebba Gröns Nu Släckas Tusen Mänskoliv.
Men min julhäslning till alla bloggläsare blir en annan. Kanske är det ingen renodlad jullåt i den bemärkelsen att det sjungs om snö, tomtar och jesus - men det är ändå en klockren jullåt i sitt medmänskliga ställningstagande för de ensamma utanförstående. Likt en musikens Karl Bertil Jonsson sitter Tom Waits hos Letterman dagarna före jul 1983 och framför sin On the Nickel dedikerad till "all the little boys who've run a way from home" medan de allra vackraste, juldoftande toner klingar fram under hans fingrar.
De inledande ackorden och orden har redan påverkat mig ungefär som värme påverkar stearin så när den första strofen ramlar ut bland tonerna; "sticks and stones will break my bones", ja, den tar andan ur en helt enkelt.
fredag 18 december 2009
Bloggbubblan
På sistone har bloggen blivit en allt mer nutidsorienterad och aktuell blogg. Det gillar jag inte. Det är inte meningen att jag ska sitta här och kommentera samtiden. Nej, det här ska vara en efterbliven blogg som förmedlar läsaren en känsla av att befinna sig i en igensvetsad container på en lastpråm med brutet roder som driver vind för våg mitt ute i Stilla Havet.
Om så Nordkorea attackerar Europa med kärnvapenmissiler samtidigt som den svenske kungen gör en statskupp och tar makten tillsammans med påven och de allierar sig med Nordkorea, skänker Skåne till Polen och förbjuder mjölk så ska man kunna gå in här och läsa om Wang Liqins forehand och Dylans backhand.
En blogg ska vara som en egen liten värld. En värld där jag har privilegiet att helt unisont bestämma vad som är intressant, väsentligt och värt att uppmärksamma. Just nu kanske det viktigaste i världen anses vara vad som händer i den där jättesandlådan i Köpenhamn, men just här är också den ofta förbisedda Restless Farewell otroligt viktig.
Om så Nordkorea attackerar Europa med kärnvapenmissiler samtidigt som den svenske kungen gör en statskupp och tar makten tillsammans med påven och de allierar sig med Nordkorea, skänker Skåne till Polen och förbjuder mjölk så ska man kunna gå in här och läsa om Wang Liqins forehand och Dylans backhand.
En blogg ska vara som en egen liten värld. En värld där jag har privilegiet att helt unisont bestämma vad som är intressant, väsentligt och värt att uppmärksamma. Just nu kanske det viktigaste i världen anses vara vad som händer i den där jättesandlådan i Köpenhamn, men just här är också den ofta förbisedda Restless Farewell otroligt viktig.
onsdag 16 december 2009
"Det måste vara radion"
Under delar av eftermiddagen och kvällen har jag alltså tagit del av sändningarna från Musikhjälpen där det bara spelas önskelåtar, ett urval av vad som hörts:
Bruce Springsteen - Thunder Road
Frank Zappa - Joe's Garage
Black Sabbath - War Pigs
Led Zeppelin - Stairway to Heaven
Eric Clapton - Layla (unplugged)
Thåström - Fanfanfan
Manic Street Preachers - Motorcycle Emptiness
Sisters of Mercy - Lucretia (My Reflection)
Beatles - Let it Be
Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg (såklart)
Alltså, om folk vill höra denna typ av musik (läs riktig musik), varför spelas den då aldrig på radion i vanliga fall? Varför hör man bara skivbolagens marionetter som typ Idol-Ola? Är radiobranchen så genomkorrumperad att vad lyssnaren vill höra är helt oväsentligt? Köper de stora offensiva skivbolagen upp all radiotid?
De gånger jag lyssnar på radio begränsar sig till de fall då jag tvingas åka bil med obehagligt folk som inte vill lyssna på min musik. Men hade det spelats sådant här i vanliga fall hade jag varit en flitig radiolyssnare. Till och med en låt som Erasures Always är ju en trevlig nostalgisk upplevelse som jag aldrig skulle lyssnat på annars. Nu ska jag försöka få in en Dylan i Musikhjälpen, Mississippi... har jag bestämt mig för tror jag.
Bruce Springsteen - Thunder Road
Frank Zappa - Joe's Garage
Black Sabbath - War Pigs
Led Zeppelin - Stairway to Heaven
Eric Clapton - Layla (unplugged)
Thåström - Fanfanfan
Manic Street Preachers - Motorcycle Emptiness
Sisters of Mercy - Lucretia (My Reflection)
Beatles - Let it Be
Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg (såklart)
Alltså, om folk vill höra denna typ av musik (läs riktig musik), varför spelas den då aldrig på radion i vanliga fall? Varför hör man bara skivbolagens marionetter som typ Idol-Ola? Är radiobranchen så genomkorrumperad att vad lyssnaren vill höra är helt oväsentligt? Köper de stora offensiva skivbolagen upp all radiotid?
De gånger jag lyssnar på radio begränsar sig till de fall då jag tvingas åka bil med obehagligt folk som inte vill lyssna på min musik. Men hade det spelats sådant här i vanliga fall hade jag varit en flitig radiolyssnare. Till och med en låt som Erasures Always är ju en trevlig nostalgisk upplevelse som jag aldrig skulle lyssnat på annars. Nu ska jag försöka få in en Dylan i Musikhjälpen, Mississippi... har jag bestämt mig för tror jag.
tisdag 15 december 2009
Woodyglimt i glasbur
Först vill jag bara slå ett slag för den trevliga radio som sänds från en glassbur utanför Storan i Göteborg. Ett välgörenhetsprojekt som samlar in pengar för att bekämpa malaria. Tre programledare med den genomtrevlige Timbuktu i spetsen sänder dynget runt hela veckan och SVT2 sänder direkt 17-18 timmar om dygnet.
Hur som helst, den också så genomtrevlige Håkan Hellström har donerat en signerad gitarr som auktioneras ut till högst bjudande. Den visades nyligen upp i studion och där kunde alla vi tittare konstatera att Håkan inte bara signerat gitarren utan också skrivit "This guitar kills boredom" på den kurviga träkroppen.
Det är ju sånt som bara måste tas upp här i bloggen då ett av bloggens uppdrag är att ständigt leta efter de spår av influenser och inpirationskällor som ligger dolda i artisternas och konstnärernas skapelser.
Nu vet vi att Håkan har någon slags koppling till den gamle amerikanske rättskämpen och folksångaren Woddy Guthrie. Mannen som mer eller mindre på egen hand var anledningen till att Dylan plockade upp en akustisk gitarr och inledde sin . Utan Woody hade vi inte haft någon Blowin' in the Wind, A Hard Rain's A-Gonna Fall, The Times They Are A-Changin' osv.
Budskapet Woody bar på sin gitarr var dock lite mer skarpladdat än Håkans, men det var andra tider.
Hur som helst, den också så genomtrevlige Håkan Hellström har donerat en signerad gitarr som auktioneras ut till högst bjudande. Den visades nyligen upp i studion och där kunde alla vi tittare konstatera att Håkan inte bara signerat gitarren utan också skrivit "This guitar kills boredom" på den kurviga träkroppen.
Det är ju sånt som bara måste tas upp här i bloggen då ett av bloggens uppdrag är att ständigt leta efter de spår av influenser och inpirationskällor som ligger dolda i artisternas och konstnärernas skapelser.
Nu vet vi att Håkan har någon slags koppling till den gamle amerikanske rättskämpen och folksångaren Woddy Guthrie. Mannen som mer eller mindre på egen hand var anledningen till att Dylan plockade upp en akustisk gitarr och inledde sin . Utan Woody hade vi inte haft någon Blowin' in the Wind, A Hard Rain's A-Gonna Fall, The Times They Are A-Changin' osv.
Budskapet Woody bar på sin gitarr var dock lite mer skarpladdat än Håkans, men det var andra tider.
JVM uppdatering
Lagtävlingen slutade ju lite beiget med en svensk 3-0 förlust mot ett starkt Tyskland i kvarten. Men singelturneringen har börjat betydligt roligare. I gruppspelet slog Översjö den unge vasse fransmannen Gauzy och Hampus slog den tyske lagsilvermedaljören Floritz med 3-0. Alla fyra svenskar vidare. På tjejsidan vann Malin sin grupp medan Michelle var tämligen chanslös.
Lite oflyt för Hampus att åka på Omas Assar direkt i slutspelet, ännu tyngre blev det ju när han tappade en 3-1 ledning till en 9-11 förlust i skilje. Trots allt en strålande turnering av Hampus som har tre år kvar i klassen.
Översjö inledde med seger över britten Pitchford innan han åkte på förra årets segrare, Taiwanesen Chen-Chien An, svår match och sorti för boråsaren.
Mattias Karlsson gled igenom gruppspelet, stod över första slutspelsomgången och ställdes sedan mot en Ricardo Walther, en av de silverbelönade tyskarna. Man skulle kunna säga att Karlsson krossade tysken med 4-0, fast det är inte helt sant då setsiffrorna var 11-7, 18-16, 13-11, 14-12. Underbara siffror och Karlsson visar orubblig styrka.
Kristian Karlsson började slutspelet med att lätt vinna över japanen Kaito Fujimoto. Därefter tog han en stark 4-2 seger över polacken Chodorski.
Malin Pettersson stod över första slutspelsomgången men åkte sedan i skilje mot tyskan Sabine Winter.
Två svenskar kvar inför kvällens 1/8-delsfinaler. Lite oflyt att de båda Karlsson möter varsin finalseedad asiat. Mattias ställs mot den kinesiska drakynglingen Yan An och Kristian går mot den hyllade sydkoreanen Kim Min Seok. Enormt svåra uppgifter, men helt omöjligt är det inte.
Lite oflyt för Hampus att åka på Omas Assar direkt i slutspelet, ännu tyngre blev det ju när han tappade en 3-1 ledning till en 9-11 förlust i skilje. Trots allt en strålande turnering av Hampus som har tre år kvar i klassen.
Översjö inledde med seger över britten Pitchford innan han åkte på förra årets segrare, Taiwanesen Chen-Chien An, svår match och sorti för boråsaren.
Mattias Karlsson gled igenom gruppspelet, stod över första slutspelsomgången och ställdes sedan mot en Ricardo Walther, en av de silverbelönade tyskarna. Man skulle kunna säga att Karlsson krossade tysken med 4-0, fast det är inte helt sant då setsiffrorna var 11-7, 18-16, 13-11, 14-12. Underbara siffror och Karlsson visar orubblig styrka.
Kristian Karlsson började slutspelet med att lätt vinna över japanen Kaito Fujimoto. Därefter tog han en stark 4-2 seger över polacken Chodorski.
Malin Pettersson stod över första slutspelsomgången men åkte sedan i skilje mot tyskan Sabine Winter.
Två svenskar kvar inför kvällens 1/8-delsfinaler. Lite oflyt att de båda Karlsson möter varsin finalseedad asiat. Mattias ställs mot den kinesiska drakynglingen Yan An och Kristian går mot den hyllade sydkoreanen Kim Min Seok. Enormt svåra uppgifter, men helt omöjligt är det inte.
Kristian jublar, tror jag, i en bild hämtad från ITTF:s fina bildarkiv från JVM.
måndag 14 december 2009
Samvetskval
Som en sten i skon har det dåliga samvetet legat och skavt under dagen. Den där käftsmällen är ju ett hot mot demokratin. "Jaha", svarar min ungdomliga sida, "Berlusconi är ju ett hot mot demokratin". Så har det hållt på. Men jag vill understryka att jag egentlingen inte är någon förespråkare av våldsutövningar. Jag tror mer på hån, förlöjligande och till viss del motargument. Men hur argumenterar man med en idiot?
Jag kan också stilla mitt konfliktdrabbade samvete med att påminna mig om att de finns de som är betydligt värre. Idioter på riktigt. Så här skrev den moderata politikern Marie Lennerljung för drygt två år sedan:
”Palmes död är en obetydlig parantes i världshistorien, och i Sverige är det väl bara sossar som sörjer den inbilske typen. Jag själv rökte cigarr i glädjeyra 1/3 -86 för att fira att Sverige befriats från sin kommunistdiktator.”
Återigen blossar ungdomligheten upp inom mig. Det känns lite för milt att bara håna och förlöjliga en sådan äcklig sörja till människa, samtidigt har jag lärt mig att man inte får slå gamla tanter, hur vidriga de än är. Vapenvilan kollapsar och konflikten i mitt inre blossar upp igen.
Men nu skiter vi i äckliga tanter och demokratimanipulerande miljardärer, nu börjar slutspelet i JVM!
Jag kan också stilla mitt konfliktdrabbade samvete med att påminna mig om att de finns de som är betydligt värre. Idioter på riktigt. Så här skrev den moderata politikern Marie Lennerljung för drygt två år sedan:
”Palmes död är en obetydlig parantes i världshistorien, och i Sverige är det väl bara sossar som sörjer den inbilske typen. Jag själv rökte cigarr i glädjeyra 1/3 -86 för att fira att Sverige befriats från sin kommunistdiktator.”
Återigen blossar ungdomligheten upp inom mig. Det känns lite för milt att bara håna och förlöjliga en sådan äcklig sörja till människa, samtidigt har jag lärt mig att man inte får slå gamla tanter, hur vidriga de än är. Vapenvilan kollapsar och konflikten i mitt inre blossar upp igen.
Men nu skiter vi i äckliga tanter och demokratimanipulerande miljardärer, nu börjar slutspelet i JVM!
söndag 13 december 2009
Fasaden rämnar
Vi lär oss redan som små att våld aldrig är lösningen, det kanske är dagisfröknarnas främsta uppgift. Vi lär oss att acceptera och förlåta, att se allt från flera perspektiv. Och trots att medvetenheten ökar med åren och alla typer av missförhållanden och orättvisor blir uppenbara förväntas vi uppföra oss som lugna, civiliserade individer och alltid ha i åtanke att världen är en enda stor gråskala. Att se världen i svart och vitt anses mycket barnsligt och småsint.
Jag skulle inte kalla mig barnslig, jag föredrar "ungdomlig", det har en kolossalt mycket bättre klang.
Men trots allt så kan jag inte låta bli att önska att praktsvin som Silvio Berlusconi fick en riktig jävla käftsmäll. Därför är det ju underbart att det nu har hänt. Så får man ju egentligen inte säga. Man ska helst säga; "jag håller inte med om alla hans politiska beslut och jag tror att vi är ganska olika som personer, men våld löser inga problem", typ.
Men jag släpper vuxenfasaden nu och jag vet att jag gör mina dagisfröknar besvikna när jag säger att hans existens är en enorm käftsmäll mot hela mänskligheten, i vår svartvita värld är han en sotsvart fläck i ett snövitt landskap. Därför gläds nu mitt ungdomliga, småsinta hjärta åt den mikroskopiska men ack så tillfredsställande vedergällningen han råkat ut för.
Jag skulle inte kalla mig barnslig, jag föredrar "ungdomlig", det har en kolossalt mycket bättre klang.
Men trots allt så kan jag inte låta bli att önska att praktsvin som Silvio Berlusconi fick en riktig jävla käftsmäll. Därför är det ju underbart att det nu har hänt. Så får man ju egentligen inte säga. Man ska helst säga; "jag håller inte med om alla hans politiska beslut och jag tror att vi är ganska olika som personer, men våld löser inga problem", typ.
Men jag släpper vuxenfasaden nu och jag vet att jag gör mina dagisfröknar besvikna när jag säger att hans existens är en enorm käftsmäll mot hela mänskligheten, i vår svartvita värld är han en sotsvart fläck i ett snövitt landskap. Därför gläds nu mitt ungdomliga, småsinta hjärta åt den mikroskopiska men ack så tillfredsställande vedergällningen han råkat ut för.
fredag 11 december 2009
Integritet
Sveriges poeter har i dagarna visat sin starka integritet. Ingen pajas kan få med dem på något jippotrams. Nu var det en pajas som kom på idén att 30 svenska poeter skulle skriva kärleksdikter till kronprinsessan Victoria och Daniel Westling lagom till deras bröllop. Några av de svar som de tillfrågade poeterna gav värmer mig som en sprakande brasa en mörk vinterkväll:
Jacques Werup:
– Nej nej nej, egentligen kan du glömma att du fått tag på mig. Det här är ingenting för mig, det är helt enkelt för dumt, ett sorgligt tecken. Nu vill jag inte säga mer om det här.
Tomas Tidholm:
– Nej, den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord. Jag är absolut emot monarki, avskyr hela det spektaklet. Det är inte värdigt en demokrati.
Göran Greider
"Min fru är medlem i republikanska föreningen och skiljer sig om jag deltar i denna poesihyllning".
Så underbara de är, alla på sitt eget sätt.
Integriteten kännetecknar alla riktiga konstnärer. Den är ett måste, konsten är något skört och flyktigt som måste värnas. De som tramsar omkring och springer in och ut i det ena offentliga rummet efter det andra utnyttjar bara konsten för att tillfredsställa sina egna egoistiska behov. Tyvärr är dessa vanligast inom musiken, de finns överallt, de är mycket vanligare än de konstnärliga musikerna. Kanske för att musiken är mer lättillgänglig.
Det är svårare att skaffa sig lättköpt uppmärksamhet som poet. Där finns det inte så många pajasar i behov av uppmärksamhet. Poeternas sällskap är därför en mer sluten krets av individer med stark integritet.
Fråga Måns Zelmerlöv, Carola, Darin och alla andra fjantar, dom tackar ja med en gång.
Jacques Werup:
– Nej nej nej, egentligen kan du glömma att du fått tag på mig. Det här är ingenting för mig, det är helt enkelt för dumt, ett sorgligt tecken. Nu vill jag inte säga mer om det här.
Tomas Tidholm:
– Nej, den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord. Jag är absolut emot monarki, avskyr hela det spektaklet. Det är inte värdigt en demokrati.
Göran Greider
"Min fru är medlem i republikanska föreningen och skiljer sig om jag deltar i denna poesihyllning".
Så underbara de är, alla på sitt eget sätt.
Integriteten kännetecknar alla riktiga konstnärer. Den är ett måste, konsten är något skört och flyktigt som måste värnas. De som tramsar omkring och springer in och ut i det ena offentliga rummet efter det andra utnyttjar bara konsten för att tillfredsställa sina egna egoistiska behov. Tyvärr är dessa vanligast inom musiken, de finns överallt, de är mycket vanligare än de konstnärliga musikerna. Kanske för att musiken är mer lättillgänglig.
Det är svårare att skaffa sig lättköpt uppmärksamhet som poet. Där finns det inte så många pajasar i behov av uppmärksamhet. Poeternas sällskap är därför en mer sluten krets av individer med stark integritet.
Fråga Måns Zelmerlöv, Carola, Darin och alla andra fjantar, dom tackar ja med en gång.
torsdag 10 december 2009
En glimt av civilisation
Trots Hampus Söderlunds mycket imponerande seger över Koki Niwa blev det förlust mot japanerna. Mattias Karlsson föll i den sista matchen i skilje mot samme Niwa och hade tidigare förlorat mot Jin Ueda 1-3. Översjö som har öppnat svagt och åkte på en förlust i mötet mot Chile förlorade i tre raka mot Kaito Fujimoto.
Nu blir svenskarna tvåa och förmodligen blir det Kina eller Sydkorea direkt i kvarten. Med lite tur lottas vi mot tyskarna som tagit över Taiwans seedning efter en 3-0 vinst lagen emellan, men sån tur lär vi inte ha.
Kvar att möta i gruppen är Brasilien. Ett land som för övrigt imponerat genom att döma en 22-årig svensk knarksmugglerska till tre års samhällstjänst där hon ska hjälpa till på ett behandlingshem för narkomaner. Dessutom ska hon infinna sig på biblioteket varje dag mellan 14-17 för att studera Harry Martinssons Aniara och Selma Lagerlöfs Troll och Människor, en studie som ska resultera i ett arbete och redovisas för domstolens domare.
Medan amerikanarna experimenterar med nya sätt att avrätta sina fångar och svenskarna allt mer fördömer allt osvenskt experimenterar brasilianarna med konstruktiva straffmetoder och imponerar dessutom med sin litterära bevandring och respekt för avlägsna kulturer. Det är väldigt glädjande att få se civilisationen glimta till som en ljusreflexion i en vågkrusning i barbariets djupa svarta vatten.
Nu blir svenskarna tvåa och förmodligen blir det Kina eller Sydkorea direkt i kvarten. Med lite tur lottas vi mot tyskarna som tagit över Taiwans seedning efter en 3-0 vinst lagen emellan, men sån tur lär vi inte ha.
Kvar att möta i gruppen är Brasilien. Ett land som för övrigt imponerat genom att döma en 22-årig svensk knarksmugglerska till tre års samhällstjänst där hon ska hjälpa till på ett behandlingshem för narkomaner. Dessutom ska hon infinna sig på biblioteket varje dag mellan 14-17 för att studera Harry Martinssons Aniara och Selma Lagerlöfs Troll och Människor, en studie som ska resultera i ett arbete och redovisas för domstolens domare.
Medan amerikanarna experimenterar med nya sätt att avrätta sina fångar och svenskarna allt mer fördömer allt osvenskt experimenterar brasilianarna med konstruktiva straffmetoder och imponerar dessutom med sin litterära bevandring och respekt för avlägsna kulturer. Det är väldigt glädjande att få se civilisationen glimta till som en ljusreflexion i en vågkrusning i barbariets djupa svarta vatten.
onsdag 9 december 2009
Nere i förehandhörnet
Sverige lottades med Japan, Brasilien och Chile. Det blir en intressant match mot Japan och sen ska det bara vara två klara segrar mot de sydamerikanska bidragen.
Eftersom det efterfrågats hivar jag nu upp mitt provisoriska klipp med fyra kineser som byggt bepansrade befästningsverk ute i forehandhörnet. Till skillnad från spelet är det bara en enkel liten sammanställning som t.o.m. saknar filmmusik. För de som vill komplettera klippet med några toner kanske Fogertys Down on the Corner funkar, om man då tänker sig att det är forehandhörnet som besjungs.
Eftersom det efterfrågats hivar jag nu upp mitt provisoriska klipp med fyra kineser som byggt bepansrade befästningsverk ute i forehandhörnet. Till skillnad från spelet är det bara en enkel liten sammanställning som t.o.m. saknar filmmusik. För de som vill komplettera klippet med några toner kanske Fogertys Down on the Corner funkar, om man då tänker sig att det är forehandhörnet som besjungs.
tisdag 8 december 2009
Livelottning
Ronnie O'Sullivan uppträdde med skäggstubb idag. Löjligt stiligt. Lika stiligt var hans spel mot Ebdon. Skönt att han ställer skåpet där det ska stå mot den marige fakiren Ebdon, jag minns fortfarande med vånda Ronnies skallgång mot densamme i en VM semifinal för några år sedan då allt föll ihop som ett korthus efter en solid ledning.
Ronnie har tydligen sagt att han inte tänker raka sig förrän han vinner dubbeln - UK Championship och VM. Så vi kanske får chans att vänja oss vid en skäggig bollkonstnär.
Angående Junior VM ska jag inte glömma Malin Pettersson, det ska bli intressant att se hur hon står sig i konkurrensen.
Om en dryg halvtimme lottas lagtävlingen som kan följas via liverapportering, det får man ju inte missa.
Ronnie har tydligen sagt att han inte tänker raka sig förrän han vinner dubbeln - UK Championship och VM. Så vi kanske får chans att vänja oss vid en skäggig bollkonstnär.
Angående Junior VM ska jag inte glömma Malin Pettersson, det ska bli intressant att se hur hon står sig i konkurrensen.
Om en dryg halvtimme lottas lagtävlingen som kan följas via liverapportering, det får man ju inte missa.
Junior VM börjar
Nu börjar Junior VM. Det är en rasande intressant turnering. Den är inte utan svenskintressen, tvärtom. Flera svenska namn är med som det ska bli tokspännande att följa. Men samtidigt handlar det om så mycket mer. JVM är som en liten spåkula där vi får se morgondagens mästare redan idag.
För sex år sedan skickade Kina ett par taniga 15-åringar som hette Zhang Jike och Ma Long till JVM. Idag är de två fullvuxna pingisdemoner, övermänskliga i all sin fulkomlighet vid bordet. I år skickar Kina 17-åringen Fang Bo, 16-åringarna Yan An och Song Hongyuan och så Lin Gaoyuan, född den 19:e mars 1995. Det ska bli otroligt intressant att se vad en en kinesisk 14-åring kan ställa till med bland världens bästa 18-åringar.
Men de fängslande frågorna är så många fler...
...hur ska det gå för Japans mastodonttalang Koki Niwa?
...kan Indiens hopp och bloggbekantingen Sathiyan Gananasekaran sätta maktbalansen i gungning?
...Sydkoreanerna brukar vara heta, kan de utmana kineserna i lagtävlingen?
...kan europeiska hopp som Le Breton, Lauric, Kosiba, Franziska, Översjö och Karlsson stå upp mot asiaterna?
...har den gode Hampus något att hämta?
Tyvärr, tyvärr, tyvärr saknas en del stora namn. Ingen Seo Hyun Deok och famförallt ingen Kenta Matsudaira, det gör att det blir betydligt svårare för Sydkorea och Japan att ge sig in i guldstriden. Men å andra sidan lämnar också Kina några av de stora namnen hemma.
Och å den tredje sidan ger jag blanka fan i vilket land talangerna kommer från, jag vill bara se morgondagens stjärnor så att jag kan sitta där om några år när de dominerar världspingisen och minnas tiden då de inte var mer än små pingisdemonvalpar.
För sex år sedan skickade Kina ett par taniga 15-åringar som hette Zhang Jike och Ma Long till JVM. Idag är de två fullvuxna pingisdemoner, övermänskliga i all sin fulkomlighet vid bordet. I år skickar Kina 17-åringen Fang Bo, 16-åringarna Yan An och Song Hongyuan och så Lin Gaoyuan, född den 19:e mars 1995. Det ska bli otroligt intressant att se vad en en kinesisk 14-åring kan ställa till med bland världens bästa 18-åringar.
Men de fängslande frågorna är så många fler...
...hur ska det gå för Japans mastodonttalang Koki Niwa?
...kan Indiens hopp och bloggbekantingen Sathiyan Gananasekaran sätta maktbalansen i gungning?
...Sydkoreanerna brukar vara heta, kan de utmana kineserna i lagtävlingen?
...kan europeiska hopp som Le Breton, Lauric, Kosiba, Franziska, Översjö och Karlsson stå upp mot asiaterna?
...har den gode Hampus något att hämta?
Tyvärr, tyvärr, tyvärr saknas en del stora namn. Ingen Seo Hyun Deok och famförallt ingen Kenta Matsudaira, det gör att det blir betydligt svårare för Sydkorea och Japan att ge sig in i guldstriden. Men å andra sidan lämnar också Kina några av de stora namnen hemma.
Och å den tredje sidan ger jag blanka fan i vilket land talangerna kommer från, jag vill bara se morgondagens stjärnor så att jag kan sitta där om några år när de dominerar världspingisen och minnas tiden då de inte var mer än små pingisdemonvalpar.
söndag 6 december 2009
Inget inlägg... och inget filmklipp heller
Ikväll borde jag haft tid för ett inlägg men det blev inte av. Jag hade kunnat skriva något tänkvärt om Dylan, det var längesen, eller om att Selby vände 4-8 till 9-8 mot Jamie Cope i första omgången av UK Championships. Det hade kunnat bli riktigt bra ifall jag lyckats fånga och klä mina konfliktfyllda känslor i ord. Hur jag gläds med "The Jester from Leicester" men lider med "The Shotgun", det är hemskt när två av de personliga favoriterna får mötas direkt.
Jag hade kunnat skriva något om det stundande världsmästerskapet för juniorer i Colombia.
Men istället har jag ägnat söndagkvällen åt att sätta ihop en instruktionsvideo om hur man täcker upp sitt forehandhörn. Jag lät mina nya idoler Xu Xin och Zhang Jike demonstrera hur det går till tillsammans med Wang Liqin och Ma Long. Fyra spelande instruktionsböcker. Med en aggressivitet som antyder en lätt släng av rabies är dom långt därute i det avlägsna forehandhörnet och väser tillbaka bolluslingen på uppstuds.
Den ska adepterna få se så att dom vet vad det är som gäller. Kanske lägger jag upp den här någon gång när inte sömnbehovet är lika starkt som nu.
Jag hade kunnat skriva något om det stundande världsmästerskapet för juniorer i Colombia.
Men istället har jag ägnat söndagkvällen åt att sätta ihop en instruktionsvideo om hur man täcker upp sitt forehandhörn. Jag lät mina nya idoler Xu Xin och Zhang Jike demonstrera hur det går till tillsammans med Wang Liqin och Ma Long. Fyra spelande instruktionsböcker. Med en aggressivitet som antyder en lätt släng av rabies är dom långt därute i det avlägsna forehandhörnet och väser tillbaka bolluslingen på uppstuds.
Den ska adepterna få se så att dom vet vad det är som gäller. Kanske lägger jag upp den här någon gång när inte sömnbehovet är lika starkt som nu.
fredag 4 december 2009
"Han rökte röda Commerce utan"
Jag har tänkt mycket på Främling Överallt på sistone. Lyssnat på den mycket också. Thåström har berättat att den "var otroligt svår". Att den berörde ett ämne som man inte kunnat tala om i hans familj och att den "legat jättelänge och bara väntat på att komma ut."
Så ringde han sin bror och sa; "Nu har jag skrivit en låt om farsan".
På sätt och vis är det synd att Thåström bara bjuder på en intervju vart tionde år ungefär. För när han bjuder på sådan information ges det nya perspektiv. Helt plötsligt framstår det banbrytande långa, kvalfyllda introt till Främling Överallt vara en slags symbol för den vånda som föregick låtens födelse. Och det är först när våndan, när de hamrande trummorna och tangentera och de mullrande och kvidande strängarna lagt sig, det är först då orden kommer fram.
Och när orden väl kommer är det med en briljans som tar Thåström till en nivå som han sällan vistats på tidigare. Redan i första raden svingar han trollspöet då han med bara några få, vaga ord kastar oss rakt in i sina barndomsminnen:
"Han rökte röda Commerce utan"
Ett egentligen simpelt personligt minne av vad fadern rökte och så det där "utan". Utan filter förmodar jag i all min cigarettokunskap men förkortningen blir som en tagen formulering, det låter inte som berättarens egna ord. Det låter snarare som något ett barn fått memorerat efter att gång efter annan fått springa ett ärende till tobaksaffären på hörnet och på tå tittat över kassan och sagt "röda Commerce utan" för det var vad pappa sa. Direkt är vi där, i Thåströms barndom, det är nästan som ett trolleritrick. Fast mycket bättre.
Det är en av Thåströms favoritlåtar som han alltid spelar live. Det är en av mina absoluta Thåströmfavoriter. Och har någon mer än jag tänkt på förekomsten av begreppet "långtbort" såväl här som i en senare låt och dess eventuella innebörd?
Så ringde han sin bror och sa; "Nu har jag skrivit en låt om farsan".
På sätt och vis är det synd att Thåström bara bjuder på en intervju vart tionde år ungefär. För när han bjuder på sådan information ges det nya perspektiv. Helt plötsligt framstår det banbrytande långa, kvalfyllda introt till Främling Överallt vara en slags symbol för den vånda som föregick låtens födelse. Och det är först när våndan, när de hamrande trummorna och tangentera och de mullrande och kvidande strängarna lagt sig, det är först då orden kommer fram.
Och när orden väl kommer är det med en briljans som tar Thåström till en nivå som han sällan vistats på tidigare. Redan i första raden svingar han trollspöet då han med bara några få, vaga ord kastar oss rakt in i sina barndomsminnen:
"Han rökte röda Commerce utan"
Ett egentligen simpelt personligt minne av vad fadern rökte och så det där "utan". Utan filter förmodar jag i all min cigarettokunskap men förkortningen blir som en tagen formulering, det låter inte som berättarens egna ord. Det låter snarare som något ett barn fått memorerat efter att gång efter annan fått springa ett ärende till tobaksaffären på hörnet och på tå tittat över kassan och sagt "röda Commerce utan" för det var vad pappa sa. Direkt är vi där, i Thåströms barndom, det är nästan som ett trolleritrick. Fast mycket bättre.
Det är en av Thåströms favoritlåtar som han alltid spelar live. Det är en av mina absoluta Thåströmfavoriter. Och har någon mer än jag tänkt på förekomsten av begreppet "långtbort" såväl här som i en senare låt och dess eventuella innebörd?
torsdag 3 december 2009
Decembers möjligheter
Det är många dörrar som öppnas då decembermånaden faller in, dörrar som är ordenligt låsta under alla de andra månaderna. Men nu är det tillåtet att dricka julmust, lyssna på julmusik och dessutom vara lite latare än vad som annars är tillåtet. Jag gillar julen.
Trots att det är tidigt i december har jag redan unnat mig en lyssning på Fairytale of New York, både med Håkan och med The Pogues. Rysningsparad. Och så sjunger Tom Waits sin On the Nickel och rysningarna bestämmer sig, eftersom det trots allt bara är jul en gång om året, att ta ännu ett par varv kring ryggraden och beordrar underarmsbehåringen att ställa sig i givakt.
Dylans julalbum har ännu inte kommenterats här på bloggen, eftersom det inte varit december. Man kan väl säga som så att det är ett alldeles utmärkt julalbum, jag gillar det. Är det ett utmärkt Dylanalbum? Nej. Det går ju liksom inte att ställa bredvid Blonde on Blonde, Time out of Mind eller The Freewheelin' Bob Dylan. Som vanligt när det gäller Dylan får man ta det för vad det är. Det här är givetvis ingen ny Blood on the Tracks, det är ett julalbum, ett välgörenhetsalbum och med tanke på att det bara får spelas under december månad är det ju faktiskt tur att det inte är Highway 61 Revisited- eller Love & Theft-klass, då hade de övriga elva månaderna förvandlats till våldsamt plågsamma abstinensmånader.
Trots att det är tidigt i december har jag redan unnat mig en lyssning på Fairytale of New York, både med Håkan och med The Pogues. Rysningsparad. Och så sjunger Tom Waits sin On the Nickel och rysningarna bestämmer sig, eftersom det trots allt bara är jul en gång om året, att ta ännu ett par varv kring ryggraden och beordrar underarmsbehåringen att ställa sig i givakt.
Dylans julalbum har ännu inte kommenterats här på bloggen, eftersom det inte varit december. Man kan väl säga som så att det är ett alldeles utmärkt julalbum, jag gillar det. Är det ett utmärkt Dylanalbum? Nej. Det går ju liksom inte att ställa bredvid Blonde on Blonde, Time out of Mind eller The Freewheelin' Bob Dylan. Som vanligt när det gäller Dylan får man ta det för vad det är. Det här är givetvis ingen ny Blood on the Tracks, det är ett julalbum, ett välgörenhetsalbum och med tanke på att det bara får spelas under december månad är det ju faktiskt tur att det inte är Highway 61 Revisited- eller Love & Theft-klass, då hade de övriga elva månaderna förvandlats till våldsamt plågsamma abstinensmånader.
onsdag 2 december 2009
Lång väntan
Jag har känt mig lite otålig på sistone. Det är så sjukt långt kvar till individuella VM i pingis. Därför la jag till en nedräknare allra, allra längst ner på bloggen. På så sätt slipper man bli påmind varje dag hur långt det är kvar men den som vill kan ändå ta sig ner och få reda på hur långt det är kvar. Jag finner en viss tillfredsställelse i att betrakta den och se att mästerskapet, trots allt, hela tiden närmar sig.
Som tur är finns ett lag VM i vår att se fram emot som en liten oas i den långa, långa ökenvandringen till nästa VM.
Som tur är finns ett lag VM i vår att se fram emot som en liten oas i den långa, långa ökenvandringen till nästa VM.
tisdag 1 december 2009
"Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam..."
Det är något visst med de gamla svenska poeterna.
"Den här är ju så fullständigt välskriven. Det är få texter som går att ställa mot den, tycker jag. Man bara häpnar. Den tar andan ur en."
Så säger Thåström om En Spelmans Jordafärd och tar liksom orden ur munnen på mig. För Dan Anderssons tonsatta dikt om Olle spelmans kistas färd är verkligen något som inte kan jämföras med så mycket annat. Thåström tycks bara kunna jämföra den med Bellmans Märk Hur Vår Skugga, Taubes Briggen Blue Bird av Hull, Nick Caves A Box for Black Paul och så några Dan Andersson till. Han menar att det finns en svärta i dem som tilltalar honom och att de är så geniala att han inte kan låta bli att sjunga dem. Så kanske får vi också höra honom sjunga sin favorit med Cave en dag.
Men det är verkligen något visst med den gamla svenska poesin.
"Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år.
-Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!"
Det ligger hela tiden något som inte riktigt går att ta på bakom de fantastiskt konstnärligt lagda orden. Ord som samtidigt trillar fram i en sådan obruten rytmisk ström. Och medan jag skriver inser jag att jag aldrig trivs bättre än just nu när jag får name droppa lite låtar och artister och kasta ur mig lite citat. Att få klä sin blogg med Dan Anderssoncitat är väl ungefär som att få spela med Wang Liqins rack.
"Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben."
Att Thåström nu sjungit in verket inför allas lyssnan är som en cirkel som slutits. Två Dan Andersson tolkningar har det nu blivit, för mig får det gärna bli en hel skiva. Låten har sjungits in flera gånger tidigare. En gång av Thorsten Flinck som låter så här och en gång av Thorstein Bergman då det lät så här. Sen kom Thåström och fick det att låta så här.
Det är något väldigt visst med Thåström också.
"Den här är ju så fullständigt välskriven. Det är få texter som går att ställa mot den, tycker jag. Man bara häpnar. Den tar andan ur en."
Så säger Thåström om En Spelmans Jordafärd och tar liksom orden ur munnen på mig. För Dan Anderssons tonsatta dikt om Olle spelmans kistas färd är verkligen något som inte kan jämföras med så mycket annat. Thåström tycks bara kunna jämföra den med Bellmans Märk Hur Vår Skugga, Taubes Briggen Blue Bird av Hull, Nick Caves A Box for Black Paul och så några Dan Andersson till. Han menar att det finns en svärta i dem som tilltalar honom och att de är så geniala att han inte kan låta bli att sjunga dem. Så kanske får vi också höra honom sjunga sin favorit med Cave en dag.
Men det är verkligen något visst med den gamla svenska poesin.
"Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år.
-Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!"
Det ligger hela tiden något som inte riktigt går att ta på bakom de fantastiskt konstnärligt lagda orden. Ord som samtidigt trillar fram i en sådan obruten rytmisk ström. Och medan jag skriver inser jag att jag aldrig trivs bättre än just nu när jag får name droppa lite låtar och artister och kasta ur mig lite citat. Att få klä sin blogg med Dan Anderssoncitat är väl ungefär som att få spela med Wang Liqins rack.
"Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben."
Att Thåström nu sjungit in verket inför allas lyssnan är som en cirkel som slutits. Två Dan Andersson tolkningar har det nu blivit, för mig får det gärna bli en hel skiva. Låten har sjungits in flera gånger tidigare. En gång av Thorsten Flinck som låter så här och en gång av Thorstein Bergman då det lät så här. Sen kom Thåström och fick det att låta så här.
Det är något väldigt visst med Thåström också.
fredag 27 november 2009
"Funderingar i mörker"
En fråga har fördunklat hela dagen, den ligger som ett massivt lågtryck och har nu sänkt sig som en tät dimma över fredagkvällen.
Vilken låt kommer Thåström spela hos Skavlan ikväll? Kan det bli En Spelmans Jordafärd?
Vilken låt kommer Thåström spela hos Skavlan ikväll? Kan det bli En Spelmans Jordafärd?
Utslagen
Jag hade tänkt skriva något om det flitiga pingisspelandet som pågår i Polen i dagarna och kanske vad jag inte tänker ha på mig i helgen. Men jag tror gårdagens Osslerspelning slagit ut all elektricitet i min hjärna likt en sån där elektromagnetisk tryckvåg.
Särskilt när han började Hela Mitt Liv stilla och avskalat till skillnad från albumversionens briserande start och sedan lät den växa till ett crescendo, precis som Thåström brukar göra med ...Ingen Neråtsång. Jag kunde nästan höra nervsynapserna brinna inne i hjärngångarna. Så idag känns hjärnan som en av de där stugorna i gammal Mobergiansk utvandraranda där de inneboende sitter tysta och förtärda i dunklet och sakta tuggar på något torrt barkbröd medan allting utstrålar total livlöshet och hopplöshet.
Inte blev det bättre av att jag slukat Thåströmboxen hela dagen. Den visade sig vara en hejdlöst positiv överraskning. Hela andra skivan är nyinspelningar av gamla låtar, på flera av dem assisteras han av Nimmersjö, Ivarsson och Ossler, samma tonrebeller som jag fick se uppträda igår. Keops Pyramid har fått ett mörkt och ödsligt ljudlandskap bakom sig, ...Som Eld har en hel orkester vackert oljud bakom sig. Jag är en Idiot har klätts av in på bara en akustisk gitarr och en orgel, Honungsgatan klarar sig med några pianotoner och ett dragspel och hos Ingen Sjunger Blues som Jeffrey Lee Pierce finns bara Thåström på tramporgel och Hellberg på klockspel.
Och så finns det ju några nya låtar. Thåströms svenska version av Indian Summer är fullkomligt magisk. Den är som att bita i en kraftledning, Ossler och Conny bygger en barrikad av mullrande, pulserande väsen och lindar in allt i gnisslande taggtråd. Thåströms röst sprakar.
Sen var det ju då Dan Andersson tolkningen. Jag får ta den en annan gång, jag har slut på superlativ och ett mentalt strömavbrott.
Särskilt när han började Hela Mitt Liv stilla och avskalat till skillnad från albumversionens briserande start och sedan lät den växa till ett crescendo, precis som Thåström brukar göra med ...Ingen Neråtsång. Jag kunde nästan höra nervsynapserna brinna inne i hjärngångarna. Så idag känns hjärnan som en av de där stugorna i gammal Mobergiansk utvandraranda där de inneboende sitter tysta och förtärda i dunklet och sakta tuggar på något torrt barkbröd medan allting utstrålar total livlöshet och hopplöshet.
Inte blev det bättre av att jag slukat Thåströmboxen hela dagen. Den visade sig vara en hejdlöst positiv överraskning. Hela andra skivan är nyinspelningar av gamla låtar, på flera av dem assisteras han av Nimmersjö, Ivarsson och Ossler, samma tonrebeller som jag fick se uppträda igår. Keops Pyramid har fått ett mörkt och ödsligt ljudlandskap bakom sig, ...Som Eld har en hel orkester vackert oljud bakom sig. Jag är en Idiot har klätts av in på bara en akustisk gitarr och en orgel, Honungsgatan klarar sig med några pianotoner och ett dragspel och hos Ingen Sjunger Blues som Jeffrey Lee Pierce finns bara Thåström på tramporgel och Hellberg på klockspel.
Och så finns det ju några nya låtar. Thåströms svenska version av Indian Summer är fullkomligt magisk. Den är som att bita i en kraftledning, Ossler och Conny bygger en barrikad av mullrande, pulserande väsen och lindar in allt i gnisslande taggtråd. Thåströms röst sprakar.
Sen var det ju då Dan Andersson tolkningen. Jag får ta den en annan gång, jag har slut på superlativ och ett mentalt strömavbrott.
onsdag 25 november 2009
Nationalskalder och nationalsångaren
Jag råkade av en ren slump höra Alla Visa Män igår. Det påminde mig om två viktiga saker. För det första att Ebba Grön trots allt fortfarande är Sveriges bästa band. För det andra att man aldrig får glömma det.
Sen hörde jag Tyna Bort och Cheisse och konstaterade att de var världens bästa band.
Hur som helst, idag släpps Thåströmboxen. Det är ju egentligen inte så jättespännande med en samlingsskiva från hans år som soloartist när allt är lika välkänt och bekant som kökstapeterna. Men vad som gör det hela desto mer spännande är en medföljande DVD inspelad under en spelning från den smått magiska turnén 2006.
Vad som höjer pulsen ytterligare är den andra skivan som följer med, "Kompost". Den innehåller dels outgivna versioner av låtar som Aldrig Nånsin Komma Ner, Keops Pyramid, Honungsgatan och Som Eld. Den innehåller också några helt nya låtar.
Mest intressant känns definitivt hans andra Dan Andersson-tolkning, En Spelmans Jordafärd. Jag har ju redan argumenterat för att Thåström borde erbjudas en statlig anställning med uppgift att sjunga in gamla svenska visor och dikter skrivna av våra nationalskalder. Nu har åtminstone ytterligare en dikt förärats hans röst.
Nu ska jag på Ossler.
Sen hörde jag Tyna Bort och Cheisse och konstaterade att de var världens bästa band.
Hur som helst, idag släpps Thåströmboxen. Det är ju egentligen inte så jättespännande med en samlingsskiva från hans år som soloartist när allt är lika välkänt och bekant som kökstapeterna. Men vad som gör det hela desto mer spännande är en medföljande DVD inspelad under en spelning från den smått magiska turnén 2006.
Vad som höjer pulsen ytterligare är den andra skivan som följer med, "Kompost". Den innehåller dels outgivna versioner av låtar som Aldrig Nånsin Komma Ner, Keops Pyramid, Honungsgatan och Som Eld. Den innehåller också några helt nya låtar.
Mest intressant känns definitivt hans andra Dan Andersson-tolkning, En Spelmans Jordafärd. Jag har ju redan argumenterat för att Thåström borde erbjudas en statlig anställning med uppgift att sjunga in gamla svenska visor och dikter skrivna av våra nationalskalder. Nu har åtminstone ytterligare en dikt förärats hans röst.
Nu ska jag på Ossler.
tisdag 24 november 2009
Propaganda
Möten två kineser emellan brukar ofta bli tillknäppta tillställningar där spelarna utnyttjar varandras svagheter, ofta blir det inte så mycket mer än serve, retur och första attack. Kanske gällde det mer förr i tiden då spelare som Ma Lin dominerade, kraftigt specialiserade inom vissa områden, kraftigt handikappade på några andra områden.
Men det var länge sen nu, säkert minst ett år sedan den eran gick i graven. Dagens kineser är så fabulöst kompletta. Finalen i Asiatiska Mästerskapen mellan Ma Long och Zhang Jike är sådan sagolik pingispropaganda, båda utstrålar total överlägsenhet, de är som två superlativ som kämpar av vem som är mest superlativigast. Tempot i matchen, deras helt overkliga förflyttningar, de vildsinta attackerna från såväl forehand som backhand, den enorma säkerheten. Ren propaganda.
Må den som gnäller över att två kineser möts i final slås ner av blixten.
Semifinalen mellan Zhang Jike och Wang Liqin är nästan lika bra. Trots att Wang Liqin härstammar från en tidigare epok. Men han har alltid stått med ena benet i framtiden och det andra i det överjordiska. Ma Lins dagar på toppen däremot, de är över, han är sjätte eller sjunde bästa kines nu, utvecklingen har sprungit ifrån honom och hans spel.
Men det var länge sen nu, säkert minst ett år sedan den eran gick i graven. Dagens kineser är så fabulöst kompletta. Finalen i Asiatiska Mästerskapen mellan Ma Long och Zhang Jike är sådan sagolik pingispropaganda, båda utstrålar total överlägsenhet, de är som två superlativ som kämpar av vem som är mest superlativigast. Tempot i matchen, deras helt overkliga förflyttningar, de vildsinta attackerna från såväl forehand som backhand, den enorma säkerheten. Ren propaganda.
Må den som gnäller över att två kineser möts i final slås ner av blixten.
Semifinalen mellan Zhang Jike och Wang Liqin är nästan lika bra. Trots att Wang Liqin härstammar från en tidigare epok. Men han har alltid stått med ena benet i framtiden och det andra i det överjordiska. Ma Lins dagar på toppen däremot, de är över, han är sjätte eller sjunde bästa kines nu, utvecklingen har sprungit ifrån honom och hans spel.
söndag 22 november 2009
Flumlistan
Medan jag går hemma med en självgod min och försöker dunka mig själv i ryggen för att tippat helt rätt i semi- och finalspelet i Asiatiska Mästerskapen har jag också kommit fram till att något nytt behövs här i bloggen.
Därför har jag, inspirerad av Thåströms hemsida, lagt till en liten lista. Jag tänkte att den kunde uppdateras lite då och då utan att behöva bestämma att det måste vara exakt en gång i veckan eller exakt varje fullmåne eller så. Jag tänkte även att det kunde vara lite olika hur många punkter listan innehåller från gång till gång, det måste inte vara exakt fem gånger eller så. Jag tänkte dessutom att det kunde vara väldigt odefinierat vad som kan ingå i listan. Och att den också skulle vara onumrerad.
Kort sagt en otroligt flummig lista.
Spontant tycker jag att den ser mycket snygg ut där den prålar sig i sin högerspalt.
Därför har jag, inspirerad av Thåströms hemsida, lagt till en liten lista. Jag tänkte att den kunde uppdateras lite då och då utan att behöva bestämma att det måste vara exakt en gång i veckan eller exakt varje fullmåne eller så. Jag tänkte även att det kunde vara lite olika hur många punkter listan innehåller från gång till gång, det måste inte vara exakt fem gånger eller så. Jag tänkte dessutom att det kunde vara väldigt odefinierat vad som kan ingå i listan. Och att den också skulle vara onumrerad.
Kort sagt en otroligt flummig lista.
Spontant tycker jag att den ser mycket snygg ut där den prålar sig i sin högerspalt.
Sega rapporter från Indien
Resultatrapporteringen från Asiatiska Mästerskapen är värdelös Vad vi vet är att fyra kineser är i semifinal i herrsingel. Allt är som det ska. Ma Long möter Xu Xin och Wang Liqin går mot Zhang Jike.
Anmärkningsvärt är att den nordkoreanske deffen Jang Song Man var i kvartsfinalen. I tredje omgången pulveriserade han Seiya Kishikawa som imponerat så stort på sistone med segrar över Chen Qi, Timo Boll och nu senast Ma Long. Det tog dock tvärstopp mot konungen Wang Liqin i kvartsfinalen. Defensivspelarna har ju en speciell plats här på bloggen och framgångarna för en nordkoreansk deff väcker ju självklart varma minnen från tiden då Li Gun Sang härjade. En av de allra största barndomsidolerna, nu ska jag genast springa ner i källarförrådet och leta fram videobandet från VM -93.
Både Mizutani och Matsudaira tog sig till kvartsfinal. Efter det blixtrande mötet mellan Xu Xin och Mizutani i lagfinalen blev kvartsfinalen dem emellan en helt annan match där kineserna tycktes ha funnit en taktik mot japanen, mycket, mycket överskruv mot backhand, som ledde till en klar seger.
Matsudaira blev, tyvärr, totalt krossad av Ma Long. Den kinesiske demonen är onekligen några nummer för stor men förhoppningsvis kan Matsudaira växa till samma övermänskliga nivå. Grabben är ju trots allt bara 18, Ma Long är ju en rutinerad fullvuxen 21-åring.
Nu tippar jag Ma Long mot Zhang Jike i final och där seger för Ma Long.
Anmärkningsvärt är att den nordkoreanske deffen Jang Song Man var i kvartsfinalen. I tredje omgången pulveriserade han Seiya Kishikawa som imponerat så stort på sistone med segrar över Chen Qi, Timo Boll och nu senast Ma Long. Det tog dock tvärstopp mot konungen Wang Liqin i kvartsfinalen. Defensivspelarna har ju en speciell plats här på bloggen och framgångarna för en nordkoreansk deff väcker ju självklart varma minnen från tiden då Li Gun Sang härjade. En av de allra största barndomsidolerna, nu ska jag genast springa ner i källarförrådet och leta fram videobandet från VM -93.
Både Mizutani och Matsudaira tog sig till kvartsfinal. Efter det blixtrande mötet mellan Xu Xin och Mizutani i lagfinalen blev kvartsfinalen dem emellan en helt annan match där kineserna tycktes ha funnit en taktik mot japanen, mycket, mycket överskruv mot backhand, som ledde till en klar seger.
Matsudaira blev, tyvärr, totalt krossad av Ma Long. Den kinesiske demonen är onekligen några nummer för stor men förhoppningsvis kan Matsudaira växa till samma övermänskliga nivå. Grabben är ju trots allt bara 18, Ma Long är ju en rutinerad fullvuxen 21-åring.
Nu tippar jag Ma Long mot Zhang Jike i final och där seger för Ma Long.
Bloggmaktlöshet
På onsdag kommer Ossler och hälsar på i stan. Han tänker spela lite låtar för oss. Samma dag släpps Thåströmboxen. Så nu går jag bara och väntar på att den här fördömda helgen, som aldrig tycks ta slut, ska ta just slut.
Tidigare har jag här på bloggen försökt starta en Osslerkampanj för att ge mannen den uppmärksamhet och bekräftelse som han förtjänar. Jag tycker inte att kampanjen uppnått sitt mål, problemet kan vara att min blogg helt enkelt inte når ut till tillräckligt många människor. Enligt mina beräkningar måste ytterligare ca 2,3 miljoner människor få höra Ossler innan han kan utropas till den nationalskald han är. Kanske skulle jag försöka ta hjälp av mina mer populära bloggkonkurrenterskor.
Men det är inte hela problemet. Jag har tidigare i ett mycket starkt och gripande inlägg skrivit om Osslers "lantbrukspoesi". I sin symbios med våndan, rastlösheten och vemodet är den ett utmärkt exempel på Osslers unika ställning i musiksverige. Men det är bara små fragment av hans skapelser som går att beskriva i en blogg, som det går att sätta ord på. Hur beskriver man rader som:
"En trött metall, en sömnig molekyl..."
eller:
"Svartvattenfeber och varmkalla bad,
jag ser spöken på dan och har slut på svar"
Eller hon som står i funderingar och blickar ut över en stad:
"...tanken på hur tungt det måste va
armering och sten och betong och cement och så jag
tyngden ner mot jorden är monumental"
Och hur mycket man än pratar om hans texter kommer man ju alltid missa den alltid så gripande musiken, inte minst i de instrumentala monumenten som håller fast lyssnaren som i ett skruvstäd. Sådant ligger bortom bloggens horisont.
Tidigare har jag här på bloggen försökt starta en Osslerkampanj för att ge mannen den uppmärksamhet och bekräftelse som han förtjänar. Jag tycker inte att kampanjen uppnått sitt mål, problemet kan vara att min blogg helt enkelt inte når ut till tillräckligt många människor. Enligt mina beräkningar måste ytterligare ca 2,3 miljoner människor få höra Ossler innan han kan utropas till den nationalskald han är. Kanske skulle jag försöka ta hjälp av mina mer populära bloggkonkurrenterskor.
Men det är inte hela problemet. Jag har tidigare i ett mycket starkt och gripande inlägg skrivit om Osslers "lantbrukspoesi". I sin symbios med våndan, rastlösheten och vemodet är den ett utmärkt exempel på Osslers unika ställning i musiksverige. Men det är bara små fragment av hans skapelser som går att beskriva i en blogg, som det går att sätta ord på. Hur beskriver man rader som:
"En trött metall, en sömnig molekyl..."
eller:
"Svartvattenfeber och varmkalla bad,
jag ser spöken på dan och har slut på svar"
Eller hon som står i funderingar och blickar ut över en stad:
"...tanken på hur tungt det måste va
armering och sten och betong och cement och så jag
tyngden ner mot jorden är monumental"
Och hur mycket man än pratar om hans texter kommer man ju alltid missa den alltid så gripande musiken, inte minst i de instrumentala monumenten som håller fast lyssnaren som i ett skruvstäd. Sådant ligger bortom bloggens horisont.
lördag 21 november 2009
...nu är den här.
Det blev en lång tidsfråga men nu har äntligen matchen dykt upp. Den är väl värd väntan även för er som suttit och hållt andan och maniskt uppdaterat bloggen sedan förra inlägget.
Tyvärr är kameravinkeln inte den bästa och det är massa grafikkladd i vägen. Men vilken dramatisk och välspelad match. Bordtennis är roligt.
Tyvärr är kameravinkeln inte den bästa och det är massa grafikkladd i vägen. Men vilken dramatisk och välspelad match. Bordtennis är roligt.
fredag 20 november 2009
Bara en tidsfråga...
Matcher från semifinalerna finns där, nyss dök en av finalmatcherna upp, Mizutani mot Zhang Jike. Snart lär den redan beryktade matchen mellan Mizutani och Xu Xin också dyka upp på Youtube. Jag hoppas givetvis också få se bilder från Matsudairas seger över Xu Xin.
Det ser ju inte direkt ut att ha varit någon gnetpingis mellan Jike och Mizutani...
Det ser ju inte direkt ut att ha varit någon gnetpingis mellan Jike och Mizutani...
Framtiden lockar
Japan hade fyra matchbollar till guldet i lagturneringen i asiatiska mästerskapen. Japan ledde 2-1 och Mizutani hade 10-7 i skilje på Xu Xin och sedan 11-10 innan Xu vände och vann med 15-13 i en match som beskrivs bestå av så långa blixtrande slagdueller att det nästan var risk för slagräkning. Vi väntar met mycket litet tålamod på att den ska dyka upp på Youtube...
Innan dess hade Kenta Matsudaira besegrat Xu Xin, han verkar vara toksvår för de pennfattade kineserna, och Kishikawa krossat Ma Long i tre raka set! (Jag är skeptisk till utropstecken men där var minsann berättigat.)
I den femte avgörande matchen blev det en klar seger för Zhang Jike mot Matsudaira. Kina spelade alltså Ma Long som trea, och ställde över Wang Liqin samtidigt som Wang Hao och Ma Lin satt hemma i soffan. De vinner ändå, det illustrerar dess överlägsenhet.
Men ändå. Japan hade fyra matchbollar när de ställer över Kaii Yoshida och Kan Yo syns inte heller till. De spelar med tre ungdomar, fler ungdomar, inte minst Koki Niwa, kommer stormande i bakgrunden. Kan det vara så att vi kommer kunna se fram emot blixtrande lagfinaler mellan Japan och Kina inom en snar framtid?
Tänk om dessutom Yuto Muramatsu, den lille japanske deffen är med och spikar igen mot kinesiska forehandsläggor...
Innan dess hade Kenta Matsudaira besegrat Xu Xin, han verkar vara toksvår för de pennfattade kineserna, och Kishikawa krossat Ma Long i tre raka set! (Jag är skeptisk till utropstecken men där var minsann berättigat.)
I den femte avgörande matchen blev det en klar seger för Zhang Jike mot Matsudaira. Kina spelade alltså Ma Long som trea, och ställde över Wang Liqin samtidigt som Wang Hao och Ma Lin satt hemma i soffan. De vinner ändå, det illustrerar dess överlägsenhet.
Men ändå. Japan hade fyra matchbollar när de ställer över Kaii Yoshida och Kan Yo syns inte heller till. De spelar med tre ungdomar, fler ungdomar, inte minst Koki Niwa, kommer stormande i bakgrunden. Kan det vara så att vi kommer kunna se fram emot blixtrande lagfinaler mellan Japan och Kina inom en snar framtid?
Tänk om dessutom Yuto Muramatsu, den lille japanske deffen är med och spikar igen mot kinesiska forehandsläggor...
torsdag 19 november 2009
Konstapel Bekele
Lite handlingsförlamad av någon slags bakterie har jag spenderat ett par förmiddagar framför TV-apparaten medan jag lojalt hejat på de vita blodkropparna mot vad det än är de slåss mot. Jag har konstaterat att SVT:s nyhetsmorgon är proffsigt, seriöst, lugnt, trevligt och ständigt kunskapsutvecklande med sympatiska, orubbliga och värdiga programledare medan TV4:s nyhetsmorgon är en kacklande hönsgård med veliga programledare som babblar i ett, avbryter varandra och bara ägnar sig åt pyssel, inredning, matlagning, bjuder in "trendexperter" och har "kärlekstema" där de gör långa reportage om par som satt ett hänglås på en bro.
Men jag har också kommit på en genial idé som slog mig då jag tittade på en brittisk version av Cops på TV4 "Sport". Det är pinsamt att se poliserna ta upp jakten på brottslingarna till fots. Får de aldrig lära sig springa i polisskolan? Alla har plågsamt tunga steg, många är åldersstigna och lite bekvämt korpulenta, andra är alldeles för muskulösa och bastanta och alla är fullastade med vapen, batonger, radioappareter och allt vad det är.
Odågorna är ofta unga och pigga. En grabb hoppade i farten ur bilen han körde, ramlade, blev påkörd av den jagande polisbilen så att hans skor flög av och slungades ett tiotal meter (!) och ändå lyckades han kuta ifrån polisfarbrorn som moloket fick stappla tillbaka till sin bil flåsandes och frustandes som ett sjölejon.
Då slog mig snilleblixten att polisen borde ha en löpkår. Löpspecialiserade poliser, en i varje patrullbil, som sitter där uppvärmda i löparskor med en energidryck och bara väntar på att få hoppa ut och få sig lite motion. Spänstiga, uthålliga atleter som kan hoppa över staket och som tröttnar långt efter den där nerknarkade biltjuven de jagar. Det är ju liksom inga elitidrottsmän det handlar om att jaga ifatt.
Det är nästan otäckt vilken kapacitet min hjärna måste besitta då den kan knäcka såna idéer samtidigt som den angrips av fientliga virus.
Men jag har också kommit på en genial idé som slog mig då jag tittade på en brittisk version av Cops på TV4 "Sport". Det är pinsamt att se poliserna ta upp jakten på brottslingarna till fots. Får de aldrig lära sig springa i polisskolan? Alla har plågsamt tunga steg, många är åldersstigna och lite bekvämt korpulenta, andra är alldeles för muskulösa och bastanta och alla är fullastade med vapen, batonger, radioappareter och allt vad det är.
Odågorna är ofta unga och pigga. En grabb hoppade i farten ur bilen han körde, ramlade, blev påkörd av den jagande polisbilen så att hans skor flög av och slungades ett tiotal meter (!) och ändå lyckades han kuta ifrån polisfarbrorn som moloket fick stappla tillbaka till sin bil flåsandes och frustandes som ett sjölejon.
Då slog mig snilleblixten att polisen borde ha en löpkår. Löpspecialiserade poliser, en i varje patrullbil, som sitter där uppvärmda i löparskor med en energidryck och bara väntar på att få hoppa ut och få sig lite motion. Spänstiga, uthålliga atleter som kan hoppa över staket och som tröttnar långt efter den där nerknarkade biltjuven de jagar. Det är ju liksom inga elitidrottsmän det handlar om att jaga ifatt.
Det är nästan otäckt vilken kapacitet min hjärna måste besitta då den kan knäcka såna idéer samtidigt som den angrips av fientliga virus.
onsdag 18 november 2009
Dagens antioutfit och Stiga får skämmas
Jag fortsätter min succéserie som ska leda mig raka vägen till en nominering till Blog Awards 2010. Medan bloggkonkurrenterna berättar vad de har på sig idag berättar jag vad jag inte tänker ha på mig idag och kommer på så sätt färdas på en "highway of diamonds" till utmärkelsen Årets mest originella blogg.
Idag tänker jag inte ha på mig Björnekostymen. Den värmer visserligen i höstkylan men i det här regniga vädret är den fruktansvärt opraktisk, det tar fanimej flera dagar att få den torr. Inte kan man köra den i torktumlaren heller för då krymper den och blir alldeles för trång om magen. Dessutom stinker den får och tonfisk när den blir blöt.
När vi ändå är inne på mode kan jag också berätta att jag inte kommer använda mig av någon av Stigas Ebenholtsstommar idag eller någon annan dag. Det skulle helt enkelt få mig att känna mig som någon postkolonialistisk bourgeoisierelik som längtade tillbaka till tiden då man kunde ligga i en divan på terassen till sina koloniserade ägor i något avlägset paradis medan en inföding som man kallade "boy" stod och fläktade med en svalkande fjäder gjord av påfågelfjädrar och sedan fördriva tiden med ett parti ping pong tillsammans med den lätt fetlagde löjtnanten.
Onödig, överflödig, totalt meningslös lyx som bara luktar illa. Värre än en blöt Björnedräkt. Skäms Stiga.
Idag tänker jag inte ha på mig Björnekostymen. Den värmer visserligen i höstkylan men i det här regniga vädret är den fruktansvärt opraktisk, det tar fanimej flera dagar att få den torr. Inte kan man köra den i torktumlaren heller för då krymper den och blir alldeles för trång om magen. Dessutom stinker den får och tonfisk när den blir blöt.
När vi ändå är inne på mode kan jag också berätta att jag inte kommer använda mig av någon av Stigas Ebenholtsstommar idag eller någon annan dag. Det skulle helt enkelt få mig att känna mig som någon postkolonialistisk bourgeoisierelik som längtade tillbaka till tiden då man kunde ligga i en divan på terassen till sina koloniserade ägor i något avlägset paradis medan en inföding som man kallade "boy" stod och fläktade med en svalkande fjäder gjord av påfågelfjädrar och sedan fördriva tiden med ett parti ping pong tillsammans med den lätt fetlagde löjtnanten.
Onödig, överflödig, totalt meningslös lyx som bara luktar illa. Värre än en blöt Björnedräkt. Skäms Stiga.
tisdag 17 november 2009
Frasen firar hundra år
Det var motvindigt och regnigt på vägen hem från kvällens tränartjänstgöring. Jag tänkte på frasen "Go 'way from my window".
Det lär ha börjat med en man som som gick under namnet Objerall Jacket. Med rötterna i den afrikanska kontinenten och med förfäder som fraktats i slavskeppen över Atlanten försörjde han sig som dikesgrävare och medan han grävde sjöng han; "Go 'way from my window, go 'way from my door" om och om igen. Året var 1908 i Louisville, Kentucky och den 16 år gamle John Jacob Niles, son till Objeralls arbetsgivare, inspirerades till att skriva en låt.
Jag tänkte på hur Dylan plockade upp raden 1964:
"Go away from my window,
leave at your own chosen speed"
Då Niles broderade ut dikesgrävarens sång blev det en sorglig klagan från någon som blivit sårad. Då Dylan förde raden vidare ur sitt urspungliga dike blev det låten i sig, berättaren, som sårar. Och det på ett fruktansvärt kallsinnigt sätt vilket hörs redan i ovan nämnda inledningsfras. "Ut ur min åsyn, det kvittar hur, det får du välja själv, men väck".
Men jag tänkte också på hur det lite senare blir ännu mer rättframt, hjärtlöst och rent brutalt. Den sista raden slår undan allt, gör mer skada än vad som är nödvändigt, sparkar på den liggande just när man tröstade sig med att det inte kunde bli värre:
"Go melt back into the night, babe,
Everything inside is made of stone.
There's nothing in here moving
An' anyway I'm not alone."
Jag tänkte på hur den där inledningsstrofen föddes någonstans i Afrika för hundratals år sedan. Jag tänkte på hur den lika väl kunde ha stannat där eller dött ut med Objerall i diket. Jag tänkte på alla miljoner fraser som ligger döda, begravda och glömda i dikenas lera. Jag tänkte på alla miljoner människor som nu fått höra Objeralls sång. Tacka musiken, tacka Niles och Dylan för det.
Jag har tidigare lagt in en version från 1976 och en version från 2004. Här följer också ett litet klipp ur No Direction Home där vi får se självaste John Jacob Niles framföra den nu mera odödliga frasen.
Det lär ha börjat med en man som som gick under namnet Objerall Jacket. Med rötterna i den afrikanska kontinenten och med förfäder som fraktats i slavskeppen över Atlanten försörjde han sig som dikesgrävare och medan han grävde sjöng han; "Go 'way from my window, go 'way from my door" om och om igen. Året var 1908 i Louisville, Kentucky och den 16 år gamle John Jacob Niles, son till Objeralls arbetsgivare, inspirerades till att skriva en låt.
Jag tänkte på hur Dylan plockade upp raden 1964:
"Go away from my window,
leave at your own chosen speed"
Då Niles broderade ut dikesgrävarens sång blev det en sorglig klagan från någon som blivit sårad. Då Dylan förde raden vidare ur sitt urspungliga dike blev det låten i sig, berättaren, som sårar. Och det på ett fruktansvärt kallsinnigt sätt vilket hörs redan i ovan nämnda inledningsfras. "Ut ur min åsyn, det kvittar hur, det får du välja själv, men väck".
Men jag tänkte också på hur det lite senare blir ännu mer rättframt, hjärtlöst och rent brutalt. Den sista raden slår undan allt, gör mer skada än vad som är nödvändigt, sparkar på den liggande just när man tröstade sig med att det inte kunde bli värre:
"Go melt back into the night, babe,
Everything inside is made of stone.
There's nothing in here moving
An' anyway I'm not alone."
Jag tänkte på hur den där inledningsstrofen föddes någonstans i Afrika för hundratals år sedan. Jag tänkte på hur den lika väl kunde ha stannat där eller dött ut med Objerall i diket. Jag tänkte på alla miljoner fraser som ligger döda, begravda och glömda i dikenas lera. Jag tänkte på alla miljoner människor som nu fått höra Objeralls sång. Tacka musiken, tacka Niles och Dylan för det.
Jag har tidigare lagt in en version från 1976 och en version från 2004. Här följer också ett litet klipp ur No Direction Home där vi får se självaste John Jacob Niles framföra den nu mera odödliga frasen.
Intressanta konstellationer i AM
De Asiatiska Mästerskapen började igår. Kina skickar en intressant herrtrupp. Wang Hao och Ma Lin får stanna hemma medan Wang Liqin reser till Indien som pappa för supertalangtrion Ma Long, Zhang Jike och Xu Xin samt den relativt oprövade och okända Wu Hao. En tokintressant konstellation.
Även Sydkorea lämnar flera etablerade namn hemma på sin halva halvö till förmån för morgondagens förmågor.
Japan åker också till den gamla brittiska kolonin med ett synnerligen talangfullt, framtidsbetonat lag. Kaii Yoshida får ta på sig papparollen för Kenta Matsudaira, Seiya Kishikawa, Koki Niwa och Jun Mizutani, som faktisk inte är så gammal även om han precis som Ma Long har varit med hur länge som helst.
Skulle Sverige anamma kinesernas och japanernas lagbyggesmetoder (och åtminstone tillfälligt få räknas till Asien) skulle vi åka dit med Gnäll-Jens som pappa för t.ex. Fabian Åkerström, Johan Sondell, Kristian Karlsson och Hampus Söderlund. Kanske inte riktigt lika slagkraftigt, men ändå intressant. Bortsett från Gnäll-Jens då.
Laos åker till Asiatiska Mästerskapen med Misay Phonsavat, Chansamone Khounladsuvannavong, Thavisack Phatthapone och Sengsathid Soukathammavong. Kanske inte lika välkänd som Kinas, kanske inte heller lika konkurrenskraftig. Men ändå en mycket intressant konstellation.
Även Sydkorea lämnar flera etablerade namn hemma på sin halva halvö till förmån för morgondagens förmågor.
Japan åker också till den gamla brittiska kolonin med ett synnerligen talangfullt, framtidsbetonat lag. Kaii Yoshida får ta på sig papparollen för Kenta Matsudaira, Seiya Kishikawa, Koki Niwa och Jun Mizutani, som faktisk inte är så gammal även om han precis som Ma Long har varit med hur länge som helst.
Skulle Sverige anamma kinesernas och japanernas lagbyggesmetoder (och åtminstone tillfälligt få räknas till Asien) skulle vi åka dit med Gnäll-Jens som pappa för t.ex. Fabian Åkerström, Johan Sondell, Kristian Karlsson och Hampus Söderlund. Kanske inte riktigt lika slagkraftigt, men ändå intressant. Bortsett från Gnäll-Jens då.
Laos åker till Asiatiska Mästerskapen med Misay Phonsavat, Chansamone Khounladsuvannavong, Thavisack Phatthapone och Sengsathid Soukathammavong. Kanske inte lika välkänd som Kinas, kanske inte heller lika konkurrenskraftig. Men ändå en mycket intressant konstellation.
söndag 15 november 2009
Trötta ögon
"Well tell me more,
tell me more,
tell me more
I mean was he a heavy doper
or was he just a loser?
He was a friend of yours.
What do you mean,
he had bullet holes
in his mirrors?
He tried to do his best
but he could not."
"Please take my advice
Please take my advice
Please take my advice.
Open up the tired eyes"
Den sena söndagskvällen känns lite så som Neil Youngs Tired Eyes. Fragmentarisk, ofärdig, svår att reda ut och få grepp på. Det finns en massa substans men det är svårt att öppna de trötta ögonen tillräckligt för att se klart.
Skillnaden på Neil Young och mig är att hans fragmentariska tankar spills ut som ett collage och bildar ett konstverk. Mina bara springer åt alla möjliga håll likt minkar som släpps ut i någon militanta-veganer-kupp.
tell me more,
tell me more
I mean was he a heavy doper
or was he just a loser?
He was a friend of yours.
What do you mean,
he had bullet holes
in his mirrors?
He tried to do his best
but he could not."
"Please take my advice
Please take my advice
Please take my advice.
Open up the tired eyes"
Den sena söndagskvällen känns lite så som Neil Youngs Tired Eyes. Fragmentarisk, ofärdig, svår att reda ut och få grepp på. Det finns en massa substans men det är svårt att öppna de trötta ögonen tillräckligt för att se klart.
Skillnaden på Neil Young och mig är att hans fragmentariska tankar spills ut som ett collage och bildar ett konstverk. Mina bara springer åt alla möjliga håll likt minkar som släpps ut i någon militanta-veganer-kupp.
Istället för att gå det vanliga steget längre och försöka ge svar, komponera en predikan och rimma förklaringar så kastar Neil bara ut funderingarna, oklarheterna, de lösa trådarna - på ett papper. Vi får själva knyta ihop dem om vi vill. För han berättar trots allt en historia för den som vill lyssna.
Det är som om bagaren skulle lägga fram degen i skyltfönstret. Fast lite svårare, föreställer jag mig.
onsdag 11 november 2009
Nästa modeblogg
Jag fortsätter min resa mot Blog Awards 2010 och har konstaterat att mode är en gemensam nämnare för alla välbesökta bloggar. Det går inte att blunda för detta nu när jag jagar en nominering till nästa års Blog Awards. Men jag kan inte mäta mig med mina konkurrenter vad det gäller klädmode, jag måste hitta mig egen nisch. Därför kommer jag nu ge mig in i rackmodets vildvuxna terräng. Vad är det egentligen som gäller nu i höst?
Först och främst måste jag klargöra att alla former av Stigas Boostserie är totalt ute. TC, TX, TP och TS, det spelar ingen roll, alla är så tråkvanliga och ruskigt ocoola precis som alla andra lama Stigagummin. Det är som att komma med en pottfrisyr till träningen eller klä sig som sin biologilärare.
Ska man prompt ha ett häftigt gummi med inbyggd limeffekt så är det Tenergy som gäller, det ligger helt rätt, det är snyggt, trendigt, kaxigt och häver fram din djärva sida till skillnad från Boostgummina som får dig att se ut som en Svensson-knähund. Men smakar det så kostar det, Butterfly är kvalitetsmärket före alla andra och är du rädd för att framstå som en märkessnobb kanske du vill undvika Butterflys produkter.
Ett säkert kort är som vanligt kinagummina. Det skiljer dig alltid från mängden och ger dig en personlig stil. Tyvärr har R.I.T.C. tappat de senaste åren, har inte lyckats med sina nya produkter och den gamla Friendshipserien är lite för använd, å andra sidan är det aldrig fel med ett par gamla slitna blåjeans. LKT funkar men kan kännas lite kommersiellt, som vanligt är det DHS som är snyggast, coolast och bäst. Med ett Hurricane är du alltid garanterad respekt, glöm inte heller det lite förbisedda Skyline III, bara sååå snyggt.
Nu i höst börjar också långnabben komma tillbaka på allvar. Tveka inte att pimpa till stilen med lite longpimples. Men akta er för alla förbjudna varianter, fuska absolut inte för att få några glansiga, stela glasnabbar, det är fruktansvärt ute. Det är de traditionella nabbarna som gäller. Prasidha 1615 är lika pålitlig som en snygg kavaj, Feint Long II och III är alltid snyggt tillsammans med en snygg stomme och Phantom har fått en nice retrostämpel som skulle passa många.
Där har ni lite att fundera på. Jag återkommer med mer om höstens och vinterns mode, går in på stommar, reder mer i kinagummibegreppen och tittar också närmare på kort- och mellannabben som jag tror kommer bli en riktig fluga.
Först och främst måste jag klargöra att alla former av Stigas Boostserie är totalt ute. TC, TX, TP och TS, det spelar ingen roll, alla är så tråkvanliga och ruskigt ocoola precis som alla andra lama Stigagummin. Det är som att komma med en pottfrisyr till träningen eller klä sig som sin biologilärare.
Ska man prompt ha ett häftigt gummi med inbyggd limeffekt så är det Tenergy som gäller, det ligger helt rätt, det är snyggt, trendigt, kaxigt och häver fram din djärva sida till skillnad från Boostgummina som får dig att se ut som en Svensson-knähund. Men smakar det så kostar det, Butterfly är kvalitetsmärket före alla andra och är du rädd för att framstå som en märkessnobb kanske du vill undvika Butterflys produkter.
Ett säkert kort är som vanligt kinagummina. Det skiljer dig alltid från mängden och ger dig en personlig stil. Tyvärr har R.I.T.C. tappat de senaste åren, har inte lyckats med sina nya produkter och den gamla Friendshipserien är lite för använd, å andra sidan är det aldrig fel med ett par gamla slitna blåjeans. LKT funkar men kan kännas lite kommersiellt, som vanligt är det DHS som är snyggast, coolast och bäst. Med ett Hurricane är du alltid garanterad respekt, glöm inte heller det lite förbisedda Skyline III, bara sååå snyggt.
Nu i höst börjar också långnabben komma tillbaka på allvar. Tveka inte att pimpa till stilen med lite longpimples. Men akta er för alla förbjudna varianter, fuska absolut inte för att få några glansiga, stela glasnabbar, det är fruktansvärt ute. Det är de traditionella nabbarna som gäller. Prasidha 1615 är lika pålitlig som en snygg kavaj, Feint Long II och III är alltid snyggt tillsammans med en snygg stomme och Phantom har fått en nice retrostämpel som skulle passa många.
Där har ni lite att fundera på. Jag återkommer med mer om höstens och vinterns mode, går in på stommar, reder mer i kinagummibegreppen och tittar också närmare på kort- och mellannabben som jag tror kommer bli en riktig fluga.
tisdag 10 november 2009
Er tisdag blir sig aldrig mer lik...
...ifall ni gör som jag och tittar på klippet nedan för femtioelfte gången.
Nu följer jag inte Idol längre, det lockar inte det minsta, men jag har sett tillräckligt för att veta att en av jurymedlemmen Laila Bagges käpphästar är att man absolut inte får blunda när man sjunger. Tänk på det alla ni som ska söka till Idol, kommer ni in på er audition och blundar spelar det ingen roll hur ni sjunger, Laila sågar er med en gång. Lyssnaren får ingen kontakt då, artisten förmedlar ingenting - påstår hon.
Säg det till den gamle hovslagaren Seymour Washington, 79 år.
Undra om Laila själv hade suttit oberörd ifall hon fick sitta intill Townes då han fortfarande var vid liv och med slutna ögon framförde Waitin' Around to Die.
Nu följer jag inte Idol längre, det lockar inte det minsta, men jag har sett tillräckligt för att veta att en av jurymedlemmen Laila Bagges käpphästar är att man absolut inte får blunda när man sjunger. Tänk på det alla ni som ska söka till Idol, kommer ni in på er audition och blundar spelar det ingen roll hur ni sjunger, Laila sågar er med en gång. Lyssnaren får ingen kontakt då, artisten förmedlar ingenting - påstår hon.
Säg det till den gamle hovslagaren Seymour Washington, 79 år.
Undra om Laila själv hade suttit oberörd ifall hon fick sitta intill Townes då han fortfarande var vid liv och med slutna ögon framförde Waitin' Around to Die.
söndag 8 november 2009
Er söndagskväll blir aldrig mer sig lik
Det här är utan tvekan ett av de finaste, mest rörande filmklipp jag någonsin sett. Det är i countrydokumentären Heartworn Highway som Townes van Zandt sitter hemma i sin husvagn tillsammans med sin flickvän och sin granne och spelar Waitin' Around to Die.
Grannen är en 79 år gammal f.d. hovslagare, en "walking blacksmith", född 1896. I ett längre klipp som också finns på youtube kan vi höra honom tala länge och väl om sitt yrke, om gud och framförallt om whiskey. Han visar vilken underbar människa han är när han sedan verkligen lyssnar till Townes musik och berättelse och på så sätt blir drabbad av dess fulla kraft. Inget öga kan förbli torrt.
Det här är kärnan i musiken, blottad. Det är många artister, låtskrivare, skivbolagsmoguler och producenter som borde titta på det här och fråga sig ifall det här är vad de eftersträvar eller ifall de borde ägna sig åt något helt, helt annat.
Grannen är en 79 år gammal f.d. hovslagare, en "walking blacksmith", född 1896. I ett längre klipp som också finns på youtube kan vi höra honom tala länge och väl om sitt yrke, om gud och framförallt om whiskey. Han visar vilken underbar människa han är när han sedan verkligen lyssnar till Townes musik och berättelse och på så sätt blir drabbad av dess fulla kraft. Inget öga kan förbli torrt.
Det här är kärnan i musiken, blottad. Det är många artister, låtskrivare, skivbolagsmoguler och producenter som borde titta på det här och fråga sig ifall det här är vad de eftersträvar eller ifall de borde ägna sig åt något helt, helt annat.
fredag 6 november 2009
Rännstensvals
En gång var han affischernas namn, föreställningarnas huvudnummer, strålkastarnas måltavla, applådernas orsak. Men det var innan allting steg honom åt huvudet, innan spriten, skilsmässan och ålderdomens allt påtagligare närvaro. Orakad, smutsig och trasig med en tidning som täcke och en tomflaska som sällskap vaknar han upp i sin rännstensbädd i gränden som är på baksidan av allt.
Utan att kunna förklara vad eller hur känner han något välla upp inom honom och i den tidiga, mörka morgontimman brister han ut i sång en sista gång. Gränden förvandlas till en scen, kråkor och svarta fönster är hans åskådare där han står likt de fallnas kung i gatulyktans sken. Hans skugga målar stora svarta penseldrag över asfalten när han gestikulerar sig genom varje rad med en inlevelse som om hans sista minuter i livet var här och nu.
Kvarterets gamla bittra ordningsman som vaknat av skrålandet och slitit upp sitt fönster hejdar sig mitt i rörelsen med blomkrukan i högsta hugg då tonerna träffar något i honom som legat dolt och begravt sedan han var ett barn.
Det är så vackert att morgonen stannar. Det är så vackert att skatorna lämnar tillbaka det stulna silvret medan orden dansar i tretakt över koppartaken. Den ensamma gatlyktan strör sina ljusslöjor likt palmblad framför sångarens fötter där han rör sig fram med små lätta steg av pånyttfödd ungdomlighet och vals.
Utan att kunna förklara vad eller hur känner han något välla upp inom honom och i den tidiga, mörka morgontimman brister han ut i sång en sista gång. Gränden förvandlas till en scen, kråkor och svarta fönster är hans åskådare där han står likt de fallnas kung i gatulyktans sken. Hans skugga målar stora svarta penseldrag över asfalten när han gestikulerar sig genom varje rad med en inlevelse som om hans sista minuter i livet var här och nu.
Kvarterets gamla bittra ordningsman som vaknat av skrålandet och slitit upp sitt fönster hejdar sig mitt i rörelsen med blomkrukan i högsta hugg då tonerna träffar något i honom som legat dolt och begravt sedan han var ett barn.
Det är så vackert att morgonen stannar. Det är så vackert att skatorna lämnar tillbaka det stulna silvret medan orden dansar i tretakt över koppartaken. Den ensamma gatlyktan strör sina ljusslöjor likt palmblad framför sångarens fötter där han rör sig fram med små lätta steg av pånyttfödd ungdomlighet och vals.
Fixerad av fixering
Jag tycker själv att det börjar bli lite tjatigt men jag måste kommentera Virtanens måndagskrönika igen. Vi kan kalla det en ny tradition istället för "tjatigt" så låter det i alla fall lite bättre. Tydligen har frontfiguren i allsmäktiga Kent, Jocke Berg, kommenterat att Kent förekom i en tidigare Virtanenkrönika:
"Han använder ofta oss som exempel. Jag tycker han borde släppa sin jävla fixering."
Virtanen svarar med ett resonemang som jag valt att plocka lite fritt ur:
"Va?
Alltså, jag slog inte bort tanken. Inget hånskratt eller så. Jag försjönk i djupt grubbel.
Har jag en fixering vid Kent? Kan jag ha en fixering vid Kent?
Det här var otäckt. Mitt liv svindlade. Jag borde ha gått vidare för att inte hamna i en vansinnesloop, men det gick inte. Jag var fast i Jocke Bergs nät.
Hade Ulf Lundell uttryckt något liknande så fine. Eller Håkan Hellström. Det är artister jag lyssnar på, tycker är särdeles bra och har ett stort intresse för. Skulle de kalla mig fixerad så skulle jag anse att det var överdrivet men inte alls slå bakut. Om Bob Dylan råkade nämna mig – absolut.
Nu var det Kent. Så magnifikt konstigt. Och otäckt. Otippat."
Stackars Virtanens grubblerier får ju en annan att börja grubbla. Har jag några fixeringar? Inte Kent i alla fall. Jag har alltid varit relativt likgiltigt inställd till dem men blev lite avskräckt då jag såg dem på en spelning tillsammans med Thåström förra sommaren. Jocke Bergs storhetsvanssine var lite motbjudande faktiskt. Det har blivit lite väl mycket kentande i Sverige och Kent har blivit lite väl kentigt, så nu har jag börjat utveckla ett litet motstånd. Dock inte ett så stort motstånd att det kan beskrivas som en fixering.
Men en Dylanfixering kanske? Vet inte riktigt, fixering låter som ett så milt ord. Neil Young? Tom Waits? Jo, jag jobbar på det. Wang Liqin, Joo Se Hyuk, Kenta Matsudaira? Inte långt ifrån, jag tycks vara en mycket fixerad människa, fast med en splittrad fixering.
Har jag en Virtanenfixering? Jag tycks vara på väg att utveckla en.
"Han använder ofta oss som exempel. Jag tycker han borde släppa sin jävla fixering."
Virtanen svarar med ett resonemang som jag valt att plocka lite fritt ur:
"Va?
Alltså, jag slog inte bort tanken. Inget hånskratt eller så. Jag försjönk i djupt grubbel.
Har jag en fixering vid Kent? Kan jag ha en fixering vid Kent?
Det här var otäckt. Mitt liv svindlade. Jag borde ha gått vidare för att inte hamna i en vansinnesloop, men det gick inte. Jag var fast i Jocke Bergs nät.
Hade Ulf Lundell uttryckt något liknande så fine. Eller Håkan Hellström. Det är artister jag lyssnar på, tycker är särdeles bra och har ett stort intresse för. Skulle de kalla mig fixerad så skulle jag anse att det var överdrivet men inte alls slå bakut. Om Bob Dylan råkade nämna mig – absolut.
Nu var det Kent. Så magnifikt konstigt. Och otäckt. Otippat."
Stackars Virtanens grubblerier får ju en annan att börja grubbla. Har jag några fixeringar? Inte Kent i alla fall. Jag har alltid varit relativt likgiltigt inställd till dem men blev lite avskräckt då jag såg dem på en spelning tillsammans med Thåström förra sommaren. Jocke Bergs storhetsvanssine var lite motbjudande faktiskt. Det har blivit lite väl mycket kentande i Sverige och Kent har blivit lite väl kentigt, så nu har jag börjat utveckla ett litet motstånd. Dock inte ett så stort motstånd att det kan beskrivas som en fixering.
Men en Dylanfixering kanske? Vet inte riktigt, fixering låter som ett så milt ord. Neil Young? Tom Waits? Jo, jag jobbar på det. Wang Liqin, Joo Se Hyuk, Kenta Matsudaira? Inte långt ifrån, jag tycks vara en mycket fixerad människa, fast med en splittrad fixering.
Har jag en Virtanenfixering? Jag tycks vara på väg att utveckla en.
torsdag 5 november 2009
Idiotvind siktar mot Blog Awards 2010
Jag hade planerat att leva kvar i ironins underbara värld ett tag och var faktiskt på väg att lägga upp en "dagens out-fit". Men så prickade ju Rock n' Rolf rätt in i minsta detalj (han måste vara synsk) så då kom jag på en ännu bättre idé. Framförallt en mer originell idé än dagens-out-fit-idén.
Istället för att berätta vad jag ska ha på mig idag så ska jag berätta vad jag verkligen inte ska ha på mig idag. [konstpaus för applåder] Tack ska ni ha, tack. Ja, jag vet verkligen hur man tänker originellt och vänder ut och in på en idé. Blog Awards 2010 - here I come! Håll en plats åt mig, Blondinbella!
Så här har vi en outfit som ni defintivt inte kommer se mig gå klädd i just idag. Förmodligen ingen annan dag heller.
Istället för att berätta vad jag ska ha på mig idag så ska jag berätta vad jag verkligen inte ska ha på mig idag. [konstpaus för applåder] Tack ska ni ha, tack. Ja, jag vet verkligen hur man tänker originellt och vänder ut och in på en idé. Blog Awards 2010 - here I come! Håll en plats åt mig, Blondinbella!
Så här har vi en outfit som ni defintivt inte kommer se mig gå klädd i just idag. Förmodligen ingen annan dag heller.
Keps - spelar ingen roll hur den ser ut, inte ens om den har hela A Hard Rain's A-Gonna Fall inbroderad på skärmen.
Rosa skjorta med en jätterandig slips i jättemånga färger.
Guldfärgad, glansig väst.
Kavajen Carl Bildt hade på sig på grammisgalan.
Illröda jeans.
Såna där gummitofflor.
onsdag 4 november 2009
Jag är inte bitter
Jag upptäckte att det för några veckor sedan var stor blogg-gala då Veckorevyn arrangerade Blog Awards 2009. Jag var tydligen inte ens inbjuden. Men kanske missade jag något inbjudningmail under de dagarna min mail strulade. Så måste det vara.
Den stora vinnaren blev en bloggare kallad Foki som utsågs till Årets Blogg, Årets Nykomling och kanske allra mest smickrande - Årets Mest Originella Blogg.
Ni kan följa länken här till hennes blogg för att se hur djärvt hon tar ut svängarna. Hur hon likt 1400-talets upptäcksresande ger sig in på okända territorier. Utan säkerhetslinor, utan skyddsnät, utan Folksams olycksfallsförsäkring kastar hon sig handlöst ut i bloggkartornas blanka, outforskade fält. Likt en bloggvärldens avant-gardist kastar hon om våra föreställningar om det möjliga och omöjliga, likt en nutida Jean d'Arc leder hon upproret mot allt det etablerade och krossar, bränner och begravar alla våra fördomar om 18-åriga bloggerskor och deras bloggar.
Men jag är inte bitter. Jag läser och lär. Jag ska försöka inspireras av Fokis våghalsiga originalitet och kreativitet, kopiera lite, bli mer som henne, så kanske jag åtminstone kan bli nominerad nästa år.
Den stora vinnaren blev en bloggare kallad Foki som utsågs till Årets Blogg, Årets Nykomling och kanske allra mest smickrande - Årets Mest Originella Blogg.
Ni kan följa länken här till hennes blogg för att se hur djärvt hon tar ut svängarna. Hur hon likt 1400-talets upptäcksresande ger sig in på okända territorier. Utan säkerhetslinor, utan skyddsnät, utan Folksams olycksfallsförsäkring kastar hon sig handlöst ut i bloggkartornas blanka, outforskade fält. Likt en bloggvärldens avant-gardist kastar hon om våra föreställningar om det möjliga och omöjliga, likt en nutida Jean d'Arc leder hon upproret mot allt det etablerade och krossar, bränner och begravar alla våra fördomar om 18-åriga bloggerskor och deras bloggar.
Men jag är inte bitter. Jag läser och lär. Jag ska försöka inspireras av Fokis våghalsiga originalitet och kreativitet, kopiera lite, bli mer som henne, så kanske jag åtminstone kan bli nominerad nästa år.
tisdag 3 november 2009
Konstens stafettpinne
Jag satt och läste om en Pimaindian som tog värvning under andra världskriget. Han deltog vid Iwo Jima 1945 och är en av de fem soldater på den klassiska bilden då de reste den amerikanska flaggan efter segern över japanerna. En indian i den amerikanska marinkårens uniform och en huvudperson i en av de mest patriotiska bilderna i den amerikanska historien.
Väl hemma igen hyllades han som en hjälte men led svårt av alla uppståndelse. Likt många andra krigsveteraner drabbades han av posttraumatisk stress, depressioner och han dränkte alltihop i stora mängder alkohol. Han dog i januari 1955 under oklara men icke utredda omständigheter, 32 år gammal.
Hans tragiska öde kunde ha slutat där. Men folksångaren, Peter LaFarge, också han uppväxt i ett indianreservat, skrev en sång om indianen och hans öde och döpte den till The Ballad of Ira Hayes. För indianen jag pratar om är just Ira Hayes och jag vet att jag nämnt låten tidigare men den förtjänar mer uppmärksamhet.
Därför att den visar så tydligt hur kraftfull musiken som konst- och uttrycksform är. Dels därför att den har förmågan att på några få minuter berätta om något sådant som Ira Hayes och hans liv. Dels därför att ett stycke musik kan plockas upp av vem som helst och föras vidare.
Och det är precis vad som hänt när det gäller The Ballad of Ira Hayes. Johnny Cash, Bob Dylan, Townes Van Zandt och Kris Kristofferson är några som framfört sina egna versioner av låten. Anledningen till att man blir så rörd när man hör den beror väl kanske dels på medlidandet med Ira, men minst lika mycket beror det på musikens fantastiska förmåga att hålla ett minne vid liv, att uppmärksamma något litet, ensamt, svagt som annars hade glömts bort.
Väl hemma igen hyllades han som en hjälte men led svårt av alla uppståndelse. Likt många andra krigsveteraner drabbades han av posttraumatisk stress, depressioner och han dränkte alltihop i stora mängder alkohol. Han dog i januari 1955 under oklara men icke utredda omständigheter, 32 år gammal.
Hans tragiska öde kunde ha slutat där. Men folksångaren, Peter LaFarge, också han uppväxt i ett indianreservat, skrev en sång om indianen och hans öde och döpte den till The Ballad of Ira Hayes. För indianen jag pratar om är just Ira Hayes och jag vet att jag nämnt låten tidigare men den förtjänar mer uppmärksamhet.
Därför att den visar så tydligt hur kraftfull musiken som konst- och uttrycksform är. Dels därför att den har förmågan att på några få minuter berätta om något sådant som Ira Hayes och hans liv. Dels därför att ett stycke musik kan plockas upp av vem som helst och föras vidare.
Och det är precis vad som hänt när det gäller The Ballad of Ira Hayes. Johnny Cash, Bob Dylan, Townes Van Zandt och Kris Kristofferson är några som framfört sina egna versioner av låten. Anledningen till att man blir så rörd när man hör den beror väl kanske dels på medlidandet med Ira, men minst lika mycket beror det på musikens fantastiska förmåga att hålla ett minne vid liv, att uppmärksamma något litet, ensamt, svagt som annars hade glömts bort.
måndag 2 november 2009
Kishikawa och Xu
Även om det var lite grus i maskineriet så slutade ju allt som det skulle i England, helkinesisk final där Ma Long krossade Ma Lin. Gött. Mest häpnadsväckande var Seiya Kishikawas framgång. Den lite lätt rundlagde japanen, som tycks vara dömd att alltid få spela någon andra- eller tredjefiol och se sig passeras av de yngre talangerna, imponerade stort genom att slå ut Chen Qi och Timo Boll. Japan känns hetare för varje år som går.
I den ena semifinalen möttes två av Kinas stora framtidsnamn. Dels världstvåan, demonen Ma Long som faktiskt bara är 21 och dels ett av de "nya" namnen. Inte Zhang Jike som vann de kinesiska mästerskapen, han åkte ut mot Ma Long tidigare i turneringen, utan Xu Xin en gänglig, pennfattad kines som spelar med baksidan likt Wang Hao. På vägen fram slog han lätt ut Ryu Seung Min, Apolonia och Maze. Både Xu Xin och Zhang Jike är snart Top 10 på världsrankingen ifall de tillåts tävla tillräckligt flitigt för att samla poängen de behöver.
Här är en bra video från just semifinalen mellan Ma Long och Xu Xin som ger oss en chans att lära känna de blivande dominanterna lite bättre.
I den ena semifinalen möttes två av Kinas stora framtidsnamn. Dels världstvåan, demonen Ma Long som faktiskt bara är 21 och dels ett av de "nya" namnen. Inte Zhang Jike som vann de kinesiska mästerskapen, han åkte ut mot Ma Long tidigare i turneringen, utan Xu Xin en gänglig, pennfattad kines som spelar med baksidan likt Wang Hao. På vägen fram slog han lätt ut Ryu Seung Min, Apolonia och Maze. Både Xu Xin och Zhang Jike är snart Top 10 på världsrankingen ifall de tillåts tävla tillräckligt flitigt för att samla poängen de behöver.
Här är en bra video från just semifinalen mellan Ma Long och Xu Xin som ger oss en chans att lära känna de blivande dominanterna lite bättre.
söndag 1 november 2009
Baksidans kabaré
Likt någon form av skymningskabaré, långt från glitter, neon och glamour, en föreställning både av och för varelserna som lever på fasadens baksida; de galna, de sorgliga, de udda - sådan kan Tom Waits musik vara. En kabaré som ges i Las Vegas gränder där all smuts och bråte, alla utslagna och uppgivna sopats undan för att inte fläcka de skinande huvudgatorna. Det är en gränslöst underhållande och livlig föreställning, du har aldrig sett något liknande i hela ditt liv. Det finns inget motstycke.
Det gamla tyska radarparet Kurt Weill och Bertholt Brecht får liv på nytt, dansar likt marionettdockor i sina gravar då Tom Waits blåser liv i deras What Keeps Mankind Alive, skriven 1928. Det är underhållning och det är historia, inte bara musikhistoria utan vår mänskliga historia, det är humor och det är blodigt allvar, det är bottenlöst djupt och det är banalt, avskalat men storslaget, allt på en och samma gång.
Texten är så stor, så briljant, sånt där skrivs inte längre. Sånt där skrivs inte längre. Min blogg skänks en helig aura när jag nu publicerar texten här.
"You gentlemen who think you have a mission
To purge us of the seven deadly sins
Should first sort out the basic food position
Then start your preaching, that’s where it begins
You lot who preach restraint and watch your waist as well
Should learn, for once, the way the world is run
However much you twist or whatever lies that you tell
Food is the first thing, morals follow on
So first make sure that those who are now starving
Get proper helpings when we all start carving
What keeps mankind alive?
What keeps mankind alive?
The fact that millions are daily tortured
Stifled, punished, silenced and oppressed
Mankind can keep alive thanks to its brilliance
In keeping its humanity repressed
And for once you must try not to shriek the facts
Mankind is kept alive by bestial acts"
Det gamla tyska radarparet Kurt Weill och Bertholt Brecht får liv på nytt, dansar likt marionettdockor i sina gravar då Tom Waits blåser liv i deras What Keeps Mankind Alive, skriven 1928. Det är underhållning och det är historia, inte bara musikhistoria utan vår mänskliga historia, det är humor och det är blodigt allvar, det är bottenlöst djupt och det är banalt, avskalat men storslaget, allt på en och samma gång.
Texten är så stor, så briljant, sånt där skrivs inte längre. Sånt där skrivs inte längre. Min blogg skänks en helig aura när jag nu publicerar texten här.
"You gentlemen who think you have a mission
To purge us of the seven deadly sins
Should first sort out the basic food position
Then start your preaching, that’s where it begins
You lot who preach restraint and watch your waist as well
Should learn, for once, the way the world is run
However much you twist or whatever lies that you tell
Food is the first thing, morals follow on
So first make sure that those who are now starving
Get proper helpings when we all start carving
What keeps mankind alive?
What keeps mankind alive?
The fact that millions are daily tortured
Stifled, punished, silenced and oppressed
Mankind can keep alive thanks to its brilliance
In keeping its humanity repressed
And for once you must try not to shriek the facts
Mankind is kept alive by bestial acts"
lördag 31 oktober 2009
Höstvemodet drabbar Asien
I Englands öppna åkte Wang Liqin ut i första omgången mot Apolonia, Kina - Portugal 0-1. Sedan fortsatte han med att besegra den i mina ögon överskattade Yang Zi från Singapore. Andrej Gacina skickade hem Oh Sang Eun från den konservativa konservburk vi kallar de brittiska öarna. Monteiro övermannade blogghelgonet Joo Se Hyuk. Och kanske värst av allt, Gnäll-Jens slog ut den i mina ögon överskattade Gao Ning från Singapore (jag har inget emot Singapore, jag tycker bara att deras två högst rankade spelare har en förmåga att sno åt sig billiga rankingpoäng i små Pro Tour tävlingar och få en oförtjänt hög ranking - nu har ju de båda dalat men de smet in i OS lite orättvist och Gao var som bäst uppe på Top 10).
Börjar européerna hitta små, små sprickor i det asiatiska väldet?
Förmodligen inte, det handlar nog snarare om att de stackars asiaterna drabbats av öarnas täta höstvemod och suttit och grubblat för många timmar vid Themsens flodbank, blickandes upp på alla människor som stressar fram över Battersea Bridge...
"...to their failures
To their bordoms
To their husbands
And their wives
who are carving them up for dinner
before they even arrive"
Inte lätt att gå in och dominera matchen med ett resolut forehandattackspel, väsa backhand på uppstuds eller spika igen på defensiven efter det. Världen vänds liksom upp och ner när man suttit och blickat ner i det svarta vattnet och känt djupets och den dyiga bottnens dragningskraft.
Börjar européerna hitta små, små sprickor i det asiatiska väldet?
Förmodligen inte, det handlar nog snarare om att de stackars asiaterna drabbats av öarnas täta höstvemod och suttit och grubblat för många timmar vid Themsens flodbank, blickandes upp på alla människor som stressar fram över Battersea Bridge...
"...to their failures
To their bordoms
To their husbands
And their wives
who are carving them up for dinner
before they even arrive"
Inte lätt att gå in och dominera matchen med ett resolut forehandattackspel, väsa backhand på uppstuds eller spika igen på defensiven efter det. Världen vänds liksom upp och ner när man suttit och blickat ner i det svarta vattnet och känt djupets och den dyiga bottnens dragningskraft.
fredag 30 oktober 2009
Neilhöst
Idag har jag lyssnat på så mycket Neil Young att snart kommer hans klara stämma ringa i mina öron likt tinnitus. Ett ganska tilltalande scenario. Jag har lyssnat genom hela Neil Young-boxen (Neil Young Archive Vol. 1; 1963-1972) som var en fin och generös födelsedagspresent från mina kloka föräldrar.
Jag har konstaterat att Neil Youngs första decennie är utmärkt höstmusik. Fast inte alls på samma sätt som Nick Cave och övrig musik som mer traditionellt klassas som höstmusik. Om Nick Cave är en deprimerande, ensam, kall, mörk kväll i duggregn vid Battersea Bridge, Themsen, London så är Neil Young en sån där kristallkar höstdag med isblå himmel och virvlande röda och gula lönnlöv när det känns som om luften aldrig varit renare och det känns som att man kan andas på riktigt för första gången.
Det är på hösten jag känner mig som hemma. Visst är den populära sommaren trevlig på många sätt och vis men jag känner mig som en turist. En årstidsturist. Inget är som det egentligen ska vara, allt är tillfälligt och nästan falskt och tillgjort och ingen musik passar. Men när löven gulnar, mörkret växer och temperaturen sjunker, då faller allt på plats igen. Sjöar av underbar musik ackompanjerar sinnesstämningen och plötsligt blir allt så mycket mer mer ärligt och på riktigt.
Jag har konstaterat att Neil Youngs första decennie är utmärkt höstmusik. Fast inte alls på samma sätt som Nick Cave och övrig musik som mer traditionellt klassas som höstmusik. Om Nick Cave är en deprimerande, ensam, kall, mörk kväll i duggregn vid Battersea Bridge, Themsen, London så är Neil Young en sån där kristallkar höstdag med isblå himmel och virvlande röda och gula lönnlöv när det känns som om luften aldrig varit renare och det känns som att man kan andas på riktigt för första gången.
Det är på hösten jag känner mig som hemma. Visst är den populära sommaren trevlig på många sätt och vis men jag känner mig som en turist. En årstidsturist. Inget är som det egentligen ska vara, allt är tillfälligt och nästan falskt och tillgjort och ingen musik passar. Men när löven gulnar, mörkret växer och temperaturen sjunker, då faller allt på plats igen. Sjöar av underbar musik ackompanjerar sinnesstämningen och plötsligt blir allt så mycket mer mer ärligt och på riktigt.
torsdag 29 oktober 2009
Avväpnad avskräckning
Idiotvind bjuder idag, lite generöst, på en personlig vardagsanekdot och hoppas att den roar er lika mycket som det roade mig.
Färdandes hemåt längs en cykelbana som löpte likt en nervbana genom höstmörkret överröstades plötsligt Dylantonerna jag hade i öronen av ett brak och en duns. Det var en cyklist några meter framför mig som blivit påkörd av en bilist. Redan på andra försöket lyckades han dock ragla sig upp i en stående ställning och såg ut att ha klarat sig dugligt.
Det måste ha varit någon form av nybörjar-stads-cyklist som räknade med att bilisten skulle lämna företräde för cyklarna som kom cyklandes på cykelbanan bilen försökte korsa. Nu har han i alla fall lärt sig att så jobbar inte bilister. Hade jag cyklat konsekvent efter gällande företrädesregler hade jag blivit påkörd varje dag. Samtidigt finns det ju många cyklelfån som förtjänar att bli påkörda med jämna mellanrum. Men nog om det.
En förbipasserande förälder såg i denna olycka ett gyllene tillfälle att genom ett avskräckande exempel uppfostra de båda mycket små barnen han var ute och spatserade med i gammalt hederligt trafikvett.
- Se nu hur det går när man inte ser sig för efter bilarna, sa han och tog alltså inte alls hänsyn till gällande väjningsregler. Barnen verkade dock inte alltför avskräckta och svaret kom snabbt:
- Han är ju inte död ens.
En kommentar av en sådan kaliber förtjänar egentligen att få avsluta min lilla vardagsanekdot. Men det känns inte helt rätt att undanhålla faderns följande kommentar så jag måste ge er den också:
- Nä, men han kunde ha dött.
Faderns totala brist på medlidande för den påkörda cyklisten kryddas här i den sista kommentaren med ett litet stänk av besvikelse över att han klarade sig så bra som han gjorde. Ett blodigt lik på cykelbanan hade nog haft en betydligt bättre effekt på sönerna.
Färdandes hemåt längs en cykelbana som löpte likt en nervbana genom höstmörkret överröstades plötsligt Dylantonerna jag hade i öronen av ett brak och en duns. Det var en cyklist några meter framför mig som blivit påkörd av en bilist. Redan på andra försöket lyckades han dock ragla sig upp i en stående ställning och såg ut att ha klarat sig dugligt.
Det måste ha varit någon form av nybörjar-stads-cyklist som räknade med att bilisten skulle lämna företräde för cyklarna som kom cyklandes på cykelbanan bilen försökte korsa. Nu har han i alla fall lärt sig att så jobbar inte bilister. Hade jag cyklat konsekvent efter gällande företrädesregler hade jag blivit påkörd varje dag. Samtidigt finns det ju många cyklelfån som förtjänar att bli påkörda med jämna mellanrum. Men nog om det.
En förbipasserande förälder såg i denna olycka ett gyllene tillfälle att genom ett avskräckande exempel uppfostra de båda mycket små barnen han var ute och spatserade med i gammalt hederligt trafikvett.
- Se nu hur det går när man inte ser sig för efter bilarna, sa han och tog alltså inte alls hänsyn till gällande väjningsregler. Barnen verkade dock inte alltför avskräckta och svaret kom snabbt:
- Han är ju inte död ens.
En kommentar av en sådan kaliber förtjänar egentligen att få avsluta min lilla vardagsanekdot. Men det känns inte helt rätt att undanhålla faderns följande kommentar så jag måste ge er den också:
- Nä, men han kunde ha dött.
Faderns totala brist på medlidande för den påkörda cyklisten kryddas här i den sista kommentaren med ett litet stänk av besvikelse över att han klarade sig så bra som han gjorde. Ett blodigt lik på cykelbanan hade nog haft en betydligt bättre effekt på sönerna.
onsdag 28 oktober 2009
Det sura Sverige
I en krönika förklarar Fredrik Virtanen att han delar in alla artister i två kategorier, glada och sura. Underbart. För enkelhetens skull och för könikans skull, är det en utmärkt indelning. Thåström, Lars Winnerbäck, Ulf Lundell och Kent - alla är de sura enligt Virtanen. Per Gessle, Carola, Peter LeMarc, Agnes och Olle Ljungström är glada. Schlagerartister och dansbandsartister är i allmänhet glada. Det finns någon lag på det tror jag.
Virtanen menar att i Sverige är de sura störst, vi har älskat våra sura artister ända sedan Strindbergs dagar. Jag kan ju inte annat än att känna mig manad att begära ordet här. Jag är ju trots allt ett maniskt fan till de sura och buttra, de ljusskygga och aviga. Men varför är det så bra med surt?
Kanske är det för att jag själv är sur och att jag därför lättast känner igen mig i sura medmänniskor samtidigt som jag känner en spontan motvilja och ett visst mått av illamående inför de artister som med glada, käcka leenden poserar i färgglada klädesplagg och pratar och sjunger om hur härligt det är att leva. Självklart, så måste det vara.
Kanske är det också därför att för mig är musiken större än artisten och därför vill jag inte ha några mediakändisar som blir större än sin musik. Carola, till exempel, är mer känd än sin musik. Det beror dels på att hon är en urusel artist men också därför att hon ställer upp i allt från intervjuer i typ ICA-kuriren till något inredningsprogram på trean. Så skulle aldrig de sura göra. De tar sitt artisteri på allvar. De värker ur sig sina kreationer, släpper dem för allmänheten att ta del av och kryper sedan tillbaka till sitt skuggiga hörn och låter musiken tala för dem. Det hade varit mycket svårare, för att inte säga omöjligt, att beröras av Thåströms Långbort ifall man samtidigt såg honom i Kändisdjungeln, laga mat med Mat-Tina och i ett bildreportage i Hänt Extra från hans solsemester i något kändis-semester-paradis.
Egentligen kanske det inte behöver analyseras djupare än så. Kanske räcker det med att säga; "jag är svensk, jag är sur, ge mig sur musik". För vi vill alla ha musik som stämmer överens med vår sinnesstämning, de glada vill ha glad musik, de sura vill ha sur musik. I Sverige är vi sura, i alla fall vi med någon form av självaktning.
Eller som Virtanen avslutar: "Sura är vi. Sura är våra största artister. Surt är Sverige. Hurra."
Virtanen menar att i Sverige är de sura störst, vi har älskat våra sura artister ända sedan Strindbergs dagar. Jag kan ju inte annat än att känna mig manad att begära ordet här. Jag är ju trots allt ett maniskt fan till de sura och buttra, de ljusskygga och aviga. Men varför är det så bra med surt?
Kanske är det för att jag själv är sur och att jag därför lättast känner igen mig i sura medmänniskor samtidigt som jag känner en spontan motvilja och ett visst mått av illamående inför de artister som med glada, käcka leenden poserar i färgglada klädesplagg och pratar och sjunger om hur härligt det är att leva. Självklart, så måste det vara.
Kanske är det också därför att för mig är musiken större än artisten och därför vill jag inte ha några mediakändisar som blir större än sin musik. Carola, till exempel, är mer känd än sin musik. Det beror dels på att hon är en urusel artist men också därför att hon ställer upp i allt från intervjuer i typ ICA-kuriren till något inredningsprogram på trean. Så skulle aldrig de sura göra. De tar sitt artisteri på allvar. De värker ur sig sina kreationer, släpper dem för allmänheten att ta del av och kryper sedan tillbaka till sitt skuggiga hörn och låter musiken tala för dem. Det hade varit mycket svårare, för att inte säga omöjligt, att beröras av Thåströms Långbort ifall man samtidigt såg honom i Kändisdjungeln, laga mat med Mat-Tina och i ett bildreportage i Hänt Extra från hans solsemester i något kändis-semester-paradis.
Egentligen kanske det inte behöver analyseras djupare än så. Kanske räcker det med att säga; "jag är svensk, jag är sur, ge mig sur musik". För vi vill alla ha musik som stämmer överens med vår sinnesstämning, de glada vill ha glad musik, de sura vill ha sur musik. I Sverige är vi sura, i alla fall vi med någon form av självaktning.
Eller som Virtanen avslutar: "Sura är vi. Sura är våra största artister. Surt är Sverige. Hurra."
söndag 25 oktober 2009
Top 50 mest spelade låtarna: 1-10
Slutligen, de tio mest spelade låtarna under det senaste året. Medan det blir ett allt tätare getingbo ju längre ner i listan man kommer så är det en ganska klar segrare som ståtar med 85 spelningar jämfört med tvåans 78. Tyvärr tror jag inte min dator överlever ytterligare ett år men skulle den göra det blir det en ny lista då med förhoppningsvis, men inte troligtvis, många nykomlingar.
1. Mississippi - Bob Dylan (Love & Theft, 2001)
2. You Belong To Me - Bob Dylan (Filmmusik - Natural Born Killers, 1994)
3. Den Druckne Matrosens Sång - Thåström (Kärlek är för Dom, 2009)
4. Not Dark Yet - Bob Dylan (Time out of Mind, 1997)
5. Anger Blues - Gun Club (Lucky Jim, 1994)
6. Downtown Train - Tom Waits (Rain Dogs, 1985)
7. Thrasher - Neil Young (Rust Never Sleeps, 1979)
8. Up To Me - Bob Dylan (Blood on the Tapes bootleg, 1975)
9. Tryin' to get to Heaven - Bob Dylan (Time out of Mind, 1997)
10. I'll Remember You - Bob Dylan (Filmmusik - Masked and Anonymous, 2003)
1. Mississippi - Bob Dylan (Love & Theft, 2001)
2. You Belong To Me - Bob Dylan (Filmmusik - Natural Born Killers, 1994)
3. Den Druckne Matrosens Sång - Thåström (Kärlek är för Dom, 2009)
4. Not Dark Yet - Bob Dylan (Time out of Mind, 1997)
5. Anger Blues - Gun Club (Lucky Jim, 1994)
6. Downtown Train - Tom Waits (Rain Dogs, 1985)
7. Thrasher - Neil Young (Rust Never Sleeps, 1979)
8. Up To Me - Bob Dylan (Blood on the Tapes bootleg, 1975)
9. Tryin' to get to Heaven - Bob Dylan (Time out of Mind, 1997)
10. I'll Remember You - Bob Dylan (Filmmusik - Masked and Anonymous, 2003)
Top 50 mest spelade låtarna: 11-20
Det börjar närma sig och till och med jag tycker att det är spännande, trots att jag redan sitter med facit.
11. 'Cross the Green Mountain - Bob Dylan (Bootlegs Series Vol. 8: Tell Tale Signs, 2008)
12. Långbort - Thåström (Kärlek är för Dom, 2009)
13. Into My Arms - Nick Cave & The Bad Seeds (Boatman's Call, 1997)
14. People Ain't No Good - Nick Cave & The Bad Seeds (Boatman's Call, 1997)
15. Lergraven - Ossler (Ett Brus, 2008)
16. Grief Came Riding - Nick Cave (B-Sides & Rarities, 2005)
17. Nettie Moore - Bob Dylan (Modern Times, 2006)
18. Lucky Jim - Gun Club (Lucky Jim, 1994)
19. Hela Mitt Liv - Ossler (Ett Brus, 2008)
20. Hold On - Tom Waits (Mule Variations, 1999)
11. 'Cross the Green Mountain - Bob Dylan (Bootlegs Series Vol. 8: Tell Tale Signs, 2008)
12. Långbort - Thåström (Kärlek är för Dom, 2009)
13. Into My Arms - Nick Cave & The Bad Seeds (Boatman's Call, 1997)
14. People Ain't No Good - Nick Cave & The Bad Seeds (Boatman's Call, 1997)
15. Lergraven - Ossler (Ett Brus, 2008)
16. Grief Came Riding - Nick Cave (B-Sides & Rarities, 2005)
17. Nettie Moore - Bob Dylan (Modern Times, 2006)
18. Lucky Jim - Gun Club (Lucky Jim, 1994)
19. Hela Mitt Liv - Ossler (Ett Brus, 2008)
20. Hold On - Tom Waits (Mule Variations, 1999)
lördag 24 oktober 2009
Det allra mestaste osannolikaste
Äntligen fredagkväll efter en lång veckas slit och det gäller att investera den väl. Jag valde att sätta mig i soffan med en stor tallrik kolhydrater och titta på vad som mycket väl kan vara en av idrottshistoriens mest overkliga vändningar.
Den insatte känner till historien. Dansken Michael Maze möter kinesen Hao Shuai, kvartsfinal i VM i Shanghai 2005. Det sitter drygt 20 000 högljudda och vilt hejande kineser på läktaren. Allt går som på räls för unge Hao, han går upp till en 3-0 ledning - 11-5, 11-8, 11-6. I fjärde går han upp till 10-7 och har tre matchbollar. Det blir 10-9 och Hao lyckas manövrera ut Maze till den grad att dansken sitter på golvet och Hao får en halvhög, kort boll i forehand. Men Hao lyckas med bedriften att missa och hela matchen vänder.
Men det är bara halva historien. "Hur kunde han vända det?" undrar den frågvise. "Genom att ballongplocka" får han som svar. Vid underläge 0-3, 5-9 hamnar Maze långt, långt bak och börjar hissa upp bollarna mot taket i Shanghai Indoor Stadium, Hao missar precis som vid två liknande tillfällen tidigare i matchen. Bollen efter - samma sak igen. Strax därefter, vid underläge 8-10 är han där igen och Hao vräker in smasharna för att förvalta sin andra matchboll. Men samma sak, miss och kameran visar den kinesiske coachens ansikte som uttrycker skräck, chock och vanmakt.
Resten av matchen är mer eller mindre en defilering av dansken mot en knäckt, desillusionerad kines. Maze mer eller mindre söker efter tillfällen att få gå bak och fiska upp bollarna mot taket och det slutar likadant varje gång. Hao Shuai har inget svar, ingen lösning, grenen är så total, så kompakt. Hao har trätt på en vante stor nog att täcka hela Lovikka.
Jag var själv där, i pingisens hjärta, jag satt där på läktaren och såg det allsmäktiga Kina, världens överlägsna pingisnation ballongplockas ut av en dansk. Mazes segervrål efteråt är underbart, de tomma kinesiska ansiktena är plågsamma att skåda. Ens inre är ett slagfält mellan medlidandets humana trupper som vildsint attackeras av rödvita, segerrusiga styrkor. Och mitt i slagfältets kaos springer ens förstånd panikslaget runt och försöker förtvivlat samla ihop allt han trodde att han visste.
När får vi se något sådant igen, i någon idrott?
Den insatte känner till historien. Dansken Michael Maze möter kinesen Hao Shuai, kvartsfinal i VM i Shanghai 2005. Det sitter drygt 20 000 högljudda och vilt hejande kineser på läktaren. Allt går som på räls för unge Hao, han går upp till en 3-0 ledning - 11-5, 11-8, 11-6. I fjärde går han upp till 10-7 och har tre matchbollar. Det blir 10-9 och Hao lyckas manövrera ut Maze till den grad att dansken sitter på golvet och Hao får en halvhög, kort boll i forehand. Men Hao lyckas med bedriften att missa och hela matchen vänder.
Men det är bara halva historien. "Hur kunde han vända det?" undrar den frågvise. "Genom att ballongplocka" får han som svar. Vid underläge 0-3, 5-9 hamnar Maze långt, långt bak och börjar hissa upp bollarna mot taket i Shanghai Indoor Stadium, Hao missar precis som vid två liknande tillfällen tidigare i matchen. Bollen efter - samma sak igen. Strax därefter, vid underläge 8-10 är han där igen och Hao vräker in smasharna för att förvalta sin andra matchboll. Men samma sak, miss och kameran visar den kinesiske coachens ansikte som uttrycker skräck, chock och vanmakt.
Resten av matchen är mer eller mindre en defilering av dansken mot en knäckt, desillusionerad kines. Maze mer eller mindre söker efter tillfällen att få gå bak och fiska upp bollarna mot taket och det slutar likadant varje gång. Hao Shuai har inget svar, ingen lösning, grenen är så total, så kompakt. Hao har trätt på en vante stor nog att täcka hela Lovikka.
Jag var själv där, i pingisens hjärta, jag satt där på läktaren och såg det allsmäktiga Kina, världens överlägsna pingisnation ballongplockas ut av en dansk. Mazes segervrål efteråt är underbart, de tomma kinesiska ansiktena är plågsamma att skåda. Ens inre är ett slagfält mellan medlidandets humana trupper som vildsint attackeras av rödvita, segerrusiga styrkor. Och mitt i slagfältets kaos springer ens förstånd panikslaget runt och försöker förtvivlat samla ihop allt han trodde att han visste.
När får vi se något sådant igen, i någon idrott?
fredag 23 oktober 2009
Top 50 mest spelade låtarna: 21-30
I hög fart fortsätter listandet av de mest spelade låtarna i min Windows Media Player. Målet är att presentera Top 10 under söndagkvällen. Det är 30 låtar kvar att presentera, sju flitigt återkommande artister står för alla 30, om jag räknat rätt. Men jag förmodar att ingen sitter här och undrar ifall Dylan kommer att finnas med på Top 30. Ni som däremot är nyfikna på vilka Dylan låtar som kommer högst, ni har en spännande helg framför er...
21. Born in Time - Bob Dylan (Bootlegs Series Vol. 8: Tell Tale Signs)
22. Po' Boy - Bob Dylan (Love and Theft, 2001)
23. Love Sick - Bob Dylan (Time Out of Mind, 1997)
24. Pocahontas - Neil Young (Rust Never Sleeps, 1979)
25. Om Black Jim - Thåström (Skebokvarnsv. 209, 2005)
26. Little Rain (for Clyde) - Tom Waits (Bone Machine, 1992)
27. I Want You - Bob Dylan (Blonde on Blonde, 1966)
28. Huck's Tune - Bob Dylan (Bootlegs Series Vol. 8: Tell Tale Signs, 2008)
29. I Feel a Change Comin' On - Bob Dylan (Together Through Life, 2009)
30. Cold Water - Tom Waits (Mule Variations, 1999)
21. Born in Time - Bob Dylan (Bootlegs Series Vol. 8: Tell Tale Signs)
22. Po' Boy - Bob Dylan (Love and Theft, 2001)
23. Love Sick - Bob Dylan (Time Out of Mind, 1997)
24. Pocahontas - Neil Young (Rust Never Sleeps, 1979)
25. Om Black Jim - Thåström (Skebokvarnsv. 209, 2005)
26. Little Rain (for Clyde) - Tom Waits (Bone Machine, 1992)
27. I Want You - Bob Dylan (Blonde on Blonde, 1966)
28. Huck's Tune - Bob Dylan (Bootlegs Series Vol. 8: Tell Tale Signs, 2008)
29. I Feel a Change Comin' On - Bob Dylan (Together Through Life, 2009)
30. Cold Water - Tom Waits (Mule Variations, 1999)
Sveriges ende rör på sig
Thåström ska vara med i Skavlan. Där är ju en nyhet som kommer underlätta många tidiga morgontimmar med tjutande väckarklocka och många regniga cykelturer i motvind. Den 27 november ska han sitta där i en TV studio och bli intervjuad. En händelse som sker ungefär lika ofta som helvetet drabbas av ett lågtryck med växlande molnighet och skurar.
Dessutom släpper han en samlingsskiva med medföljande DVD och bonusskiva med 13 outgivna spår för att fira 20 år som soloartist.
Och så ska han ut på en miniturné. Sju spelningar blir det i januari och februari. Tre i Norge, två i Stockholm, en i Göteborg och en i Köpenhamn. Jag skulle kunna skriva; "att se Thåström live är som att..." men det går inte för att se Thåström live är inte som någonting. Det kan inte jämföras, kan inte beskrivas, bara upplevas.
Dessutom släpper han en samlingsskiva med medföljande DVD och bonusskiva med 13 outgivna spår för att fira 20 år som soloartist.
Och så ska han ut på en miniturné. Sju spelningar blir det i januari och februari. Tre i Norge, två i Stockholm, en i Göteborg och en i Köpenhamn. Jag skulle kunna skriva; "att se Thåström live är som att..." men det går inte för att se Thåström live är inte som någonting. Det kan inte jämföras, kan inte beskrivas, bara upplevas.
Top 50 mest spelade låtarna: 31-40
Nedräkningen fortsätter. Ett genomgående slående tema i denna episka lista är den totala bristen på variation. Det är Bob och Bob igen och så lite Tom och någon Nick och så Bob igen. Jag vet att ifall någon sådan där popnördig musikrecensent som Fredrik Strage skulle göra en likadan lista skulle det vara en superhäftig lista med 50 olika artister, var av jag skulle ha hört talas om två av dem. Och den skulle innehålla allt från oväntat populära mainstream artister till flummiga garageband som bara grannarna känner till och det skulle finnas hip hop, hårdrock, experementiell industrirock, indie, ska, reggae, punk, postpunk och såklart nördpop.
Och det visar ju vilken kunnig, vidsynt, äventyrlig musiklyssnare han är. Själv är jag en insnöad, butter lyssnare som föredrar att lyssna till gamla gubbars bekymmer. Och jag trivs ofantligt bra med det.
31. As I Went Out One Morning - Bob Dylan (John Wesley Harding, 1967)
32. Cry a While - Bob Dylan (Love and Theft, 2001)
33. Tired Eyes - Neil Young (Tonight's the Night, 1975)
34. It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry - Bob Dylan (Highway 61 Revisited, 1965)
35. The Distance From Her to There - Lambchop (Nixon, 2000)
36. As I Sat Sadly By Her Side - Nick Cave & The Bad Seeds (No More Shall We Part, 2001)
37. Dignity - Bob Dylan (The Essential Bob Dylan, 2001)
38. Make You Feel My Love - Bob Dylan (Time Out of Mind, 1997)
39. Främling Överallt - Thåström (Skebokvarnsv. 209, 2005)
40. All the World is Green - Tom Waits (Blood Money, 2002)
Och det visar ju vilken kunnig, vidsynt, äventyrlig musiklyssnare han är. Själv är jag en insnöad, butter lyssnare som föredrar att lyssna till gamla gubbars bekymmer. Och jag trivs ofantligt bra med det.
31. As I Went Out One Morning - Bob Dylan (John Wesley Harding, 1967)
32. Cry a While - Bob Dylan (Love and Theft, 2001)
33. Tired Eyes - Neil Young (Tonight's the Night, 1975)
34. It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry - Bob Dylan (Highway 61 Revisited, 1965)
35. The Distance From Her to There - Lambchop (Nixon, 2000)
36. As I Sat Sadly By Her Side - Nick Cave & The Bad Seeds (No More Shall We Part, 2001)
37. Dignity - Bob Dylan (The Essential Bob Dylan, 2001)
38. Make You Feel My Love - Bob Dylan (Time Out of Mind, 1997)
39. Främling Överallt - Thåström (Skebokvarnsv. 209, 2005)
40. All the World is Green - Tom Waits (Blood Money, 2002)
torsdag 22 oktober 2009
Top 50 mest spelade låtarna: 41-50
Jag kom på att det var ungefär ett år sedan som min daot havererade och fick genomgå omformateringens skärseld. Det var efter det som jag upptäckte Windows Media Players "play count" funktion och ett par gånger presenterade jag en lista på de mest spelade låtarna på min dator.
Nu har det alltså gått ett år och därför känns det helt självklart att publicera en ligatabell över de flitigast spelade låtarna. Jag ser detta som ett utmärkt tillfälle att göra reklam för fantastisk musik och förhoppningsvis leder det till att några läsare upptäcker någon av låtarna jag spelar om och om igen. För det ska ju sägas att jag är en väldigt tjatig lyssnare, jag spelare samma låtar gång på gång på gång eftersom jag upptäckt att de mest kvalititativa låtarna kräver mängder med lyssningar innan de uppskattas till fullo.
Det måste finnas någon mer än jag som tycker det här är en otroligt bra idé så nu kommer Idiotvindredaktionens 50 mest spelade låtar mellan oktober 2008 och oktober 2009. Av flera, flera tusen låtar så är detta det absoluta toppskiktet. Vi börjar nerifrån med plats 50-41:
41. Kort Biografi med litet Testamente - Thåström (Kärlek är för Dom, 2009)
42. A Good Man is Hard to Find - Tom Waits (Blood Money, 2002)
43. With a Little Help From My Friends - Joe Cocker (With a Little Help From My Friends, 1969)
44. Make it Rain - Tom Waits (Real Gone, 2004)
45. Kamata Hollywood City - Gun Club (Lucky Jim, 1994)
46. Svartvattenfeber - Ossler (Krank, 2005)
47. One of Us Must Know (Sooner or Later) - Bob Dylan (Blonde on Blonde, 1966)
48. Sweet old World - Emmylou Harris (Wrecking Ball, 1995)
49. Ner i Säcken - Ossler (Ett Brus, 2008)
50. That Feel - Tom Waits (Bone Machine, 1992)
Nu har det alltså gått ett år och därför känns det helt självklart att publicera en ligatabell över de flitigast spelade låtarna. Jag ser detta som ett utmärkt tillfälle att göra reklam för fantastisk musik och förhoppningsvis leder det till att några läsare upptäcker någon av låtarna jag spelar om och om igen. För det ska ju sägas att jag är en väldigt tjatig lyssnare, jag spelare samma låtar gång på gång på gång eftersom jag upptäckt att de mest kvalititativa låtarna kräver mängder med lyssningar innan de uppskattas till fullo.
Det måste finnas någon mer än jag som tycker det här är en otroligt bra idé så nu kommer Idiotvindredaktionens 50 mest spelade låtar mellan oktober 2008 och oktober 2009. Av flera, flera tusen låtar så är detta det absoluta toppskiktet. Vi börjar nerifrån med plats 50-41:
41. Kort Biografi med litet Testamente - Thåström (Kärlek är för Dom, 2009)
42. A Good Man is Hard to Find - Tom Waits (Blood Money, 2002)
43. With a Little Help From My Friends - Joe Cocker (With a Little Help From My Friends, 1969)
44. Make it Rain - Tom Waits (Real Gone, 2004)
45. Kamata Hollywood City - Gun Club (Lucky Jim, 1994)
46. Svartvattenfeber - Ossler (Krank, 2005)
47. One of Us Must Know (Sooner or Later) - Bob Dylan (Blonde on Blonde, 1966)
48. Sweet old World - Emmylou Harris (Wrecking Ball, 1995)
49. Ner i Säcken - Ossler (Ett Brus, 2008)
50. That Feel - Tom Waits (Bone Machine, 1992)
Elitister i alla länder förenen eder!
Även om jag krupit tillbaka in i min idylliska bloggbubbla så betyder inte det att äckliga individer som den där Jimmie "Babyface" Åkesson går säkra. Jag kan ju fortfarande attackera honom på min blogghemmaplan.
För några dagar sedan skrev han en debattartikel om "kultureliten" som, enligt honom, håller vår nation i ett strypgrepp. Åkesson menar att den här "kulturradikala eliten" hånler åt "verklighetens folk" som föredrar Allsång på Skansen medan de själva "är mer intresserade av tjeckisk operett".
Jag hade lite svårt att hänga med till en början. Jag vet liksom inte riktigt vad det är för bild Åkesson har av kultureliten, jag vet inte ens vad en kulturelit är eller om det överhuvudtaget existerar en sådan. Men att intressera sig för tjeckisk operett låter ju inte så sabla radikalt i alla fall.
Men så insåg jag, när jag läste det där om allsången; det är ju jag som är kultureliten. Jag och alla andra som hånskrattar åt alla allsångsfånar som får ett enfaldigt leende i ansiktet, klappar händerna och sjunger med så fort de hör en trallvänlig melodi till en text om svensk sommar. Men vi lyssnar inte på tjeckisk operett, vi lyssnar på Bob Dylan och Nick Cave och massa annan musik som säger något och som känns.
Så här är jag Jimmie! Jag kan vara kulturelitens ansikte för dig. Låt mig vara din mardröm, din fiendes ansikte. Min blogg är kulturelitismens hovsal. Jag avskyr allt möjligt simpelt, vanligt svenskt som "verklighetens folk" gillar; dansband, Carola, melodifestivalen, Tomas Ledin, Gyllene Tider och allsång. Bränn allt i stora bokbål i en radikal kulturrevolution! Jag är för stor för sån dynga, för belevad, för kultiverad, jag står över "verklighetens folk". Elitist, javisst! Jag är allt som tar mig längre ifrån dig och den bild av Sverige och "verklighetens folk" som du vill klumpa in mig i.
För några dagar sedan skrev han en debattartikel om "kultureliten" som, enligt honom, håller vår nation i ett strypgrepp. Åkesson menar att den här "kulturradikala eliten" hånler åt "verklighetens folk" som föredrar Allsång på Skansen medan de själva "är mer intresserade av tjeckisk operett".
Jag hade lite svårt att hänga med till en början. Jag vet liksom inte riktigt vad det är för bild Åkesson har av kultureliten, jag vet inte ens vad en kulturelit är eller om det överhuvudtaget existerar en sådan. Men att intressera sig för tjeckisk operett låter ju inte så sabla radikalt i alla fall.
Men så insåg jag, när jag läste det där om allsången; det är ju jag som är kultureliten. Jag och alla andra som hånskrattar åt alla allsångsfånar som får ett enfaldigt leende i ansiktet, klappar händerna och sjunger med så fort de hör en trallvänlig melodi till en text om svensk sommar. Men vi lyssnar inte på tjeckisk operett, vi lyssnar på Bob Dylan och Nick Cave och massa annan musik som säger något och som känns.
Så här är jag Jimmie! Jag kan vara kulturelitens ansikte för dig. Låt mig vara din mardröm, din fiendes ansikte. Min blogg är kulturelitismens hovsal. Jag avskyr allt möjligt simpelt, vanligt svenskt som "verklighetens folk" gillar; dansband, Carola, melodifestivalen, Tomas Ledin, Gyllene Tider och allsång. Bränn allt i stora bokbål i en radikal kulturrevolution! Jag är för stor för sån dynga, för belevad, för kultiverad, jag står över "verklighetens folk". Elitist, javisst! Jag är allt som tar mig längre ifrån dig och den bild av Sverige och "verklighetens folk" som du vill klumpa in mig i.
onsdag 21 oktober 2009
Vid Battersea Bridge
Tillbaka i den så mycket behagligare bloggverkligheten, tillbaka i Nick Caves London. Hans mångsidighet har redan diskuterats här och inte minst hans mer morbida och brutala sida har tillåtits briljera i O'Malley's Bar del 1, 2 och 3. Nu är det hans mest stilla vemodiga och deprimerande sida som lagt sig likt en tjock dimma i lägenheten.
Han sitter vid Themsens flodbank med de mest nattsvarta tankar krypandes och krälandes inombords och med konstnärens begåvade penseldrag målar han upp sin sinnesstämning.
"I started thinkin' about London
How nothing good ever came from this town
and if the Thames weren’t so filthy
I would jump in the river and drown"
Det är precis vad som diskuterades här om dagen. Nick Caves egna London, och nu är det mörkare, kallare och ensligare än någonsin. En kall vind blåser under Battersea Bridge och lyriken såväl som musiken växer, staplas på vartannat, kulminerar, mollackorden hamras ner med fastare fingarar för varje vers som går och crescendot nås då han vänder blicken upp mot alla människor som stressar fram över den gamla bron.
"Hear the ancient iron bridge
And listen to it groan
with the weight of a thousand people
Leavin' or returning home
To their failures
To their bordoms
To their husbands
And their wives
who are carving them up for dinner
before they even arrive"
Hade jag haft en sån där brittisk trenchcoat på mig hade jag dragit åt den långt upp i halsen för höstens fuktiga kyla kryper långt in i själen då Caves melankoliska toner dämpar den nyss så uppbrusade stämningen. Blicken vänder sig åter igen till det svarta, iskalla vattnet.
"Now look there just below the water
See the saviour of the human race,
with the fishes and the frogs,
Has found his final resting place
Don't be afraid
Come on down
I'm just sittin' here
Thinking loud"
Han sitter vid Themsens flodbank med de mest nattsvarta tankar krypandes och krälandes inombords och med konstnärens begåvade penseldrag målar han upp sin sinnesstämning.
"I started thinkin' about London
How nothing good ever came from this town
and if the Thames weren’t so filthy
I would jump in the river and drown"
Det är precis vad som diskuterades här om dagen. Nick Caves egna London, och nu är det mörkare, kallare och ensligare än någonsin. En kall vind blåser under Battersea Bridge och lyriken såväl som musiken växer, staplas på vartannat, kulminerar, mollackorden hamras ner med fastare fingarar för varje vers som går och crescendot nås då han vänder blicken upp mot alla människor som stressar fram över den gamla bron.
"Hear the ancient iron bridge
And listen to it groan
with the weight of a thousand people
Leavin' or returning home
To their failures
To their bordoms
To their husbands
And their wives
who are carving them up for dinner
before they even arrive"
Hade jag haft en sån där brittisk trenchcoat på mig hade jag dragit åt den långt upp i halsen för höstens fuktiga kyla kryper långt in i själen då Caves melankoliska toner dämpar den nyss så uppbrusade stämningen. Blicken vänder sig åter igen till det svarta, iskalla vattnet.
"Now look there just below the water
See the saviour of the human race,
with the fishes and the frogs,
Has found his final resting place
Don't be afraid
Come on down
I'm just sittin' here
Thinking loud"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)