En gång var han affischernas namn, föreställningarnas huvudnummer, strålkastarnas måltavla, applådernas orsak. Men det var innan allting steg honom åt huvudet, innan spriten, skilsmässan och ålderdomens allt påtagligare närvaro. Orakad, smutsig och trasig med en tidning som täcke och en tomflaska som sällskap vaknar han upp i sin rännstensbädd i gränden som är på baksidan av allt.
Utan att kunna förklara vad eller hur känner han något välla upp inom honom och i den tidiga, mörka morgontimman brister han ut i sång en sista gång. Gränden förvandlas till en scen, kråkor och svarta fönster är hans åskådare där han står likt de fallnas kung i gatulyktans sken. Hans skugga målar stora svarta penseldrag över asfalten när han gestikulerar sig genom varje rad med en inlevelse som om hans sista minuter i livet var här och nu.
Kvarterets gamla bittra ordningsman som vaknat av skrålandet och slitit upp sitt fönster hejdar sig mitt i rörelsen med blomkrukan i högsta hugg då tonerna träffar något i honom som legat dolt och begravt sedan han var ett barn.
Det är så vackert att morgonen stannar. Det är så vackert att skatorna lämnar tillbaka det stulna silvret medan orden dansar i tretakt över koppartaken. Den ensamma gatlyktan strör sina ljusslöjor likt palmblad framför sångarens fötter där han rör sig fram med små lätta steg av pånyttfödd ungdomlighet och vals.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar