På onsdag kommer Ossler och hälsar på i stan. Han tänker spela lite låtar för oss. Samma dag släpps Thåströmboxen. Så nu går jag bara och väntar på att den här fördömda helgen, som aldrig tycks ta slut, ska ta just slut.
Tidigare har jag här på bloggen försökt starta en Osslerkampanj för att ge mannen den uppmärksamhet och bekräftelse som han förtjänar. Jag tycker inte att kampanjen uppnått sitt mål, problemet kan vara att min blogg helt enkelt inte når ut till tillräckligt många människor. Enligt mina beräkningar måste ytterligare ca 2,3 miljoner människor få höra Ossler innan han kan utropas till den nationalskald han är. Kanske skulle jag försöka ta hjälp av mina mer populära bloggkonkurrenterskor.
Men det är inte hela problemet. Jag har tidigare i ett mycket starkt och gripande inlägg skrivit om Osslers "lantbrukspoesi". I sin symbios med våndan, rastlösheten och vemodet är den ett utmärkt exempel på Osslers unika ställning i musiksverige. Men det är bara små fragment av hans skapelser som går att beskriva i en blogg, som det går att sätta ord på. Hur beskriver man rader som:
"En trött metall, en sömnig molekyl..."
eller:
"Svartvattenfeber och varmkalla bad,
jag ser spöken på dan och har slut på svar"
Eller hon som står i funderingar och blickar ut över en stad:
"...tanken på hur tungt det måste va
armering och sten och betong och cement och så jag
tyngden ner mot jorden är monumental"
Och hur mycket man än pratar om hans texter kommer man ju alltid missa den alltid så gripande musiken, inte minst i de instrumentala monumenten som håller fast lyssnaren som i ett skruvstäd. Sådant ligger bortom bloggens horisont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar