Jag hade tänkt skriva något om det flitiga pingisspelandet som pågår i Polen i dagarna och kanske vad jag inte tänker ha på mig i helgen. Men jag tror gårdagens Osslerspelning slagit ut all elektricitet i min hjärna likt en sån där elektromagnetisk tryckvåg.
Särskilt när han började Hela Mitt Liv stilla och avskalat till skillnad från albumversionens briserande start och sedan lät den växa till ett crescendo, precis som Thåström brukar göra med ...Ingen Neråtsång. Jag kunde nästan höra nervsynapserna brinna inne i hjärngångarna. Så idag känns hjärnan som en av de där stugorna i gammal Mobergiansk utvandraranda där de inneboende sitter tysta och förtärda i dunklet och sakta tuggar på något torrt barkbröd medan allting utstrålar total livlöshet och hopplöshet.
Inte blev det bättre av att jag slukat Thåströmboxen hela dagen. Den visade sig vara en hejdlöst positiv överraskning. Hela andra skivan är nyinspelningar av gamla låtar, på flera av dem assisteras han av Nimmersjö, Ivarsson och Ossler, samma tonrebeller som jag fick se uppträda igår. Keops Pyramid har fått ett mörkt och ödsligt ljudlandskap bakom sig, ...Som Eld har en hel orkester vackert oljud bakom sig. Jag är en Idiot har klätts av in på bara en akustisk gitarr och en orgel, Honungsgatan klarar sig med några pianotoner och ett dragspel och hos Ingen Sjunger Blues som Jeffrey Lee Pierce finns bara Thåström på tramporgel och Hellberg på klockspel.
Och så finns det ju några nya låtar. Thåströms svenska version av Indian Summer är fullkomligt magisk. Den är som att bita i en kraftledning, Ossler och Conny bygger en barrikad av mullrande, pulserande väsen och lindar in allt i gnisslande taggtråd. Thåströms röst sprakar.
Sen var det ju då Dan Andersson tolkningen. Jag får ta den en annan gång, jag har slut på superlativ och ett mentalt strömavbrott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar