För att hinna med allt ordentligt har jag effektiviserat min tillvaro, därför har sena nätter, sovmorgnar, komediserier, planlöst surfande och en massa annat rationaliserats bort. På så sätt ges det tid åt uppsatsskrivande, tränarjobb, pingisplaneringsjobb, cykling på frusen slask, Ma Long-studier, Zhang Jike-studier och Xu Xin-studier. Dessutom har jag nu i två dagar hunnit med att frossa i den tidiga, svåra, aviga, barocka, kolsvarta, ondskefulla Nick Cave.
"När hinner han titta på Snooker och Australian Open?" undrar ni nu.
Emellan allt det där.
Det har aldrig tagits något officiellt beslut på att bloggen ska bortprioriteras men den har fastnat i ett gränsland tillsammans med sömn och de båda går en duell varje dag. Sömnen vinner förvånansvärt ofta. Men jag har också märkt att ju mer man har att göra, desto mindre intressanta tankar av den typ som fyller den här bloggen. Stress och upptagenhet tycks strypa hjärnans kreativa avdelningar helt enkelt.
Jag tänker på Dylan, han verkar aldrig ha haft allt för mycket för sig under dagarna. "Some people never worked a day in their life, don't know what work even means" sjunger han någonstans. Jag vet inte om han syftar på sig själv, för något arbete i klassisk bemärkelse har han ju aldrig haft. Men att skapa odödlig musik är väl ett yrke så gott som något.
Nick Cave har berättat att han på senare år gjort sitt låtskrivande till ett vanligt 9-5 jobb. Han går upp på morgonen och sätter sig vid skrivmaskinen eller pianot med en kopp te och komponerar tills arbetsdagen är slut. Den bilden hamnar direkt i väpnad konflikt med min bild av hur hans skapande går till.
Jag lyssnar på Christina the Astonishing, Stranger Than Kindness, Mercy, New Morning, From Her to Eternity, John Finn's Wife och A Box for Black Paul och tänker att det är låtar som inte skrivits innan lunch en tisdagsförmiddag.
Det låter mer som de ylats och spottats fram i en sotsvart katedral av en konstnär plågad av ångest och demoner medan grådvärgarna samlas utanför och Mattis ligger och sover i sin borg.
fredag 29 januari 2010
måndag 25 januari 2010
Matpoesi
- Hej och välkomna till det enda matlagningsprogram som återstår sedan alla tv-kockar, kokboksförfattare och matkrönikörer slaktats och tillagats som kalops. Den användes förresten till att göda alla hemlösa så nu går de omkring längs stadens alléer, mätta och feta med belåtna leenden och bugar åt duvorna, dansar med pensionärerna och kastar slängkyssar åt skyltdockorna.
- Förra veckan var Carl Micheal Bellman här och bjöd på en präktig frukost i det gröna. "Rött vin med pimpinella och en nyss skjuten beckasin" blev det då och ägg, oliver, kyckling och mandeltårta. Imorgon skulle Dylan varit här men han lät meddela: "I got a brand new suit and a brand new wife, I can live on rice and beans". Så vi försöker hitta en ersättare.
- Idag har vi Tom Waits på besök och han har redan hunnit lära oss att äggvitan är perfekt att kamma bak håret med. Men Tom är inte ensam, han har ett helt följe med sig. Här är Satchel Pudding och Lord God Mose, och där bakom Blackjack Ruby står Nimrod Cain och de som står och viskar till varandra därborta är Jesse Frank och Birdy Joe Hoaks. Och han som sitter på den gamla kistan tilltalas Scarface Ron. Så berätta Tom, vad blir det?
- "Well I dined last night with Scarface Ron
on tilapia fish cakes and fried black swan
razor weed onion and peacock squirrel
and I dreamed all night about a beautiful girl"
- O himmel! Så vackert det lät, det måste ha varit fantastiskt.
- Njae, säger Tom med sin sammetsröst av grus, rost och eld, när jag vaknade var hon borta.
- Jag menar maten, den stekta svarta svanen, påfågelekorren och allt det där...
- Jaså, ja...
- Förra veckan var Carl Micheal Bellman här och bjöd på en präktig frukost i det gröna. "Rött vin med pimpinella och en nyss skjuten beckasin" blev det då och ägg, oliver, kyckling och mandeltårta. Imorgon skulle Dylan varit här men han lät meddela: "I got a brand new suit and a brand new wife, I can live on rice and beans". Så vi försöker hitta en ersättare.
- Idag har vi Tom Waits på besök och han har redan hunnit lära oss att äggvitan är perfekt att kamma bak håret med. Men Tom är inte ensam, han har ett helt följe med sig. Här är Satchel Pudding och Lord God Mose, och där bakom Blackjack Ruby står Nimrod Cain och de som står och viskar till varandra därborta är Jesse Frank och Birdy Joe Hoaks. Och han som sitter på den gamla kistan tilltalas Scarface Ron. Så berätta Tom, vad blir det?
- "Well I dined last night with Scarface Ron
on tilapia fish cakes and fried black swan
razor weed onion and peacock squirrel
and I dreamed all night about a beautiful girl"
- O himmel! Så vackert det lät, det måste ha varit fantastiskt.
- Njae, säger Tom med sin sammetsröst av grus, rost och eld, när jag vaknade var hon borta.
- Jag menar maten, den stekta svarta svanen, påfågelekorren och allt det där...
- Jaså, ja...
lördag 23 januari 2010
Inte ett bromsspår
Oj, så överkörd du blev Gnäll-Jens. Oj, oj, oj.
Första Pro Tour finalen på sex år, en riktig B-Pro Tour men med Gnäll-Jens mått mätt ändå bra gjort. Och så totalt, krossad, överkörd, förnedrad av en ung, spinkig korean rankad 145:a i världen.
Det var ung, frisk flärd och spelglädje, elegans och effektivitet mot en trött, tung slugger. Koreanens backhand skickade små ettriga projektiler mot fickan på sin motståndare vars ben var för tunga och mage för rund för att kunna försvara sig.
Den orutinerade koreanen, som borde vara mest tagen av att stå där i en final gick bara in och öste in slagen mot den rutinerade svensken som slog ut med armarna, kastade förtvivlade blickar mot coachen och bjöd på nervösa skratt i sann Ma Lin-stil.
Och där satt jag med en kolhydratrik middag och en Mariestad och bara njöt av spektaklet. Vilken underbar inledning på lördagskvällen. Nu drar vi ut på gator och torg och firar Lee Sang Su!
Första Pro Tour finalen på sex år, en riktig B-Pro Tour men med Gnäll-Jens mått mätt ändå bra gjort. Och så totalt, krossad, överkörd, förnedrad av en ung, spinkig korean rankad 145:a i världen.
Det var ung, frisk flärd och spelglädje, elegans och effektivitet mot en trött, tung slugger. Koreanens backhand skickade små ettriga projektiler mot fickan på sin motståndare vars ben var för tunga och mage för rund för att kunna försvara sig.
Den orutinerade koreanen, som borde vara mest tagen av att stå där i en final gick bara in och öste in slagen mot den rutinerade svensken som slog ut med armarna, kastade förtvivlade blickar mot coachen och bjöd på nervösa skratt i sann Ma Lin-stil.
Och där satt jag med en kolhydratrik middag och en Mariestad och bara njöt av spektaklet. Vilken underbar inledning på lördagskvällen. Nu drar vi ut på gator och torg och firar Lee Sang Su!
fredag 22 januari 2010
Fusk i Slovenien?
Vi européer blir ju allt bittrare över att vi är så mycket sämre än de östasiatiska övermänniskorna vid pingisbordet. Frågan är, har detta nu runnit över i lottningsmanipulering?
I Sloveniens B-Pro Tour är den asiatiska närvaron nästan lika med noll. Inga kineser, inga japaner, inga av Sydkoreanernas toppnamn, knappt ett namn på top 50 i världen med andra ord. "Ett gyllene tillfälle för mig", tänker Europas alla hobbylirare, för Boll och Samsonov är inte heller med.
Dock skickar Sydkorea en liten pluton juniorer, fyra riktigt vassa spelare, men de är bara barn. Vad händer då? Vad händer då? Jo tre av dem lottas i omgångarna intill varandra och får alltså ägna sig åt att möta varandra direkt efter första omgången. Jag kan inte tro på att slumpen är så försåtfull, slovenerna eller kanske ETTU måste ha varit där och fifflat.
Hur som helst, de små knattarna från Korea har gjort vad de kan. De har slagit ut tyskar, slovener, fransmän och svenskar. Toppseedade Ovtcharov fick åka hem ögona böj efter att Kim Min Seok stått och tagit emot honom vid bordet. Den fjärde koreanen, som slapp undan sina landsmän, virvelvinden Seo Hyun Deok som skickat ut en tysk och en ryss, går redan nu mot den ende högt seedade asiaten som är med, min favorit Chuang Chih-Yuan.
Skandal. Nu håller jag på Sydkorea och Taiwan mot B-tyskar, gamla ryssar och en lönnfet, gnällig svensk.
I Sloveniens B-Pro Tour är den asiatiska närvaron nästan lika med noll. Inga kineser, inga japaner, inga av Sydkoreanernas toppnamn, knappt ett namn på top 50 i världen med andra ord. "Ett gyllene tillfälle för mig", tänker Europas alla hobbylirare, för Boll och Samsonov är inte heller med.
Dock skickar Sydkorea en liten pluton juniorer, fyra riktigt vassa spelare, men de är bara barn. Vad händer då? Vad händer då? Jo tre av dem lottas i omgångarna intill varandra och får alltså ägna sig åt att möta varandra direkt efter första omgången. Jag kan inte tro på att slumpen är så försåtfull, slovenerna eller kanske ETTU måste ha varit där och fifflat.
Hur som helst, de små knattarna från Korea har gjort vad de kan. De har slagit ut tyskar, slovener, fransmän och svenskar. Toppseedade Ovtcharov fick åka hem ögona böj efter att Kim Min Seok stått och tagit emot honom vid bordet. Den fjärde koreanen, som slapp undan sina landsmän, virvelvinden Seo Hyun Deok som skickat ut en tysk och en ryss, går redan nu mot den ende högt seedade asiaten som är med, min favorit Chuang Chih-Yuan.
Skandal. Nu håller jag på Sydkorea och Taiwan mot B-tyskar, gamla ryssar och en lönnfet, gnällig svensk.
onsdag 20 januari 2010
Idiotvind plockar fram den grovtandade sågen
Egentligen vet jag inte vad som hänt, kanske är det åldern helt enkelt. Förut stod jag ju där på barrikaderna och sjöng med
"De e inte som förr
ni e dom döda,
vi e dom nya, ta fram det nya"
Och visst, i små stunder kan jag fortfarande känna mig som en ung och oförståndig rebell, som när jag får en upprörd tillrättavisning efter att ha påstått att Beatles och Ingo är överskattade fenomen som delvis lever på nostalgi. Men nu måste jag få vända min konservativa sida till och tillåtas hånskratta:
- Ha, sicka tossiga nymodigheter!
Vad är det för skogsdårar som kommit på den här patetiska idén undrar ni. Jo det kan jag tala om. Det är någon amerikan med i kulisserna, det kan jag lova, det osar amerikanskt hi-tech-pryl-nördande lång väg. Jag har läst amerikanska pingisforum och de är obotliga materialnördar som lägger all energi på vilka gummin och stommar som är häftigast och bäst och sen är de så urusla att de inte kan träffa en stillaliggande boll ens.
Uppfinnarna har kokat ihop en hel gryta lögner och fina ord om hur mycket bättre det är att spela med en vante och labba till bollen som en hungrig björnhona. Mer skruv, mer fart, mer kontroll, mer känsla. Men om ni undrar varför fånarna i videon har så kass teknik att ni skäms å deras vägar så är det därför att de är ett par lättlurade hobbyspelare.
Varför hyrde de då inte in ett par riktiga pingisspelare till sin reklamvideo? Jo, därför att samtliga antingen hånskrattade eller gapskrattade då de fick produkten beskriven för sig. En sjundeklassare som kommer hem från sin första fysiklektion kan förklara att man får mer fart och skruv i ett rack, än i en platta som sitter på handen.
Ifall det någonsin kommer finnas en spelare rankad bland de 500 bästa i världen, nej, bland de 5000 bästa, som spelar med en pingisvante ska jag citera en hel Gessletext här på bloggen. Det är ett löfte.
"De e inte som förr
ni e dom döda,
vi e dom nya, ta fram det nya"
Och visst, i små stunder kan jag fortfarande känna mig som en ung och oförståndig rebell, som när jag får en upprörd tillrättavisning efter att ha påstått att Beatles och Ingo är överskattade fenomen som delvis lever på nostalgi. Men nu måste jag få vända min konservativa sida till och tillåtas hånskratta:
- Ha, sicka tossiga nymodigheter!
Vad är det för skogsdårar som kommit på den här patetiska idén undrar ni. Jo det kan jag tala om. Det är någon amerikan med i kulisserna, det kan jag lova, det osar amerikanskt hi-tech-pryl-nördande lång väg. Jag har läst amerikanska pingisforum och de är obotliga materialnördar som lägger all energi på vilka gummin och stommar som är häftigast och bäst och sen är de så urusla att de inte kan träffa en stillaliggande boll ens.
Uppfinnarna har kokat ihop en hel gryta lögner och fina ord om hur mycket bättre det är att spela med en vante och labba till bollen som en hungrig björnhona. Mer skruv, mer fart, mer kontroll, mer känsla. Men om ni undrar varför fånarna i videon har så kass teknik att ni skäms å deras vägar så är det därför att de är ett par lättlurade hobbyspelare.
Varför hyrde de då inte in ett par riktiga pingisspelare till sin reklamvideo? Jo, därför att samtliga antingen hånskrattade eller gapskrattade då de fick produkten beskriven för sig. En sjundeklassare som kommer hem från sin första fysiklektion kan förklara att man får mer fart och skruv i ett rack, än i en platta som sitter på handen.
Ifall det någonsin kommer finnas en spelare rankad bland de 500 bästa i världen, nej, bland de 5000 bästa, som spelar med en pingisvante ska jag citera en hel Gessletext här på bloggen. Det är ett löfte.
söndag 17 januari 2010
"It's all just a dream, a vacuum, a scheme"
Ett Dm7 går till G7 och tillbaka till Dm7, "breathlike" rimmas med "deathlike" nattens mörker tycks ovanligt ljust, en avlägsen tanke ropar på uppmärksamhet och når dovt och vagt fram likt vore jag under vatten - kanske har det blivit dag igen? Inte så lite yrvaket vaknar jag upp efter att ha knarkat liveversionen av To Ramona från Newport Folk Festival 1964 i obestämd tid.
Likt sorken tittar upp över snötäcket och oroligt ser sig om efter ugglor, rävar och råttfällor ser jag mig omkring i min boning.
En flock ouppackade väskor tycks ha exploderat i min hall, "snön ligger vit på taken" - fortfarande vinter alltså - "endast tomten är vaken" skriker Victor Rydbergs vålnad i mitt öra men jag ignorerar honom som jag gjort allt sedan den traumatiska diktuppläsningen i lågstadiet. En grammisgala ingen bryr sig om, några omgångar i pingisligan och en enorm jordbävning på Haiti där nu beväpnade plundrare drar runt och skjuter mot hjälparbetare. Jag tänker på Dylans ord om Haiti:
"Every new messenger bring an evil report
'bout rioting armies and time that is short
and earthquakes and train wrecks and hate
was scribbled on the wall..."
Inte mycket framstår tillräckligt lockande för att locka upp mig ur snötäcket, ur de små tunnlar jag grävt bland G7 och Dm7 och F, mellan Dylans poesi och rim, hans gälla röst som så vackert drar ut, formar och dekorerar orden och hans fåfänga försök att få Ramona att stanna och glömma sina vansinniga religiösa idéer. Raderna ramlar runt i huvudet som i en torktumlare. Jag försöker plocka ut några favoriter, men allting är så sammanfätat, allting överglänser allting med vartannat.
Jag undrar om Dylan egentligen sjunger eller om han skriver ihop orden så att de sjunger åt honom. Alla som försöker läsa "the pangs of your sadness shall pass as your senses will rise" kommer på sig själva med att sjunga.
Men Dylan vet ju lika väl som jag att det aldrig går att övertala någon vars tankar förvridits, fördunklats och förgiftats av religionens vanföreställningar. Än en gång önskar jag dock att jag hade hans förmåga att tänka de stora försonande tankarna som avslutar serenaden.
"This is called To Ramona...Ramona...just a name...", sagt med ett mystiskt, nästan spefullt leende. Det är dags igen, säkert för femtonde gången idag, minst. All tankeverksamhet upphör under fyra och en halv minut.
Likt sorken tittar upp över snötäcket och oroligt ser sig om efter ugglor, rävar och råttfällor ser jag mig omkring i min boning.
En flock ouppackade väskor tycks ha exploderat i min hall, "snön ligger vit på taken" - fortfarande vinter alltså - "endast tomten är vaken" skriker Victor Rydbergs vålnad i mitt öra men jag ignorerar honom som jag gjort allt sedan den traumatiska diktuppläsningen i lågstadiet. En grammisgala ingen bryr sig om, några omgångar i pingisligan och en enorm jordbävning på Haiti där nu beväpnade plundrare drar runt och skjuter mot hjälparbetare. Jag tänker på Dylans ord om Haiti:
"Every new messenger bring an evil report
'bout rioting armies and time that is short
and earthquakes and train wrecks and hate
was scribbled on the wall..."
Inte mycket framstår tillräckligt lockande för att locka upp mig ur snötäcket, ur de små tunnlar jag grävt bland G7 och Dm7 och F, mellan Dylans poesi och rim, hans gälla röst som så vackert drar ut, formar och dekorerar orden och hans fåfänga försök att få Ramona att stanna och glömma sina vansinniga religiösa idéer. Raderna ramlar runt i huvudet som i en torktumlare. Jag försöker plocka ut några favoriter, men allting är så sammanfätat, allting överglänser allting med vartannat.
Jag undrar om Dylan egentligen sjunger eller om han skriver ihop orden så att de sjunger åt honom. Alla som försöker läsa "the pangs of your sadness shall pass as your senses will rise" kommer på sig själva med att sjunga.
Men Dylan vet ju lika väl som jag att det aldrig går att övertala någon vars tankar förvridits, fördunklats och förgiftats av religionens vanföreställningar. Än en gång önskar jag dock att jag hade hans förmåga att tänka de stora försonande tankarna som avslutar serenaden.
"This is called To Ramona...Ramona...just a name...", sagt med ett mystiskt, nästan spefullt leende. Det är dags igen, säkert för femtonde gången idag, minst. All tankeverksamhet upphör under fyra och en halv minut.
tisdag 12 januari 2010
"The scene was so crazy, wasn't it?"
Det händer ganska ofta att folk kommer fram till mig och säger;
- Hej Rikard, kan du inte berätta något roligt om Bob Dylan, något om någon undangömd låt jag aldrig hört, jag älskar höra dig prata om Dylan.
- Så klart jag kan, nu när du ber mig, brukar jag svara då. Har du hört om She's your lover now som spelades in i samband med Blonde on Blonde-inspelningarna 1966?
- Nej, det har jag minsann inte gjort, berätta, snälla berätta! bönar de och ber då.
- Jo, säger jag, den tycks utspela sig på ett café eller kanske på en fest och det är en sån där jobbig plågsam situation som vi alla har upplevt av något slag. Dylan sitter där med sin f.d. flickvän och hennes nya kille och verkar helst vilja befinna sig någon helt annanstans... Jag gör en paus för att för ett ögonblick insupa känslan av att ha åhörarna helt i mitt grepp... Och så är han otroligt irriterad och störd på den nye pojkvännen vilket resulterar i några av de mest sylvassa, underhållande rader:
"Yes, you, you just sit around and ask for ashtrays
Can't you reach?
I see you kiss her on the cheek, every time she gives a speech"
- Eller det här stycket som alltid får mig att skratta:
"But I ain't a judge, you don't have to be nice to me
But please tell that to your friend in the cowboy hat
You know he keeps on saying everything twice to me"
- Och Dylans röst dryper av gift då han drar ut på "meeeeeee" tills det låter som ett giftdroppande rakblad, säger jag och försöker imitera Dylan.
- Ojojoj, varför har du aldrig berättat om den här innan, den verkar ju helt fantastisk! brukar dom säga och börja ställa intresserade frågor; men är Dylan svartsjuk?
- Det är svårt att säga, säger jag och kliar mig i huvudet. Vid en första anblick verkar det inte så, men sen växer en känsla av att hans vrede och frustration kanske är ett utlopp för hans sårade känslor. Men han uttrycker nästan ett förakt för dem båda. Vad som gör det ännu värre är att hon inte verkar ha släppt Dylan helt, hon förlåter honom, men Dylan vet inte ens för vad och så den där ambivalenta raden:
"Why was it so hard for you,
if you didn't want to be with me, just to leave?
Now you stand here while your finger's going up my sleeve"
- Nämen! utropar min åhörarskara som nu växt till en mindre folksamling, vilken soppa han satt sig i den där Dylan!
- Ja, det må ni tro, svarar jag, men Dylan agerar väldigt avvisande och verkar mest glad åt att hon nu är någons annans ansvar, där av titeln "she's your lover now". Mot slutet förutspår han de mest bisarra skeenden:
"She'll be standing on the bar soon
With a fish-head and a harpoon
And a fake beard plastered on her brow
You'd better do something quick
She's your lover now"
Nu fullkomligt vrider sig min publik i skratt, de kastar sina hattar och mössor i luften, kramar om varandra och jublar och stämmer sedan in i hyllningsutrop till Dylan så högljudda att himlens blåa valv bågnar.
- Gott folk! Gott Folk! ropar jag , det finns så otroligt mycket i låten, jag har bara hunnit berätta en liten, liten bråkdel! Men det är för sent, jag har tappat greppet, de har fullkomligt hänförts och svepts iväg av Dylanmagin.
Men precis då de börjar bära fram mig likt en rockstjärna på sina uppsträckta armar så vaknar jag i min tysta tomma lägenhet. Då går jag och sätter mig vid min dator, sätter ihop en spellista med Dylanlåtar och berättar mina Dylanhistorier för bloggen istället. Då börjar jag fantisera om alla miljontals läsare som med uppspärrade ögon läser mina inlägg, skrattar, gråter och jublar över både min och Dylans briljans...
- Hej Rikard, kan du inte berätta något roligt om Bob Dylan, något om någon undangömd låt jag aldrig hört, jag älskar höra dig prata om Dylan.
- Så klart jag kan, nu när du ber mig, brukar jag svara då. Har du hört om She's your lover now som spelades in i samband med Blonde on Blonde-inspelningarna 1966?
- Nej, det har jag minsann inte gjort, berätta, snälla berätta! bönar de och ber då.
- Jo, säger jag, den tycks utspela sig på ett café eller kanske på en fest och det är en sån där jobbig plågsam situation som vi alla har upplevt av något slag. Dylan sitter där med sin f.d. flickvän och hennes nya kille och verkar helst vilja befinna sig någon helt annanstans... Jag gör en paus för att för ett ögonblick insupa känslan av att ha åhörarna helt i mitt grepp... Och så är han otroligt irriterad och störd på den nye pojkvännen vilket resulterar i några av de mest sylvassa, underhållande rader:
"Yes, you, you just sit around and ask for ashtrays
Can't you reach?
I see you kiss her on the cheek, every time she gives a speech"
- Eller det här stycket som alltid får mig att skratta:
"But I ain't a judge, you don't have to be nice to me
But please tell that to your friend in the cowboy hat
You know he keeps on saying everything twice to me"
- Och Dylans röst dryper av gift då han drar ut på "meeeeeee" tills det låter som ett giftdroppande rakblad, säger jag och försöker imitera Dylan.
- Ojojoj, varför har du aldrig berättat om den här innan, den verkar ju helt fantastisk! brukar dom säga och börja ställa intresserade frågor; men är Dylan svartsjuk?
- Det är svårt att säga, säger jag och kliar mig i huvudet. Vid en första anblick verkar det inte så, men sen växer en känsla av att hans vrede och frustration kanske är ett utlopp för hans sårade känslor. Men han uttrycker nästan ett förakt för dem båda. Vad som gör det ännu värre är att hon inte verkar ha släppt Dylan helt, hon förlåter honom, men Dylan vet inte ens för vad och så den där ambivalenta raden:
"Why was it so hard for you,
if you didn't want to be with me, just to leave?
Now you stand here while your finger's going up my sleeve"
- Nämen! utropar min åhörarskara som nu växt till en mindre folksamling, vilken soppa han satt sig i den där Dylan!
- Ja, det må ni tro, svarar jag, men Dylan agerar väldigt avvisande och verkar mest glad åt att hon nu är någons annans ansvar, där av titeln "she's your lover now". Mot slutet förutspår han de mest bisarra skeenden:
"She'll be standing on the bar soon
With a fish-head and a harpoon
And a fake beard plastered on her brow
You'd better do something quick
She's your lover now"
Nu fullkomligt vrider sig min publik i skratt, de kastar sina hattar och mössor i luften, kramar om varandra och jublar och stämmer sedan in i hyllningsutrop till Dylan så högljudda att himlens blåa valv bågnar.
- Gott folk! Gott Folk! ropar jag , det finns så otroligt mycket i låten, jag har bara hunnit berätta en liten, liten bråkdel! Men det är för sent, jag har tappat greppet, de har fullkomligt hänförts och svepts iväg av Dylanmagin.
Men precis då de börjar bära fram mig likt en rockstjärna på sina uppsträckta armar så vaknar jag i min tysta tomma lägenhet. Då går jag och sätter mig vid min dator, sätter ihop en spellista med Dylanlåtar och berättar mina Dylanhistorier för bloggen istället. Då börjar jag fantisera om alla miljontals läsare som med uppspärrade ögon läser mina inlägg, skrattar, gråter och jublar över både min och Dylans briljans...
söndag 10 januari 2010
Strindbergs och Ma Longs gemensamma nämnare
Jag läste i dagrna en bok av den gamle gode Hjalmar Söderberg, där funderade hans frysande huvudperson över det kalla Sverige och konstaterade att vi fryser in varor för att de ska hålla längre och varför skulle inte detsamma gälla oss människor. Det var en upplyftande tanke där jag satt i en pingishall belägen i ett köldhål med Hjalmar, August Strindberg och Leonard Cohen som närmsta sällskap.
Vem vill ruttna och bli unken och skämd i värmen när man kan gå här i en gnistrande tillvaro och hålla sig färsk?
Alla mina vänner de senaste dagarna, Hjalmar, August och Leonard, har gemensamt sin övernaturliga förmåga att behandla ordet och språket. Jag tänkte på diskussionerna huruvida Dylan inte bara är en sångare och musiker utan också en poet. För Leonard är det tvärtom. Han är en poet. Men är han också en sångare eller bara en sjungande poet?
Spelar det någon roll?
Nej, inte alls tror jag. Men det är tankar som fördriver tiden på tåg. Det och ögonblicksstunder som när Roy Orbisons stämma ackompanjerar bilden av kupéns reflektion i glaset sammansmält med en utomhusbassäng som bolmar ånga utanför ett nedfruset Säffle.
"A candy-colored clown they call the sandman
Tiptoes to my room every night
Just to sprinkle stardust and to whisper:
"Go to sleep, everything is alright""
Och så; "I close my eyes...", och på "eyes" lossnar låten och rullar igång med sitt bum-depadepda-um-da och kupéfönstret rullar vidare och lämnar Säffle med sitt bolmande vatten. Det är ingen poesi, ingen Cohensk skönhet, bara så där lite underbart fånigt, förgyllt av Roys stämma och så den klassiska produktionens oefterlikneliga aura.
Hemkommen välkomnas man av en annan trio och deras uppvisning i Macau. Istället för två svenska 1800-talsförfattare och en åldrig judisk-kanadensisk, sjungande poet är det tre kinesiska, pingisspelande ynglingar. Jag har sagt det förr och jag kommer säga det igen, Ma Long, Zhang Jike, Xu Xin, gudars skymning! Dra mig baklänges!
Det finns inget som rår på dem längre och det har gått så sabla fort. Vi anade tendenserna för något år sedan kanske, men nu ligger redan hela världen för deras fötter. Perfektionen och fullkomligheten de visar vid bordet kan jämföras med den nämnda trion ordekvilibrister. Hur de tre ynglingarna behandlar bollen och hur de tre författarna behandlar orden - långt, långt där framme där vi knappt kan se dem går de och flyttar fram gränserna för människans förmåga.
Vem vill ruttna och bli unken och skämd i värmen när man kan gå här i en gnistrande tillvaro och hålla sig färsk?
Alla mina vänner de senaste dagarna, Hjalmar, August och Leonard, har gemensamt sin övernaturliga förmåga att behandla ordet och språket. Jag tänkte på diskussionerna huruvida Dylan inte bara är en sångare och musiker utan också en poet. För Leonard är det tvärtom. Han är en poet. Men är han också en sångare eller bara en sjungande poet?
Spelar det någon roll?
Nej, inte alls tror jag. Men det är tankar som fördriver tiden på tåg. Det och ögonblicksstunder som när Roy Orbisons stämma ackompanjerar bilden av kupéns reflektion i glaset sammansmält med en utomhusbassäng som bolmar ånga utanför ett nedfruset Säffle.
"A candy-colored clown they call the sandman
Tiptoes to my room every night
Just to sprinkle stardust and to whisper:
"Go to sleep, everything is alright""
Och så; "I close my eyes...", och på "eyes" lossnar låten och rullar igång med sitt bum-depadepda-um-da och kupéfönstret rullar vidare och lämnar Säffle med sitt bolmande vatten. Det är ingen poesi, ingen Cohensk skönhet, bara så där lite underbart fånigt, förgyllt av Roys stämma och så den klassiska produktionens oefterlikneliga aura.
Hemkommen välkomnas man av en annan trio och deras uppvisning i Macau. Istället för två svenska 1800-talsförfattare och en åldrig judisk-kanadensisk, sjungande poet är det tre kinesiska, pingisspelande ynglingar. Jag har sagt det förr och jag kommer säga det igen, Ma Long, Zhang Jike, Xu Xin, gudars skymning! Dra mig baklänges!
Det finns inget som rår på dem längre och det har gått så sabla fort. Vi anade tendenserna för något år sedan kanske, men nu ligger redan hela världen för deras fötter. Perfektionen och fullkomligheten de visar vid bordet kan jämföras med den nämnda trion ordekvilibrister. Hur de tre ynglingarna behandlar bollen och hur de tre författarna behandlar orden - långt, långt där framme där vi knappt kan se dem går de och flyttar fram gränserna för människans förmåga.
tisdag 5 januari 2010
Ännu mera idiotfilm
Warner Music Group och Youtube har blivit vänner. Det betyder att en av mina tidigare filmer, som då censurerades och tvingade mig att gå under jorden och leva som en laglös under flera månader, nu kan publiceras.
"But to live outside the law, you must be honest", dök upp i mitt huvud nu och jag inser vilken lyckligt lottad människa jag är som har bevingade Dylanfraser bubblandes i huvudet dag och natt. Jag är förresten alltid ärlig.
Hur som helst, nu när ljudet får vara med lägger jag upp den igen. Den helt overkligt galna matchen mellan Kreanga och Legout från VM i Shanghai 2005. Det ser lite ut som om någon släppt lös två pitbulls i en bur. Med den skillnaden att det uppstår konst då de kastar sig på varandra. Ungefär som om två kamphundar skulle börja dansa en kraftfull balett istället för att tugga på varandra.
Men det är inte allt jag hunnit med ikväll. Jag har gjort en fantastisk packning, där flera hektar av vinterkläder bara försvann ner i väskan. Och medan jag befinner mig långt från all civilisation avgörs Pro Tour Grand Finals i det enormt civiliserade Macau. Det streamas t.o.m. live från turneringen på ITTF:s hemsida. Missa inte det, ni som stannar här i internetuppkopplingarnas värld.
"But to live outside the law, you must be honest", dök upp i mitt huvud nu och jag inser vilken lyckligt lottad människa jag är som har bevingade Dylanfraser bubblandes i huvudet dag och natt. Jag är förresten alltid ärlig.
Hur som helst, nu när ljudet får vara med lägger jag upp den igen. Den helt overkligt galna matchen mellan Kreanga och Legout från VM i Shanghai 2005. Det ser lite ut som om någon släppt lös två pitbulls i en bur. Med den skillnaden att det uppstår konst då de kastar sig på varandra. Ungefär som om två kamphundar skulle börja dansa en kraftfull balett istället för att tugga på varandra.
Men det är inte allt jag hunnit med ikväll. Jag har gjort en fantastisk packning, där flera hektar av vinterkläder bara försvann ner i väskan. Och medan jag befinner mig långt från all civilisation avgörs Pro Tour Grand Finals i det enormt civiliserade Macau. Det streamas t.o.m. live från turneringen på ITTF:s hemsida. Missa inte det, ni som stannar här i internetuppkopplingarnas värld.
måndag 4 januari 2010
Agitator i fickformat
Jag har funderat lite på vad jag ska göra med alla de pengar som jag inte eldade upp på fyrverkier. Jag kom fram till att jag ska köpa ett nytt forehandgummi. Köper jag ett kinagummi har jag nog råd med ett par skivor också. Och då får jag ju dessutom en giftig forehand som kan sätta massor med snurr på bollen.
För det är ju sådan jag är, en kinagummisoldat i STIGA-land. Ett Dylanfan i ABBA-rike. Lite lätt avig som köper ett forehandgummi istället för nyårsraketer och champagne och så lite avig igen som köper en kinaplatta istället för ett Boost TC.
En nischernas rebell, en miniatyrrebell.
En uppviglare och demagog i understa skrivbordslådan.
Lite envist obekväm och fåfängt principfast. En idiot i en upp och nervänd värld. Jag har ingen avslappningsskiva med delfiners och valars sång, på min avslappningsskiva ylar vargar. Det håller nerverna spända likt bågsträngar och de gnisslar som fiolsträngar när de manar fram och avfyrar upprörda inlägg om melodifestivaler, Per Gessle och Israels blodiga ockupation i bibelns namn.
Vårt nya decennie tar sin början med en ny världsetta. Ma Long tog över tronen i samma stund som 2010 var här. Jag tar det som ett gott tecken, ett omen om att allt ska falla lika rätt och riktigt på plats det kommande årtiondet som herrarnas världsranking. Den dagen då allt är som det borde, då upp är upp och ner är ner, då Dylan- och pingisfans är normalt och Idolskivor och ABBA är något otäckt och skrattretande, när chanserna att Gyllene Tider ska sälja ut Ullevi två dagar i rad är lika osannolikt som ätbart lim - då har min blogg inte längre något syfte.
Men tills dess finns jag här med mina gelikar, vrålandes med lungornas fulla kraft - "Alla har fel!".
För det är ju sådan jag är, en kinagummisoldat i STIGA-land. Ett Dylanfan i ABBA-rike. Lite lätt avig som köper ett forehandgummi istället för nyårsraketer och champagne och så lite avig igen som köper en kinaplatta istället för ett Boost TC.
En nischernas rebell, en miniatyrrebell.
En uppviglare och demagog i understa skrivbordslådan.
Lite envist obekväm och fåfängt principfast. En idiot i en upp och nervänd värld. Jag har ingen avslappningsskiva med delfiners och valars sång, på min avslappningsskiva ylar vargar. Det håller nerverna spända likt bågsträngar och de gnisslar som fiolsträngar när de manar fram och avfyrar upprörda inlägg om melodifestivaler, Per Gessle och Israels blodiga ockupation i bibelns namn.
Vårt nya decennie tar sin början med en ny världsetta. Ma Long tog över tronen i samma stund som 2010 var här. Jag tar det som ett gott tecken, ett omen om att allt ska falla lika rätt och riktigt på plats det kommande årtiondet som herrarnas världsranking. Den dagen då allt är som det borde, då upp är upp och ner är ner, då Dylan- och pingisfans är normalt och Idolskivor och ABBA är något otäckt och skrattretande, när chanserna att Gyllene Tider ska sälja ut Ullevi två dagar i rad är lika osannolikt som ätbart lim - då har min blogg inte längre något syfte.
Men tills dess finns jag här med mina gelikar, vrålandes med lungornas fulla kraft - "Alla har fel!".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)