Det har tidigare ryktats om ett förslag att begränsa antalet starter per nation i OS till två. Under de möten som hölls under Lag VM röstades just ett sådant förslag igenom, även om det ännu inte "ratificerats". Nu är inte jag något mötesproffs, men i mina öron låter det som att förslaget kommer bli verklighet.
Det är givetvis inget annat än en total katastrof för OS-pingisen. Det känns extra tråkigt nu efter OS i Beijing där pingisen tack vare lagtävlingen fick ett lyft. Vad händer med lagtävlingen nu, ska det tävlas i tvåmannalag?
Bakgrunden till beslutet är att starka krafter inom ITTF:s ledning är griniga över Kinas dominans. De ser den som ett hot mot sporten istället för en tillgång för sporten. Ett av världens mest överlägsna och skickliga landslag alla kategorier, är inte det något att vara stolt över? Tydligen inte, istället ska de begränsas och hindras genom regler.
OS blir nu en urvattnad turnering där mängder av kineser, japaner, sydkoreaner och även flera bra européer, som hade kunnat sätta färg på turneringen, får stanna hemma. Det är ett brutalt beslut mot alla de pingisspelare i världseliten som nu aldrig ens kommer få chansen att spela ett OS. Varför ska ITTF ge sig på en sådan förändring när dessa regler inte alls gäller i andra olympiska grenar? Tänk om USA bara fick skicka två friidrottare i varje gren, Jamaica bara två sprinters per distans eller Australien bara två simmare. Otänkbart.
Individuella VM är pingisens mest underhållande och sevärda turnering, alla de bästa med. Att ta sig till en kvartsfinal är en oerhörd bedrift. OS-turneringen har redan tidigare varit en betydligt lättare turnering än VM p.g.a. startbegränsningar. Nu skärps dessa begränsningar ytterligare vilket leder till att den lilla lyckliga skara av världseliten som får vara med kommer ha rena transportsträckor till kvartsfinal eller semifinal.
Jag mår fysiskt illa av att maktlöst se på hur dessa skadliga krafter förstör vår sport. Jag kan bara hoppas på att presidenten Adham Sharara och hans kollegor läser min blogg och tillfångatar sitt förnuft som tydligen är på rymmen:
Dear mr Sharara and the board of directors,
Do you like Bob Dylan? I think he is great.
Please, don't ruin the Olympics for me. I want to see the best players compete, I don't care what shirt they're wearing or what language they're speaking. I think you are being unfair. I mean, come on, don't be such idiots.
Best regards
Rikard
måndag 31 maj 2010
söndag 30 maj 2010
Konsekvenser
Efter finalförlusten mot Singapore sa den kinesiske damlagscoachen Shi Zhihao: "The team has been under enormous pressure. Unfortunately, we did not have a good start of the match as we lost the first game and the things only got worse after it. [...] Singapore got the gold medal, because the pressure was too much for China."Ja, jo, då Liu Shiwen (nedan) spelade mot Feng Tianwei (vänster) satt jag och funderade på hur hon överhuvudtaget kunde hålla i racket med tanke på den press som 35 vinstår, 16 raka Lag VM guld och en miljard kineser utövade på 19-åringen.
Men vad som ska bli spännande att se nu är hur Kina kommer att hantera förlusten. Vid tidigare nederlag har de använt motgångarna för att utveckla sporten till en ny nivå. Efter svenskarnas världserövring 1989 kom kineserna tillbaka med nya spelstilar och revolutionerade sporten med bl.a. pennfattade spelare som använde baksidan.
Direkt efter förlusten sa Shi Zhihao: "The Chinese team goal is the Olympic Games in London. Today we have failed, but it’s not the end of the world. We will learn from the experience." Han kommenterade dessutom det största namnet i pingisvärlden för stunden: "During the whole match team Singapore played very well, especially their top seeded player Feng Tianwei, who scored two victories. In the future she will be the biggest opponent of the Chinese players."
Kinas mastermindhjärnor konstaterade idag att kinesiskornas spel inte är tillräckligt för att garantera segrar över en så skicklig spelare som Feng Tianwei. Någonting behöver göras för att Kina ska bli ännu mer överlägset. Medaljerna i OS 2012 får inte äventyras. "...this loss is acceptable" sa Shi Zhihao idag, en förlust i London om två år är inte acceptabel.
"Our next step is to give more chance to young players" avslöjade också Shi Zhihao, som om de inte redan gjort det med Liu Shiwen, 19 och Ding Ning, 20 i finallaget. Men tydligen finns det ännu mer satsning på nästa generation att vänta. Samtidigt skaffade sig dagens unga finalister ovärderlig rutin. Lägg därtill några nya strategier och vapen som säkert redan har börjat jobbas på för att dagens miss inte ska kunna upprepas. Jag väntar med spänning på hur kinesiskornas spel kommer utvecklas, efter sommaren kan vi få se en Liu shiwen v2.0. Dagens kinesiska förlust kan resultera i att dampingisen tar ett kliv upp i evolutionstrappan.
Dylanlistan uppskjuten
Till följd av de omvälvande händelserna i Moskva avvaktar vi med nästa del av listan med Dylans 100 bästa låtar. Skulle den presenteras ikväll skulle den drunkna i alla pingisspekulationer. Alla Dylanfans ombeds ha tålamod och får ägna kvällen åt att fundera på vilka 16 låtar det egentligen är som är kvar på denna episka lista...
Knackig generationsväxling
När herrfinalen började kändes det som om en illusion brustit. Vi har alla lärt oss att Kina är helt oslagbara och så kom Singapores Feng Tianwei och Wang Yuegu (ok, kinesiskor egentligen, men ändå) och bröt förtrollningen.
Plötsligt såg även de kinesiska herrarna nästan mänskliga ut. Ma Long tog visserligen ledningen med 2-0 mot Timo Boll, men tysken var riktigt bra med i båda seten och därefter vände han matchen till en klar seger mot en ung kines som såg osäker och nervös ut. Nästan paralyserad.
Trots all rutin var det hans första lagfinal: Detsamma gällde Zhang Jike (och Liu Shiwen och Ding Ning också för den delen).
Som tur var för kineserna var det därefter pappa Ma Lins tur och han visade prov på all den mästerskapsrutin som hans två lagkamrater saknade och tog en klar 3-0 seger mot Ovtcharov. Dags för Zhang Jike mot Süss och igen såg man den där osäkerheten. Samtidigt storspelade Süss och var helt överlägsen i ett och ett halvt set. Ledning 5-0 i första och en lika snabb start i andra till 5-1. Vid 1-0, 9-6 började tankarna springa iväg. Vinner Süss mot Zhang Jike, då är det 2-1 till Tyskland och sedan väntar Boll mot Ma Lin och Boll har slagit honom förr och även om Ma Lin vinner måste en för dagen darrig Ma Long komma över sin första förlust och spela en avgörande match mot en Ovtcharov som har allt att vinna... ska Tyskland ta det här?
Men Zhang Jike vände 0-1, 6-9 till vinst 3-1 då han mer och mer hittade sitt spel och till slut vann ganska klart. I nästa match tog även Ma Lin en ganska klar seger mot Boll och så blev allt som det skulle trots allt. Kinesernas oslagbarhet var kanske inte bara en illusion.
Eftersom Kina är inne i en generationsväxling är väl dagens lite skakiga prestationer förståeliga. Sverige är ju också inne i en generationsväxling där Waldner och Perssons efterträdare ska växa i sina föregångares skor. Vi har bara ett lite bredare glapp i vår generationsväxling än Kina. För att vara exakt ska man kanske säga att Kinas glapp är väldigt, väldigt litet. Man skulle nästan kunna säga att det inte finns.
Men nu har den nya generationen fått en ordentlig dos nyttig mästerskapsrutin, kanske är generationsväxlingen därmed fullbordad. För tyskarna kan det här varit deras stora chans, de har goda chanser att vara minst lika bra om två år, om inte bättre, men risken är att kineserna är ännu mer bättre.
Plötsligt såg även de kinesiska herrarna nästan mänskliga ut. Ma Long tog visserligen ledningen med 2-0 mot Timo Boll, men tysken var riktigt bra med i båda seten och därefter vände han matchen till en klar seger mot en ung kines som såg osäker och nervös ut. Nästan paralyserad.
Trots all rutin var det hans första lagfinal: Detsamma gällde Zhang Jike (och Liu Shiwen och Ding Ning också för den delen).
Som tur var för kineserna var det därefter pappa Ma Lins tur och han visade prov på all den mästerskapsrutin som hans två lagkamrater saknade och tog en klar 3-0 seger mot Ovtcharov. Dags för Zhang Jike mot Süss och igen såg man den där osäkerheten. Samtidigt storspelade Süss och var helt överlägsen i ett och ett halvt set. Ledning 5-0 i första och en lika snabb start i andra till 5-1. Vid 1-0, 9-6 började tankarna springa iväg. Vinner Süss mot Zhang Jike, då är det 2-1 till Tyskland och sedan väntar Boll mot Ma Lin och Boll har slagit honom förr och även om Ma Lin vinner måste en för dagen darrig Ma Long komma över sin första förlust och spela en avgörande match mot en Ovtcharov som har allt att vinna... ska Tyskland ta det här?
Men Zhang Jike vände 0-1, 6-9 till vinst 3-1 då han mer och mer hittade sitt spel och till slut vann ganska klart. I nästa match tog även Ma Lin en ganska klar seger mot Boll och så blev allt som det skulle trots allt. Kinesernas oslagbarhet var kanske inte bara en illusion.
Eftersom Kina är inne i en generationsväxling är väl dagens lite skakiga prestationer förståeliga. Sverige är ju också inne i en generationsväxling där Waldner och Perssons efterträdare ska växa i sina föregångares skor. Vi har bara ett lite bredare glapp i vår generationsväxling än Kina. För att vara exakt ska man kanske säga att Kinas glapp är väldigt, väldigt litet. Man skulle nästan kunna säga att det inte finns.
Men nu har den nya generationen fått en ordentlig dos nyttig mästerskapsrutin, kanske är generationsväxlingen därmed fullbordad. För tyskarna kan det här varit deras stora chans, de har goda chanser att vara minst lika bra om två år, om inte bättre, men risken är att kineserna är ännu mer bättre.
Kommer ta tid att sjunka in...
Singapore världsmästare, känn på den.
Kinas damer har vunnit varje gång sedan 1975, det är 35 år, 16 segrar.
Matchvinnaren är Feng Tianwei. Hon vann den avgörande matchen mot världsettan Liu Shiwen i femte avgörande set. Hon vann också sin första match mot världsfyran Ding Ning efter ha legat under 0-2, 3-8. Helt galet.
Vad blir Kinas svar? Var det fel spelare som fick spela finalen? Vad kommer hända med 19-åriga världsettan Liu Shiwen som förlorade båda sina matcher? Kommer hon tillbaka efter det här?
Vad blir de kinesiska herrarnas reaktion på det här?
Upp till Ma Lin, Ma Long och... jadå! - Zhang Jike, att ta Kinas revansch.
Kinas damer har vunnit varje gång sedan 1975, det är 35 år, 16 segrar.
Matchvinnaren är Feng Tianwei. Hon vann den avgörande matchen mot världsettan Liu Shiwen i femte avgörande set. Hon vann också sin första match mot världsfyran Ding Ning efter ha legat under 0-2, 3-8. Helt galet.
Vad blir Kinas svar? Var det fel spelare som fick spela finalen? Vad kommer hända med 19-åriga världsettan Liu Shiwen som förlorade båda sina matcher? Kommer hon tillbaka efter det här?
Vad blir de kinesiska herrarnas reaktion på det här?
Upp till Ma Lin, Ma Long och... jadå! - Zhang Jike, att ta Kinas revansch.
fredag 28 maj 2010
Tankar under sportnörddagen Del 5
Kinas damer började sin kvartsfinal klockan 17.30 svensk tid. De hann spela klart sin match, långt, långt innan kvartsfinalen mellan Japan och Sydkorea var klar - som började 14.30. Jag har suttit helt trollbunden vid drabbningen.
Vilken fantastisk propaganda för dampingis, pingis överhuvudtaget och idrott i allra största allmänhet denna femtimmarsmatch var. Helt osannolikt jämn och oviss in i det sista. Varje boll var som en match i sig. Det är något visst med lagtävlingar också när det sitter två bänkar med racernervösa spelare och jublar vid varje vunnen poäng som om det var matchbollen.
Japan vann tillslut efter att Ai Fukuhara, Sayaka Hirano och Kasumi Ishikawa bidragit med varsin seger. Det blir svårt för kvarvarande lag att toppa den underhållning och dramatik japanskorna och sydkoreanskorna bjöd på. Det skulle vara ifall de japanska herrarna kan pressa Kina imorgon då.
Men jag räknar med en herrfinal mellan Tyskland och Kina där tyskarna i bästa fall kan skaka kineserna lite, lite, fast ändå inte.
Vilken fantastisk propaganda för dampingis, pingis överhuvudtaget och idrott i allra största allmänhet denna femtimmarsmatch var. Helt osannolikt jämn och oviss in i det sista. Varje boll var som en match i sig. Det är något visst med lagtävlingar också när det sitter två bänkar med racernervösa spelare och jublar vid varje vunnen poäng som om det var matchbollen.
Japan vann tillslut efter att Ai Fukuhara, Sayaka Hirano och Kasumi Ishikawa bidragit med varsin seger. Det blir svårt för kvarvarande lag att toppa den underhållning och dramatik japanskorna och sydkoreanskorna bjöd på. Det skulle vara ifall de japanska herrarna kan pressa Kina imorgon då.
Men jag räknar med en herrfinal mellan Tyskland och Kina där tyskarna i bästa fall kan skaka kineserna lite, lite, fast ändå inte.
Tankar under sportnörddagen Del 4
Två timmar och femton minuter tog det för Sydkorea och Japan att spela de två första matcherna. Först en vinst i skilje för Japan och sedan en vinst i skilje för Sydkorea då deffeleganten Kim Kyung Ah tog en episk seger mot Ai Fukuhara.
Xu Xin och de andra kineserna som började sin match samtidigt ligger hemma på hotellrummet och kollar rysk TV sen länge. Nu blir det en match mellan två offensivspelare, Kasumi Ishikawa och Dang Ye Seo, men sedan är det dags för Sydkoreas deffar igen. Det kan vara många timmar kvar...
Arroyo tog sitt eget tempo och smög iskallt upp för dryga milen uppförsbacke, utan att tappa alltför mycket. Imponerande! Nu flyger spanjoren dessutom ner i utförsbackarna, ska det bli Arroyo som tar hem Girot trots allt?
Xu Xin och de andra kineserna som började sin match samtidigt ligger hemma på hotellrummet och kollar rysk TV sen länge. Nu blir det en match mellan två offensivspelare, Kasumi Ishikawa och Dang Ye Seo, men sedan är det dags för Sydkoreas deffar igen. Det kan vara många timmar kvar...
Arroyo tog sitt eget tempo och smög iskallt upp för dryga milen uppförsbacke, utan att tappa alltför mycket. Imponerande! Nu flyger spanjoren dessutom ner i utförsbackarna, ska det bli Arroyo som tar hem Girot trots allt?
Tankar under sportnörddagen Del 3
Slagräkning mellan Sayaka Hirano och Park Mi Young! Det kan omöjligt bli jämnare, ingen drar ifrån, ingen slarvar bort några poäng, ingen har någon metod att vinna poäng på. Alla bollar avgörs med en högst oväntad miss, en lite för lätt boll som kan attackeras eller en turboll. Hirano rullar upp en bågloop med forehand, Park skär backhand på högsta punkten, lågt och flackt, Hirano rullar upp en båge med god marginal över nätet och så skulle de kunna hålla på hela dagen. Om inte regeln om slagräkning fanns.
Jag skojar inte - det här är en av de mest underhållande matcher jag någonsin sett. De tvingas attackera varannan boll. Park går på offensiven och slår och slår men Hirano är så säker i försvaret och sen är det Hiranos tur, hon börjar med bågloopen men så måste hon gå på och så har hon bara två slag på sig och satsar stenhårt men Park tar den så Hirano chansar vilt med sitt sista slag i andra hörnet men Park tar den med och domaren bryter bollen. Fantastisk underhållning!
Ma Long slog Samsonov i tre raka. Wang Hao vinner lätt över Chctchchchtcheninine. Nu återstår det bara för Xu Xin att äta upp Platonov.
...och nu får vi bilder från Girot inför den sista monsterstigningen uppför Mortirolo!
Jag skojar inte - det här är en av de mest underhållande matcher jag någonsin sett. De tvingas attackera varannan boll. Park går på offensiven och slår och slår men Hirano är så säker i försvaret och sen är det Hiranos tur, hon börjar med bågloopen men så måste hon gå på och så har hon bara två slag på sig och satsar stenhårt men Park tar den så Hirano chansar vilt med sitt sista slag i andra hörnet men Park tar den med och domaren bryter bollen. Fantastisk underhållning!
Ma Long slog Samsonov i tre raka. Wang Hao vinner lätt över Chctchchchtcheninine. Nu återstår det bara för Xu Xin att äta upp Platonov.
...och nu får vi bilder från Girot inför den sista monsterstigningen uppför Mortirolo!
Tankar under sportnörddagen Del 2
Ryu Seung Min och Joo Se Hyuk tackade sina motståndare på ett väldigt trevligt sätt efter matchen. Ögonkontakt, en erkännande nick och ett ordentligt handslag. Joo nickade till och med två gånger och Ryu kostade på sig att säga några ord. Annars är Timo Boll överlägset bäst i världen på att tacka sina motståndare. Oavsett vinst eller förlust. 94% av världseliten får skämmas över sina nonchalanta, otrevliga handskakningar.
Svaret på dagens stora fråga närmar sig för varje minut som går: Vilka spelar Kina med mot Vitryssland? Vem vill Kina ha mot Samsonov? Vem vill Kina ha mot deffen Chtchtenine? Undra om inte både Wang Hao och Ma Lin spelar idag...
I Polens ungdomsturnering vann Hampus Söderlund alltihop. Många bra var med; Sirucek, Le Breton, Lauric, Robinot, Tran... men Hampus vann allt.
En liten klunga har gjort en utbrytning i dagens 195 kilometer långa etapp från Brescia till Aprica. Totalt ska det klättras 4640 höjdmeter idag och första stigningen närmar sig. Men det är två timmar kvar innan Eurosports sändning börjar, i bästa fall. Bara vi inte missar de verkliga klättringarna p.g.a. någon segdragen tennismatch...
Svaret på dagens stora fråga närmar sig för varje minut som går: Vilka spelar Kina med mot Vitryssland? Vem vill Kina ha mot Samsonov? Vem vill Kina ha mot deffen Chtchtenine? Undra om inte både Wang Hao och Ma Lin spelar idag...
I Polens ungdomsturnering vann Hampus Söderlund alltihop. Många bra var med; Sirucek, Le Breton, Lauric, Robinot, Tran... men Hampus vann allt.
En liten klunga har gjort en utbrytning i dagens 195 kilometer långa etapp från Brescia till Aprica. Totalt ska det klättras 4640 höjdmeter idag och första stigningen närmar sig. Men det är två timmar kvar innan Eurosports sändning börjar, i bästa fall. Bara vi inte missar de verkliga klättringarna p.g.a. någon segdragen tennismatch...
Tankar under sportnörddagen Del 1
Jun Mizutani, 6-0 i matcher. 18-3 i set. Idag gav han inte Tang Peng minsta skuggan av en chans.
Daniel Kosiba, 8-2 i matcher. En av de två förlusterna är i skilje mot Kishikawa. Den andra är med 9-11 i skilje mot Carlos Machado. Man ska inte tänkomma men nu gör jag det ändå; tänk om Kosiba vunnit de skiljeseten och haft 10-0. Han är född 1991, nyss tampades han med svenskarnas 91-talanger, nu sitter de hemma och tittar på då han tar två mot svenska seniorlandslaget och slår Oh Sang Eun i tre raka.
Ryu Seung Min må vara snäppen under sin tidigare superhjältenivå men det är fortfarande en sagolik fröjd att se honom svinga sin gudabenådade forehand. Den tycks dock ha sitt pris, direkt efter hans seger mot Pazcy kom landslagsläkaren och packade in axeln i gladpack och is. Sydkoreas gyllene generation börjar bli sliten. Dags för nästa nu.
Li Jia Wei har ju blivit mamma och det var väl roligt för henne, men kan hon inte komma tillbaka nu? Jag saknar henne och hennes kortnabb, de behövs i Singapore.
Daniel Kosiba
Daniel Kosiba, 8-2 i matcher. En av de två förlusterna är i skilje mot Kishikawa. Den andra är med 9-11 i skilje mot Carlos Machado. Man ska inte tänkomma men nu gör jag det ändå; tänk om Kosiba vunnit de skiljeseten och haft 10-0. Han är född 1991, nyss tampades han med svenskarnas 91-talanger, nu sitter de hemma och tittar på då han tar två mot svenska seniorlandslaget och slår Oh Sang Eun i tre raka.
Ryu Seung Min må vara snäppen under sin tidigare superhjältenivå men det är fortfarande en sagolik fröjd att se honom svinga sin gudabenådade forehand. Den tycks dock ha sitt pris, direkt efter hans seger mot Pazcy kom landslagsläkaren och packade in axeln i gladpack och is. Sydkoreas gyllene generation börjar bli sliten. Dags för nästa nu.
Li Jia Wei har ju blivit mamma och det var väl roligt för henne, men kan hon inte komma tillbaka nu? Jag saknar henne och hennes kortnabb, de behövs i Singapore.
Daniel Kosibatorsdag 27 maj 2010
Tillfällig nörd
Dags för kvartsfinaler. Egentligen är åttondelsfinaler och kvartsfinaler det roligaste stadiet i mästerskap, tyvärr är pingisen inte tillräckligt bred för att det ska bli riktigt underhållande när det tävlas i lag. Både dam- och herrklasserna erbjuder alldeles för många givna matcher.
En intressant dag blir det ändå. Kinas herrar får möta skrällen Vitryssland, Samsonov kanske kan störa men han brukar ha problem att hänga med i de bästa kinesernas tempo och de andra vitryssarna kan bara ducka bakom bordet och hoppas de kommer undan med ben och armar i behåll. Det ska bli roligt att se vilken kines som får ta sig an den gamla skolans defensiva deff Chtchthchcthchenine och hur den matchen kommer se ut.
Hong Kong är semiseedade men jag förstår inte hur de ska kunna stoppa Japan. Det blir den klart mest intressanta kvartsfinalen på herrsidan, lite tråkigt att itTV visar Sydkorea mot Ungern istället.
Annars tror jag att morgondagens mest underhållande TV-match kommer spelas mellan Japans och Sydkoreas damer, synd att de får mötas redan i kvarten. Japans små, pigga, hypersnabba, gällt ossande energispektakel mot Sydkoreas två gamla, lugna, graciösa, toksäkra deffar Park Mi Young och Kim Kyung Ah. Klockan 11 sänds den matchen.
Jag har ordnat så att jag är ledig hela dagen, det ska regna, cyklisterna i Girot ska klättra i bergen, tennisen fortsätter förhoppningsvis utan regn i Paris och hela pingisens världselit är igång i Moskva...
Nu låter det ju som jag är en sportnörd av episka mått som finkammar morgontidningens resultatsidor varje morgon och som knarkar Text TV:s sportsidor i tid och otid men så är det absolut inte. Jag gör bara ett undantag imorgon.
En intressant dag blir det ändå. Kinas herrar får möta skrällen Vitryssland, Samsonov kanske kan störa men han brukar ha problem att hänga med i de bästa kinesernas tempo och de andra vitryssarna kan bara ducka bakom bordet och hoppas de kommer undan med ben och armar i behåll. Det ska bli roligt att se vilken kines som får ta sig an den gamla skolans defensiva deff Chtchthchcthchenine och hur den matchen kommer se ut.
Hong Kong är semiseedade men jag förstår inte hur de ska kunna stoppa Japan. Det blir den klart mest intressanta kvartsfinalen på herrsidan, lite tråkigt att itTV visar Sydkorea mot Ungern istället.
Annars tror jag att morgondagens mest underhållande TV-match kommer spelas mellan Japans och Sydkoreas damer, synd att de får mötas redan i kvarten. Japans små, pigga, hypersnabba, gällt ossande energispektakel mot Sydkoreas två gamla, lugna, graciösa, toksäkra deffar Park Mi Young och Kim Kyung Ah. Klockan 11 sänds den matchen.
Jag har ordnat så att jag är ledig hela dagen, det ska regna, cyklisterna i Girot ska klättra i bergen, tennisen fortsätter förhoppningsvis utan regn i Paris och hela pingisens världselit är igång i Moskva...
Nu låter det ju som jag är en sportnörd av episka mått som finkammar morgontidningens resultatsidor varje morgon och som knarkar Text TV:s sportsidor i tid och otid men så är det absolut inte. Jag gör bara ett undantag imorgon.
Miss i sekretariatet
Ska man ställa upp med B-laget ska man göra som Japans damer. De ställde över sina två bästa men vann ändå med 3-0 mot Slovakien, 9-0 i set och 99-46 i bollar. Det är det s.k. vi-vinner-lätt-ändå-så-vi-spelar-med-reserverna-tänket istället för det mer vanligt förekommande vi-har-ändå-ingen-chans-så-vi-spelar-med-reserverna-tänket.
Jag förstår inte riktigt hur slutspelslottningen går till. Hur kan Sverige möta Sydkorea i kvartsfinal? Ettan och tvåan från samma grupp på samma kvart? Dessutom är trean i samma grupp, Tjeckien, också på samma halva. Det är bara lagen från Grupp B som hamnat på samma allihop men vinner Österrike sin första ställs de mot Hong Kong igen och stackars Polen får Kina igen direkt i kvart.
Jag tycker det låter som att det är läge för det ryska VM-sekretariatet att köra en klassiker i pingissammanhang: "Vi måste dra tillbaka slutspelslottningen i Herrar Lag, det har blivit ett fel i lottningen, vi ber om ursäkt för detta. En ny lottning sätts upp på anslagstavlan om några minuter."
Jag förstår inte riktigt hur slutspelslottningen går till. Hur kan Sverige möta Sydkorea i kvartsfinal? Ettan och tvåan från samma grupp på samma kvart? Dessutom är trean i samma grupp, Tjeckien, också på samma halva. Det är bara lagen från Grupp B som hamnat på samma allihop men vinner Österrike sin första ställs de mot Hong Kong igen och stackars Polen får Kina igen direkt i kvart.
Jag tycker det låter som att det är läge för det ryska VM-sekretariatet att köra en klassiker i pingissammanhang: "Vi måste dra tillbaka slutspelslottningen i Herrar Lag, det har blivit ett fel i lottningen, vi ber om ursäkt för detta. En ny lottning sätts upp på anslagstavlan om några minuter."
onsdag 26 maj 2010
Härlig onsdag så här långt
Det går så dåligt för Kenta Matsudaira, det gör ont i hjärtat att se. Varför spelar han inte alltid som han gjorde mot Ma Lin i Yokohama? Hur vågar de för övrigt ställa över sin etta och tvåa i den nu pågående matchen mot Spanien? Kan det finnas någon fördel med att bli trea istället för tvåa?
Annars var det en helt fantastisk förmiddag med en makalös drabbning mellan Japan och Tyskland. Mizutani var magisk och imponerade stort med sina segrar över Ovtcharov och Boll. Vilka matcher det var!
Jag är dock trött på alla landslag som ställer över sina bästa spelare mot de bästa lagen. Kina får ju bara möta reserver. Vad är det för trams? Ge upp i förväg på det viset? Ryssland som spelar för sin hemmapublik borde ju vara sugna på att bjuda upp till kamp mot sina kinesiska grannar kan man tycka. Nu bjöd förvisso Shibaev på en fantastisk backhand sittandes på knä mitt i en loop mot loop duell mot Ma Lin och Skachkov var ju nära att slå Wang Hao. Hade han inte blivit så övertänd när han vände första set efter några drömbollar kanske det hade gått vägen. Så lite fanns att klappa åt för publiken, men ändå.
Dessutom är det ju orättvist. Kina har ju inga reserver att kasta in, de tvingas ju alltid spela med lika överlägset lag. Ska de spela med sämsta laget rankingmässigt får de spela med fyran, femman och sjuan i världen.
Annars får väl PG:s seger över Oh Sang Eun tillsammans med Ukrainas bedrift att pressa Taiwan till skiljebollar i skiljeset i skiljematch ses som dagens mest anmärkningsvärda resultat hittills. Bra gjort av PG även om det inte räckte till en seger mot de sydliga koreanerna.
Annars var det en helt fantastisk förmiddag med en makalös drabbning mellan Japan och Tyskland. Mizutani var magisk och imponerade stort med sina segrar över Ovtcharov och Boll. Vilka matcher det var!
Jag är dock trött på alla landslag som ställer över sina bästa spelare mot de bästa lagen. Kina får ju bara möta reserver. Vad är det för trams? Ge upp i förväg på det viset? Ryssland som spelar för sin hemmapublik borde ju vara sugna på att bjuda upp till kamp mot sina kinesiska grannar kan man tycka. Nu bjöd förvisso Shibaev på en fantastisk backhand sittandes på knä mitt i en loop mot loop duell mot Ma Lin och Skachkov var ju nära att slå Wang Hao. Hade han inte blivit så övertänd när han vände första set efter några drömbollar kanske det hade gått vägen. Så lite fanns att klappa åt för publiken, men ändå.
Dessutom är det ju orättvist. Kina har ju inga reserver att kasta in, de tvingas ju alltid spela med lika överlägset lag. Ska de spela med sämsta laget rankingmässigt får de spela med fyran, femman och sjuan i världen.
Annars får väl PG:s seger över Oh Sang Eun tillsammans med Ukrainas bedrift att pressa Taiwan till skiljebollar i skiljeset i skiljematch ses som dagens mest anmärkningsvärda resultat hittills. Bra gjort av PG även om det inte räckte till en seger mot de sydliga koreanerna.
tisdag 25 maj 2010
Inte utrotad än
För ett par månader sedan skrev jag om den utdöende spelstilen, om Ryu Seung Min och Lee Jung Woo borde fridlysas. Om koreanernas fina tradition att få fram pennfattade spelare - traditionella pennfattade spelare, inte dagens hybrider likt Xu Xin som väser backhand med baksidan utan den gamla skolan som envisas med att bara spela med en sida av racket. Det var ett himla liv och beklagande från min sida då.
Idag klev Ri Chol Guk fram, pennfattad nordkorean, rankad 117:e, svartmålad planka på rackets baksida och slog självaste Vladimir Samsonov.
Hur är det möjligt?
Man ska inte luras av hans ranking, nordkoreanerna tävlar betydligt mindre än de flesta av sina konkurrenter. Han har gjort resultat tidigare som visat att han visserligen inte håller Samsonovs klass, men ändå är betydligt bättre än vad rankingen visar. Igår pressade han formstarke Hong Kong-kinesen Tang Peng till skiljebollar i skiljeset.
Men ändå?
Han har ett par hyfsat muskulösa lår att förflytta sig med, det sägs att nordkoreanerna kan hoppa jämfota tvärs över pingisbordet. Det låter helt rimligt när man ser Ri Chol Guk jobba forehand över hela bordet, han är en av världselitens absolut mest vältränade atleter.
...men ändå?
Sen har han såklart en forehandslägga som påminner lite om Tors hammare och ett dundertätt försvar. Nordkorea möter imorgon Singapore och Österrike, de lär inte vinna, de lär inte hamna bland de tolv som får spela om medaljerna. Men både Österrike och Singapore får se upp ordentligt och framförallt ska det bli intressant att se hur Ri Chol Guk följer upp dagens imponerande vinst. Kom igen nu PRK, kom tillbaka, vi saknar er i världseliten!
Idag klev Ri Chol Guk fram, pennfattad nordkorean, rankad 117:e, svartmålad planka på rackets baksida och slog självaste Vladimir Samsonov.
Hur är det möjligt?
Man ska inte luras av hans ranking, nordkoreanerna tävlar betydligt mindre än de flesta av sina konkurrenter. Han har gjort resultat tidigare som visat att han visserligen inte håller Samsonovs klass, men ändå är betydligt bättre än vad rankingen visar. Igår pressade han formstarke Hong Kong-kinesen Tang Peng till skiljebollar i skiljeset.
Men ändå?
Han har ett par hyfsat muskulösa lår att förflytta sig med, det sägs att nordkoreanerna kan hoppa jämfota tvärs över pingisbordet. Det låter helt rimligt när man ser Ri Chol Guk jobba forehand över hela bordet, han är en av världselitens absolut mest vältränade atleter.
...men ändå?
Sen har han såklart en forehandslägga som påminner lite om Tors hammare och ett dundertätt försvar. Nordkorea möter imorgon Singapore och Österrike, de lär inte vinna, de lär inte hamna bland de tolv som får spela om medaljerna. Men både Österrike och Singapore får se upp ordentligt och framförallt ska det bli intressant att se hur Ri Chol Guk följer upp dagens imponerande vinst. Kom igen nu PRK, kom tillbaka, vi saknar er i världseliten!
Oväntat jämnt
Så dramatiskt det blev mellan Japan och Taiwan. Det borde det ju inte bli tycker man. 14-12 till Japan i femte avgörande set, i femte avgörande matchen efter att Taiwan haft matchbollar. Taiwan har ju inga spelare som utmärkt sig något vidare. Japan däremot anförs ju av självaste Ai Fukuhara som besegrat flera av de omöjliga kinesiskorna i våras.
Men hon fick stryk av 61:e rankade Cheng I-Ching och sedan var min nya favorit, unge Kasumi Ishikawa, inte alls med i sin match. Så det blev upp till Sayaka Hirano att det dra det tyngsta lasset och hon redde ju ut det tillslut med minsta möjliga marginal. Nu får japanskorna ta sig samman om de ska kunna oroa kinesiskorna.
Sayaka Hirano
Men hon fick stryk av 61:e rankade Cheng I-Ching och sedan var min nya favorit, unge Kasumi Ishikawa, inte alls med i sin match. Så det blev upp till Sayaka Hirano att det dra det tyngsta lasset och hon redde ju ut det tillslut med minsta möjliga marginal. Nu får japanskorna ta sig samman om de ska kunna oroa kinesiskorna.
Sayaka Hiranomåndag 24 maj 2010
"So it begins..."
Äntligen är det igång. Ni som sett South Park-avsnitten Go God Go och Go God Go XII kan få en bild av hur otålig jag varit de senaste tre veckorna. För övrigt finns nu alla South Park-avsnitt till allmän beskådan på www.southparkstudios.se för er som missat det.
Kineserna, som den överlägset mest professionella supermakt de är inom pingisens alla områden, hade nya rödgula tävlingsdräkter dagen till ära. Den nya slår väl kanske inte den tidigare svarta modellen med gulddraken men den sticker ut och ingen kan missa att det är en kines på banan.
Det kändes lite fint att Kina började turneringen med de tre ynglingarna, de tre som vann varsin av uttagningstävlingarna. Världsmästerskapsdebut för Xu Xin och Zhang Jike medan Ma Long, trots sin unga ålder, fick stå för mästerskapsrutinen. Xu fick börja och Christophe Legout stod för motståndet. Fransmännen var taggade men de hade ställt sina stolar så tätt så hela den franska bänken såg så fånig ut där de satt och klappade. Gauzy fick knappt med armbågarna alls, det såg ut som när fyra personer försöker sitta i baksätet på en bil.
I den kinesiska sektionen satt Liu Guoliang och Zhang Jike med mellanrum mellan stolarna och följde matchen lite nonchalant. Man behövde inte se matchen för att se vilka som var favoriter, det räckte att se läget på avbytarbänkarna. En bit in i matchen kom de två bänknötarna, Ma Lin och Wang Hao. De slog sig ner (efter att Wang Hao flyttat isär stolarna ytterligare) och följde unge Xins match engagerat och genuint på ett nästan faderligt sätt.
Fransmännen avfärdades utan problem och idag var det Polens tur att demoleras. Bara Xu Xin fick spela vidare från igår då Liu Guoliang lät gamlingarna Wang Hao och Ma Lin känna på VM-stämningen. Det ska bli helt ofattbart intressant att se vilka tre som Kina ställer upp med då det är dags för kvart, semi och final. Kommer en förstauppställning utkristalliseras eller kommer coach Liu ändra i laguppställningen hela vägen?
Xu Xin, här i den gamla svarta drakdräkten, är den ende som spelat bägge VM-matcherna. Betyder det något eller lottar de om det?
Kineserna, som den överlägset mest professionella supermakt de är inom pingisens alla områden, hade nya rödgula tävlingsdräkter dagen till ära. Den nya slår väl kanske inte den tidigare svarta modellen med gulddraken men den sticker ut och ingen kan missa att det är en kines på banan.
Det kändes lite fint att Kina började turneringen med de tre ynglingarna, de tre som vann varsin av uttagningstävlingarna. Världsmästerskapsdebut för Xu Xin och Zhang Jike medan Ma Long, trots sin unga ålder, fick stå för mästerskapsrutinen. Xu fick börja och Christophe Legout stod för motståndet. Fransmännen var taggade men de hade ställt sina stolar så tätt så hela den franska bänken såg så fånig ut där de satt och klappade. Gauzy fick knappt med armbågarna alls, det såg ut som när fyra personer försöker sitta i baksätet på en bil.
I den kinesiska sektionen satt Liu Guoliang och Zhang Jike med mellanrum mellan stolarna och följde matchen lite nonchalant. Man behövde inte se matchen för att se vilka som var favoriter, det räckte att se läget på avbytarbänkarna. En bit in i matchen kom de två bänknötarna, Ma Lin och Wang Hao. De slog sig ner (efter att Wang Hao flyttat isär stolarna ytterligare) och följde unge Xins match engagerat och genuint på ett nästan faderligt sätt.
Fransmännen avfärdades utan problem och idag var det Polens tur att demoleras. Bara Xu Xin fick spela vidare från igår då Liu Guoliang lät gamlingarna Wang Hao och Ma Lin känna på VM-stämningen. Det ska bli helt ofattbart intressant att se vilka tre som Kina ställer upp med då det är dags för kvart, semi och final. Kommer en förstauppställning utkristalliseras eller kommer coach Liu ändra i laguppställningen hela vägen?
Xu Xin, här i den gamla svarta drakdräkten, är den ende som spelat bägge VM-matcherna. Betyder det något eller lottar de om det?söndag 23 maj 2010
Dylan Top 100: 17-19
17. Just Like Tom Thumb’s Blues (Highway 61 Revisited, 1965) [-]
Den är så vansinnigt avspänd och så oemotståndligt, hypnotiserande svängande, böljande och gungande. Redan från första tonen, sättet gitarren och pianot samspelar, de där slöa gitarrackorden där man kan höra varje sträng slås an, nästan som en harpa, medan pianoackorden dansar runt omkring, fram och tillbaka, upp och ner. Och Dylans röst är så där kolossalt nonchalant på det sättet som den var i mitten av 60-talet när geniet i honom sprakade som mest. Ju galnare texten blev, desto mer oberört blev hans stenansikte. Låten kokar över av retsamt avslappnad, välspelad musik, den är så fylld av influenser men kan ändå inte kallas något annat än ren, högkoncentrerad Dylan.
Texten vadar i total dekadens. Han är nere i Juarez, ”lost in Juarez”, och det är påsktider dessutom. Spriten och drogerna flödar och han sjunker bara längre ner i fördärvet; ”I started out on burgundy/but soon hit the harder stuff”. Men det är långt ifrån någon drogskildring á la Lou Reed där missbrukarens verklighet slår en knytnäve i ansiktet på lyssnaren. Dylan befinner sig i en sagolik drömvärld, där gränsen mellan verklighet och dröm är lika suddig som dimma.
Staden tycks lika dekadent som sångaren, “all the authorities they just stand around and boost/how they blackmailed the sergeant at arms/in to leaving his post”, någon ordningsmakt att lita på tycks det inte vara tal om; ”because the cops don’t need you/and man they expect the same”. Fylld av farliga kvinnor tycks den också vara, som Saint Annie eller Sweet Melinda som bönderna kallar ”the goddess och gloom”; ”She takes your voice/and leaves you howling at the moon”.
Tillslut tycks han dock fått nog; “Everybody said they'd stand behind me/When the game got rough/But the joke was on me/There was nobody even there to bluff/I'm going back to New York City/I do believe I've had enough.”
18. I Want You (Blonde on Blonde, 1966) [28]
En av Dylans allra lyckligaste låtar rent musikaliskt. Den dansar sig fram bland alla instrument som var och en spelar sina egna små euforiska melodier på helt egen hand. De skuttar kring varandra i cirklar, svarar på varandras glada lockrop och så glider munspelet in på scenen, liksom på knä och alla instrumenten faller in i dess vilda omtumlande dans.
Texten är inte lika otvunget lycklig. Men den är ändå sprallig som en dagisklass. I de mest sprudlande, abstrakta bilder får vi veta att allting talar emot honom; ”The guilty undertaker sighs/the lonesome organ grinder cries/the silver saxophones say I should refuse you” men det spelar ingen roll, han har bestämt sig “the cracked bells and washed-out horns/blow into my face with scorn/but it aint that way/I wasn’t born to loose you”.
Dylan betonar som ingen annan, att rimma på ord som ligger inbakade mitt i meningarna är liksom inga problem. ”Horns”, ”scorn” och ”born” rimmar som aldrig förr. Versernas uppbyggnad är spretiga men ändå strukturerade och innehållet där ”the drunken politicians leaps/upon the streets where mothers weeps” och där Dylan ”return to the Queen of Spades/to talk with her chambermaid” är helt spritt språngande vettlöst. Det kan inte bli tokigare tänker man inför sista versen då det dansande barnet i sin kinesiska kostym dyker upp och Dylans svartsjuka blottas.
"Now your dancing child with his chinese suit/He spoke to me, I took his flute/No, I wasn't very cute to him - Was I ?/But I did it though because he lied/Because he took you for a ride/And because time was on his side/And because I .../I want you, I want you”
19. To Ramona (Another Side of Bob Dylan, 1964) [54]
“Ramona come closer shut softly your watery eyes/the pangs of your sadness will pass/as your senses will rise” börjar Dylan i en av hans mest ömma, vemodiga och vackra akustiska ballader. Han har ett sätt att få ord och meningar att låta så fantastiska. Som om han ser ord ur något annat perspektiv än vad vi vanliga gör, inte bara för vad de innebär utanför hur de låter. Likt pusselbitar fogar han samman orden, som om han kan se dem ta form framför sig och skapar konst med bara konsonanter och vokaler. Samtidigt behåller han ordens betydelse och då allt faller på plats uppstår magin. Man behöver inte ha hört låten för att höra den speciella klangen över ”from fixtures and forces and friends/you’re sorrow does stem”. Fyra stycken f på rad, några väsande s-ljud och så ett rim fast det egentligen inte rimmar. Och så sådana där rader som lämnar lyssnaren kippande efter andan utan att veta vad som hände; ”Your magnetic movements/still captures the minutes I’m in” och ”the flowers of the city/tough breathlike, get deathlike at times”.
To Ramona är en annorlunda kärleksballad där sångaren försöker övertala sin älskade att stanna hos honom istället för att flytta och följa sina övertygelser, religiösa eller vad de nu må vara. Det är en så udda situation att det är svårt att föreställa sig att den inte är mer eller mindre självupplevd. Vissa menar att den ä riktad till Joan Baez som fortsatte striden på folkmusiken och protestsångens slagfält medan Dylan lämnade den världen bakom sig. ”It grieves my heart love/to see you try to be a part of/a world that just don’t exist/it’s all just a scheme, babe/a vacuum a dream, babe/that sucks you in to feeling like this”.
Men låten är alldeles för fantastisk för att dras ner i några världsliga spekulationer om hur den uppstod. Nu finns den här hos oss och det ska vi alla vara så saligt tacksamma för och därefter lämna resten där hän.
Vemodet ligger tungt över hela skapelsen och bottnar i den sista versen där sångaren, trots sina försök, vet att det inte finns något han kan säga för att få henne att ändra sig.
"I'd forever talk to you
But soon my words
They would turn into a meaningless ring
For deep in my heart
I know there is no help I can bring
Everything passes
Everything changes
Just do what you think you should do
And someday, maybe
Who knows, baby
I'll come and be cryin' to you”
Den är så vansinnigt avspänd och så oemotståndligt, hypnotiserande svängande, böljande och gungande. Redan från första tonen, sättet gitarren och pianot samspelar, de där slöa gitarrackorden där man kan höra varje sträng slås an, nästan som en harpa, medan pianoackorden dansar runt omkring, fram och tillbaka, upp och ner. Och Dylans röst är så där kolossalt nonchalant på det sättet som den var i mitten av 60-talet när geniet i honom sprakade som mest. Ju galnare texten blev, desto mer oberört blev hans stenansikte. Låten kokar över av retsamt avslappnad, välspelad musik, den är så fylld av influenser men kan ändå inte kallas något annat än ren, högkoncentrerad Dylan.
Texten vadar i total dekadens. Han är nere i Juarez, ”lost in Juarez”, och det är påsktider dessutom. Spriten och drogerna flödar och han sjunker bara längre ner i fördärvet; ”I started out on burgundy/but soon hit the harder stuff”. Men det är långt ifrån någon drogskildring á la Lou Reed där missbrukarens verklighet slår en knytnäve i ansiktet på lyssnaren. Dylan befinner sig i en sagolik drömvärld, där gränsen mellan verklighet och dröm är lika suddig som dimma.
Staden tycks lika dekadent som sångaren, “all the authorities they just stand around and boost/how they blackmailed the sergeant at arms/in to leaving his post”, någon ordningsmakt att lita på tycks det inte vara tal om; ”because the cops don’t need you/and man they expect the same”. Fylld av farliga kvinnor tycks den också vara, som Saint Annie eller Sweet Melinda som bönderna kallar ”the goddess och gloom”; ”She takes your voice/and leaves you howling at the moon”.
Tillslut tycks han dock fått nog; “Everybody said they'd stand behind me/When the game got rough/But the joke was on me/There was nobody even there to bluff/I'm going back to New York City/I do believe I've had enough.”
18. I Want You (Blonde on Blonde, 1966) [28]
En av Dylans allra lyckligaste låtar rent musikaliskt. Den dansar sig fram bland alla instrument som var och en spelar sina egna små euforiska melodier på helt egen hand. De skuttar kring varandra i cirklar, svarar på varandras glada lockrop och så glider munspelet in på scenen, liksom på knä och alla instrumenten faller in i dess vilda omtumlande dans.
Texten är inte lika otvunget lycklig. Men den är ändå sprallig som en dagisklass. I de mest sprudlande, abstrakta bilder får vi veta att allting talar emot honom; ”The guilty undertaker sighs/the lonesome organ grinder cries/the silver saxophones say I should refuse you” men det spelar ingen roll, han har bestämt sig “the cracked bells and washed-out horns/blow into my face with scorn/but it aint that way/I wasn’t born to loose you”.
Dylan betonar som ingen annan, att rimma på ord som ligger inbakade mitt i meningarna är liksom inga problem. ”Horns”, ”scorn” och ”born” rimmar som aldrig förr. Versernas uppbyggnad är spretiga men ändå strukturerade och innehållet där ”the drunken politicians leaps/upon the streets where mothers weeps” och där Dylan ”return to the Queen of Spades/to talk with her chambermaid” är helt spritt språngande vettlöst. Det kan inte bli tokigare tänker man inför sista versen då det dansande barnet i sin kinesiska kostym dyker upp och Dylans svartsjuka blottas.
"Now your dancing child with his chinese suit/He spoke to me, I took his flute/No, I wasn't very cute to him - Was I ?/But I did it though because he lied/Because he took you for a ride/And because time was on his side/And because I .../I want you, I want you”
19. To Ramona (Another Side of Bob Dylan, 1964) [54]
“Ramona come closer shut softly your watery eyes/the pangs of your sadness will pass/as your senses will rise” börjar Dylan i en av hans mest ömma, vemodiga och vackra akustiska ballader. Han har ett sätt att få ord och meningar att låta så fantastiska. Som om han ser ord ur något annat perspektiv än vad vi vanliga gör, inte bara för vad de innebär utanför hur de låter. Likt pusselbitar fogar han samman orden, som om han kan se dem ta form framför sig och skapar konst med bara konsonanter och vokaler. Samtidigt behåller han ordens betydelse och då allt faller på plats uppstår magin. Man behöver inte ha hört låten för att höra den speciella klangen över ”from fixtures and forces and friends/you’re sorrow does stem”. Fyra stycken f på rad, några väsande s-ljud och så ett rim fast det egentligen inte rimmar. Och så sådana där rader som lämnar lyssnaren kippande efter andan utan att veta vad som hände; ”Your magnetic movements/still captures the minutes I’m in” och ”the flowers of the city/tough breathlike, get deathlike at times”.
To Ramona är en annorlunda kärleksballad där sångaren försöker övertala sin älskade att stanna hos honom istället för att flytta och följa sina övertygelser, religiösa eller vad de nu må vara. Det är en så udda situation att det är svårt att föreställa sig att den inte är mer eller mindre självupplevd. Vissa menar att den ä riktad till Joan Baez som fortsatte striden på folkmusiken och protestsångens slagfält medan Dylan lämnade den världen bakom sig. ”It grieves my heart love/to see you try to be a part of/a world that just don’t exist/it’s all just a scheme, babe/a vacuum a dream, babe/that sucks you in to feeling like this”.
Men låten är alldeles för fantastisk för att dras ner i några världsliga spekulationer om hur den uppstod. Nu finns den här hos oss och det ska vi alla vara så saligt tacksamma för och därefter lämna resten där hän.
Vemodet ligger tungt över hela skapelsen och bottnar i den sista versen där sångaren, trots sina försök, vet att det inte finns något han kan säga för att få henne att ändra sig.
"I'd forever talk to you
But soon my words
They would turn into a meaningless ring
For deep in my heart
I know there is no help I can bring
Everything passes
Everything changes
Just do what you think you should do
And someday, maybe
Who knows, baby
I'll come and be cryin' to you”
lördag 22 maj 2010
Läsarstorm
Förra inläggets klargörande, att det är Cho Eon Rae och Jung Young Sik som tar de två sista platserna i Sydkoreas trupp efter de givna (?) Joo Se Hyuk, Oh Sang Eun och Ryu Seung Min har, av kommentarerna att döma, orsakat en läsarstorm här på bloggen.
Jag kan bara hålla med. Låt oss titta på sydkoreanerna på världsrankingen (och låt oss nöja oss med dem som finns med på Top 100, de har 68 spelare på världsrankingen):
9. Joo Se Hyuk
13. Oh Sang Eun
17. Ryu Seung Min
27. Lee Jung Woo
29. Yoon Jae Young
35. Seo Hyun Deok
37. Kim Min Seok
41. Kim Jung Hoon
50. Lee Sang Su
52. Cho Eon Rae
60. Jung Young Sik
85. Lee Jin Kwon
Först och främst, mycket imponerande! Jag bugar för Sydkorea. Men, hur kommer det sig då att Cho Eon Rae och Jung Young Sik tar sig förbi 6 stycken högre rankade spelare? Däribland Seo Hyun Deok med en seger mot Xu Xin i år, Lee Sang Su med en Pro Tour seger från Slovenien i år och inte minst Lee Jung Woo, semifinalist i Qatar efter att bl.a. besegrat Ryu Seung Min.
Enda svaret jag har är att även Sydkoreanerna förlitat sig på utslagningsturneringar där Cho ch Jung var de hetaste för dagen. Jag vet att sydkoreanerna spelade om sina OS-platser till Peking, vilket resulterade i att Yoon Jae Young tog sig in på självaste Joo Se Hyuks bekostnad.
Är dessa former av uttagningar ett rättvist och sportsligt sätt att ta ut en trupp där konkurrensen är stenhård? Eller är det bara ett sätt för de ansvariga att smita undan ett åskmoln av jobbiga beslut?
Jag kan bara hålla med. Låt oss titta på sydkoreanerna på världsrankingen (och låt oss nöja oss med dem som finns med på Top 100, de har 68 spelare på världsrankingen):
9. Joo Se Hyuk
13. Oh Sang Eun
17. Ryu Seung Min
27. Lee Jung Woo
29. Yoon Jae Young
35. Seo Hyun Deok
37. Kim Min Seok
41. Kim Jung Hoon
50. Lee Sang Su
52. Cho Eon Rae
60. Jung Young Sik
85. Lee Jin Kwon
Först och främst, mycket imponerande! Jag bugar för Sydkorea. Men, hur kommer det sig då att Cho Eon Rae och Jung Young Sik tar sig förbi 6 stycken högre rankade spelare? Däribland Seo Hyun Deok med en seger mot Xu Xin i år, Lee Sang Su med en Pro Tour seger från Slovenien i år och inte minst Lee Jung Woo, semifinalist i Qatar efter att bl.a. besegrat Ryu Seung Min.
Enda svaret jag har är att även Sydkoreanerna förlitat sig på utslagningsturneringar där Cho ch Jung var de hetaste för dagen. Jag vet att sydkoreanerna spelade om sina OS-platser till Peking, vilket resulterade i att Yoon Jae Young tog sig in på självaste Joo Se Hyuks bekostnad.
Är dessa former av uttagningar ett rättvist och sportsligt sätt att ta ut en trupp där konkurrensen är stenhård? Eller är det bara ett sätt för de ansvariga att smita undan ett åskmoln av jobbiga beslut?
fredag 21 maj 2010
Kinesiska och koreanska yngel i Lag VM
På Idiotvind bevakar vi alltid framtidens spelare med största intresse. Nostalgi och hyllningar av gamla spelare som börjat mögla men som ändå hänger i, är inget vi intresserar oss för överdrivet mycket.
Det kinesiska damlaget kan skrälla till det i sista minuten och bjuda oss på en glimt av som väntar. Två av de ordinarie spelarna i truppen är osäkra p.g.a. skador. Guo Yan har problem med en vrist och Li Xiaoxia är inte riktigt återställd efter en blindtarmsoperation. Skulle någon av dessa falla ifrån har Kina valt att ställa 18-årige deffen Wu Yang som förste reserv. Nu hoppas jag lite på att Guo Yan inte ska hinna bli riktigt bra i sin fot så vi får se Wu Yang istället. Då blir Li Xiaoxia och Guo Yue äldst med sina 22 år, de får funka lite som mammor åt Ding Ning, 20 och Wu Yang och världsettan Liu Shiwen, 18.
Kanske vi får se deffen Wu Yang, 18 år...
Tyvärr har det ju visat sig att de första laguppställningarna som presenterades av ITTF inte hade hundraprocentig sanningshalt. Kinas herrar fortsatte göra upp om sina platser och Wang Liqin föll på målsnöret och fick lämna plats åt Ma Lin. Jag har inte kommit över det än.
Sydkoreas trupp som från början såg så spännande ut med Kim Min Seok och Seo Hyun Deok har nu blivit lite tråkigare. Visserligen är en av de andra av de fyra unga talangerna med, Jung Young Sik. Men sen fick även Cho Eon Rae följa med till Moskva. Jag hade gärna sett Seo Hyun Deok, han slog faktiskt Xu Xin med 4-1 i februari och körde över Kenta Matsudaira strax därefter. Men hur som helst Jung Young Sik, född 1992 - hoppas han får spela mycket.
Det kinesiska damlaget kan skrälla till det i sista minuten och bjuda oss på en glimt av som väntar. Två av de ordinarie spelarna i truppen är osäkra p.g.a. skador. Guo Yan har problem med en vrist och Li Xiaoxia är inte riktigt återställd efter en blindtarmsoperation. Skulle någon av dessa falla ifrån har Kina valt att ställa 18-årige deffen Wu Yang som förste reserv. Nu hoppas jag lite på att Guo Yan inte ska hinna bli riktigt bra i sin fot så vi får se Wu Yang istället. Då blir Li Xiaoxia och Guo Yue äldst med sina 22 år, de får funka lite som mammor åt Ding Ning, 20 och Wu Yang och världsettan Liu Shiwen, 18.
Kanske vi får se deffen Wu Yang, 18 år...Tyvärr har det ju visat sig att de första laguppställningarna som presenterades av ITTF inte hade hundraprocentig sanningshalt. Kinas herrar fortsatte göra upp om sina platser och Wang Liqin föll på målsnöret och fick lämna plats åt Ma Lin. Jag har inte kommit över det än.
Sydkoreas trupp som från början såg så spännande ut med Kim Min Seok och Seo Hyun Deok har nu blivit lite tråkigare. Visserligen är en av de andra av de fyra unga talangerna med, Jung Young Sik. Men sen fick även Cho Eon Rae följa med till Moskva. Jag hade gärna sett Seo Hyun Deok, han slog faktiskt Xu Xin med 4-1 i februari och körde över Kenta Matsudaira strax därefter. Men hur som helst Jung Young Sik, född 1992 - hoppas han får spela mycket.
...och 18-åringen Jung Young Sik.
torsdag 20 maj 2010
Ordspråk och doping
Nu är det bara dagar kvar till Lag VM börjar. Och lika få dagar kvar till Franska Öppna börjar. Och Tour de France är inte heller långt bort. Girot pågår just nu i Italien som en liten förrätt till Touren och idag har jag med intresse lyssnat till Vacchi och Adamssons kommentarer om Floyd Landis dopinganklagelser mot Lance Armstrong.
Det stör min människosyn och verklighetsuppfattning att man kan vara en så falsk och uppenbar fuskare som Armstrong och inte bara klara av att leva med det själv utan också ha fortsatt respekt bland sin omgivning och fortsätta vara cykelns största affischnamn. Är alla helt dumma i huvudet?
Så låt oss hoppas att idioten Landis blir den som äntligen sätter stopp för myten om Armstrong. Det krävs en tjuv för att fånga en tjuv som det heter. Eller "fight fire with fire" (hur funkar det egentligen?). Eller nu då, "det krävs en tokdopad lögnare för att avslöja en tokdopad lögnare".
Det stör min människosyn och verklighetsuppfattning att man kan vara en så falsk och uppenbar fuskare som Armstrong och inte bara klara av att leva med det själv utan också ha fortsatt respekt bland sin omgivning och fortsätta vara cykelns största affischnamn. Är alla helt dumma i huvudet?
Så låt oss hoppas att idioten Landis blir den som äntligen sätter stopp för myten om Armstrong. Det krävs en tjuv för att fånga en tjuv som det heter. Eller "fight fire with fire" (hur funkar det egentligen?). Eller nu då, "det krävs en tokdopad lögnare för att avslöja en tokdopad lögnare".
tisdag 18 maj 2010
Starstrucked twice
Idag mötte jag Mustafa Muhammed ute i löparspåret då jag för tredje gången i år gjorde ett försök att ta tag i min fysiska status igen. Han såg faktiskt lite tung ut i steget, men det gjorde nog jag med.
Sedan stötte jag på Håkan Hellström då jag promenerade i mina hemkvarter för att posta ett brev. Tänk, först Sveriges snabbaste löpare sedan Anders Gärderuds dagar och därefter Sveriges mest inflytelserika artist sedan Thåströms genombrottstid i Ebba Grön.
Givetvis hanterade jag båda sammanstötningarna som om jag inte alls kände igen dem. Jag vill ju inte vara till besvär, "man vill ju inte bli en sån där ni vet/en sån som står och hänger/en sån som står och glor".
Visst är ni nu lite glada för min skull...
Sedan stötte jag på Håkan Hellström då jag promenerade i mina hemkvarter för att posta ett brev. Tänk, först Sveriges snabbaste löpare sedan Anders Gärderuds dagar och därefter Sveriges mest inflytelserika artist sedan Thåströms genombrottstid i Ebba Grön.
Givetvis hanterade jag båda sammanstötningarna som om jag inte alls kände igen dem. Jag vill ju inte vara till besvär, "man vill ju inte bli en sån där ni vet/en sån som står och hänger/en sån som står och glor".
Visst är ni nu lite glada för min skull...
måndag 17 maj 2010
Avlägsna ljudvågor
När det gäller att ta till sig ny musik fungerar jag ungefär som en avlägsen planet. Det finns så mycket bra musik som redan spelats in för länge, länge sedan så den nya musiken som spelas in måste ställa sig i en väldigt lång kö. Det tar liksom tid för ljudvågorna att nå ända ut till min avlägsna planet. Och när de väl når fram har de redan hunnit bli gamla.
Nu har några vilsesprungna ljudvågor från The Strokes debutalbum nått fram. Jag minns uppståndelsen när deras debutskiva släpptes. Det pratades om The Strokes överallt, jag minns att jag hörde litegrann och tänkte "hm, det där kanske man skulle kunna kolla upp när man får tid". Det var 2001. Banden når mig likt stjärnor vars ljus når fram till avlägsna platser långt efter att de egentligen slocknat.
Nu blev det lite djupare och mer poetiskt än vad jag tänkt mig. Jag tänkte egentligen säga motsatsen. När man är van att lyssna till Dylans djupa poesi kan det vara befriande att höra rader som:
Oh, my ex says i'm lacking in depth
Say I will try my best
You say you wanna stay by my side
Darling your head's not right
I see alone we stand together we fall apart
Yeah, I think I'll be alright
I'm working so I won't have to try so hard
Tables they turn sometimes
Oh someday
I ain't wasting no more time
Nu har några vilsesprungna ljudvågor från The Strokes debutalbum nått fram. Jag minns uppståndelsen när deras debutskiva släpptes. Det pratades om The Strokes överallt, jag minns att jag hörde litegrann och tänkte "hm, det där kanske man skulle kunna kolla upp när man får tid". Det var 2001. Banden når mig likt stjärnor vars ljus når fram till avlägsna platser långt efter att de egentligen slocknat.
Nu blev det lite djupare och mer poetiskt än vad jag tänkt mig. Jag tänkte egentligen säga motsatsen. När man är van att lyssna till Dylans djupa poesi kan det vara befriande att höra rader som:
Oh, my ex says i'm lacking in depth
Say I will try my best
You say you wanna stay by my side
Darling your head's not right
I see alone we stand together we fall apart
Yeah, I think I'll be alright
I'm working so I won't have to try so hard
Tables they turn sometimes
Oh someday
I ain't wasting no more time
söndag 16 maj 2010
Dylan Top 100: 20-22
20. Brownsville Girl (Knocked out Loaded, 1986) [36]
Hur beskriver man något som saknar jämförelse? Inget kan liknas vid, eller påminner om Brownsville Girl. Vad säger man om en surrealistisk teater, en drömlik road trip, som oemotståndligt melodiskt rabblas fram i 11 minuter? ”Brownsville girl is a song, I would suggest, that altered songwriting” säger Bono.
Brownsville Girl är en plats, jag kan spendera långa, långa stunder, spelandes 11-minuterseposet om och om igen och bara finnas där inuti skapelsen. Bara svepas med av Dylans sätt att uttala orden, hans röst och betoningar, scenerna han målar upp med en bländande styrka eller bara den odefinierbara stämningen. Finns det någon melodi? Eller pratar han bara fram raderna? Ja, det finns en melodi! Så han sjunger? Nej, han sjunger inte, det är bara den där eviga melodin inom Dylan som finns i allt han sjunger, skriver och säger, som här tillåts brista ut i full kraft.
Textens inledning måste återges i sin helhet här, allt annat vore vansinne, allt borde egentligen återges i sin helhet, men det finns bara plats för små korta glimtar:
Well, there was this movie I seen one time
About a man riding across the desert and it starred Gregory Peck
He was shot down by a hungry kid trying to make a name for himself
The town's people wanted to crush that kid down and string him up by the neck
Well the Marshall now he beat that kid to a bloody pulp
As the dying gunfighter lay in the sun and gasped for his last breath
“Turn him loose let him go let him say he outdrew me fair and square
I want him to feel what it's like to every moment face his death”
Well I keep seeing this stuff and it just comes a-rolling in
And you know it blows right through me like a ball and chain
You know I can't believe we've lived so long and are still so far apart
The memory of you keeps calling after me like a rolling train
Den där Gregory Peck-filmen, han återkommer till den flera gånger genom resan. Vid ett tillfälle är han t.o.m. med i filmen; “Something about that movie though, well I just can't get it out of my head/But I can't remember why I was in it or what part I was supposed to play/All I remember about it was Gregory Peck and the way that people moved/And a lot of them seemed to be looking my way”. Alltså... “…and the way that people moved” …vi kan ju alla konstatera det själva, det här är en text som står bortom jämförelsens grader, det finns ingen anledning för mig att peppra texten med superlativ. Här finns dräpande one-liners som "if there's an original thought aout there I could use it right now", här finns poesi, dramatik, som i den där skottlossningen, fantastiska personskildringar:
Well we crossed the panthandle and then we headed towards Amarillo
We pulled up where Henry Porter used to live
He owned a wrecking lot outside of town about a mile
Ruby was in the backyard hanging clothes she had her red hair tied back
She saw us come rolling up in a trail of dust
She says "Henry ain't here but you can come on in he'll be back in a little while"
Then she told us how times were tough and about how she was thinking of bumming
a ride back to from where she started
But she changed the subject every time money came up
She said "Welcome to the land of the living dead"
But you could tell she was so broken-hearted
She said "Even the swap meets around here are pretty corrupt".
"How far are you all going ?" Ruby asked us with a sigh
"We're going all the way until the wheels fall off and burn
Until the sun peels the paint and the seat covers fade and the water moccasin dies"
Ruby just smiled and said "Ah you know some babies never learn"
Men det är inte ren poesi. Det är först när texten korsbefruktas med Dylans omöjliga begåvning som sångare, talare, sagoberättare, som magin verkligen exploderar. Ibland undrar man ifall orden verkligen spelar någon roll alls, han hade kunnat framföra en text på ett sedan länge utdött språk och vi skulle jubla ändå. Men nu finns den där och utgör en vital del av det stora epos som alltid kommer stå som ett eget kapitel i musikens historiebok.
21. One Too Many Mornings (The Times They Are A-Changin’, 1964) [-]
Dylan själv måste gilla sin One Too Many Mornings, han har framfört den live i alla sina faser av sin karriär, i många olika former. Vi har tidigare här på bloggen presenterat inte mindre än 6 olika versioner. Och när han intervjuas i Les Cranes TV-show 1965 blir han ombedd att nämna några av sina låtar, några av ”the big ones”:
- Subterranean Homesick Blues…, säger Dylan lite rebelliskt.
- Oohh, that aint one of the big ones, säger Les.
- No?
- No.
- One Too Many Mornings? föreslår Dylan envist.
- How about Blowin’ in the Wind, säger Les till publikens applåder.
One Too Many Mornings är en liten stillsam ballad med tre små korta verser. Storheten ligger i de välformulerade, sköra verserna som han framför med en röst som bara är snäppet mer än en mumlande viskning. “Down the street the dogs are barkin'/And the day is a-gettin' dark/As the night comes in a-fallin'/The dogs'll lose their bark/An' the silent night will shatter/From the sounds inside my minds/For I'm one too many mornings/And a thousand miles behind”.
Det är en helt förkrossande vacker vers som bereder scenen för de två efterföljande verserna som beskriver ett förhållande som precis tagit slut. Det finns i det här stadiet ingen vrede eller osämja kvar. Osäker på vad som vart han ska och vad som väntar blickar han tillbaka på vad som varit; ”From the crossroads of my doorstep/My eyes start to fade/As I turn my head back to the room/Where my love and I have laid”.
Sista versen är en resignerad mans sista ord, alla hårda ord har redan blivit sagda och de tycks båda insett att sammanbrottet och det förestående avskedet var bortom deras kontroll och all ånger och bitterhet är bara av meningslös ondo: ”It's a restless hungry feeling/That don't mean no one no good/When everything I'm a-sayin'/You can say it just as good/You're right from your side/I'm right from mine/We're both just too many mornings/An' a thousand miles behind”.
22. Up To Me, 1975 (Biograph, 1985) [-]
Inspelad under den första perioden av Blood on the Tracks-sessionerna men lämnades utanför albumet. Som mycket annat skrivet från den här tiden präglas Up To Me av Dylans skilsmässa och är en kolsvart skildring som börjar med raden ”Everything went from bad to worse/Money never changed a thing” och lite senare får vi höra det plågsamt deprimerande konstaterandet; ”In fourteen months I’ve only smiled once/And I didn’t do it consciously”.
Men låten är inte bara nattsvart ångest där Dylan vältrar sig i sin egen olycka. Istället reser han sig över sin självömkan och når en konstnärlig nivå där han skapar fantastiska rader som, samtidigt som de är specifika, når en mer allmängiltig nivå. En av mina favoritverser är: “There's a note left in the bottle, you can give it to Estelle/She's the one you been wonderin' about, but there's really nothin' much to tell/We both heard voices for a while, now the rest is history/Somebody's got to cry some tears/I guess it must be up to me”.
Låten framförs med den underbart böljande och kretsande gitarrytmen som kännetecknar så mycket av det som Dylan till en början spelade in till Blood on the Tracks. Och sången är ren och skär Dylanbriljans, det är Dylanskt flow, raderna bara rinner fram och Dylan använder sin röst för att följa med i gitarrens cirklar genom att i böljande faser ändra röststyrka och hastighet i sången. Det är sådana konstgrepp som gör Dylan till den unika och fullständigt enastående sångare han är.
I den sista versen är det både privatpersonen och artisten Dylan som sjunger:
And if we never meet again, baby, remember me,
How my lone guitar played sweet for you that old-time melody.
And the harmonica around my neck, I blew it for you, free,
No one else could play that tune,
You know it was up to me
Hur beskriver man något som saknar jämförelse? Inget kan liknas vid, eller påminner om Brownsville Girl. Vad säger man om en surrealistisk teater, en drömlik road trip, som oemotståndligt melodiskt rabblas fram i 11 minuter? ”Brownsville girl is a song, I would suggest, that altered songwriting” säger Bono.
Brownsville Girl är en plats, jag kan spendera långa, långa stunder, spelandes 11-minuterseposet om och om igen och bara finnas där inuti skapelsen. Bara svepas med av Dylans sätt att uttala orden, hans röst och betoningar, scenerna han målar upp med en bländande styrka eller bara den odefinierbara stämningen. Finns det någon melodi? Eller pratar han bara fram raderna? Ja, det finns en melodi! Så han sjunger? Nej, han sjunger inte, det är bara den där eviga melodin inom Dylan som finns i allt han sjunger, skriver och säger, som här tillåts brista ut i full kraft.
Textens inledning måste återges i sin helhet här, allt annat vore vansinne, allt borde egentligen återges i sin helhet, men det finns bara plats för små korta glimtar:
Well, there was this movie I seen one time
About a man riding across the desert and it starred Gregory Peck
He was shot down by a hungry kid trying to make a name for himself
The town's people wanted to crush that kid down and string him up by the neck
Well the Marshall now he beat that kid to a bloody pulp
As the dying gunfighter lay in the sun and gasped for his last breath
“Turn him loose let him go let him say he outdrew me fair and square
I want him to feel what it's like to every moment face his death”
Well I keep seeing this stuff and it just comes a-rolling in
And you know it blows right through me like a ball and chain
You know I can't believe we've lived so long and are still so far apart
The memory of you keeps calling after me like a rolling train
Den där Gregory Peck-filmen, han återkommer till den flera gånger genom resan. Vid ett tillfälle är han t.o.m. med i filmen; “Something about that movie though, well I just can't get it out of my head/But I can't remember why I was in it or what part I was supposed to play/All I remember about it was Gregory Peck and the way that people moved/And a lot of them seemed to be looking my way”. Alltså... “…and the way that people moved” …vi kan ju alla konstatera det själva, det här är en text som står bortom jämförelsens grader, det finns ingen anledning för mig att peppra texten med superlativ. Här finns dräpande one-liners som "if there's an original thought aout there I could use it right now", här finns poesi, dramatik, som i den där skottlossningen, fantastiska personskildringar:
Well we crossed the panthandle and then we headed towards Amarillo
We pulled up where Henry Porter used to live
He owned a wrecking lot outside of town about a mile
Ruby was in the backyard hanging clothes she had her red hair tied back
She saw us come rolling up in a trail of dust
She says "Henry ain't here but you can come on in he'll be back in a little while"
Then she told us how times were tough and about how she was thinking of bumming
a ride back to from where she started
But she changed the subject every time money came up
She said "Welcome to the land of the living dead"
But you could tell she was so broken-hearted
She said "Even the swap meets around here are pretty corrupt".
"How far are you all going ?" Ruby asked us with a sigh
"We're going all the way until the wheels fall off and burn
Until the sun peels the paint and the seat covers fade and the water moccasin dies"
Ruby just smiled and said "Ah you know some babies never learn"
Men det är inte ren poesi. Det är först när texten korsbefruktas med Dylans omöjliga begåvning som sångare, talare, sagoberättare, som magin verkligen exploderar. Ibland undrar man ifall orden verkligen spelar någon roll alls, han hade kunnat framföra en text på ett sedan länge utdött språk och vi skulle jubla ändå. Men nu finns den där och utgör en vital del av det stora epos som alltid kommer stå som ett eget kapitel i musikens historiebok.
21. One Too Many Mornings (The Times They Are A-Changin’, 1964) [-]
Dylan själv måste gilla sin One Too Many Mornings, han har framfört den live i alla sina faser av sin karriär, i många olika former. Vi har tidigare här på bloggen presenterat inte mindre än 6 olika versioner. Och när han intervjuas i Les Cranes TV-show 1965 blir han ombedd att nämna några av sina låtar, några av ”the big ones”:
- Subterranean Homesick Blues…, säger Dylan lite rebelliskt.
- Oohh, that aint one of the big ones, säger Les.
- No?
- No.
- One Too Many Mornings? föreslår Dylan envist.
- How about Blowin’ in the Wind, säger Les till publikens applåder.
One Too Many Mornings är en liten stillsam ballad med tre små korta verser. Storheten ligger i de välformulerade, sköra verserna som han framför med en röst som bara är snäppet mer än en mumlande viskning. “Down the street the dogs are barkin'/And the day is a-gettin' dark/As the night comes in a-fallin'/The dogs'll lose their bark/An' the silent night will shatter/From the sounds inside my minds/For I'm one too many mornings/And a thousand miles behind”.
Det är en helt förkrossande vacker vers som bereder scenen för de två efterföljande verserna som beskriver ett förhållande som precis tagit slut. Det finns i det här stadiet ingen vrede eller osämja kvar. Osäker på vad som vart han ska och vad som väntar blickar han tillbaka på vad som varit; ”From the crossroads of my doorstep/My eyes start to fade/As I turn my head back to the room/Where my love and I have laid”.
Sista versen är en resignerad mans sista ord, alla hårda ord har redan blivit sagda och de tycks båda insett att sammanbrottet och det förestående avskedet var bortom deras kontroll och all ånger och bitterhet är bara av meningslös ondo: ”It's a restless hungry feeling/That don't mean no one no good/When everything I'm a-sayin'/You can say it just as good/You're right from your side/I'm right from mine/We're both just too many mornings/An' a thousand miles behind”.
22. Up To Me, 1975 (Biograph, 1985) [-]
Inspelad under den första perioden av Blood on the Tracks-sessionerna men lämnades utanför albumet. Som mycket annat skrivet från den här tiden präglas Up To Me av Dylans skilsmässa och är en kolsvart skildring som börjar med raden ”Everything went from bad to worse/Money never changed a thing” och lite senare får vi höra det plågsamt deprimerande konstaterandet; ”In fourteen months I’ve only smiled once/And I didn’t do it consciously”.
Men låten är inte bara nattsvart ångest där Dylan vältrar sig i sin egen olycka. Istället reser han sig över sin självömkan och når en konstnärlig nivå där han skapar fantastiska rader som, samtidigt som de är specifika, når en mer allmängiltig nivå. En av mina favoritverser är: “There's a note left in the bottle, you can give it to Estelle/She's the one you been wonderin' about, but there's really nothin' much to tell/We both heard voices for a while, now the rest is history/Somebody's got to cry some tears/I guess it must be up to me”.
Låten framförs med den underbart böljande och kretsande gitarrytmen som kännetecknar så mycket av det som Dylan till en början spelade in till Blood on the Tracks. Och sången är ren och skär Dylanbriljans, det är Dylanskt flow, raderna bara rinner fram och Dylan använder sin röst för att följa med i gitarrens cirklar genom att i böljande faser ändra röststyrka och hastighet i sången. Det är sådana konstgrepp som gör Dylan till den unika och fullständigt enastående sångare han är.
I den sista versen är det både privatpersonen och artisten Dylan som sjunger:
And if we never meet again, baby, remember me,
How my lone guitar played sweet for you that old-time melody.
And the harmonica around my neck, I blew it for you, free,
No one else could play that tune,
You know it was up to me
torsdag 13 maj 2010
"Ain't no room for the insincere"
Nu skiter jag i den där Bäst just nu-listan. Jag har en bättre idé. Det nya nu är att dela med sig av sina Spotify-listor, varje dag blir man överfallen av spellistor folk satt ihop. Problemet är att alla är så dåliga. Nästan 97% är helt olyssningsbara, de resterande kan jag släppa igenom fast jag håller ett vakande öga på dem.
Eftersom jag är spellistornas okrönte konung tänkte jag därför ta tag i det här nu. Första spellistan jag publicerar är en vild blandning utan något djupare tema. "Aint no room on board for the insincere" heter den och kan väl ses som en spark åt all falsk musik och alla tramsiga spellistor. Men mest därför att det är ett citat från en av spellistans låtar, Bob Dylans cover på Warren Zevons Mutineer som är så vacker att jag får nageltrång.
Det är för övrigt flera covers. Rolling Stones sjunger Otis Redding, Jim James sjunger Dylan och Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan sjunger Tom Waits på svenska. Så håll till godo "Hoist that main sail - here I come".
Eftersom jag är spellistornas okrönte konung tänkte jag därför ta tag i det här nu. Första spellistan jag publicerar är en vild blandning utan något djupare tema. "Aint no room on board for the insincere" heter den och kan väl ses som en spark åt all falsk musik och alla tramsiga spellistor. Men mest därför att det är ett citat från en av spellistans låtar, Bob Dylans cover på Warren Zevons Mutineer som är så vacker att jag får nageltrång.
Det är för övrigt flera covers. Rolling Stones sjunger Otis Redding, Jim James sjunger Dylan och Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan sjunger Tom Waits på svenska. Så håll till godo "Hoist that main sail - here I come".
onsdag 12 maj 2010
Kinesiska orättvisor!
Rykten har under de senaste dagarna nått oss från andra sidan av den kinesiska muren att Kinas trupp till Lag VM inte alls var klar. Ma Long, Zhang Jike och Xu Xin hade sina platser säkrade i och med sina segrar i uttagningsturneringarna men nu skulle det också spelas om de två sista platserna, istället för att coacherna valde dessa så som det först var sagt.
Jag har nu ägnat kvällen åt att reda ut det här och kan nu presentera resultatet av min research:
De tre gamla storheterna Ma Lin, Wang Hao och Wang Liqin fick den 9:e maj mötas internt för att göra upp om de två sista platserna. Matcherna gick så här:
Wang Liqin - Ma Lin: 6-11, 8-11, 11-9, 11-7, 11-6. Med andra ord en traditionsenlig vändning av gamle Wang.
Wang Hao - Ma Lin: 9-11, 11-8, 8-11, 11-8, 12-10. Wang Hao fick en kantboll vid 10-10 i skiljeset.
Wang Hao - Wang Liqin: 6-11, 11-7, 11-5, 11-8.
Wang Hao är tydligen tillbaka i form och med sina två segrar klar för Lag VM. Men sedan blir det märkligt, istället för att ge femteplatsen till Wang Liqin för sin seger mot Ma Lin, som inte vann någon av sina matcher, beslutar den kinesiska ledningen i efterhand att en ny helt avgörande match ska spelas mellan Wang Liqin och Ma Lin.
Denna match spelades idag och resultatet blev:
Ma Lin - Wang Liqin: 12-10, 6-11, 11-8, 11-4.
Därmed tar alltså Ma Lin den femte platsen till Moskva medan trippelvärldsmästaren Wang Liqin får stanna hemma. Det har redan tidigare sagts att Ma Lin är en favorit hos landslagsledningen och i och med hur de hanterat den här situationen har nu dessa tongångar ökat i styrka inom pingisvärldens kretsar.
Jag tänker inte vara sämre än att bidra till dessa åsikter. Wang Liqin har blivit högst orättvist behandlad! Ma Lin gavs helt omotiverat en extra chans trots att Wang Liqin rättmätigt spelat till sig en plats i truppen. Dessutom har han varit den överlägset bästa av de tre under hela säsongen vilket han krönte med sin seger i Qatar tidigare i år.
Hela uttagningen luktar för övrigt illa. Varför var det just dessa tre som gavs chansen att spela om de sista två platserna? Varför fick inte Chen Qi och Hao Shuai chansen? båda har imponerat under säsongen. Jag tycker det är strålande att anordna uttagningar men då måste ju ledningen hålla sig till dessa och inte börja manipulera med villkoren. Nä, nu är jag sur, hoppas både Wang Hao och Ma Lin åker på massa stryk i Moskva!
Här ser ni Wang Liqins seger över Ma Lin i första mötet SOM BORDE GETT HONOM EN PLATS I LAGET! (klickar ni er in i Youtube via klippet hittar ni övriga kvalmatcher i samma kanal)
Jag har nu ägnat kvällen åt att reda ut det här och kan nu presentera resultatet av min research:
De tre gamla storheterna Ma Lin, Wang Hao och Wang Liqin fick den 9:e maj mötas internt för att göra upp om de två sista platserna. Matcherna gick så här:
Wang Liqin - Ma Lin: 6-11, 8-11, 11-9, 11-7, 11-6. Med andra ord en traditionsenlig vändning av gamle Wang.
Wang Hao - Ma Lin: 9-11, 11-8, 8-11, 11-8, 12-10. Wang Hao fick en kantboll vid 10-10 i skiljeset.
Wang Hao - Wang Liqin: 6-11, 11-7, 11-5, 11-8.
Wang Hao är tydligen tillbaka i form och med sina två segrar klar för Lag VM. Men sedan blir det märkligt, istället för att ge femteplatsen till Wang Liqin för sin seger mot Ma Lin, som inte vann någon av sina matcher, beslutar den kinesiska ledningen i efterhand att en ny helt avgörande match ska spelas mellan Wang Liqin och Ma Lin.
Denna match spelades idag och resultatet blev:
Ma Lin - Wang Liqin: 12-10, 6-11, 11-8, 11-4.
Därmed tar alltså Ma Lin den femte platsen till Moskva medan trippelvärldsmästaren Wang Liqin får stanna hemma. Det har redan tidigare sagts att Ma Lin är en favorit hos landslagsledningen och i och med hur de hanterat den här situationen har nu dessa tongångar ökat i styrka inom pingisvärldens kretsar.
Jag tänker inte vara sämre än att bidra till dessa åsikter. Wang Liqin har blivit högst orättvist behandlad! Ma Lin gavs helt omotiverat en extra chans trots att Wang Liqin rättmätigt spelat till sig en plats i truppen. Dessutom har han varit den överlägset bästa av de tre under hela säsongen vilket han krönte med sin seger i Qatar tidigare i år.
Hela uttagningen luktar för övrigt illa. Varför var det just dessa tre som gavs chansen att spela om de sista två platserna? Varför fick inte Chen Qi och Hao Shuai chansen? båda har imponerat under säsongen. Jag tycker det är strålande att anordna uttagningar men då måste ju ledningen hålla sig till dessa och inte börja manipulera med villkoren. Nä, nu är jag sur, hoppas både Wang Hao och Ma Lin åker på massa stryk i Moskva!
Här ser ni Wang Liqins seger över Ma Lin i första mötet SOM BORDE GETT HONOM EN PLATS I LAGET! (klickar ni er in i Youtube via klippet hittar ni övriga kvalmatcher i samma kanal)
tisdag 11 maj 2010
"Politik" och övermänniskor
Olika regler gäller för samma situation i olika sammanhang, det har jag tänkt på under förmiddagen. Egentligen berodde det på ett Youtubeklipp jag såg för ett tag sedan, men det kan generaliseras till många sammanhang.
Till exempel - om två barn tjafsar i något meningslöst resonemang som inte leder något vart och behandlar varandra respektlöst då är det barnsligt och destruktivt och de får höra av sina föräldrar, lärare eller dagisfröknar att det där är inget sätt att lösa en konflikt. Ni måste respektera varandra och lyssna på varandra om det ska komma något konstruktivt ur diskussionen. Det är viktigt att barn lär sig sånt, vad ska vårt samhälle annars ta vägen?
Men när två partiledare står och behandlar varandra som idioter, pratar i cirklar och ordbajsar i diarréliknande proportioner, då kallas det en "politisk debatt" och deras lögner och förnedrande kommentarer är "retorik". Ingen undrar heller hur en nation påverkas av att befolkningen tvingas se sina politiska ledare stå och bete sig som små äckliga, bortskämda snorungar på bästa sändningstid varje vecka. Istället förväntas vi lyssna på dyngan, sätta oss in i den och sedan gå och rösta på någon av dynghögarna, annars "respekterar vi inte demokratin". Man undrar vem det är som ska respektera demokratin egentligen?
Samma situation, olika regler. Tänk om dagisfröknarna tvingades sätta sig in i och ta aktiv ställning i dagisbarnens gräl. Eller ännu bättre, tänk om politikerna hade dagisfröknar som kunde skälla ut dem och tvätta deras munnar fulla av bajs.
Men det var mest en parantes, vad jag egentligen tänkte på var det där Youtubeklippet. Om två defensivspelare möts i typ Division 5 så vet alla att en mycket lång och högst oattraktiv match väntar. Men när två deffar i världseliten möts gäller helt plötsligt inte samma regel längre. Det kommer inte handla om bollningsdueller där den med mest tålamod vinner. Istället är det den som är minst övermänsklig som får se sig besegrad.
Klippet kan ses här -> Joo Se Hyuk vs. Wang Xi
Till exempel - om två barn tjafsar i något meningslöst resonemang som inte leder något vart och behandlar varandra respektlöst då är det barnsligt och destruktivt och de får höra av sina föräldrar, lärare eller dagisfröknar att det där är inget sätt att lösa en konflikt. Ni måste respektera varandra och lyssna på varandra om det ska komma något konstruktivt ur diskussionen. Det är viktigt att barn lär sig sånt, vad ska vårt samhälle annars ta vägen?
Men när två partiledare står och behandlar varandra som idioter, pratar i cirklar och ordbajsar i diarréliknande proportioner, då kallas det en "politisk debatt" och deras lögner och förnedrande kommentarer är "retorik". Ingen undrar heller hur en nation påverkas av att befolkningen tvingas se sina politiska ledare stå och bete sig som små äckliga, bortskämda snorungar på bästa sändningstid varje vecka. Istället förväntas vi lyssna på dyngan, sätta oss in i den och sedan gå och rösta på någon av dynghögarna, annars "respekterar vi inte demokratin". Man undrar vem det är som ska respektera demokratin egentligen?
Samma situation, olika regler. Tänk om dagisfröknarna tvingades sätta sig in i och ta aktiv ställning i dagisbarnens gräl. Eller ännu bättre, tänk om politikerna hade dagisfröknar som kunde skälla ut dem och tvätta deras munnar fulla av bajs.
Men det var mest en parantes, vad jag egentligen tänkte på var det där Youtubeklippet. Om två defensivspelare möts i typ Division 5 så vet alla att en mycket lång och högst oattraktiv match väntar. Men när två deffar i världseliten möts gäller helt plötsligt inte samma regel längre. Det kommer inte handla om bollningsdueller där den med mest tålamod vinner. Istället är det den som är minst övermänsklig som får se sig besegrad.
Klippet kan ses här -> Joo Se Hyuk vs. Wang Xi
söndag 9 maj 2010
Dylan Top 100: 23-25
23. One of us Must Know (Sooner or Later) (Blonde on Blonde, 1966) [67]
På något sätt personifierar den här låten hela den korta psykadeliska epoken av Dylans karriär med hans stora burriga hår, små randiga och prickiga kostymer och gigantiska solglasögon i det annars så strikt klädda 60-talet. The Beatles och Rolling Stones gjorde revolution i kostym och pottfrisyr, Dylan måste ha framstått som en utomjording. Här finns allt det som gjorde Blonde on Blonde så enastående unik i musikhistorien. Musiken osar av hammondorgel och består av så många partier och passager att den liknar ett gammalt spökhus. Med sin mest snarstuckna röst drar han ut orden och gör sina oväntade betoningar som han blivit så känd för och mot slutet slår munspelet till med sin fulla kraft och fullkomligt skränar och vrålar ut sina klockrena toner.
Lite vagt lyckas man greppa texten, ungefär som man greppar ett lass hö. Ett förhållande är över, det blev nog mest lite missförstånd och det var inte meningen att såra någon men förr eller senare kommer väl någon av oss att förstå av vi gjorde vad vi kunde.
Jag gillar inledningarna på verserna bäst, eller gillar, jag avgudar inledningarna; ”I couldn't see what you could show me/Your scarf had kept your mouth well hid” och senare; "I couldn't see when it started snowin'/Your voice was all that I heard/I couldn't see where we were goin'/But you said you knew and I took your word”.
Fast allra, allra bäst är ändå den skriande orgeln, munspelets fanfarer och Dylans sagolika sång.
24. Dignity, 1989 (Bob Dylan’s Greatest Hits Vol. 3, 1994) [-]
En av världens mest beroendeframkallande rytmer, den kan få hålla på i en evighet. Man kan faktiskt bli helt besatt av att höra Dignity traska fram i takt med Dylans övermänskliga vältalighet. Här lämnas inte en stavelse, inte minsta konsonant åt slumpen. Dylan använder varje läte och skapar tillsammans med den där eviga rytmen en enormt suggestiv, oemotståndlig atmosfär.
Texten har jag varit inne på tidigare och kan läsas här. Den är ett av de allra bästa exemplen på de senare årens färgstarka, mytiska, knivskarpa, illusoriska, fantasirika, underhållande och tilldragande diktande. I Dylans jakt på värdigheten får vi träffa de halvt verkliga, halvt fiktiva karaktärerna som befolkat Dylans texter sedan 60-talet, vi får följa med till de mest svindlande platser; ”I went down where the vultures feed/I would have gone deeper but there wasn’t any need” - där är en sida av den åldrade Dylans briljans som textförfattare, han är personligen närvarande som berättar och kommer med små kommentarer till sina strofer.
Här finns gripande verser som ”Drinkin' man listens to the voice he hears/In a crowded room full of covered up mirrors/Lookin' into the lost forgotten years/For dignity” och de blandas med humoristiska verser som då Dylan sitter i en guppande båt och försöker läsa en liten lapp någon skrivit om värdighet eller; "Someone showed me a picture and I just laughed/Dignity never been photographed” men precis då vi drar efter andan för att skratta åt den illmariga lustigheten kastar Dylan ur sig; ”I went into the red, went into the black/Into the valley of dry bone dreams”.
Dignity är, som så många andra av Dylans senare skapelser, ett kalejdoskop av bilder, personer, känslor, situationer, fantastiskt kompat av en oemotståndlig rytm och mästerligt framförd av en magisk sångare och sagoberättare.
25. All Along the Watchtower (John Wesley Harding, 1967) [27]
”’There are many here among us/who feel that life is but a joke’” säger tjuven till sin bordskamrat som bara råkar vara en “joker”. “But you and I, we've been through that, and this is not our fate/So let us not talk falsely now, the hour is getting late".
Mystiken i texten är så tät att bara små strimmor av dagsljus tar sig igenom. Men trots att vi inte riktigt förstår får vi en obehaglig känsla av att apokalypsen är nära, den ruvar som ett åskmoln över den bedrägligt simpla låten. Texten låter som om den vore nedskriven på en gammal pergamentrulle och nyligen funnen i grotta. Handlingen, om man nu kan kallade den för det, är totalt obunden från tid och rum.
Den avskalade musiken rymmer en hel symfoni av dramatik, Dylans röst och hans gudomligt ylande munspel står i förgrunden av ljudbilden och uttrycker mer känslor och sinnestillstånd än tusen operaföreställningar.
“There must be some way out of here/said the joker to the thief” börjar det, en fras som snart är lika berömd och klassisk som “to be, or not to be: that is the question”. Hade den inte getts ut på en skiva 1967 utan skrivits i en bok 100 år tidigare hade barnen i anglosaxiska länder stått och reciterat den i skolan idag. Nu dröjer det några år till men nästa generation kommer ha det här på schemat som en väsentlig del av allmänbildningen. Allt som allt är det bara tre små korta verser, men flera parallella universum tycks rymmas inuti. I de två första hör vi den kryptiska konversationen mellan tjuven och skämtaren, i den tredje är de plötsligt borta; “All along the watchtower, princes kept the view/While all the women came and went, barefoot servants, too/Outside in the distance a wildcat did growl/Two riders were approaching, the wind began to howl.”
Domedagskänslan lägger sig lika tät som mystiken.
På något sätt personifierar den här låten hela den korta psykadeliska epoken av Dylans karriär med hans stora burriga hår, små randiga och prickiga kostymer och gigantiska solglasögon i det annars så strikt klädda 60-talet. The Beatles och Rolling Stones gjorde revolution i kostym och pottfrisyr, Dylan måste ha framstått som en utomjording. Här finns allt det som gjorde Blonde on Blonde så enastående unik i musikhistorien. Musiken osar av hammondorgel och består av så många partier och passager att den liknar ett gammalt spökhus. Med sin mest snarstuckna röst drar han ut orden och gör sina oväntade betoningar som han blivit så känd för och mot slutet slår munspelet till med sin fulla kraft och fullkomligt skränar och vrålar ut sina klockrena toner.
Lite vagt lyckas man greppa texten, ungefär som man greppar ett lass hö. Ett förhållande är över, det blev nog mest lite missförstånd och det var inte meningen att såra någon men förr eller senare kommer väl någon av oss att förstå av vi gjorde vad vi kunde.
Jag gillar inledningarna på verserna bäst, eller gillar, jag avgudar inledningarna; ”I couldn't see what you could show me/Your scarf had kept your mouth well hid” och senare; "I couldn't see when it started snowin'/Your voice was all that I heard/I couldn't see where we were goin'/But you said you knew and I took your word”.
Fast allra, allra bäst är ändå den skriande orgeln, munspelets fanfarer och Dylans sagolika sång.
24. Dignity, 1989 (Bob Dylan’s Greatest Hits Vol. 3, 1994) [-]
En av världens mest beroendeframkallande rytmer, den kan få hålla på i en evighet. Man kan faktiskt bli helt besatt av att höra Dignity traska fram i takt med Dylans övermänskliga vältalighet. Här lämnas inte en stavelse, inte minsta konsonant åt slumpen. Dylan använder varje läte och skapar tillsammans med den där eviga rytmen en enormt suggestiv, oemotståndlig atmosfär.
Texten har jag varit inne på tidigare och kan läsas här. Den är ett av de allra bästa exemplen på de senare årens färgstarka, mytiska, knivskarpa, illusoriska, fantasirika, underhållande och tilldragande diktande. I Dylans jakt på värdigheten får vi träffa de halvt verkliga, halvt fiktiva karaktärerna som befolkat Dylans texter sedan 60-talet, vi får följa med till de mest svindlande platser; ”I went down where the vultures feed/I would have gone deeper but there wasn’t any need” - där är en sida av den åldrade Dylans briljans som textförfattare, han är personligen närvarande som berättar och kommer med små kommentarer till sina strofer.
Här finns gripande verser som ”Drinkin' man listens to the voice he hears/In a crowded room full of covered up mirrors/Lookin' into the lost forgotten years/For dignity” och de blandas med humoristiska verser som då Dylan sitter i en guppande båt och försöker läsa en liten lapp någon skrivit om värdighet eller; "Someone showed me a picture and I just laughed/Dignity never been photographed” men precis då vi drar efter andan för att skratta åt den illmariga lustigheten kastar Dylan ur sig; ”I went into the red, went into the black/Into the valley of dry bone dreams”.
Dignity är, som så många andra av Dylans senare skapelser, ett kalejdoskop av bilder, personer, känslor, situationer, fantastiskt kompat av en oemotståndlig rytm och mästerligt framförd av en magisk sångare och sagoberättare.
25. All Along the Watchtower (John Wesley Harding, 1967) [27]
”’There are many here among us/who feel that life is but a joke’” säger tjuven till sin bordskamrat som bara råkar vara en “joker”. “But you and I, we've been through that, and this is not our fate/So let us not talk falsely now, the hour is getting late".
Mystiken i texten är så tät att bara små strimmor av dagsljus tar sig igenom. Men trots att vi inte riktigt förstår får vi en obehaglig känsla av att apokalypsen är nära, den ruvar som ett åskmoln över den bedrägligt simpla låten. Texten låter som om den vore nedskriven på en gammal pergamentrulle och nyligen funnen i grotta. Handlingen, om man nu kan kallade den för det, är totalt obunden från tid och rum.
Den avskalade musiken rymmer en hel symfoni av dramatik, Dylans röst och hans gudomligt ylande munspel står i förgrunden av ljudbilden och uttrycker mer känslor och sinnestillstånd än tusen operaföreställningar.
“There must be some way out of here/said the joker to the thief” börjar det, en fras som snart är lika berömd och klassisk som “to be, or not to be: that is the question”. Hade den inte getts ut på en skiva 1967 utan skrivits i en bok 100 år tidigare hade barnen i anglosaxiska länder stått och reciterat den i skolan idag. Nu dröjer det några år till men nästa generation kommer ha det här på schemat som en väsentlig del av allmänbildningen. Allt som allt är det bara tre små korta verser, men flera parallella universum tycks rymmas inuti. I de två första hör vi den kryptiska konversationen mellan tjuven och skämtaren, i den tredje är de plötsligt borta; “All along the watchtower, princes kept the view/While all the women came and went, barefoot servants, too/Outside in the distance a wildcat did growl/Two riders were approaching, the wind began to howl.”
Domedagskänslan lägger sig lika tät som mystiken.
lördag 8 maj 2010
Världen håller andan
Som vanligt blir det lite stiltje över helgen eftersom både bloggare och läsare och hela moder jord går i en spänd väntan på söndagskvällens del av Top 100 listan över Dylans låtar. Det är en spänning som nu ökar lavinartat för varje vecka som går. Bara 25 låtar kvar, 25 ynka låtar av alla de hundratals, tusentals Dylan gjort.
Alla måste nu gå och undra ifall deras egna favoriter kommer att komma med. Hur högt kommer de hamna? Så många legendariska klassiker finns kvar, kommer alla få plats? För att kunna hantera storheten i listan måste takten åter en gång skäras ner. Nu från 5 till 3 låtar per tillfälle, den takten fortsätter tills vi når... jag vågar knappt tänka på det... tills vi når den slutgiltiga Top 10 listan.
Gud bevare oss.
Alla måste nu gå och undra ifall deras egna favoriter kommer att komma med. Hur högt kommer de hamna? Så många legendariska klassiker finns kvar, kommer alla få plats? För att kunna hantera storheten i listan måste takten åter en gång skäras ner. Nu från 5 till 3 låtar per tillfälle, den takten fortsätter tills vi når... jag vågar knappt tänka på det... tills vi når den slutgiltiga Top 10 listan.
Gud bevare oss.
fredag 7 maj 2010
Lägerbekymmer och turnéplaner
Nu väntar ett tredagars träningsläger långt ute på västgötaslätten. Jag har planerat och bekymrat mig ganska mycket inför dessa dagar: Hur lägger jag upp dagarna för att hinna lyssna maximalt på Rolling Stones? Vad kan jag hitta på för ursäkter inför de andra tränarna för att kunna slinka iväg för att få vara själv med Stones? Kan jag ha lite Country Honk, Happy och Beast of Burden i ena örat under passen? Vad kan jag dra för Stones-paralleller under samlingar? Kanske referera till All Down the Line när jag pratar om vikten av att spela raka vägen?
Det är frågor som kräver noggranna förberedelser. Det lär ju inte finnas någon CD-spelare där men jag tror jag tar med mig skivorna ändå, så jag kan se på dem, lukta lite och ta på dem.
Här om dagen lärde jag mig spela munspelsintrot till Sweet Virginia. Eller lärde och lärde, det bara låg där i munspelet. Som de flesta riktigt briljanta melodislingor är den så kusligt simpel att man undrar varför man inte råkat spela den innan av en ren slump. Blåser man bara lite på måfå i munspelet så blir det ju Sweet Virginia. Fast jag är inte förärad med någon musikal begåvning, mina öron kan inte klä ljud i noter, jag behöver få dem utpekade.
Så jag önskar någon kunde peka ut noterna till solot i slutet på Neil Youngs Thrasher åt mig, då hade jag gett mig ut på turné.
Det är frågor som kräver noggranna förberedelser. Det lär ju inte finnas någon CD-spelare där men jag tror jag tar med mig skivorna ändå, så jag kan se på dem, lukta lite och ta på dem.
Här om dagen lärde jag mig spela munspelsintrot till Sweet Virginia. Eller lärde och lärde, det bara låg där i munspelet. Som de flesta riktigt briljanta melodislingor är den så kusligt simpel att man undrar varför man inte råkat spela den innan av en ren slump. Blåser man bara lite på måfå i munspelet så blir det ju Sweet Virginia. Fast jag är inte förärad med någon musikal begåvning, mina öron kan inte klä ljud i noter, jag behöver få dem utpekade.
Så jag önskar någon kunde peka ut noterna till solot i slutet på Neil Youngs Thrasher åt mig, då hade jag gett mig ut på turné.
onsdag 5 maj 2010
Rotblos
Fast Stones är inte bara ett groovigt rockband som får stela skandinaviska leder att dansa. De kan dessutom när som helst bjuda på en osande blues enligt konstens alla regler.
Högst orättvist brukar de ses som en Beatleskopia men inget kunde vara mer fel. Visst de hade likadana frisyrer i karriärens början, men Stones grundar sig på rythm n' blues. De inspirerades av den tidiga amerikanska rock n' rollen, de spelar Chuck Berry och Bo Diddley. De fyller sin musik med soulinfluenser och sjunger Otis Redding. Och i kärnan finns bluesen. De gör coverversioner på Robert Johnson. De spelar It Hurts Me Too. De behärskar 12-taktersbluesen som J-O behärskar en kort serve i forehand. De har skrivit egna bluesklassiker. They got the blues!
The Beatles var ett popband.
Högst orättvist brukar de ses som en Beatleskopia men inget kunde vara mer fel. Visst de hade likadana frisyrer i karriärens början, men Stones grundar sig på rythm n' blues. De inspirerades av den tidiga amerikanska rock n' rollen, de spelar Chuck Berry och Bo Diddley. De fyller sin musik med soulinfluenser och sjunger Otis Redding. Och i kärnan finns bluesen. De gör coverversioner på Robert Johnson. De spelar It Hurts Me Too. De behärskar 12-taktersbluesen som J-O behärskar en kort serve i forehand. De har skrivit egna bluesklassiker. They got the blues!
The Beatles var ett popband.
tisdag 4 maj 2010
Schizofren men med rytmkänsla
Jag vet inte vad det är, jag är i vanliga fall dansant som en snöskyffel men då musiken från Rolling Stones sena 60-tal och tidiga 70-tal får trumhinnorna att vibrera börjar mina leder röra sig på ett sätt jag inte visste att de kunde. Kanske vilar det någon voodoobesvärjelse över deras musik eller kanske är det sättet Keith Richards och Mick Taylors gitarrer svarar varandra. Ni skulle se mig, jag hade varit kung på dansgolvet, om det nu fanns något dansgolv som spelade Stones. Men det gör det inte.
Jag minns att jag såg en intervju med Dregen (ni vet den där posande gitarristen i Backyard Babies som tidigare också var med i fantastiska rockbandet Hellacopters och som man nu mera bl.a. kan se på spårvagnarnas reklamskyltar där han gör reklam för ett köpcentrum i Kungsbacka). Hur meningen började minns jag inte riktigt men jag vet att den slutade ungefär:
- ...men sen blir man äldre och inser att Rolling Stones är världens bästa band.
Jag har uppenbarligen blivit så gammal nu, trots att jag då tänkte att det skulle minsann aldrig jag tycka. Men jo, Rikard för många år sedan, så är det.
- Nä, Metallica är bäst, svarar Rikard för många år sedan.
- Pffsstt, Metallica i all ära men kolla är när jag spelar Gimme Shelter, Tumbling Dice eller kanske Brown Sugar.
- Woooaaahh! utbrister Rikard för många år sedan, kan jag göra så? Var har jag lärt mig dansa så där?
- Det har jag inte... det bara blir så när jag spelar Stones, svarar nutidsrikard mellan dansstegen. Men tillbaks till dåtiden med dig nu, du står i vägen för mina moves. Och om några år när du spelar en avgörande match i serien och det står 9-9 i skilje och du tänker att du ska överraska med att gå runt och attackera efter serve; gör det inte, du kixar bara. Du kixar alltid.
Jag minns att jag såg en intervju med Dregen (ni vet den där posande gitarristen i Backyard Babies som tidigare också var med i fantastiska rockbandet Hellacopters och som man nu mera bl.a. kan se på spårvagnarnas reklamskyltar där han gör reklam för ett köpcentrum i Kungsbacka). Hur meningen började minns jag inte riktigt men jag vet att den slutade ungefär:
- ...men sen blir man äldre och inser att Rolling Stones är världens bästa band.
Jag har uppenbarligen blivit så gammal nu, trots att jag då tänkte att det skulle minsann aldrig jag tycka. Men jo, Rikard för många år sedan, så är det.
- Nä, Metallica är bäst, svarar Rikard för många år sedan.
- Pffsstt, Metallica i all ära men kolla är när jag spelar Gimme Shelter, Tumbling Dice eller kanske Brown Sugar.
- Woooaaahh! utbrister Rikard för många år sedan, kan jag göra så? Var har jag lärt mig dansa så där?
- Det har jag inte... det bara blir så när jag spelar Stones, svarar nutidsrikard mellan dansstegen. Men tillbaks till dåtiden med dig nu, du står i vägen för mina moves. Och om några år när du spelar en avgörande match i serien och det står 9-9 i skilje och du tänker att du ska överraska med att gå runt och attackera efter serve; gör det inte, du kixar bara. Du kixar alltid.
"A good man is hard to find"
VM-finalen tycks ta många timmar till att avgöra då både Dott och Robertson sakta, sakta kravlar sig mot den ack så åtråvärda trofén som står och glimrar bakom bordet. De påminner om två nykläckta sköldpaddsungar som tafatt krälar över och under varandra, instinktivt i riktning mot havet utan att riktigt veta hur. Finns det nån mer där ute som följer krampkampen till sitt slut?
Jag växlar mellan att lyssna på Kims kommenterande och en gammal spellista jag dammade av. Ibland upptäcker man plötsligt en fras eller vers som man aldrig tänkt på förut, trots att den funnits där hela tiden. Det hände mig precis medan skotten och australiensaren ägnade drygt tjugo minuter åt att spela på samma röd.
A long dead soldier looks out from the frame
No one remembers his war;
no one remembers his name
Go out to the meadow; scare off all the crows
It does nothing but rain here, and nothing will grow
Det är en sån där låt som man bara får höra om man vågar ge sig in på Tom Waits och hans sagolika skapelser. Stilen är så bekant, den har hörts i hundratals färgsprakande varietéföreställningar. Men här är ridåns draperier malätna, trumpeten sprucken och orkestern består av nersupna gatumusikanter. Det är odödligt vackert på sitt alldeles egna sätt, precis som sången. Och texten, som bär geniets sigill.
Oj, så fantastisk han är, Tom. Oj.
Jag växlar mellan att lyssna på Kims kommenterande och en gammal spellista jag dammade av. Ibland upptäcker man plötsligt en fras eller vers som man aldrig tänkt på förut, trots att den funnits där hela tiden. Det hände mig precis medan skotten och australiensaren ägnade drygt tjugo minuter åt att spela på samma röd.
A long dead soldier looks out from the frame
No one remembers his war;
no one remembers his name
Go out to the meadow; scare off all the crows
It does nothing but rain here, and nothing will grow
Det är en sån där låt som man bara får höra om man vågar ge sig in på Tom Waits och hans sagolika skapelser. Stilen är så bekant, den har hörts i hundratals färgsprakande varietéföreställningar. Men här är ridåns draperier malätna, trumpeten sprucken och orkestern består av nersupna gatumusikanter. Det är odödligt vackert på sitt alldeles egna sätt, precis som sången. Och texten, som bär geniets sigill.
Oj, så fantastisk han är, Tom. Oj.
måndag 3 maj 2010
Kravmärkt
Om man ska ha en låt på hjärnan i 18 timmar ställer det ganska stora krav på låten för att det inte ska bli tjatigt efter en stund. Om man utöver det nynnar på den omedvetet i 18 timmar blir kraven ännu högre och dessutom ställer det stora krav på omgivningen.
Det kanske bara är tidernas bästa rockband som kan leva upp till såna krav.
Fast nynningarna kan också varit kopplade till en viss nervositet. Men är man omgiven av små bordtennisspelande yrväder som envisas med att smasha tillbaka allt som kommer mot dem och enbart öppnar med backhand trots att de bara behärskar forehandöppningen och som testar yxservar med backhandsidan á la Matsudaira vid 12-12 i viktiga prestigematcher, då ska man vara glad att man kommer undan med lite neurotiskt nynnande som enda bieffekt.
I alla fall så länge det handlar om Sweet Virginia, hade det varit Sommartider som fastnade i gommen hade det varit fara på färde.
Det kanske bara är tidernas bästa rockband som kan leva upp till såna krav.
Fast nynningarna kan också varit kopplade till en viss nervositet. Men är man omgiven av små bordtennisspelande yrväder som envisas med att smasha tillbaka allt som kommer mot dem och enbart öppnar med backhand trots att de bara behärskar forehandöppningen och som testar yxservar med backhandsidan á la Matsudaira vid 12-12 i viktiga prestigematcher, då ska man vara glad att man kommer undan med lite neurotiskt nynnande som enda bieffekt.
I alla fall så länge det handlar om Sweet Virginia, hade det varit Sommartider som fastnade i gommen hade det varit fara på färde.
söndag 2 maj 2010
Dylan Top 100: 26-30
26. The Lonesome Death of Hattie Carroll (The Times They Are A-Changin’, 1964) [11]
Dylans berättelse om hur William Zanzinger slog ihjäl sitt hembiträde Hattie Carroll och om den efterföljande rättegången slog undan fötterna på en hel musikgenre. Många är det som än idag berättar om hur den omkullkastade formerna för hur en ”protestsång” kan skrivas. Det är en kass benämning, ”protestsång”, Dylan avskydde den. Men sången skildrar 60-talets USA i sin mest avskyvärda skepnad där en vit rikemanssnorvalp kommer undan med ett oprovocerat överfall med dödlig utgång mot sitt svarta hembiträde. Den överraskande milda domen väckte stor uppståndelse i USA och Dylan skrev låten nästan omedelbart efter domstolens beslut.
Låten är uppbyggd på fyra rimmande verser. I den första beskrivs mordet och gripandet. I den andra beskrivs William Zanzinger. I den tredje skildras Hattie Carrolls liv. De avslutas alla med raderna “But you who philosophize disgrace and criticize all fears/Take the rag away from your face/Now ain't the time for your tears.” Men i den fjärde versen då domen förkunnas, förändras de sista raderna. Versen är så briljant att den här måste återges i sin helhet:
“In the courtroom of honor, the judge pounded his gavel
To show that all's equal and that the courts are on the level
And that the strings in the books ain't pulled and persuaded
And that even the nobles get properly handled
Once that the cops have chased after and caught 'em
And that the ladder of law has no top and no bottom
Stared at the person who killed for no reason
Who just happened to be feelin' that way without warnin'
And he spoke through his cloak, most deep and distinguished
And handed out strongly, for penalty and repentance
William Zanzinger with a six-month sentence
Oh, but you who philosophize disgrace and criticize all fears
Bury the rag deep in your face
For now's the time for your tears”
27. Masters of War (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [16]
Det är en prestation som är ofattbar ifall man stannar upp och tänker på det. En antikrigslåt utan att det blir fånigt, besinningslöst hat utan att det blir dumt. Men främsta styrkan hos Masters of War är att den är skriven på en så universell nivå, men ändå träffar så klockrent. Den är minst lika aktuell idag som när den skrevs. Den hade varit lika aktuell för hundra år sedan och kommer att säga lika mycket för morgondagens generationer.
Vad som slår en när man lyssnar till Dylans tidlösa angrepp mot vapenindustrin och politikens krigiska ledare är hur iskallt och nästan likgiltigt Dylan uttrycker en text som kokar, pulserar och kreverar i en vildsint vrede och ett oförlåtligt hat. Låten är en yta lika lugn som en skogstjärn som rymmer krafter av vulkaniska mått.
Men trots att Dylan inte gör de minsta försök att dämpa eller kontrollera sitt hat, så är det en välartikulerad vrede han släpper fram, ackompanjerad av dundrande ackord som tycks förebåda jordens undergång. Det är med vredesmodets klarsynthet han otäckt iskallt uttalar fördömanden och de mest vederstyggliga, hjärtlösa förbannelser ”For threatening my baby/Unborn and unnamed/You ain't worth the blood/That runs in your veins” och ”Let me ask you one question/Is your money that good/Will it buy you forgiveness/Do you think that it could/I think you will find/When your death takes its toll/All the money you made/Will never buy back your soul”.
Och när slutet väl är där visar det sig att den unge Dylan sparat sina allra mest hatfyllda ord till sist, ord så starka att de får lyssnaren att rygga tillbaka; ”And I hope that you die/And that your death will come soon/I’ll follow your casket/On a pale afternoon/And I watch while you’re lowered/Down to your deathbed/And I’ll stand over your grave/’Til I’m sure that you’re dead”.
28. Gates of Eden (Bringing it all Back Home, 1965) [69]
Dylan slår an ackorden med en beslutsam intensitet och verserna proklameras med en melodisk vältalighet. Den femte raden i varje vers svävar ut i en underbar klingande slinga. Men allt det där är bara detaljer, melodi och musik är bara dekorationer, Gates of Eden handlar helt och hållet om orden. Som Bobby Neuwirth sa ”No one had ever heard anything like this before, no one had ever heard anything like this before”. Ingen har hört något liknande efteråt heller.
Låten består av nio verser. Alla åtskilda, beskrivande bilder och scenarion vi aldrig hade kunnat drömma om. Som den grå flanelldvärgen som skriker ut sin vanmakt åt motorcykelns svarta madonna, den tvåhjulade zigenardrottningen, då hon sveper förbi medan rovfåglar pickar i sig hans brödsmulesynder.
Vi får höra om; “The kingdoms of experience/In the precious wind they rot/While paupers change possessions/Each one wishing for what the other has got”, här finns fria “to do anything they wish to do but die” och det hugger till och blir extra vackert då Dylan höjer rösten i en av de klingande femte raderna; “and I’ll try to harmonize with songs/the lonesome sparrow sings”.
Och här finns Aladdin med sin lampa som sitter med “utopian hermit monks/side saddle on the golden calf/ And on their promises of paradise/You will not hear a laugh/All except inside the Gates of Eden”. Alla verser slutar där, i Eden, som en kontrast till vad som finns utanför, som om låten är en berättelse om alla de som ställdes utanför Eden. Där byrackor skäller åt ”ships with tatooed sails/heading for the Gates of Eden”. Och innanför portarna är allt annorlunda; “the princess and the prince/discuss what's real and what is not/it doesn't matter inside the Gates of Eden”.
Men det finns en risk i att analysera, plocka isär och lägga för mycket betydelse i allt som sägs. Dylan varnar för just det i sista versen och ger oss en ledtråd i hur han vill att vi ska lyssna till verserna: “At dawn my lower comes to me/And tells me of her dreams/With no attempts to shovel the glimpse/Into the ditch of what each one means/At times I think there are no words/But these to tell what's true/And there are no truths outside the Gates of Eden”.
29. Just Like a Woman (Blonde on Blonde, 1966) [10]
Låten fungerar lite som huvudpersonen på Blonde on Blonde. Det är kanske den mest berömda från den legendariska skivan och den personifierar mycket av vad Blonde on Blonde handlar om. Den till häften verkliga till hälften hallucinerande dimman ligger tät och ett relativt osmickrande porträtt samt en obekväm relation målas upp.
Men Just Like a Woman domineras av sin melodi. En gitarr och ett piano som trippar runt i små cirklar, en doft av orgel och så munspelet som hugger tag i hela låten. Genial i sin melodiösa enkelhet löper den som en röd tråd genom hela kompositionen, från sitt intro till det avslutande solot.
Texten är kusligt avlägsen och abstrakt ena stunden ”Nobody feels any pain/Tonight as I stand inside the rain” eller ”With her fog, her amphetamine and her pearls” men långt därinne bland de suddiga bilderna ligger de mest allmänmänskliga situationerna. Det ligger mycket i vad den rutinerade låtskrivaren Jimmy Webb sa; ”There’s a lifetime of listening in these details and layered subtleties. Any serious student of songwriting will find a complete edeucation in this one composition”.
30. Po’ Boy (Love and Theft, 2001) [79]
Kanske ville Dylan bara briljera i frasering och humoristiska, underfundiga rim. Åtminstone är det precis vad han gör i en av sina mest lekfulla kompositioner. ”Po’ Boy in the hotel called the ‘Palace of Gloom’/called down to roomservice, says ’send up a room’” vitsar Dylan mitt ibland Shakespeare parafraser, kärleksförklaringar och väderbitna rader som ”time and love has branded me with its claws”. Och medan musiken dansar fram med en retsamt avslappnad lätthet skrålar han ut ”all I know is that I’m thrilled by your kiss/I don’t know anymore than this” innan han avslutar med ännu en vits; ”Knockin’ on the door, I say, ‘Who’s it, where you from/Man say ‘Freddie’, I say ‘Freddie who?’/He say, ‘Freddie or not, here I come’”.
Dylans berättelse om hur William Zanzinger slog ihjäl sitt hembiträde Hattie Carroll och om den efterföljande rättegången slog undan fötterna på en hel musikgenre. Många är det som än idag berättar om hur den omkullkastade formerna för hur en ”protestsång” kan skrivas. Det är en kass benämning, ”protestsång”, Dylan avskydde den. Men sången skildrar 60-talets USA i sin mest avskyvärda skepnad där en vit rikemanssnorvalp kommer undan med ett oprovocerat överfall med dödlig utgång mot sitt svarta hembiträde. Den överraskande milda domen väckte stor uppståndelse i USA och Dylan skrev låten nästan omedelbart efter domstolens beslut.
Låten är uppbyggd på fyra rimmande verser. I den första beskrivs mordet och gripandet. I den andra beskrivs William Zanzinger. I den tredje skildras Hattie Carrolls liv. De avslutas alla med raderna “But you who philosophize disgrace and criticize all fears/Take the rag away from your face/Now ain't the time for your tears.” Men i den fjärde versen då domen förkunnas, förändras de sista raderna. Versen är så briljant att den här måste återges i sin helhet:
“In the courtroom of honor, the judge pounded his gavel
To show that all's equal and that the courts are on the level
And that the strings in the books ain't pulled and persuaded
And that even the nobles get properly handled
Once that the cops have chased after and caught 'em
And that the ladder of law has no top and no bottom
Stared at the person who killed for no reason
Who just happened to be feelin' that way without warnin'
And he spoke through his cloak, most deep and distinguished
And handed out strongly, for penalty and repentance
William Zanzinger with a six-month sentence
Oh, but you who philosophize disgrace and criticize all fears
Bury the rag deep in your face
For now's the time for your tears”
27. Masters of War (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [16]
Det är en prestation som är ofattbar ifall man stannar upp och tänker på det. En antikrigslåt utan att det blir fånigt, besinningslöst hat utan att det blir dumt. Men främsta styrkan hos Masters of War är att den är skriven på en så universell nivå, men ändå träffar så klockrent. Den är minst lika aktuell idag som när den skrevs. Den hade varit lika aktuell för hundra år sedan och kommer att säga lika mycket för morgondagens generationer.
Vad som slår en när man lyssnar till Dylans tidlösa angrepp mot vapenindustrin och politikens krigiska ledare är hur iskallt och nästan likgiltigt Dylan uttrycker en text som kokar, pulserar och kreverar i en vildsint vrede och ett oförlåtligt hat. Låten är en yta lika lugn som en skogstjärn som rymmer krafter av vulkaniska mått.
Men trots att Dylan inte gör de minsta försök att dämpa eller kontrollera sitt hat, så är det en välartikulerad vrede han släpper fram, ackompanjerad av dundrande ackord som tycks förebåda jordens undergång. Det är med vredesmodets klarsynthet han otäckt iskallt uttalar fördömanden och de mest vederstyggliga, hjärtlösa förbannelser ”For threatening my baby/Unborn and unnamed/You ain't worth the blood/That runs in your veins” och ”Let me ask you one question/Is your money that good/Will it buy you forgiveness/Do you think that it could/I think you will find/When your death takes its toll/All the money you made/Will never buy back your soul”.
Och när slutet väl är där visar det sig att den unge Dylan sparat sina allra mest hatfyllda ord till sist, ord så starka att de får lyssnaren att rygga tillbaka; ”And I hope that you die/And that your death will come soon/I’ll follow your casket/On a pale afternoon/And I watch while you’re lowered/Down to your deathbed/And I’ll stand over your grave/’Til I’m sure that you’re dead”.
28. Gates of Eden (Bringing it all Back Home, 1965) [69]
Dylan slår an ackorden med en beslutsam intensitet och verserna proklameras med en melodisk vältalighet. Den femte raden i varje vers svävar ut i en underbar klingande slinga. Men allt det där är bara detaljer, melodi och musik är bara dekorationer, Gates of Eden handlar helt och hållet om orden. Som Bobby Neuwirth sa ”No one had ever heard anything like this before, no one had ever heard anything like this before”. Ingen har hört något liknande efteråt heller.
Låten består av nio verser. Alla åtskilda, beskrivande bilder och scenarion vi aldrig hade kunnat drömma om. Som den grå flanelldvärgen som skriker ut sin vanmakt åt motorcykelns svarta madonna, den tvåhjulade zigenardrottningen, då hon sveper förbi medan rovfåglar pickar i sig hans brödsmulesynder.
Vi får höra om; “The kingdoms of experience/In the precious wind they rot/While paupers change possessions/Each one wishing for what the other has got”, här finns fria “to do anything they wish to do but die” och det hugger till och blir extra vackert då Dylan höjer rösten i en av de klingande femte raderna; “and I’ll try to harmonize with songs/the lonesome sparrow sings”.
Och här finns Aladdin med sin lampa som sitter med “utopian hermit monks/side saddle on the golden calf/ And on their promises of paradise/You will not hear a laugh/All except inside the Gates of Eden”. Alla verser slutar där, i Eden, som en kontrast till vad som finns utanför, som om låten är en berättelse om alla de som ställdes utanför Eden. Där byrackor skäller åt ”ships with tatooed sails/heading for the Gates of Eden”. Och innanför portarna är allt annorlunda; “the princess and the prince/discuss what's real and what is not/it doesn't matter inside the Gates of Eden”.
Men det finns en risk i att analysera, plocka isär och lägga för mycket betydelse i allt som sägs. Dylan varnar för just det i sista versen och ger oss en ledtråd i hur han vill att vi ska lyssna till verserna: “At dawn my lower comes to me/And tells me of her dreams/With no attempts to shovel the glimpse/Into the ditch of what each one means/At times I think there are no words/But these to tell what's true/And there are no truths outside the Gates of Eden”.
29. Just Like a Woman (Blonde on Blonde, 1966) [10]
Låten fungerar lite som huvudpersonen på Blonde on Blonde. Det är kanske den mest berömda från den legendariska skivan och den personifierar mycket av vad Blonde on Blonde handlar om. Den till häften verkliga till hälften hallucinerande dimman ligger tät och ett relativt osmickrande porträtt samt en obekväm relation målas upp.
Men Just Like a Woman domineras av sin melodi. En gitarr och ett piano som trippar runt i små cirklar, en doft av orgel och så munspelet som hugger tag i hela låten. Genial i sin melodiösa enkelhet löper den som en röd tråd genom hela kompositionen, från sitt intro till det avslutande solot.
Texten är kusligt avlägsen och abstrakt ena stunden ”Nobody feels any pain/Tonight as I stand inside the rain” eller ”With her fog, her amphetamine and her pearls” men långt därinne bland de suddiga bilderna ligger de mest allmänmänskliga situationerna. Det ligger mycket i vad den rutinerade låtskrivaren Jimmy Webb sa; ”There’s a lifetime of listening in these details and layered subtleties. Any serious student of songwriting will find a complete edeucation in this one composition”.
30. Po’ Boy (Love and Theft, 2001) [79]
Kanske ville Dylan bara briljera i frasering och humoristiska, underfundiga rim. Åtminstone är det precis vad han gör i en av sina mest lekfulla kompositioner. ”Po’ Boy in the hotel called the ‘Palace of Gloom’/called down to roomservice, says ’send up a room’” vitsar Dylan mitt ibland Shakespeare parafraser, kärleksförklaringar och väderbitna rader som ”time and love has branded me with its claws”. Och medan musiken dansar fram med en retsamt avslappnad lätthet skrålar han ut ”all I know is that I’m thrilled by your kiss/I don’t know anymore than this” innan han avslutar med ännu en vits; ”Knockin’ on the door, I say, ‘Who’s it, where you from/Man say ‘Freddie’, I say ‘Freddie who?’/He say, ‘Freddie or not, here I come’”.
"Misery loves company"
Jag har aldrig sett mig som någon vidare empatisk människa. Även om jag, när jag tänker efter, ibland kan känna ett stort medlidande med medmänniskor i plågsamma situationer. Det är den sortens empati jag behärskar. Jag ödslar sällan någon energi på att glädjas med människor, det kan de gott göra för sig själva. Men lider de kan jag stundtals göra dem sällskap.
Om än mina empatiska förmågor kan debatteras så drabbades jag ikväll av exakt de kaotiska känslor som Selby själv måste haft inom sig då han snookrats styggt vid underläge 14-16 och typ 0-47. Tvingad att vinna tre raka frames för att ta sig till den så obegripligt hett eftertraktade finalen stod han och gjorde försök efter försök för att träffa en röd på rätt sätt och Dotts ledning bara växte. Någon slags empatisk panikstress växte inom mig i takt med hans missar.
Det var som om det fanns ett 100 Mbits bredband mellan mig och Selby där all hans kvalfyllda ångest tankades över till mig fullständigt oförsvagad. I mina hörlurar spelade Nick Cave & The Bad Seeds sin version av Muddy Water och tonsatte våndan som härjade likt en tornado inom både mig och Selby. "Mary, grab the baby, the river's rising/Muddy water taking back the land" ...sjöng Nick medan Selby för andra gången i rad missade en trevallarsstöt med ca 1 cm efter en fyrametersresa kors och tvärs över bordet.
Det kändes som om det var mina nervbanor Barry och Blixa spelade sina knatande basgångar på medan Thomas Wydler drev på takten på hjärtklaffarna.
Well the morning light shows water in the valley
Daddy's grave just went below the line
Things to say, you just can't take em with ya
This flood will swallow all you've left behind
Om än mina empatiska förmågor kan debatteras så drabbades jag ikväll av exakt de kaotiska känslor som Selby själv måste haft inom sig då han snookrats styggt vid underläge 14-16 och typ 0-47. Tvingad att vinna tre raka frames för att ta sig till den så obegripligt hett eftertraktade finalen stod han och gjorde försök efter försök för att träffa en röd på rätt sätt och Dotts ledning bara växte. Någon slags empatisk panikstress växte inom mig i takt med hans missar.
Det var som om det fanns ett 100 Mbits bredband mellan mig och Selby där all hans kvalfyllda ångest tankades över till mig fullständigt oförsvagad. I mina hörlurar spelade Nick Cave & The Bad Seeds sin version av Muddy Water och tonsatte våndan som härjade likt en tornado inom både mig och Selby. "Mary, grab the baby, the river's rising/Muddy water taking back the land" ...sjöng Nick medan Selby för andra gången i rad missade en trevallarsstöt med ca 1 cm efter en fyrametersresa kors och tvärs över bordet.
Det kändes som om det var mina nervbanor Barry och Blixa spelade sina knatande basgångar på medan Thomas Wydler drev på takten på hjärtklaffarna.
Well the morning light shows water in the valley
Daddy's grave just went below the line
Things to say, you just can't take em with ya
This flood will swallow all you've left behind
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)