När herrfinalen började kändes det som om en illusion brustit. Vi har alla lärt oss att Kina är helt oslagbara och så kom Singapores Feng Tianwei och Wang Yuegu (ok, kinesiskor egentligen, men ändå) och bröt förtrollningen.
Plötsligt såg även de kinesiska herrarna nästan mänskliga ut. Ma Long tog visserligen ledningen med 2-0 mot Timo Boll, men tysken var riktigt bra med i båda seten och därefter vände han matchen till en klar seger mot en ung kines som såg osäker och nervös ut. Nästan paralyserad.
Trots all rutin var det hans första lagfinal: Detsamma gällde Zhang Jike (och Liu Shiwen och Ding Ning också för den delen).
Som tur var för kineserna var det därefter pappa Ma Lins tur och han visade prov på all den mästerskapsrutin som hans två lagkamrater saknade och tog en klar 3-0 seger mot Ovtcharov. Dags för Zhang Jike mot Süss och igen såg man den där osäkerheten. Samtidigt storspelade Süss och var helt överlägsen i ett och ett halvt set. Ledning 5-0 i första och en lika snabb start i andra till 5-1. Vid 1-0, 9-6 började tankarna springa iväg. Vinner Süss mot Zhang Jike, då är det 2-1 till Tyskland och sedan väntar Boll mot Ma Lin och Boll har slagit honom förr och även om Ma Lin vinner måste en för dagen darrig Ma Long komma över sin första förlust och spela en avgörande match mot en Ovtcharov som har allt att vinna... ska Tyskland ta det här?
Men Zhang Jike vände 0-1, 6-9 till vinst 3-1 då han mer och mer hittade sitt spel och till slut vann ganska klart. I nästa match tog även Ma Lin en ganska klar seger mot Boll och så blev allt som det skulle trots allt. Kinesernas oslagbarhet var kanske inte bara en illusion.
Eftersom Kina är inne i en generationsväxling är väl dagens lite skakiga prestationer förståeliga. Sverige är ju också inne i en generationsväxling där Waldner och Perssons efterträdare ska växa i sina föregångares skor. Vi har bara ett lite bredare glapp i vår generationsväxling än Kina. För att vara exakt ska man kanske säga att Kinas glapp är väldigt, väldigt litet. Man skulle nästan kunna säga att det inte finns.
Men nu har den nya generationen fått en ordentlig dos nyttig mästerskapsrutin, kanske är generationsväxlingen därmed fullbordad. För tyskarna kan det här varit deras stora chans, de har goda chanser att vara minst lika bra om två år, om inte bättre, men risken är att kineserna är ännu mer bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar