20. Brownsville Girl (Knocked out Loaded, 1986) [36]
Hur beskriver man något som saknar jämförelse? Inget kan liknas vid, eller påminner om Brownsville Girl. Vad säger man om en surrealistisk teater, en drömlik road trip, som oemotståndligt melodiskt rabblas fram i 11 minuter? ”Brownsville girl is a song, I would suggest, that altered songwriting” säger Bono.
Brownsville Girl är en plats, jag kan spendera långa, långa stunder, spelandes 11-minuterseposet om och om igen och bara finnas där inuti skapelsen. Bara svepas med av Dylans sätt att uttala orden, hans röst och betoningar, scenerna han målar upp med en bländande styrka eller bara den odefinierbara stämningen. Finns det någon melodi? Eller pratar han bara fram raderna? Ja, det finns en melodi! Så han sjunger? Nej, han sjunger inte, det är bara den där eviga melodin inom Dylan som finns i allt han sjunger, skriver och säger, som här tillåts brista ut i full kraft.
Textens inledning måste återges i sin helhet här, allt annat vore vansinne, allt borde egentligen återges i sin helhet, men det finns bara plats för små korta glimtar:
Well, there was this movie I seen one time
About a man riding across the desert and it starred Gregory Peck
He was shot down by a hungry kid trying to make a name for himself
The town's people wanted to crush that kid down and string him up by the neck
Well the Marshall now he beat that kid to a bloody pulp
As the dying gunfighter lay in the sun and gasped for his last breath
“Turn him loose let him go let him say he outdrew me fair and square
I want him to feel what it's like to every moment face his death”
Well I keep seeing this stuff and it just comes a-rolling in
And you know it blows right through me like a ball and chain
You know I can't believe we've lived so long and are still so far apart
The memory of you keeps calling after me like a rolling train
Den där Gregory Peck-filmen, han återkommer till den flera gånger genom resan. Vid ett tillfälle är han t.o.m. med i filmen; “Something about that movie though, well I just can't get it out of my head/But I can't remember why I was in it or what part I was supposed to play/All I remember about it was Gregory Peck and the way that people moved/And a lot of them seemed to be looking my way”. Alltså... “…and the way that people moved” …vi kan ju alla konstatera det själva, det här är en text som står bortom jämförelsens grader, det finns ingen anledning för mig att peppra texten med superlativ. Här finns dräpande one-liners som "if there's an original thought aout there I could use it right now", här finns poesi, dramatik, som i den där skottlossningen, fantastiska personskildringar:
Well we crossed the panthandle and then we headed towards Amarillo
We pulled up where Henry Porter used to live
He owned a wrecking lot outside of town about a mile
Ruby was in the backyard hanging clothes she had her red hair tied back
She saw us come rolling up in a trail of dust
She says "Henry ain't here but you can come on in he'll be back in a little while"
Then she told us how times were tough and about how she was thinking of bumming
a ride back to from where she started
But she changed the subject every time money came up
She said "Welcome to the land of the living dead"
But you could tell she was so broken-hearted
She said "Even the swap meets around here are pretty corrupt".
"How far are you all going ?" Ruby asked us with a sigh
"We're going all the way until the wheels fall off and burn
Until the sun peels the paint and the seat covers fade and the water moccasin dies"
Ruby just smiled and said "Ah you know some babies never learn"
Men det är inte ren poesi. Det är först när texten korsbefruktas med Dylans omöjliga begåvning som sångare, talare, sagoberättare, som magin verkligen exploderar. Ibland undrar man ifall orden verkligen spelar någon roll alls, han hade kunnat framföra en text på ett sedan länge utdött språk och vi skulle jubla ändå. Men nu finns den där och utgör en vital del av det stora epos som alltid kommer stå som ett eget kapitel i musikens historiebok.
21. One Too Many Mornings (The Times They Are A-Changin’, 1964) [-]
Dylan själv måste gilla sin One Too Many Mornings, han har framfört den live i alla sina faser av sin karriär, i många olika former. Vi har tidigare här på bloggen presenterat inte mindre än 6 olika versioner. Och när han intervjuas i Les Cranes TV-show 1965 blir han ombedd att nämna några av sina låtar, några av ”the big ones”:
- Subterranean Homesick Blues…, säger Dylan lite rebelliskt.
- Oohh, that aint one of the big ones, säger Les.
- No?
- No.
- One Too Many Mornings? föreslår Dylan envist.
- How about Blowin’ in the Wind, säger Les till publikens applåder.
One Too Many Mornings är en liten stillsam ballad med tre små korta verser. Storheten ligger i de välformulerade, sköra verserna som han framför med en röst som bara är snäppet mer än en mumlande viskning. “Down the street the dogs are barkin'/And the day is a-gettin' dark/As the night comes in a-fallin'/The dogs'll lose their bark/An' the silent night will shatter/From the sounds inside my minds/For I'm one too many mornings/And a thousand miles behind”.
Det är en helt förkrossande vacker vers som bereder scenen för de två efterföljande verserna som beskriver ett förhållande som precis tagit slut. Det finns i det här stadiet ingen vrede eller osämja kvar. Osäker på vad som vart han ska och vad som väntar blickar han tillbaka på vad som varit; ”From the crossroads of my doorstep/My eyes start to fade/As I turn my head back to the room/Where my love and I have laid”.
Sista versen är en resignerad mans sista ord, alla hårda ord har redan blivit sagda och de tycks båda insett att sammanbrottet och det förestående avskedet var bortom deras kontroll och all ånger och bitterhet är bara av meningslös ondo: ”It's a restless hungry feeling/That don't mean no one no good/When everything I'm a-sayin'/You can say it just as good/You're right from your side/I'm right from mine/We're both just too many mornings/An' a thousand miles behind”.
22. Up To Me, 1975 (Biograph, 1985) [-]
Inspelad under den första perioden av Blood on the Tracks-sessionerna men lämnades utanför albumet. Som mycket annat skrivet från den här tiden präglas Up To Me av Dylans skilsmässa och är en kolsvart skildring som börjar med raden ”Everything went from bad to worse/Money never changed a thing” och lite senare får vi höra det plågsamt deprimerande konstaterandet; ”In fourteen months I’ve only smiled once/And I didn’t do it consciously”.
Men låten är inte bara nattsvart ångest där Dylan vältrar sig i sin egen olycka. Istället reser han sig över sin självömkan och når en konstnärlig nivå där han skapar fantastiska rader som, samtidigt som de är specifika, når en mer allmängiltig nivå. En av mina favoritverser är: “There's a note left in the bottle, you can give it to Estelle/She's the one you been wonderin' about, but there's really nothin' much to tell/We both heard voices for a while, now the rest is history/Somebody's got to cry some tears/I guess it must be up to me”.
Låten framförs med den underbart böljande och kretsande gitarrytmen som kännetecknar så mycket av det som Dylan till en början spelade in till Blood on the Tracks. Och sången är ren och skär Dylanbriljans, det är Dylanskt flow, raderna bara rinner fram och Dylan använder sin röst för att följa med i gitarrens cirklar genom att i böljande faser ändra röststyrka och hastighet i sången. Det är sådana konstgrepp som gör Dylan till den unika och fullständigt enastående sångare han är.
I den sista versen är det både privatpersonen och artisten Dylan som sjunger:
And if we never meet again, baby, remember me,
How my lone guitar played sweet for you that old-time melody.
And the harmonica around my neck, I blew it for you, free,
No one else could play that tune,
You know it was up to me
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar