23. One of us Must Know (Sooner or Later) (Blonde on Blonde, 1966) [67]
På något sätt personifierar den här låten hela den korta psykadeliska epoken av Dylans karriär med hans stora burriga hår, små randiga och prickiga kostymer och gigantiska solglasögon i det annars så strikt klädda 60-talet. The Beatles och Rolling Stones gjorde revolution i kostym och pottfrisyr, Dylan måste ha framstått som en utomjording. Här finns allt det som gjorde Blonde on Blonde så enastående unik i musikhistorien. Musiken osar av hammondorgel och består av så många partier och passager att den liknar ett gammalt spökhus. Med sin mest snarstuckna röst drar han ut orden och gör sina oväntade betoningar som han blivit så känd för och mot slutet slår munspelet till med sin fulla kraft och fullkomligt skränar och vrålar ut sina klockrena toner.
Lite vagt lyckas man greppa texten, ungefär som man greppar ett lass hö. Ett förhållande är över, det blev nog mest lite missförstånd och det var inte meningen att såra någon men förr eller senare kommer väl någon av oss att förstå av vi gjorde vad vi kunde.
Jag gillar inledningarna på verserna bäst, eller gillar, jag avgudar inledningarna; ”I couldn't see what you could show me/Your scarf had kept your mouth well hid” och senare; "I couldn't see when it started snowin'/Your voice was all that I heard/I couldn't see where we were goin'/But you said you knew and I took your word”.
Fast allra, allra bäst är ändå den skriande orgeln, munspelets fanfarer och Dylans sagolika sång.
24. Dignity, 1989 (Bob Dylan’s Greatest Hits Vol. 3, 1994) [-]
En av världens mest beroendeframkallande rytmer, den kan få hålla på i en evighet. Man kan faktiskt bli helt besatt av att höra Dignity traska fram i takt med Dylans övermänskliga vältalighet. Här lämnas inte en stavelse, inte minsta konsonant åt slumpen. Dylan använder varje läte och skapar tillsammans med den där eviga rytmen en enormt suggestiv, oemotståndlig atmosfär.
Texten har jag varit inne på tidigare och kan läsas här. Den är ett av de allra bästa exemplen på de senare årens färgstarka, mytiska, knivskarpa, illusoriska, fantasirika, underhållande och tilldragande diktande. I Dylans jakt på värdigheten får vi träffa de halvt verkliga, halvt fiktiva karaktärerna som befolkat Dylans texter sedan 60-talet, vi får följa med till de mest svindlande platser; ”I went down where the vultures feed/I would have gone deeper but there wasn’t any need” - där är en sida av den åldrade Dylans briljans som textförfattare, han är personligen närvarande som berättar och kommer med små kommentarer till sina strofer.
Här finns gripande verser som ”Drinkin' man listens to the voice he hears/In a crowded room full of covered up mirrors/Lookin' into the lost forgotten years/For dignity” och de blandas med humoristiska verser som då Dylan sitter i en guppande båt och försöker läsa en liten lapp någon skrivit om värdighet eller; "Someone showed me a picture and I just laughed/Dignity never been photographed” men precis då vi drar efter andan för att skratta åt den illmariga lustigheten kastar Dylan ur sig; ”I went into the red, went into the black/Into the valley of dry bone dreams”.
Dignity är, som så många andra av Dylans senare skapelser, ett kalejdoskop av bilder, personer, känslor, situationer, fantastiskt kompat av en oemotståndlig rytm och mästerligt framförd av en magisk sångare och sagoberättare.
25. All Along the Watchtower (John Wesley Harding, 1967) [27]
”’There are many here among us/who feel that life is but a joke’” säger tjuven till sin bordskamrat som bara råkar vara en “joker”. “But you and I, we've been through that, and this is not our fate/So let us not talk falsely now, the hour is getting late".
Mystiken i texten är så tät att bara små strimmor av dagsljus tar sig igenom. Men trots att vi inte riktigt förstår får vi en obehaglig känsla av att apokalypsen är nära, den ruvar som ett åskmoln över den bedrägligt simpla låten. Texten låter som om den vore nedskriven på en gammal pergamentrulle och nyligen funnen i grotta. Handlingen, om man nu kan kallade den för det, är totalt obunden från tid och rum.
Den avskalade musiken rymmer en hel symfoni av dramatik, Dylans röst och hans gudomligt ylande munspel står i förgrunden av ljudbilden och uttrycker mer känslor och sinnestillstånd än tusen operaföreställningar.
“There must be some way out of here/said the joker to the thief” börjar det, en fras som snart är lika berömd och klassisk som “to be, or not to be: that is the question”. Hade den inte getts ut på en skiva 1967 utan skrivits i en bok 100 år tidigare hade barnen i anglosaxiska länder stått och reciterat den i skolan idag. Nu dröjer det några år till men nästa generation kommer ha det här på schemat som en väsentlig del av allmänbildningen. Allt som allt är det bara tre små korta verser, men flera parallella universum tycks rymmas inuti. I de två första hör vi den kryptiska konversationen mellan tjuven och skämtaren, i den tredje är de plötsligt borta; “All along the watchtower, princes kept the view/While all the women came and went, barefoot servants, too/Outside in the distance a wildcat did growl/Two riders were approaching, the wind began to howl.”
Domedagskänslan lägger sig lika tät som mystiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar