När det gäller att ta till sig ny musik fungerar jag ungefär som en avlägsen planet. Det finns så mycket bra musik som redan spelats in för länge, länge sedan så den nya musiken som spelas in måste ställa sig i en väldigt lång kö. Det tar liksom tid för ljudvågorna att nå ända ut till min avlägsna planet. Och när de väl når fram har de redan hunnit bli gamla.
Nu har några vilsesprungna ljudvågor från The Strokes debutalbum nått fram. Jag minns uppståndelsen när deras debutskiva släpptes. Det pratades om The Strokes överallt, jag minns att jag hörde litegrann och tänkte "hm, det där kanske man skulle kunna kolla upp när man får tid". Det var 2001. Banden når mig likt stjärnor vars ljus når fram till avlägsna platser långt efter att de egentligen slocknat.
Nu blev det lite djupare och mer poetiskt än vad jag tänkt mig. Jag tänkte egentligen säga motsatsen. När man är van att lyssna till Dylans djupa poesi kan det vara befriande att höra rader som:
Oh, my ex says i'm lacking in depth
Say I will try my best
You say you wanna stay by my side
Darling your head's not right
I see alone we stand together we fall apart
Yeah, I think I'll be alright
I'm working so I won't have to try so hard
Tables they turn sometimes
Oh someday
I ain't wasting no more time
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar