Jag vet inte vad det är, jag är i vanliga fall dansant som en snöskyffel men då musiken från Rolling Stones sena 60-tal och tidiga 70-tal får trumhinnorna att vibrera börjar mina leder röra sig på ett sätt jag inte visste att de kunde. Kanske vilar det någon voodoobesvärjelse över deras musik eller kanske är det sättet Keith Richards och Mick Taylors gitarrer svarar varandra. Ni skulle se mig, jag hade varit kung på dansgolvet, om det nu fanns något dansgolv som spelade Stones. Men det gör det inte.
Jag minns att jag såg en intervju med Dregen (ni vet den där posande gitarristen i Backyard Babies som tidigare också var med i fantastiska rockbandet Hellacopters och som man nu mera bl.a. kan se på spårvagnarnas reklamskyltar där han gör reklam för ett köpcentrum i Kungsbacka). Hur meningen började minns jag inte riktigt men jag vet att den slutade ungefär:
- ...men sen blir man äldre och inser att Rolling Stones är världens bästa band.
Jag har uppenbarligen blivit så gammal nu, trots att jag då tänkte att det skulle minsann aldrig jag tycka. Men jo, Rikard för många år sedan, så är det.
- Nä, Metallica är bäst, svarar Rikard för många år sedan.
- Pffsstt, Metallica i all ära men kolla är när jag spelar Gimme Shelter, Tumbling Dice eller kanske Brown Sugar.
- Woooaaahh! utbrister Rikard för många år sedan, kan jag göra så? Var har jag lärt mig dansa så där?
- Det har jag inte... det bara blir så när jag spelar Stones, svarar nutidsrikard mellan dansstegen. Men tillbaks till dåtiden med dig nu, du står i vägen för mina moves. Och om några år när du spelar en avgörande match i serien och det står 9-9 i skilje och du tänker att du ska överraska med att gå runt och attackera efter serve; gör det inte, du kixar bara. Du kixar alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar