Gift och estetik i bordtennisen

Jag vet inte... men har inte Mizutani lagt sig till med lite mer kraft i spelet? Han har alltid varit en så säker, bollvårdande spelare utan det rätta stinget i sina attacker. Men se släggan vid 7-6 i första set. Har han inte doppat sina vapen i lite gift, jämfört med tidigare?

Men vad man slås av mest när man ser det korta sammandraget från matchen är ju Xu Xins ljuvliga forehand. Vilken ackuratess! Vilken estetiskt fulländad rörelse! Den är som hela Svansjön och Nötknäpparen destillerad till en rörelse. Men samtidigt, vilken dödlig effektivitet!

Jag vill inte säga för mycket, men är det inte till och med vackrare än Wang Liqins forehand?

Jag menar, se bollen vid 11-10 i andra, han kan dra den där forehanden hur länge som helst och det spelar ingen roll var på bordet bollen kommer. Han kommer spela samma forehand ändå.
Lugn, säker och superenkel för Xu Xin.
Brutalt skoningslös och helt ödeläggande för motståndaren.
Enastående och bedövande vacker för oss som ser på.

Kompositörernas mystik

Nu när jag ägnat en dryg vecka åt att låta Hitchens slakta alla övernaturliga påståenden vill jag själv börja spekulera i det övernaturliga. Det finns något som vetenskapen inte erbjuder någon förklaring för, något som är höljt i mystik med en aura av något överjordiskt kring sig.

Jag minns när jag fattade att det var Townes van Zandt som skrivit Pancho and Lefty. Det kändes inte som att det stämde, Pancho and Lefty låter som något som alltid funnits. Eller tänk när man lärde sig att Dylan skrivit Blowin' in the Wind: Jaha, har den blivit skriven? tänkte man. Det var åtminstone förvånande att man visste vem som skrivit den. Det borde vara en sån låt som bara refereras som [traditional] i fältet där kompositör angivs.

Men mystiken slutar inte där, den börjar inte ens där.

Dylan skrev Blowin' in the Wind på fem minuter. Han har sagt att den redan fanns där, han skrev bara ner den. Han vet inte hur han skrev de där låtarna, han vet inte vem som skrev dem. Han har beskrivit skapandeprocessen av många av sina låtar på det sättet. "It's like a ghost is writing a song like Rolling Stone. It gives you the song and it goes away".

Han får stöd i teorin av Neil Young. När han pratar om Like a Rolling Stone säger han: ... it's so powerful, you can't keep that, that comes and goes throw you...you can't strive to be that... there's no way you own it."

Så läser jag om vad Townes van Zandt säger om Pancho and Lefty: "I realize that I wrote it, but it's hard to take credit for the writing, because it came from out of the blue. It came through me and it's a real nice song, and I think, uh, I've finally found out what it's about. I've always wondered what it's about."

Saker börja hänga ihop, ett mönster framträder, bitar faller på plats, fast ändå inte...

Att känna igen sina fiender

Eftersom det är min blogg så bestämmer jag att bara för att Hitchfestivalen är över så betyder inte det att jag inte kan lägga upp fler klipp med Hitchens. Här är ett litet kort ljudklipp från en telefonintervju. Han på andra sidan linjen försöker avslutningsvis sträcka ut en vänsklaplig hand mot Hitchens...

Hitchens biter av handen, tuggar på den en stund och spottar ut den igen.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 8

Det här blir Hitchfestivalens sista dag...

Klippet som avslutar festivalen är ett klipp som jag konverterat till en mp3-fil och laddat upp i min Spotifyprofil så att jag kan lägga in det i mina spellistor. Jag lyssnar på den som ett stycke musik. Om och om igen. Den är med i varje spellista jag gör.

Det är avslutningen på samma tal som spelades under festivalens sjunde dag. Hela debatten finns på youtube här, men jag tror ingen orkar lyssna på Hitchens motståndare, Doktor Dembski. Vad som framgår när man ser hela debatten är dock att hela denna avslutning är helt spontan. Medan Doktor Dembski förberett ett fånigt avslutande anförande väljer Hitchens att improvisera ihop detta resonemang som måste vara ett av de främsta argumentet för humanism som gjorts.

Jag har förmodligen hört det några hundra gånger, men jag ryser fortfarande: ...and I'd urge you to look at those of you who tell you... those people who tell you - at your age! - that you are dead 'til you believe as they do, what a terrible thing to be telling to children, and that you can only live... and that you can only live by accepting an absolute authority..."

Tidigare i debatten har Dembski, som är rent motbjudande i sig men vars resonemang är långt, långt mer motbjudande och fruktansvärt provocerande, sagt just att vi är döda tills vi accepterar Jesus erbjudande om liv. Eller nåt i den stilen. Applåderna som avbryter Hitchens är extra fina med tanke på att debatten hålls inför elever på en kristen skola.

Men som sagt. Hitchens tal är musik. Han är en talare av världsklass. Det är inte bara vad han säger utan hur han säger det, som "...at your age!...". Eller melodin i "...when Sokrates were sentenced to death...". Det här är Hitchens mästerstycke. Rörande, inspirerande och fantastiskt vackert.

Jag blir så trött...

Deffarna har det inte lätt.

Kentaro Miuchi dök upp i China Open och visade sina fantastiska färdigheter. Han vann bl.a. över Hampus Söderlund. Ett kort, kort klipp från matchen lades upp på Sveriges största pingisblogg och en läsare kommenterade: "Va fan Hampus och deff är ju inte kompisar precis."

Så ser verkligheten ut för en del.

En deff kan aldrig vinna en match för att han är bättre än motståndaren. Han kan bara vinna för att motståndaren är dålig mot deff. Och hur dålig man än är kan man alltid slå en deff, bara man spelar rätt.

Det är ett resonemang som är ungefär lika unket och gammalt som teorin om att jorden är platt.

Lyssna noga nu allesammans. Hampus förlorade inte mot Kentaro Miuchi för att han är dålig mot deff. Hampus förlorade därför att Kentaro var bättre. Punkt. Att döma av de få bollarna i klippet tycks Hampus främsta problem vara japanens servar och hans ljuvliga forehandattack. Typiska problem för nån som är dålig mot deff?

Att se Kentaro Miuchi spela är en smått övernaturlig upplevelse. Den som tror att det bara handlar om att klampa in och spela smart, att vara "bra mot deff", borde gnugga gruset ur ögonen, borsta dammet av axlarna och vakna upp i 2000-talets bordtennisverklighet.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 7

Vi är nära slutet på Hitchfestivalen. Dagens klipp visar Hitchens när han är som allra, allra bäst.

Egentligen är det slutet av anförandet som är själva poängen, de sista fyra minuterna. Men inledningen om Moder Theresa förtjänar en utveckling. Hitchens har skrivit en bok om Moder Theresa, kallad The Missionary Position. På Youtube kan man höra Hitchens prata om Moder Theresa i en minidokumentär här, i Penn & Teller här, och här är hela avsnittet, här pratar Hitchens också om det...och här... och här är en debatt i samma ämne utan Hitchens....

Idiotvind är glada och stolta över att kunna sprida denna informationen vidare och bidra till att skingra lögnerna som omger myten om Moder Theresa och på så sätt göra världen en lite sannare plats.

Hitchens har sagt det bäst, såklart: Moder Theresa var inte en vän av de fattiga, hon var en vän av fattigdom. Men som sagt, det är egentligen slutet som är huvudattraktionen, efter den korta redogörelsen om Moder Theresa och katolicismen i Nazityskland...

Det är då det blir så vackert.

Dylanologens verklighet

I kommentatorsfältet till ett tidigare inlägg fick jag en fråga från en läsare om jag håller med Fredrik Wikingsson i sin krönika om Dylanologens maniska besatthet. Är det något unikt för Dylan? Jag vet inte om det är så, eller om det är det Wikingsson säger, jag har dock bara stött på det när det gäller Dylan. Helt klart är dock att jag känner igen mig mycket väl i hans skildring av besattheten och håller med om det mesta...

• ...hur besattheten kan ligga i träda under långa perioder
• ...men att en detalj räcker för att man ska kastas ner i den djupaste besatthet
• ...att sommaren 1966 är en mystisk period höljd i dunkel
• ...att Pluras kommentar om att bilden är från "mitten av 60-talet" inte säger något för en Dylanolog - för oss är maj och juni 1966 lika åtskilda från varandra som tiden före och efter Jesus födelse är för en protestant
• ...att bilder tagna i "mitten av 60-talet" kan tidsfastställas med några veckors felmarginal, det är faktiskt sant
• ...att påståendet att en bild som ser ut att vara från sommaren 1966 påstås vara tagen 1967 är rent upprörande, provocerande faktiskt
  
• ...att vistandet på Dylanforum som Hard Rain är ett säkert sjukdomstecken hos en Dylanolog

MEN!

Jag håller verkligen inte med om att Dylan sjunger "blue" bäst i fjärde versen av Tangled up in blue. Inte heller är det i tredje versen som den 80-årige mannen i Miami hävdar. Båda påståendena är rent absurda. Sjätte versen. Det är i sjätte versen han sjunger "blue" bäst. Förutsatt att det är den officiella albumversionen vi pratar om, tillräckligt med information saknas i krönikan för en korrekt bedömning. Jag har 39 versioner av låten och kan inte garantera att deras påståenden inte stämmer på en del av dessa...

En fin skildring av vår verklighet är det dock. Och Fredrik, här är käppen...

Öl med oliv

Jag vet inte hur man dricker sina öl i Austin, Texas, jag förstår att han inte uppskattar myggor i ölen, men oliver? Är det bättre?

Det är för övrigt lite bisarrt att höra Blaze Foleys låtar på ett flamsigt bröllop. Det känns som helt fel forum, sångerna skär sig liksom med sammanhanget. Precis som en öl med oliv...

Faded loves and memories
Where I go, they follow me
And I just can't seem to lose 'em
So I might as well just use 'em
One more time
For one more sad old country song

Men eftersom det är i stort sett det enda filmbevis vi har är vi såklart tacksamma.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 6

Imorgon kommer Hitchfestivalen bjuda på en hänsynslös attack på helgonet Moder Theresa. Jag vill bara förvarna er om det. När jag växte upp var hon symbolen för godheten i världen. Tack vare journalister och sanningssökare som Hitchens vet vi idag bättre.

Igår presenterades ett videoklipp som var lite oroväckande långt. Trots att jag har höga tankar om mina läsare vet jag ju att allmänhetens koncentrationsförmåga i västvärlden inte sträcker sig längre än på sin höjd 2-3 minuter. Jag hoppas de flesta lyckades ta sig igenom Hitchens anförande ändå, det är briljant.

Idag blir det dock lite mer lättsmält, klart under 2 minuter, från en debatt vi sett delar av tidigare här i festivalen. Tony Blair ser lätt skamsen ut när Hitchens gratulerar honom för att vara komisk, om än omedvetet, och slår sönder hans argumentation i en mening.

Klippet bryts lite tidigt. Vad Hitchens säger på slutet, som alla vi som sett hela debatten sett, är:

- You laugh, you laugh... you laugh, but it's not so funny when the party of god has a gun in your ear at the same time.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 5

Under Hitchfestivalens femte dag ser vi Hitchens utveckla ett resonemang vi hört honom använda tidigare i festivalen. Det är fantastiskt underhållande. Vad som är intressant med Hitchens argumentation här är att den inte består av något annat än ren, allmänt känd fakta. Han gör inga påståenden eller presenterar någon ny information.

Trots det lockar han med sin klarsynthet publiken till högljudda skrattsalvor och levererar samtidigt ett svårfäktat argument till sina motdebattörer.

Skamset

Nackdelen med dagens musikindustri är att vi som försöker få tag på riktig musik har förbannat svårt att hitta den. Och om vi väl hittar vad vi vill ha är det genom ett erbjudande att importera skivan för flera hundra kronor. Samtidigt kan vi köpa skräpmusiken till reapriser på bensinstationerna.

Fast det är ett egocentriskt resonemang. Musikindustrins allra största nackdel är såklart att några av vår tids största konstnärer levde sina liv som missanpassade, alkoholiserade och ensamma själar, långt från tillräckligt uppmärksammade eller uppskattade innan de dog en alldeles för tidig död.

Det är något av det mest motsägelsefulla här på planeten i utkanten av Vintergatan, att några av de som levt de hårdaste och mest orättvisa liv, skrivit några av de vackraste och ömmaste skapelser åt oss andra.

Så nu sitter vi här och skäms över att vi inte förmådde ta hand om några av mänsklighetens finaste exemplar och deras musik. Vill vi se Blaze Foley framföra If I Could Only Fly får vi nöja oss med ett obskyrt klipp från ett bröllop. Men det är magiskt ändå.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 4

Vi är inne på Hitchfestivalens fjärde dag och vi har fortfarande inte sett honom ordentligt förbannad. Hur gick det till? Det måste rättas till omedelbart.

Här medverkar han i ett diskussionsprogram på CNN som kontaktat Hitchens för att höra hans åsikter om den kontroversielle pastorn Jerry Falwell, som avlidit samma dag. Med respekt för den precis avlidne och hans anhöriga kan man förvänta sig en viss försiktighet.

Inte då. Inte då.

Seo Hyun Deok

Han har hyllats på bloggen i några år nu.

Han fyllde 20 för en månad sedan.

Mattias Översjö har besegrat honom.

Idag slog han nyblivne världsmästaren Zhang Jike.

Grattis Seo Hyun Deok. Det här är en stor dag för oss båda.




















by courtesy of the ITTF

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 3

Efter gårdagens verbala knockout börjar Hitchfestivalen komma igång på allvar. Samtidigt pågår China Open, en tävling helt i Idiotvinds smak utan massa utfyllnadsspelare från Europa i lottningen, en riktig asiatfest.

Två av bloggens särskilda sydkoreanska favoriter är kvar. Seo Hyun Deok slog Li Ching och Lee Sang Su slog ut Xu Xin. Som sagt, det kommer bli skrällar. Det blir fler.

I Hitchfestivalen förflyttar vi oss nu till en grundlig debatt mellan Hitchens och Tony Blair där den f.d. brittiske premiärministern har i uppgift att förklara att religion är en god kraft här i världen. Hitchens, härjad av sviterna av sin cancer men lika briljant som vanligt, om inte ännu bättre, argumenterar givetvis för det motsatta. Här håller Hitchens sitt inledande anförande. Kärnfullt, kristallklart, träffsäkert, humoristiskt.

Tyvärr är ljud och bild lite osynkade. Debatten finns i sin helhet på youtube och där samarbetar ljud och bild.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 2

Medan Idiotvind kör på med sin Hitchfestival pågår China Open för fullt. Ska jag vara ärlig klarar jag inte av att finna rätta engagemanget för en sådan mästarturnering. Jag är lite pingistrött så här i mitten av juni och en månad efter VM känns det svårt att se storheten i ännu en Pro Tour. Jag tror en del spelare som deltog under VM kan känna samma sak och jag räknar med skrällar.

Hur som helst. Japanske fantomdeffen Kentaro Miuchi är med och vinner matcher, det gläder mig storeligen, min pingiströtthet till trots.

Men Hitchens känns roligare för tillfället.

På Hitchfestivalens andra dag ska vi lyssna när Hitchens fullständigt förgör sin motståndare. I en debatt med två rabbiner som erkänner sin underlägsenhet i debatten och försöker nå en kompromiss, en plats där de kan mötas halvvägs visar Hitchens sin brutala kompromisslöshet. Det börjar med humor, ett roande exempel från bibeln och den bisarra historien om den gudstrogne Job men medan publiken fortfarande skrattar slår han till med all kraft och skrattsalvorna förbyts mot applådåskor. Jag kan det utantill...

Religion now comes to us in this smiley face, ingratiating way. Because it's had to give so-much-ground. And because we know so-much-more. But you have no right to forget the way it behaved when it was strong...

...and when it really did believe that it had god on its side.

Knock out.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 1

Apropå Christopher Hitchens...

Eftersom jag ägnat ett oräkneligt antal timmar till att lyssna på alla hundratals debatter han kastat sig in i - och eftersom jag är av den bestämda uppfattningen: mer Hitchens åt folket!, ser jag mig som en perfekt lämpad person att presentera några av hans allra mest glimrande stunder.

Det finns ingen inbördes ordning dem emellan. Jag börjar med ett anförande som på många sätt samlar kärnan i vad Hitchens säger. Allting effektivt sammanfattat på bara några minuter. Det blir en utmärkt introduktion till Idiotvinds Hitchensfestival...

Livet är för kort, det är Tom Waits fel

När man lyssnar på Tom Waits tänker man andlöst och maktlöst för sig själv:

- Gudars skymning! Det finns en livstids studie i Toms musik.

Inte många ögonblick hinner sedan passera, ni känner säkert igen det, innan man tänker:

- Vid alla fabler och fauner! Det finns en livstid av studier bara i det här albumet av Tom Waits.

Ögonblicken blinkar förbi och Waitsmusiken förtrollar som bara Waitsmusiken kan göra och snart tänker man:

- Dra på de bredaste trissor! En livstids studier kan ägnas åt bara den här Tom Waits-låten.

Så är det. Livet känns aldrig så kort som när man går och lyssnar på Tom Waits. Det blir för mycket. Problemet är emellertid inte att det finns för många låtar. Man hinner lyssna på många låtar på en livstid. Men Tom Waits låtar är små universum, varje låt är en egen värld med sin egen atmosfär och alla dess inneboende livsöden. Hur ska man hinna lära känna alla?

Jag hinner bara vinka åt Onkel Bill som vägrar skriva sitt testamente trots att tumören är stor som ett ägg, vars älskarinna från Puerto Rico sägs ha ett ben av trä, innan jag forslas vidare till underjorden där rötterna dinglar och lastbilarna lastar av vid sorkarnas hål, Judas kommer förbi bärandes på John Wilkes Booth, en annan kommer gåendes på spanska, det serveras stekt svart svan och påfågelekorre, Frank, Big Black Mariah, Lord God Mose, Nimrod Cain, Lucinda, han med idén om en fyrverkeriuppvisning, sjömannen som gått i land nånstans i Hong Kong och spelar biljard med en dvärg tills det slutar regna, och regnet, som är för Clyde, där en annan dvärd, en tysk dvärg, dansar med slaktarens son...

Allt bara flyger förbi. Det är som att titta ut genom tågets fönster och se städer, hus, gator och människor bara susa förbi. Hur ska man hinna stanna och lära känna dem alla?

Styrkan sitter på insidan

En av mina favoritskivor alla kategorier, i alla lägen, i alla tider är Songs to fan the flames of discontent (1996). Den är något av det mest kompromisslösa jag kan tänka mig. Den är ett stenhårt knytnävsslag på näsbenet. Jag älskar albumtiteln, älskar att säga albumtiteln. Jag älskar omslaget, konvolutet, låttitlarna, texterna, musiken, innebörden, ursinnet. Allt.

Vad som är så gränslöst coolt med Refused är att skenet bedrar så gruvligt. Det där slaget på näsbenet kommer från ingenstans. Jag menar, låt oss jämföra med Manowar till exempel. Ett gäng testosteronstinna muskelknippen med läderbyxor, bar överkropp och långt hår. Ställ dem på en scen alldeles intill en scen där Refused står och stämmer sin instrument, magra och bleka med snedbena och slips.










Vem som helst hade sagt att den brutalaste musiken kommer komma från de där långhåriga muskelmännen. De där små rara gossarna på andra scenen förmodas spela någon tråkig, melankolisk pop á la Radiohead.

Men när banden drar igång visar det sig att musiken som kommer från Refused sparkar Manowars musik blodig, det är misshandel av allra grövsta grad. Det är som att se Chen Qi mot Habesohn. Där sitter en liten grabb och hamrar trummorna sönder och samman, sin späda lilla kropp till trots. De poserande, långhåriga pojkarna i läder har inte en chans och det tar aldrig slut, de spinkiga norrlänningarna bara öser på, de drar fram som en ursinnig tyfon, fullkomligt hänsynslösa.

Det är underbart befriande, milt sagt. Och det är sjukt, sjukt, sjukt bra. Milt sagt.

"The decline of western civilisation"

Det bästa med en ledig dag är att man hinner börja morgonen med att sätta ihop en ordentlig låtlista för hela dagen. Hade alla tillåtits börja sina dagar på det sättet hade det inte funnits några krig eller någon schlagermusik här i världen. Dagens lista sträcker sig från allt mellan Ed Harcourt och Dio, från Dolly Parton till Fläsket Brinner.

På tal om schlager. Jag brukar inte kolla på Vem Vet Mest? eftersom jag inte står ut med programledaren. I ett program fällde han en nedlåtande kommentar om Dylan. Men igår såg jag ett avsnitt. I finalomgången kom det fyra musikfrågor. Tre var schlager. När en av de tävlande inte tryckte på frågan vad Charlotte Perellis låt 1999 hette, renderade det i en kommentar från den obehaglige programledaren:

- Oj, schlager verkar inte vara din grej, du tryckte inte ens...

Det var alltså något alla förväntades kunna? Den fjärde frågan var vilken engelsk stad Beatles kom ifrån...

Är det där vi hamnat? Musikfrågor är likställt med schlager där frågorna handlar om någon detalj. Och ska man våga sig ut bland den övriga musiken ställs en fråga om världens kändaste band på en nivå som känns lite för lätt ens för ett barnspel.

Så här lät musikfrågorna för snart 30 år sedan. När man hör frågorna och ser när gäster som Robert Plant och Dave Gahan visar vad de kan inser man att civilisationens utveckling i västvärlden har tvärnitat och backar nu i hög hastighet. En lätt Dylanfråga kommer redan som andra fråga...

"Nu kommer dagen, den kalla mordiska..."

Inget roligt att prata om VM nu, två veckor efter allt är över. Roligt dock att bloggfavoriten Zhang Jike lyckades vinna. Och ett stort grattis till Ludvig som vann Idiotvinds VM-tips!

På tal om något helt annat, något jag var på väg att säga innan internetteknaliteter tystade mig i några veckor. Jag tänkte prata om en sång som är som en liten barnvisa. De mest simpla små strofer och raka, charmiga, nästan lustiga rim. Kontrasten blir därför så total mot vad som sägs i de små stroferna. USA:s utplåningskrig i Vietnam som barnboksformat. En vaggvisa om ond, bråd, plågsam död.

Nu faller regnet från blå skyarna
Nu brinner barnen i de små byarna
Och farmor brinner som en hund av halm
Det är napalm, det är napalm

Och så sjunger han den så okonstlat. Han sätter total tilltro till sin sång, till orden och melodin. Han vet att den är vacker och gripande. Det är inget han behöver förstärka genom att krångla till sin sång, han behöver bara leverera vad som redan finns där. Det är som när Dylan i sina unga år sjöng låtar som Masters of War och The Ballad of Hollis Brown. Orden brann av vrede, hat, vemod och sorg, men han lät dem tala för sig själva. Hans röst var nästan likgiltig.

Nu kommer morgonen över ruinerna
Och genast startar man grävmaskinerna
Säg, varför är det sånt gråt och skrik?
Man räknar lik, man räknar lik

Tekniska besvär

Äntligen! Jag har inte kunnat logga in på över en vecka. Ytterst bekymmersamt och mina kunskaper och färdigheter på området sträcker sig inte längre till än att kunna vänta på att det ska börja fungera av sig självt igen.

Nu fungerar det tydligen igen, men nu hinner jag inte skriva nåt, men förhoppningsvis är problemen över. Virket till inlägg har staplats på hög likt en bäverdamm. Mycket måste avhandlas.

På återseende.