Livet är för kort, det är Tom Waits fel

När man lyssnar på Tom Waits tänker man andlöst och maktlöst för sig själv:

- Gudars skymning! Det finns en livstids studie i Toms musik.

Inte många ögonblick hinner sedan passera, ni känner säkert igen det, innan man tänker:

- Vid alla fabler och fauner! Det finns en livstid av studier bara i det här albumet av Tom Waits.

Ögonblicken blinkar förbi och Waitsmusiken förtrollar som bara Waitsmusiken kan göra och snart tänker man:

- Dra på de bredaste trissor! En livstids studier kan ägnas åt bara den här Tom Waits-låten.

Så är det. Livet känns aldrig så kort som när man går och lyssnar på Tom Waits. Det blir för mycket. Problemet är emellertid inte att det finns för många låtar. Man hinner lyssna på många låtar på en livstid. Men Tom Waits låtar är små universum, varje låt är en egen värld med sin egen atmosfär och alla dess inneboende livsöden. Hur ska man hinna lära känna alla?

Jag hinner bara vinka åt Onkel Bill som vägrar skriva sitt testamente trots att tumören är stor som ett ägg, vars älskarinna från Puerto Rico sägs ha ett ben av trä, innan jag forslas vidare till underjorden där rötterna dinglar och lastbilarna lastar av vid sorkarnas hål, Judas kommer förbi bärandes på John Wilkes Booth, en annan kommer gåendes på spanska, det serveras stekt svart svan och påfågelekorre, Frank, Big Black Mariah, Lord God Mose, Nimrod Cain, Lucinda, han med idén om en fyrverkeriuppvisning, sjömannen som gått i land nånstans i Hong Kong och spelar biljard med en dvärg tills det slutar regna, och regnet, som är för Clyde, där en annan dvärd, en tysk dvärg, dansar med slaktarens son...

Allt bara flyger förbi. Det är som att titta ut genom tågets fönster och se städer, hus, gator och människor bara susa förbi. Hur ska man hinna stanna och lära känna dem alla?