Styrkan sitter på insidan

En av mina favoritskivor alla kategorier, i alla lägen, i alla tider är Songs to fan the flames of discontent (1996). Den är något av det mest kompromisslösa jag kan tänka mig. Den är ett stenhårt knytnävsslag på näsbenet. Jag älskar albumtiteln, älskar att säga albumtiteln. Jag älskar omslaget, konvolutet, låttitlarna, texterna, musiken, innebörden, ursinnet. Allt.

Vad som är så gränslöst coolt med Refused är att skenet bedrar så gruvligt. Det där slaget på näsbenet kommer från ingenstans. Jag menar, låt oss jämföra med Manowar till exempel. Ett gäng testosteronstinna muskelknippen med läderbyxor, bar överkropp och långt hår. Ställ dem på en scen alldeles intill en scen där Refused står och stämmer sin instrument, magra och bleka med snedbena och slips.










Vem som helst hade sagt att den brutalaste musiken kommer komma från de där långhåriga muskelmännen. De där små rara gossarna på andra scenen förmodas spela någon tråkig, melankolisk pop á la Radiohead.

Men när banden drar igång visar det sig att musiken som kommer från Refused sparkar Manowars musik blodig, det är misshandel av allra grövsta grad. Det är som att se Chen Qi mot Habesohn. Där sitter en liten grabb och hamrar trummorna sönder och samman, sin späda lilla kropp till trots. De poserande, långhåriga pojkarna i läder har inte en chans och det tar aldrig slut, de spinkiga norrlänningarna bara öser på, de drar fram som en ursinnig tyfon, fullkomligt hänsynslösa.

Det är underbart befriande, milt sagt. Och det är sjukt, sjukt, sjukt bra. Milt sagt.