Inget roligt att prata om VM nu, två veckor efter allt är över. Roligt dock att bloggfavoriten Zhang Jike lyckades vinna. Och ett stort grattis till Ludvig som vann Idiotvinds VM-tips!
På tal om något helt annat, något jag var på väg att säga innan internetteknaliteter tystade mig i några veckor. Jag tänkte prata om en sång som är som en liten barnvisa. De mest simpla små strofer och raka, charmiga, nästan lustiga rim. Kontrasten blir därför så total mot vad som sägs i de små stroferna. USA:s utplåningskrig i Vietnam som barnboksformat. En vaggvisa om ond, bråd, plågsam död.
Nu faller regnet från blå skyarna
Nu brinner barnen i de små byarna
Och farmor brinner som en hund av halm
Det är napalm, det är napalm
Och så sjunger han den så okonstlat. Han sätter total tilltro till sin sång, till orden och melodin. Han vet att den är vacker och gripande. Det är inget han behöver förstärka genom att krångla till sin sång, han behöver bara leverera vad som redan finns där. Det är som när Dylan i sina unga år sjöng låtar som Masters of War och The Ballad of Hollis Brown. Orden brann av vrede, hat, vemod och sorg, men han lät dem tala för sig själva. Hans röst var nästan likgiltig.
Nu kommer morgonen över ruinerna
Och genast startar man grävmaskinerna
Säg, varför är det sånt gråt och skrik?
Man räknar lik, man räknar lik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar