Christopher Hitchens död

Christopher Hitchens avled igår av en lunginflammation till följd av den strupcancer han drabbades av för drygt ett år sedan.

Nu finns han inte längre. Jag tror inte han är på Elysions sälla jaktmarker, jag tror inte några valkyrior kom och hämtade honom till Valhalls ölstugor, jag tror inte han kommer återfödas som en räka, pudel eller börsmäklare. Jag tror inte heller att han befinner sig i någon skärseld eller brinner i några eldar medan en rödhudad man med horn i pannan springer och petar på honom med en treudd.

De flesta tror inte heller på det mesta av det där. Det är som en vis man sa en gång: Vi är alla ateister gällande de allra flesta gudar. Vi ateister går bara en gud längre.

Men trots att vi aldrig kommer få träffa Hitchens på något moln efterlämnar han mängder med läsvärt och tänkvärt som kommer berika oss människor som finns kvar. Och tusentals människor som tack vare honom lärt sig se genom de lögner de indoktrinerats med sedan barnsben. Eller de lögner som även vi vuxna matas med, som t.ex. om den falska, förskräckliga Moder Teresa.

Christopher Hitchens tog upp kampen mot tillbakasträvandet och fördummandet av mänskligheten med ett sylvasst intellekt, en lika vass penna och en ännu vassare tunga. Han kommer vara otroligt saknad i en värld där kunskap och förnuft står under ständig attack från religionens lögner.

Muramatsu

Första gången Idiotvind skrev om den japanske deffen Yuto Muramatsu var den sjunde augusti 2009. Då var han 12 år och hade precis dykt upp på Hong Kong Junior Open och skrällt till det ordentligt.

Nu har det gått ett par år, Muramatsu har hunnit bli 15 och tidigare i veckan blev han den enda spelaren som lyckades vinna en match mot Kina i Junior VM:s lagturnering. Här är en direktlänk till matchen.

Japan fick nöja sig med silvret både på dam- och herrsidan efter att deras världsettor, Kasumi Ishikawa respektive Koki Niwa, misslyckats att leverera i finalspelet. Men de hade båda ett tungt ansvar på sig och ännu mer betydelsefullt, kineserna är så sjukt bra.

För Sverige imponerade damerna med en fantastisk seger mot Ryssland medan herrarna var en liten besvikelse efter en tung förlust mot Ryssland. Men, som den kosmopolitiska och fullständigt opatrioska blogg Idiotvind är, deppar vi inte det minsta över Sveriges tillkortakommanden utan gläds istället med Indien som tog sig till en historisk semifinal.

Singelspelet är igång och jag sticker ut hakan och tror inte Kina har fyra spelare i semifinal varken på dam- eller herrsidan...

Junior VM

En av årets höjdpunkter är alltid Junior VM. Turneringen som ger en liten bild av hur framtiden kommer att se ut. Den brukar se lite kinesisk ut. Hur som helst, JVM börjar idag!

Turneringen spelas i Bahrain och åldersgränsen går vid de som är födda 1993. Det är alltid intressant att se vilka spelare de stora nationerna väljer ut, ifall det blir de äldsta och de bästa eller ifall lite yngre spelare får chansen.

Kina lämnar som vanligt flera av sina bästa hemma (de skulle t.ex. kunna ha med Yan An, semifinalist i China Open efter segrar över bl.a. Wang Hao och Xu Xin) och kommer till Bahrain och lagspelet med:
Lin Gaoyuan (1995, rankad 2 på u18-rankingen)
Song Hongyuan (1995, rankad 5 på u18-rankingen)
Zheng Peigeng (1996, rankad 13 på u18-rankingen men nummer 1 på u15)
Wu Jiaji (1995, rankad 4 på u18-rankingen)

Alltså två vänsterhänta handskaksspelare, regerande juniorvärldsmästaren Song och förra årets silvermedaljör Lin som slog igenom i Korean Open med en final och segrar mot bl.a. Patrick Baum och Oh Sang Eun. Och så två högerhänta pennfattade rpb-spelare, Wu Jiaji, semifinalist förra året och så världens bästa 15-åring, Zheng Peifeng. För övrigt har Kina 12 av de 15 högst rankade på 15-rankingen.

Finalseedade Japan kommer med en underbart charmig och spännande trupp som bl.a. utgörs av juniorvärldsettan, morgondagens Matsushita och Jörgens baneman från SOC:
Koki Niwa (1994, 1 på u18-rankingen)
Maharu Yoshimura (1994, 7 på u18-rankingen)
Yuto Muramatsu (1996, 17 på u18-rankingen, 3 på u15-rankingen)
Asuka Sakai (1996, 27 på u18-rankingen, 4 på u15-rankingen)

Ett tungt ansvar vilar på Koki Niwa, åtminstone om de ska kunna hota Kina och han visade tidigare i höst att han var en hårsmån vassare än Lin och Song. Men Yoshimura visade klass i Stockholm då han slog Jörgen och superdeffen Muramatsu har visat att han kan slå klasspelare. Kina känner sig nog inte helt säkra på lagsegern.

Korea, seedade fyra, känns inte lika starka som de gjorde för några år sedan när Kim Min Seok, Seo Hyun Deok och mina andra favoriter var med. Frankrike har ett spännande lag och är tredjeseedade med Robinot, Gauzy, Flore och Lorentz, rankade 8, 9, 18 och 20 på u18-rankingen. Fantastiskt imponerande och givetvis helt outstanding i Europa.

Sverige är seedade som åtta bakom, förutom de ovan nämnda; Taiwan, Belgien och femteseedade Indien som har en intressant generation på gång. Lite oturligt verkar svenskarna få möta niondeseedade Ryssland i sin första match (om de slår Bahrain idag...) och vid en eventuell vinst blir det Japan. Tuff lottning men intressanta värdemätare. Sverige ställer upp med:
Hampus Söderlund (1994, 38 på u18-rankingen)
Anthony Tran (1993, 93 på u18-rankingen)
Viktor Fredriksson (1993, 112 på u18-rankingen)
Carl Ahlander-Johansson (1996, 150 på u18-rankingen, 31 på u15-rankingen)

Idiotvind kommer följa JVM med stort intresse!

Sepak Takraw

När man tänker på det är det ju helt sjukt egentligen. Att svenska sportnyheter bara visar fotboll, hockey och speedway när det finns sporter som bordtennis och Sepak Takraw.

Jag tycker det är så svårt att förstå varför svenska folket hellre ser snedsparkande fotbollsspelare som alla drömmer sig någon annanstans medan orangutanger slåss på läktaren, hockeyspelare som slår och tacklar varandra till invalider och gubbar som kör runt, runt i lera på mopeder än ser akrobater med övernaturlig bollkänsla som i bordtennis och det här:

Bordtennis är skoj

Vilken tur man har att man blir sjuk just när det är World Cup. Idag kan man se bordtennis på itTV klockan: 13:30, 14:15, 15:00, 15:45, 16:00, 18:15 (vad hände där?? en dryg timmes abstinens), 19:00, 19:45, 20:30 och 21:15.

Uppgiften för de 16 spelarna som är aktiva under helgen: bjuda på en lika bra match som Ma Long och Ryu Seung Min gjorde förra helgen. Gamle Ryu tillbaka i gammal OS 2004-form och Ma Long tillbaka i gammal fin fantomform.



Förresten så var matchen mellan Xu Xin och Kim Min Seok nästan lika bra. Det var lite skillnad att ena dagen se Xu Xin bjuda på millenniets överkörning mot Bastian för att nästa dag pressas till en femsetare av en 19 år gammal korean. Gapet mellan Europa och Asien kunde inte ha demonstrerats tydligare.

Och ärligt talat, jag vet att vi är många som drar en forehand runt nät lite då och då och vi blir alltid lika stolta när vi gör det. Men hur många, med handen på hjärtat, har dragit en forehand runt nät från backhandhörnet Xu Xin-style, från en position 4-5 meter vid sidan av bordet? Och till på köpet fått det att se helt självklart ut...

Det är något högst omänskligt över honom.

Årets uppstuds

Alltså, Xu Xins attack vid 9-0... det kan vara min favoritpoäng 2011.

Men det är, som man brukar säga när en kines förlorar, roligt för bordtennisen att Ovtcharov lyckas slå Wang Hao. Ma Lins förluster mot dussinspelare säger ingenting om att omvärlden närmar sig Kina. Bara att Ma Lin närmat sig omvärlden. Eller snarare kraschlandat i omvärlden.

Samtidigt visar Ovtcharovs glädje direkt efter vinsten hur lång väg det är kvar. Vad han egentligen har gjort är att ha kvitterat lagsemifinalen i World Cup till 1-1. Hans reaktion är dock i nivå med att ha vunnit en mästerskapsfinal. Den är emellertid fullt förståelig.

Särskilt med tanke på den vansinniga förnedring lagkamraten Bastian Steger senare drabbades av mot Xu Xin. En sådan brutal överkörning där världsåttan bara släpper 10 poäng till nummer 20 i världen, var av ett är ett bortskänkt poäng vid 10-0 i andra, skapar direkt uppståndelse i bordtennisvärlden.

Men den där forehanden av Xu Xin på Bastians långa serve vid 9-0. Jag kan inte låta bli att gapskratta när jag ser den. Det är den optimala förnedringen och den optimala briljansen sammanflätat i ett och samma ögonblick.

Final mot Sydkorea om en halvtimme. Nu hoppas och tror jag att Ma Long och Xu Xin får sköta det här...

En störtande och en stigande stjärna

Hur dålig är egentligen Ma Lin nu?
Och varför får han fortfarande vara med överallt?
Kan han fortfarande ha chansen att få spela OS?

Och hur bra är egentligen Xu Xin nu?
Varför får han inte vara med överallt?
Kan han verkligen inte få chansen att spela OS?

I fredags började World Team Cup för de bästa lagen. Kina mot Ryssland. Ma Lin mot Kirill Skachkov. Ryssen vann 11-7, 11-7, 6-11, 11-7.

Sedan var det dags för dubbel. Man tycker att kinesiska landslagsledningen borde ha hissat en varningsflagg efter att Ma Lin/Wang Hao fick stryk mot svenskduon Karlsson/Karlsson för några veckor sedan. Men de fick en ny chans. 13-11 till Kuzmin/Skachkov i femte avgörande och 2-1 till Ryssland.

Lyckligtvis, för Kina, gjorde Wang Hao och Ma Long sitt jobb i sina singlar och körde över ryssarna.

Till semifinalen petades Ma Lin och Xu Xin släpptes lös i hagen. Han gav Baum 18 poäng och därefter fick formstarke Steger 6, 1, 3. Det är galet. Samtidigt förlorade OS-klara Wang Hao mot Ovtcharov.

Men jag vet inte vad som är mest galet. Att Ma Lin är så fruktansvärt dålig - under hösten har han nu fått stryk av Alexey Liventsov (första omgången i China Open), Quentin Robinot (första omgången i SOC) och nu Skachkov. Eller att han fortfarande blir uttagen. Eller att Xu Xin är så överjordiskt, overkligt bra.

Bra musik eller pervers Dylanhumor?

Om jag samlade 100 Dylanfans i mitt hem och gav dem 100 gissningar var, så är jag ändå helt säker på att ingen av dem skulle kunna lyckas gissa vilken låt, framförd av Dylan, som har flest antal spelningar i min Windows Media Player.

Men egentligen borde det inte vara så konstigt, låten är helt sabla, glimrande fantastisk! (Den är faktiskt bara delad 1:a på listan över mest spelade Dylanlåtar tillsammans med Floater (Too Much to Ask) (mest spelad av alla låtar är Billy Bragg - Walk Away Renee)).

Albumet man hittar den på, Dylan (1973), har kallats Dylans sämsta. Det påstås att Columbia Records släppte skivan som en hämnd för att han bytte skivbolag till Asylum Records. Dylan ville inte att skivan skulle släppas och enligt Allmusic.com är det lätt att förstå varför. De avslutar sin recension med att skriva: "only die-hard fans with a perverse sense of humor will find the record worth a listen."

Ok.

Jag älskar nästan varenda låt. Visst, skivan består av coverlåtar, vissa underligt valda, ljudkvalitén är risig och allt är slarvigt gjort. Låtarna är inte seriöst inspelade. Det är bara tagningar som gjorts för att testa studioutrustning och inställningar, inspelningar gjorda på skoj. Men det är ju i allt detta charmen ligger.

Dylan sjunger fantastiskt, bandet är perfekt i bakgrunden och så den där kören som i Mary Ann ger en fantastisk, klassiskt skimrande julstämning. Dylans version av The Ballad of Ira Hayes har jag hyllat flera gånger här på bloggen, I Can't Help Falling in Love är underbar och likaså Spanish is the Loving Tongue.

Men låten som toppar Dylanlistan nu är den traditionella amerikanska visan Lily of the West. Det pigga tempot som sätts upp av den nätta, lätta gitarren och stöttas upp av de tassande trummorna medan en fullkomligt fantastisk bas travar med.

Visan härstammar från Irland och har en sådant där antikt skimmer över sig som gör att den passar Dylan så bra. Ingen kan väcka liv i gamla folkvisor så som Dylan kan. Han sjunger orden med en sådan lätthet, de bara trillar ut, rinner fram. Det är oemotståndligt.

Ibland funderar jag på om det är Flora, denna Lily of the West, som Dylan hade i tankarna när han skrev Lily, Rosemary and the Jack of Hearts:

Lily was a princess, she was fair-skinned and precious as a child
She did whatever she had to do, she had that certain flash every time she smiled
She’d come away from a broken home, had lots of strange affairs
With men in every walk of life which took her everywhere
But she’d never met anyone quite like the Jack of Hearts

Mitt och ditt och vårt

Det har blivit lite av en hjärtefråga här på Idiotvind att försvara musiker som i sin musik använder sig av musik och text som tidigare skrivits och använts av någon annan. Här om dagen var det Laleh som, efter att ha lyckats göra något jättefint av något så uselt som en Tomas Ledin-låt, fick skäll för att hon använt en melodi från filmen Midnight Express (1978).

För en del anses det mindre imponerande att ta en melodi från en film från 70-talet, smälta samman den med en Tomas Ledin-låt och få det att fungera, än att knåpa ihop en "egen" liten melodi. För andra är det ekonomin som är problemet.

- Vem ska få pengarna? Det är ju inte hennes melodi? Tänk om hon tjänar pengar på någon annans melodi? Låtstöld! Plagiat! Bedrägeri!

Den personliga äganderätten, som tycks vara något av en religion i vår kapitalistiska tidsepok, har alltid stuckit mig lite i ögonen. Vissa saker tycket jag att det är jättefint att jag har en personlig äganderätt över, t.ex. min tandborste. Att äga musik känns dock inte lika logiskt.

Musiken vi hör idag är såklart resultatet av en tusenårig process där gamla låtar förändrats och förnyats, influerat och inspirerat nya kompositioner. Att hävda sin egen rätt i det lilla ögonblick av processen man självs deltagit i känns minst sagt egoistiskt. Vill man ha sina melodier och sin musik för sig själv kanske man borde tänkt på det innan man spelade in den, tryckte den på skivor och sålde den över hela världen under massiv marknadsföring.

Kapitalismens profitintressen har funnit ett vinstintresse i musikens kraft och slagit sina stålklor djupt i dess själ. Men jag hoppas att framtida generationer ska kunna fortsätta njuta av musikens konst utan att den begränsas av upphovsrätter. Och att framtida artister ska kunna skapa musik utan rädslan över att anklagas för låtstöld.

Om en dålig Ledinlåt och musiken till en gammal film samverkar till att en ny fin låt föds i händerna på en duktig artist. Vem förlorar egentligen på det? Är vi inte alla lyckliga vinnare?

Indoktrinering i svenska statens namn

Det sägs att när man blir gammal minns man saker som skedde för längesen men glömmer sånt som hände igår. Jag är i det stadiet nu. Idag dök det upp minnesbilder hos mig från de första åren i skolan. Hur vi blev undervisade om det "heliga landet". Vi fick göra palmer och små hus i vitt papper och lärde oss att uppe på de platta taken torkade de vindruvor och fikon. Det var ett paradis, det heliga landet.

Nu tänker ni säkert lite förvånat att ni inte hade någon aning om att jag är en bit över 100 år och gick i skolan på 1800-talet. Men så är det inte. Jag pratar om 80-talet. 1980-talet alltså.

Vi fick lära oss om Jesubarnet som föddes i det heliga landet under en lysande stjärna. Om hur han föddes då hans föräldrar tvingades färdas från Nazareth till Betlehem för att skatteskriva sig eftersom det var där hans ättling David hade levt. Vi lärde oss det som sanningar. För oss barn var det en historielektion. Jag var för liten för att lägga ihop två och två (bokstavligt talat) och därför räckte jag aldrig upp handen och undrade:

- Men fröken, David levde ju tusen år innan Josef. Varför tvingade den romerska kejsaren Josef att färdas till Betlehem p.g.a. en släkting som levde ett millennium tidigare? Min pappa är ju inte folkbokförd där hans vikingaförfäder levde?

Jag förstod ju inte att det var en vanlig farbror som skrev ner den där sagan flera hundra år efter att den påståtts ske och att han var tvungen att få Jesus till Betlehem för att det skulle stämma överens med gamla legender.

Det blir lite lättare att förstå att folk blir fast i religiösa uppfattningar när den svenska staten indoktrinerar sina unga medborgare på det sättet innan det har utvecklat ett reflektivt och logiskt tänkande. Jag kan tänka mig att det bidrar till att folk har svårt att förstå varför det lever elaka araber i det heliga landet dit herren förde sitt heliga folk genom ett hav som delade sig för dem.

Kanske hade jag också varit fast i sådana föreställningar om det inte varit för mitt dåliga minne. Jag hade helt glömt bort vad min första fröken lärde mig. Fram tills idag har min hjärna guidats av de lektioner i historia och källkritik som jag genomgått på senare år.

Därför ser jag nu Bibeln som den brutalt historiskt inkorrekta, på hundratals ställen motsägelsefulla samling sagor och myter som berättats i århundraden innan de slutligen skrevs ner och som för det mesta härstammar från andra religioners myter. Och jag ser inget rättfärdigande i den israeliska statens bestialiska övergrepp mot palestinierna på ett landområde som inte är mer heligt än någon annan plats.

Jag hoppas inte dagens svenska barn utsätts för samma stigmatiserande och framförallt skamligt felaktiga undervisning. Några av dem kanske har bra minne. Min bror har bra minne. Men så är han också lite förvirrad. Stackaren.

Cold Irons Bound

Christiana: But, sir, said she, what is this pill good for else?

Mr. Skill: It is a universal pill; it is good against all the diseases that pilgrims are incident to; and when it is well prepared, it will keep good, time out of mind.

Texten är från The Pilgrim's Progress skriven av engelsmannen John Bunyan och utgiven 1678. Boken skrevs då Bunyan satt fängslad för att predika utan kyrkans tillstånd.

Om man därifrån hoppar 319 år fram i historien och samtidigt över Atlanten, från de vindpinade brittiska öarna till Miami vid Floridas solbadande kust finner man en f.d. världsartist i färd med att spela in ett nytt album. Året är alltså 1997 och det var åtta år sedan mannen i Criterias Recording Studio i Miami hade en framgång med ett album. Sen dess har han släppt ett fiaskoalbum, två skivor med bara coverlåter, en unpluggedkonsert och sagt i en intervju:

"There was a time when the songs would come three or four at the same time, but those days are long gone...Maybe a person gets to the point where they have written enough songs. Let someone else write them."

Men nu sitter han här ändå med en samling nya låtar. En överlevande legend från 60-talet. Han har bestämt sig för att kalla albumet för Time Out of Mind. Kanske inspirerad från Bunyans The Pilgrim's Progress. En av låtarna har han valt att kalla Cold Irons Bound. Kanske är det ännu en slump men kanske hade han läst Bunyans The Pilgrim's Progress:

Christian: ...you must also own Religion in his rags, as well as when in his silver slippers; and stand by him, too, when bound in irons, as well as when he walketh the streets with applause.

Det är svårt att bestämma sig om det är musiken eller texten som är mest kaotisk i Cold Irons Bound. Det låter som om han kompas av ett laglöst rövarband vars vägran att infinna sig i allmängiltiga takt- och rytmregler är total. Texten ger samma känsla av att saker och ting har sprungit loss från all kontroll och börjar med att proklamera: "I'm beginning to here voices and there's no one around."

Han står begravd upp till midjan i en dimma som tycks lika tjock som lera, Chicagos vindar har slitit honom i stycken och himlen är full av moln av blod. Och så är han "twenty miles out of town in cold irons bound".

Tanken på att samme man för några år sedan såg sig slut som låtskrivare känns avlägsen då låtarna på Time Out of Mind spelas upp. Utstrålande konstnärlig kreativitet i sina mest koncentrerade form. Albumet belönades med en amerikansk Grammy för årets album och Cold Irons Bound fick priset för Best Rock Vocal Performance. Det kan vara så att ett frö till albumet och kanske också till föredettingens comeback såddes mer än 300 år tidigare innanför Bedford County Gaols fängelsemurar.

Isoleringens tortyr

Nu har jag försökt klara mig flera veckor utan internet. Jag har dock inte lyckats. Inte alls.

En liten bit av mig har dött. Den kommer aldrig tillbaka. Jag är inte längre den man jag en gång var. Den gnista som förr kunde skymtas i ögonvrån har slocknat. Syns aldrig mer.

Vad gör man när kontakten till omvärlden brutalt bryts?

Människor reagerar säkert olika. Personligen började jag, efter några dagar i ett apatiskt tillstånd, städa och organisera bland 4 623 filer uppdelade i 269 mappar som alla ligger samlade i den gemensamma mappen "Bob Dylan - Bootlegs". Det har varit en salig röra där.

Men inte ens en så behjärtanvärd och spartansk sysselsättning kan genomföras helt utan internets hjälp. Tillslut kom jag till en punkt där felbetitlade filer och mapper kräver en rådfrågning på bobsboots.com för att rättas till, där nya filer behöver laddas ner för att komplettera ofullständiga mappar och där omslag till alla de olika bootlegskivorna behöver införskaffas.

Jag skulle kunna ha tagit olyckan som drabbat mig på ett annat sätt. Jag läser om Richard Swinburne, professor emiritus på Oxford University. Han menar att lidande är något bra, vi som drabbas, vi drabbas av en anledning, vi behöver det. Allt är en del av guds plan. Swinburne påstod bl.a. i en TV-debatt att Nazitysklands etniska rensning gav judarna en lysande chans att visa prov på hjältedåd och ädelmod.

Tyvärr är jag inte ond och dum i huvudet som Swinburne, så jag klarade inte av att ta det perspektivet. Det gjorde inte hans debattmotståndare heller som svarade: "May you rot in hell".

Man kan fråga sig hur en professor på Oxford kan vara helt frikopplad från mänskligt tänkande. En stor del av svaret finner man då man får reda på att han är professor i teologi och att hans arbete bl.a. gått ut på att bevisa guds existens och Jesus uppståndelse. Oxford borde kunna använda sina forskningsmedel till något riktigt istället för att slänga bort pengarna på en pajas som hyllar död, lidande och sagor.

De skulle t.ex. kunna stötta de som jobbar för att förenkla och förbättra internetåtkomsten i Norge. Det hade varit ett betydligt mer konstruktivt och sunt sätt att använda sina resurser.

Bordtennis och kosmopolitism

Det är fortfarande mycket snack om att det är tråkigt med alla kineser i topp. Och hur tråkigt det är att se två kineser mötas. Att det inte är lika spännande som när spelare från olika nationer möts.

Det är klart att vi alla hoppas på större konkurrens i världseliten, men den som säger att ett kinesmöte är tråkigt efter att ha sett finalen i Austrian Open är ju dum i huvudet. Alltså, jag menar, riktigt, riktigt dum i huvudet. På riktigt. Även om man bortser från spelet, som är på en helt annan nivå än vad spelare från andra nationer kan prestera, så är matchen fylld av en fantastisk dramatik. Vinnarviljan kokar som isländska gejsrar hos spelarna och det är inte ofta vi får se så mycket känslor i bordtennis som under skiljesetets alla skiljebollar och matchbollar. Det i kombination med en pingis spelad av människor med superkrafter...

Den som hellre sätter sig och ser på mycket sämre pingis bara för att spelarna har en annan nationalitet. Han borde få sitt huvud ordentligt undersökt.

Vad är ert problem? Helt allvarligt talat. Nationalismen är så 1800-tal, kan vi inte lägga den åt sidan? Det är bara perspektivlösa tomtar med trånga hjärnor, som Jimmie Åkesson, som klamrar sig fast vid såna gamla rostiga föreställningar.

Ni är alla jättevälkomna in till oss här på Café Cosmopolite, här bryr vi oss inte så värst mycket om de gränser som existerat på sin höjd i 100 år i människans 200 000 år långa historia. Ni skulle trivas här, vi har både gin och magnecyl och våra drömmar rinner genom flaskornas hals ungefär som toner i en gråtande vals. Hade alla betraktat sig som i första hand världsmedborgare, som kosmopoliter, då hade de allra flesta bekymren här på jorden försvunnit direkt.

Och så hade alla kunnat uppskatta den pingis som rör sig ett par snäpp över världsklass.

Dags för revanch

Jag läser i skvallerpressen att vår statsminister här om dagen var på en bjudning på en svenskdriven restaurang i New York där "lyckade svenskar" var inbjudna. "Lyckad" står i dagens samhälle för känd och rik, det har ingenting med kompetens eller bedrifter att göra. Så Marie Serneholt, Per Gessle och en modebloggerska var bjudna.

Vart fjärde år, när det är dags att rösta, hoppas jag finna en blivande statsminister som hellre står uppför de "misslyckade svenskarna" än minglar i New York med de "lyckade". Men staten och kapitalet sitter inte bara i samma båt längre. De minglar tillsammans på New Yorks lyxkrogar.

Men jag har gett upp. Jag försöker bara stänga det ute, jag lyssnar på Nick Cave och följer Austrian Open istället och låtsas som ingenting. Det irriterar mig något vansinnigt, fast på ett annat plan, att Kenta alltid lottas mot de toppseedade direkt i andra omgången. Men den här gången ser jag fram emot revanchmötet med Ma Lin. Flashbacks från deras möte i Yokohama 2009 slår till på samma sätt som gamla minnen spökar hos Jason Bourne. Jag har inte kommit över den förlusten än.

"Et j'ai repris mon arme..."

Jag älskar gammal musik. Det finns så mycket historia, så många levnadsöden inflätade i sångerna. Jag kom att tänka på det då jag hörde Leonard Cohen sjunga The Partisan. Han är en kosmopolit. En rotlös poet, omöjlig att härleda.

Jag tycker, eller kanske vill tycka, att det är något väldigt europeiskt över honom. Men det var i Kanada han föddes, sju år innan Dylan föddes, ett år innan Elvis. Å andra sidan är hans judiska mamma från Litauen och hans judiska farföräldrar från Polen. Så han har Europa i sig. Han slog igenom som författare och poet långt innan han blev ett namn inom musiken och levde under en längre tid, innan sitt musikala genombrott, på den grekiska ön Hydra.

Hela mänsklighetens liv, historia och kultur tycks livs levande i hans musik. Kanske är det därför The Partisan låter så bra då han framför den. En visa skriven av Anna Marly och Emmanuel d'Astier de la Vigerie i London 1943, om den den franska motståndsrörelsen under Nazitysklands ockupation.

Anna Marly föddes Anna Yurievna Betulinskaya i en rysk aristokratisk familj i St Petersburg under Oktoberrevolutionen 1917. Hennes pappa arresterades och mördades 1918 som en "fiende till revolutionen" och familjen flydde via Finland till Frankrike. Som ung jobbade hon som balettdansös på den ryska baletten i Monte Carlo. Men hon visade tidigt upp en musikalisk talang, undervisades av ryske kompositören Prokofiev och började snart uppträda i Paris. "Jag var en pionjär" har hon sagt "ingen sjöng med gitarr då, det fanns ingen Elvis".

Då nazisterna ockuperade Frankrike flydde hon till London. Där skrev hon kamphymnen Chant des Partisans, som blev motståndsrörelsens populäraste sång. Under en period fungerade den som Frankrikes inofficiella nationalsång då La Marseillaise var förbjuden av nazityskarna. Därefter skrev hon också musiken till La Complainte du Partisan.



Texten skrevs av den franske frihetskämpen Emmanuelle d'Astier som efter kriget blev inrikesminister i en övergångsregering. Senare översattes texten till engelska av den amerikanska låtskrivaren Hy Zaret, mest känd för sin medverkan i skapandet av den storslagna Unchained Melody.

Leonard Cohen hade sjungit sången sedan han var liten och 1969 spelade han in den med sin engelska text, men smög alldeles ljuvligt in en av de franska originalverserna i sin version. Han har sagt att han en dag slogs av tanken att kanske var det musiken som störtade nazisterna. Och han sjunger och ser ut som om han var en av de kämpande partisanerna.

When they poured across the border...

Broderns revanch

För ett knappt år sedan skrev jag ett inlägg där jag sågade många europeiska pingisfans favorit Tiago Apolonia. Så här lät det då. Kärnan i inlägget var att Apolonia må spela en publikfriande men ack så ineffektiv bordtennis. Européer som är besatta av spelare med en "skön träff" uppskattar det men glömmer att det finns mängder med asiater som spelar en betydligt rakare och effektivare bordtennis.

Och så skrev jag:

Och ja, jag vet att Kenta Matsudaira var chanslös mot honom i Österrike. Men något var fel. Kenta träffade inte bollen. Han är fortfarande ung, fem år yngre än Apolonia. Hör mig när jag säger att han kommer få sin revansch. Många gånger om.

Jag vet att det inte är riktigt samma sak, men här om dagen mötte Apolonia Kentas klart lägre rankade bror, Kenji Matsudaira. Jag får nöja mig med det i väntan på Kentas revanchmöte:

Japansk effektivitet - Europeiskt finlir: 11-6, 11-6, 11-3.

Ifall ni tycker det är lite obehagligt att se kadavren av påkörda igelkottar och grävlingar längs vägarna ska ni inte se det här klippet. Det är en brutal överkörning. Första setet och tredje setet finns också att se. Här är det andra:

Tre år fyllda

Jag glömde min bloggs födelsedag. Hur som helst är min blogg nu tre år. Inte illa.

Det var svindlande längesen jag var inne på Bloggtoppen för att se hur långt jag har kvar till just bloggtoppen. I början studerade jag flitigt toppbloggarna för att få inspiration och lära mig hur man gör. Men jag kände mig aldrig bekväm med shoppingredogörelser och dagens-outfit-bilder.

Tvåa på dagens bloggtopp är Pernilla Wahlgren. Hur ska jag kunna konkurrera med det? Det är klart varenda svensk vill in och läsa om när Pernilla shoppar kläder, hälsar på sin bror och lanserar sin egen kokbok, "Pernillas Jul". Eller, man får inte läsa det så mycket som att se det. För något man slås av när man besöker Pernilla Wahlgrens blogg är hur mycket bilder det är. Stora bilder. Jag räknar till 37 bilder i de senaste 4 inläggen. Ibland har hon klämt in en rad mellan bilderna.

Jag övervägde att driva med Pernillas blogg genom att göra ett reportage från China Open med massa jättelika bilder och bara några enstaka skrivna rader. Wahlgren möter Idiotvind, liksom. Men det föll ju på sin egen orimlighet. Pernilla skulle aldrig skriva om något så avlägset från sig själv som en bordtennistävling i Kina. Toppbloggarna har en sak gemensamt. Sitt osvikliga intresse för och fokus på sig själva.

Nu vill jag dock klargöra att jag inte är avundsjuk på hennes sex-siffriga besökarantal. Jag är stolt över mitt tre-siffriga. Jag inser att jag vänder mig till en intellektuell elit, en högst begränsad skara människor som tagit steget från pekbokstadiet. Som vågar ta sig an textstycken som består av flera meningar i sträck. Intellektuella människor, men samtidigt udda. Folk som hellre läser om och hör Nick Cave eller ser lite bordtennis än ser bilder när Pernilla Wahlgren provsmakar choklad och shoppar barnkläder.

Konstiga är vad vi är.

Övermänsklighet och barnsligheter

Det var en fullständigt makalös, magisk, overklig, TV-spelsliknande tennis i nattens US Open final mellan Djokovic och Nadal. Publiken var i fullständig extas. Jag får rysningar av att se idrott på den nivån. Bollduellerna bara fortsatte och fortsatte trots att det borde varit avgjorda både en och två och tre gånger.

Samtidigt kan jag inte låta bli att jämföra. Hade tennisfansen varit som fotbollsfansen hade vi idag vaknat upp till miljontals vansinniga människor som på fullt allvar argumenterade för att Djokovic egentligen inte är så bra, men han fuskar och är i nån slag komplott med internationella tennisförbundet som ser till att han får bra lottning och domare som dömer till hans fördel. Spelet hade det inte talats så mycket om.

För så gör de faktiskt, fotbollsfansen. Det är sant! Annars helt förnuftiga människor kan blunda för och förneka briljansen i sporten de säger sig älska bara för att utövarna har fel tröjor på sig. Det är häpnadsväckande.

Jag har format en hypotes som går ut på att det har att göra med att tennisspelare inte representerar en klubb, knappt heller ett land, utan mest ett klädföretag. Ungefär som cyklister som kör för sin sponsor, gärna nån bank. Kanske hindrar det att den där slumrande, primitiva, nationalistiska DNA-molekylen, som vissa människor tycks bära på, ska aktiveras likt en överlevnadsinstinkt. Ingen skulle väl tatuera in Saxo Bank på axeln, hata AG2R La Mondiale passionerat och bestämt hävda att Cancellara är en överskattad medioker cyklist eftersom han nu kör för Leopard-Trek?

Hur som helst är lyckligtvis inte tennispubliken som fotbollspubliken och en hel tennisvärld står upp utan bitterhet och avundsjuka och applåderar både Djokovic och Nadal. Det är synd och skam att fotbollsspelarna aldrig kommer få uppleva samma hedersbetygelse. Där kan du bara bli uppskattad av dina egna fans, resten kommer avsky dig ju bättre du blir.

Fotbollen är nationalismens starkaste strömningar upphöjt i tusen.

Alla som uppskattar fotboll borde givetvis älska hur t.ex. Xavi, Iniesta & Co rullar upp en backlinje på samma sätt som tennispubliken uppskattar hur Nadal hinner upp en makalös stoppboll. Men det fina med sporten fotboll har glömts bort till förmån för någon muterad art av främlingsfientlighet - främlingar i fel tröjor, missunnsamhet, besserwissrighet, svartsjuka, hat och inget annat än ren barnslighet. De borde, precis som fotbollsspelarna själva, snyta sig och växa upp.

Lyckligtvis kan vi alla tillsammans njuta av gårdagens finalen. Det finns ingen plats för barnsligheter här. Bara beundran.

Finale hommes : quels coups !

Lidandets asgamar

Vilka ljuva tider det är för kvällspressen. Inte nog med att ett flygplan med ett helt hockeylag störtar. Till på köpet var det en folkkär svensk idrottsstjärna med på planet. "Här säger Livs änka farväl till sin make" skriver Aftonbladet som rubrik tillsammans med en bild på den stackars kvinnan. De gnuggar händer, njuter, vältrar sig i eländet.

"Åh, så härligt", suckar de över alla klick de får på en sån rubrik, alla vill ju in och tycka synd om stackaren. Och så många lösnummer det säljer. Vad nöjd fotografen måste varit när han tog bilden på den sörjande framför en minnesbild på hennes make. Han fick säkert en liten bonus. Det är glada dagar för massmedians alla asgamar.

Inte nog med det.

Det är ju 10 år sedan attackerna mot World Trade Center. Det ger ju en ursäkt i att damma av alla gamla bilder från katastrofen och rulla runt i sorg, elände och lidande likt grisar rullar runt i svinstians gyttja. Det är inga nyheter, bara en härlig nostalgi i död och förstörelse. Sånt säljer.

Jag skulle hellre gnaga fingrarna av mig än lyfta kameran och ta en bild på någon som för bara dagar sedan förlorat sin man och pappan till sina barn. Att sedan sälja bilden till Aftonbladet för publicering till allas beskådan, jag kan inte tänka mig en vidrigare ondska.

Let me ask you one question
Is your money that good
Will it buy you forgiveness
Do you think that it could
I think you will find
When your death takes its toll
All the money you made
Will never buy back your soul

And I hope that you die
And your death’ll come soon
I will follow your casket
In the pale afternoon
And I’ll watch while you’re lowered
Down to your deathbed
And I’ll stand over your grave
’Til I’m sure that you’re dead

Mörkrets prins

Jag vet inte ifall det finns nån som går och grämer sig över att sommaren är över. Att temperaturen sjunker, löven vissnar, regnet regnar och dagarna blir mörkare och mörkare.

Låt mig i så fall påminna vad hösten har i beredskap. Så som den alltid har.

Nu får man lyssna på Nick Cave igen. Ok, Dig Lazarus Dig! och Abattoir Blues får man lyssna på under sommaren med. Men det blir inte samma sak som på hösten. Framförallt får man plocka fram de tidiga skivorna och om bara någon dryg månad får man plocka fram No More Shall We Part och till och med Boatmans Call.

Nick Cave är mörkrets prins, oavsett om han uppenbarar sig med sin kolsvarta mustasch eller inte. Det finns ett mörker i Nick Caves röst, i hans skapelser och i hans framträdanden, som inte finns att hitta någon annanstans. Allt han rör vid, som den här Johnny Cash/Charlie Daniels-låten, skänks en djup svärta.

Ingen kan framföra en låt på samma sätt som Nick Cave.

Gegombrottet

Det visade sig vara en grov underdrift då jag, på tal om Yan An, påstod att "å andra sidan börjar den lille gossen bli stor". Idag visade han att drakynglet har växt upp och blivit ytterligare en fullfjällad kinesisk drake.

Han fullständigt krossade redan OS-klara världsettan Wang Hao. Kross var det. Därefter fortsatte han med att slå Xu Xin med 11-9 i sjunde avgörande och nu är han i semifinal i Harmony China Open mot regerande världsmästaren.

Ytterligare en världsstjärna har tänts på pingishimlen. Underbart. Ytterligare en kines förvisso. Men ändå, underbart. Yan An är född 1993. När jag skriver det gnyr halva pingisvärlden och säger att kineserna fuskar, han är säkert född 91 eller 92.

Spelar ingen roll. Han är världens bästa 91:a också. Han ställde upp i JVM för 91:or och vann, efter det spelade han inte JVM. Kanske känner kinesiska landslagsledningen till hans egentliga ålder och spelade ärligt. För det är inte uppe i toppen det fuskas. Det är på distriktsnivå ledare fifflar med åldrar för att deras spelare ska bli uttagna till nästa steg i Kinas utvecklingspyramid.

Alla kineser som inte heter Wang Hao eller Zhang Jike krigar om den sista platsen till OS i London nästa sommar. Utöver de två spelarna som får spela singel kan varje land anmäla en tredje spelare till lagturneringen. Ma Lin stärkte ju inte sina aktier då han rök mot Liventsov men verkar ändå han någon gräddfil. Ma Long sa här om dagen att varje tävling nu är viktig för att visa att det är han som ska åka. Att det blir Yan An som får åka till London känns osannolikt, hur det än går. Tyvärr vågar jag inte hoppas på Xu Xin heller.

Hur som helst. Yan An, Zhang Jike, Ma Long och Mizutani klar för morgondagen semifinaler...

"Dom är döda och dansar som vi"

För det mest snubblar man på trottoarkanter, trädrötter, sladdar, trösklar, trappsteg och uppstoppade tigerhuvuden. Men ibland snubblar man över ett litet guldkorn. Det gör alla andra snubblingar värda besväret.

Kinesiska öppna har börjat

Hela världseliten spelar nu Harmony China Open, det är en av de största tävlingarna pingisen har. Att vinna OS i London nästa år är en barnlek jämfört med det här.

Ifall Robert Svensson lyckades slå Seo Hyun Deok väntade finalseedade Ma Lin i andra omgången trodde nog 100% av pingisvärlden. Men Svensson hade inte så mycket att sätta emot mot Deok och Ma Lin förlorade mot Alexey Liventsov. Där small det till. Vägen ser aningen lättare ut för Seo Hyun Deok nu. Men man må se upp med Liventsov uppenbarligen.

Harald Andersson imponerade i kvalet med en seger mot Kan Yo. Därefter fick han chansen att mäta sig med Zhang Jike. Pingis Anger Management bloggen ansåg att Harald inte skämde ut sig även om han inte heller var så nära. Förhoppningsvis en nyttig erfarenhet för Harald ändå.

Och även om Jens Lundqvist var bra med och tog två set då han ställdes mot Zhang Jike för något år sedan lyckades han inte undvika att skämma ut sig. Eller, åtminstone anser jag att är man över 30 och klädd i landslagströjan, då skämmer man ut sig när man skriker könsord och gnäller på domaren. Så vitt jag vet undvek Harald i alla fall en sådan fadäs. Så ett grattis till hans fina insats i Kina, både vad det gäller spelet och ett värdigt representerande av vårt landslag. Jens å sin sida slog Shibaev och nu väntar Gao Ning, god vinstchans där, honom har han slagit förr.

Någon som verkar tappat sin form är Lee Sang Su. Nyligen glödhet men nu ut i första omgången i U21 och totalt utspelad mot den några år yngre kinesen Yan An i huvudturneringen. Å andra sidan börjar den lille gossen bli stor. Det är inte alla som känt sig nödgade att ge bort en poäng mot Wang Liqin för att inte råka nolla honom...

"Man måste dö några gånger..."

Kanske är det en följd av att jag lämnar mitt Göteborg som gjort att jag hamnat i en riktig Håkanperiod, mannen som uttrycker det göteborgska i sig i allt han gör. Där varje lyssning blir som en omtumlande färd mellan Göteborgs olika gator och platser. Precis som i videon nedan.

Det slår mig hur han förändrats genom åren.

Från den pubertalt euforiska debutplattan som präglades av rastlöshet, naiv romantik och en iver att ta sig an framtiden, till senare låtar där världen antagit en mer nyanserad ton, där låtarna präglas av missräkningar och en känsla av att allt inte blev som det skulle.

Karriären började med ett obekymrat: Känn ingen sorg för mig Göteborg, kanske ett farväl på hans väg mot äventyr och stora världen. Men någonstans i hans karriär vände längtan efter äventyr mot en längtan om att hitta hem.

På senaste skivan har han nått en ny fas, vi möter en Håkan som tycks tillfreds. Texterna präglas av många minnen och tillbakablickar, Håkan har slagit sig något lite mer till ro, funnit sin plats. Han har tagit sig igenom motgångarna och överlevt dem, han står kvar ännu fast undrar själv hur länge. Musiken är också annorlunda, lite mer fullvuxen, inte lika bubblande, kokande, frenetisk eller högsvävande.

Mest påtaglig blir dock tidens gång på sista spåret, där dom säger till honom: "Håkan du var bättre förr" samtidigt som han förtvivlat hoppas på "att allt det bästa inte hänt än". En rad som står som en motpol till hans debutplatta där allt det bästa och allt det värsta så påtagligt låg framför honom, i vilket steg som helst.

Håkan Hellström har blivit äldre, precis som alla vi andra. Det lyser igenom i hans musik. Det kan låta fullkomligt självklart. Men det är det inte. Kolla på Pelle Gessle till exempel. Skillnaden är att Håkan skriver inifrån, det är stort, det kan inte vara lätt. Inte många artister har modet att göra sig så sårbara. 2 steg från paradise (2010) är ett fantastiskt ärligt album från en storhjärtad man med fötterna fast förankrade på jorden. I Göteborg för att vara mer precis.

Skräddarsytt

Nu ska jag flytta till Norge. Eftersom jag lever större delen av mitt liv med båda benen fast förankrade i texternas värld har jag funderat på något bra citat som passar tillfället. Jag har tänkt på massa Dylancitat förstås. Som...

You must leave now, take what you need, you think will last
But whatever you wish to keep, you better grab it fast

Fast så bråttom är det egentligen inte. Man skulle också kunna använda:

Oh, what’ll you do now, my blue-eyed son?
Oh, what’ll you do now, my darling young one?
I’m a-goin’ back out ’fore the rain starts a-fallin’
I’ll walk to the depths of the deepest black forest
Where the people are many and their hands are all empty
Where the pellets of poison are flooding their waters
Where the home in the valley meets the damp dirty prison
Where the executioner’s face is always well hidden
Where hunger is ugly, where souls are forgotten
Where black is the color, where none is the number

Fast egentligen så ska jag ju bara till Oslo och utan att ha en helt klar bild av vad det är Dylan målar upp i versen ovan, så nog är det inte Oslo i alla fall. Man skulle kunna använda sig av Nick Cave:

'Cause people often talk about being scared of change
But for me I'm more afraid of things staying the same
'Cause the game is never won
By standing in any one place
For too long

Det låter ju väldigt äventyrligt. Men, det spelar ingen roll hur mycket man än kämpar. Det kommer aldrig gå att hitta något citat som passar situationen bättre än hälsningen Stefan Sundström skickade för några veckor sedan:

Jag drar nu.
Jag skiter i det här.
Jag flyttar till Norge.

"The fire in the the air, it felt frozen"

Come gather 'round friends
and I'll tell you a tale
Of when the red iron pits ran plenty

Hibbing, Minnesota är en gruvstad i nordöstra USA, inte långt från den kanadensiska gränsen. Den ligger vid Mesabi Iron Range, USA:s huvudsakliga järntillgång där järnmalmen utvinns i bl.a Hull Rust Mahoning Mine, världens största öppna gruva. Lokalbefolkningen kallade gruvan "the man made grand canyon of the north". En satellitbild över området ger en häpnadsväckande vy över de vidsträckta exploaterade röda bergsmassorna, inte en centimeter av minerallandskapet tycks förblivit orörd och osystematiserad av människans händer, verktyg och maskiner. Hibbing hukar vördnadsfullt vid dess fot.


The iron ore poured
As the years passed the door
The drag lines and the shovels they was a-humming

Vid ett tillfälle, 1919, flyttades Hibbing med sina 185 hus och 20 affärer för att ge plats åt gruvarbetet. Husen rullades iväg på hjul, de största husen fick delas på mitten för att kunna flyttas. Invånarantalet i den lilla gruvstaden exploderade på grund av järnmalmen från ett par tusen år 1900 till över 15000 tjugo år senare. Men under 60- och 70-talet minskade utvinningen av järn betydligt vilket också påverkade livet i Hibbing. Gruvstaden vissnade och förvandlades mer eller mindre till en spökstad.

But the cardboard filled windows
And old men on the benches
Tell you now that the whole town is empty

Ungefär 12 mil sydost om Hibbing ligger hamnstaden Duluth, vid den allra västligaste spetsen av Lake Superior som är den västligaste av den grupp sjöar som kallas The Great Lakes. Där föddes den 24 maj 1941 en pojke som fick det judiska namnet Shabtai Zisel ben Avraham. Då hans far drabbades av polio några år senare bestämde sig den lilla familjen för att flytta till Hibbing där fadern kunde arbeta i sina bröders elektronikaffär.

Den unge gossen växte upp och kunde på nära håll studera livet i den lilla gruvstaden. Det visade sig snart att han besatt en övernaturlig förmåga att observera sin omgivning och att återge sina betraktelser i ord. Han såg människorna och behärskade konsten att sätta sig in i deras livsöden. Han kan, bättre än någon annan berätta hur livet tedde sig för de som sålde sin arbetskraft till gruvbolagen och ägnade sina liv åt att bryta den röda järnmalmen ur Mesabiberget. Berättelsen om en gruvstads uppgång och fall.

So the mining gates locked
And the red iron rotted
And the room smelled heavy from drinking
Where the sad, silent song
Made the hour twice as long
As I waited for the sun to go sinking

Framtiden

Japan Open som spelades tidigare i somras var otroligt intressant. Kina kom med en trupp i 15-16 års åldern. Korea ställde upp med mina favoriter samt även ett äldre gäng. Japan bidrog med allt de hade, från gröna ungdomar till Topp-10 spelaren Mizutani.

Det verkade som de kinesiska ungdomarna var vassare än de koreanska ungdomarna, trots att koreanerna är några år äldre. Koreanerna imponerade dock i sin hemmaturnering lite tidigare under sommaren då Lee Sang Su var framme i final. Men vassast av alla i Japan var Japan. Fyra japaner i semifinal, förvisso Mizutani och Kishikawa, men dessutom Taku Takakiwa och Koki Niwa.

Alla de unga kineserna är dock sanslöst imponerande. Yin Hang, precis som de flesta andra kineser född 1995, slog ut Oh Sang Eun. Lin Gaoyuan, som strax innan Japans Pro Tour var i semifinal i Korea Open, slog ut Kenta Matsudaira som det inte tycks lossna riktigt för. En ung kinesisk deff, Liu Yi, tog sig till kvartsfinal efter att bl.a. slaktat Kaii Yoshida. Song Hongyuan slog ut både Seo Hyun Deok och Yin Hang.

Men den lille Koki Niwa var starkare än alla kineser. Han är född 1994 men är redan en legend. Klippet nedan visar hur han slår ut Song Hongyuan i kvartsfinalen. Redan i andra bollen i filmen visar han upp sina övernaturliga specialförmågor. Missa inte heller serven han gör vid bl.a. 12-11 och 1-0. Matchen finns i sin helhet på itTV.

Kina, Japan och Sydkorea kommer alla på en bred imponerande front. Ord kan inte beskriva hur jag ser fram emot alla möten mellan dessa spelare, kampen mellan de tre främsta pingisnationerna, under de kommande åren.

Helt galet

Det här videoklippet innehåller bl.a. en boll bestående av fem slag, inklusive serve, varav två går runt nät. I början är det lite svenskt deltagande och visserligen ser man bara ryggtavlan, men nog är det Seo Hyun Deok som gör sitt patenterade raka backhandväs?

Men framförallt innehåller klippet den galnaste deff, eller vad man ska kalla det, jag någonsin sett. Det finns bara två bollar med honom men det är onekligen två av de galnaste bollar jag sett. Jag är ganska övertygad om att han inte är mänsklig, jag tror han är någon slags korsbefruktning, en hybrid, mellan Fantomen, en sån där stengargoyle och någon rysk akrobat från Tsvetnoy Boulevard. Fan vet om han inte måste ha lite kinesiskt blod i sig också. Vem är han? Finns han på riktigt?

St. Ana Katedral

Jag kom hem till Göteborg igår eftermiddag. Ett knappt dygn efter att Thåström klivit av scenen i Slottsskogen efter hans enda konsert i år. Man kunde fortfarande känna asfalten vibrera och sjunga lite dovt till följd av den energiurladdning en Thåströmkonsert innebär.

Luften var ännu lätt klibbig och oljig och små gnistor sprakade från naglarna då man råkade vidröra metalliska föremål som alstrat det energiöverskott från den urkraft som Thåström släpper lös och som sedan tar några dagar innan det jordas igen.

Det ska tydligen ha vart andra artister närvarande på samma ställe med uppgift att uppträda på samma scen. Vissa skulle tydligen till och med uppträda efter Thåström. Stackarna.

Som extranummer, innan han avslutade ensam med en akustisk version av Die Mauer, spelade han en nyskriven låt, St Ana Katedral som får våra förhoppningar om ett nytt Thåströmalbum att stiga som malariafeber i blodet.

Ingen kan göra en livekonsert som Thåström kan. Jag tycker ganska illa om de som inte förstått det än.

Snorungarnas säsong

Jag älskar sport. Ibland. I alla fall en del sport. Men det finns några skamfläckar. En av de största skamfläckarna har precis börjat sin säsong. Det är alla snorungar till fotbollsproffs. Oj, vad jag skäms å deras vägnar när jag ser dem.

Jag såg ett klipp från Newcastle - Arsenal igår. Men det kunde varit vilka proffslag som helst. Det är bara "de riktiga" fotbollsfansen som på allvar tror att det bara gäller andra lag än sitt eget. Problemet är att ledarna inom fotbollen försöker stävja snorungarna med hårda regler och auktoritära män som domare. Det är fel. Dom kan inte hantera såna situationer. Det blir helt fel. Fotbollen behöver titta mer på hur dagis och förskola arbetar eftersom de jobbar med samma klientel.

Fotbollen behöver 3-4 dagisfröknar på plan. De hade med lugn ton rett ut det hela...

- Nej, nej, nej, barn, inte bråka nu. Alla barn går nu och sätter sig i en ring därborta så kommer fröken Britt-Marie och sjunger Huvud-axlar-knä-och-tå med er. Nu är det Gervinho och Barton som bråkat så jag vill bara prata med dem. Alla ni andra har absolut ingenting att göra här. Du också Van Persie, gå bort till sångringen. Se så!
- Nu. Vad är det ni bråkar om? Skäms på er båda! Gervinho... nu försökte ju du fuska och låtsades bli fälld. Det var väl inte snällt?
- Nej, fröken.
- Och Barton, du vet ju att våld inte löser någonting...
- Men han började!
- Apapap, vad har vi sagt? Det spelar ingen roll vem som börjar. Det finns aldrig nån anledning att slåss.
- Nej, fröken.
- Och sen gjorde du precis som Gervinho och låtsades bli slagen till marken. Tycker du det var ärligt?
- Nej, fröken.
- Och vad är det som varar längst barn?
- ...ärlighet...
- Du också Gervinho, får jag höra...
- ...ärlighet, fröken...
- Duktiga pojkar, nu skakar ni hand och säger förlåt så kan vi fortsätta leka sen.
- Förlåt, Barton.
- Förlåt, Gervinho.
- Så så, kom här Barton så ska du få snyta dig innan vi fortsätter...

Vi skulle alla tycka det var upprörande och fel ifall vi delade ut bestraffningar och gula och röda kort till våra dagisbarn. Det är precis lika illa att dela ut det till våra fotbollsproffs, för precis som dagisbarnen så vet de inte när de gör rätt eller fel. Fotbollsproffs är, i likhet med dagisbarn, i en extremt egocentrisk fas i livet.

Det beror på deras pengar och uppmärksamhet i förhållande till hur lite de behöver träna och anstränga sig. Livet går för lätt för dem. Folk runtomkring sköter allt för dem, de är lediga typ 20 timmar om dygnet. Samtidigt rasar pengarna in på kontot och alla vill vara deras vänner och flickvänner. Hade de behövt träna som t.ex. gymnaster, skidåkare eller pingisspelare för att hålla sig i världstoppen hade vi sett betydligt ödmjukare fotbollsspelare. Vi hade sett idrottsmän.

Nu ser vi dagisbarn. Barnsliga, gnälliga, impulsiva, egocentriska, snoriga. Ge dem den uppfostran de så akut behöver.

Avsluta snyggt

Alla som någon gång spelat bordtennis och haft en matchboll är bekanta med begreppet "avsluta snyggt". Man vill helt enkelt sätta punkt för matchen på ett minnesvärt sätt.

Men det blir ju givetvis mycket mer minnesvärt när en av övermänniskorna i den superhjältesamling som kallas Kinesiska Bordtennislandslaget bestämmer sig för att avsluta med en spektakularitet.

Så nu när vi sett hur det kan göras kan alla vi vanliga människor sluta försöka och helt enkelt koncentrera oss på att vinna.

Högt ska det vara

För ett par dagar sedan stod jag uppe på färjans däck när den likt en smidig noshörning i en porslinsbutik smög in mot hamnen mellan de små öarna och klipporna. Då de första bebodda klipporna dök upp ur vattnet tänkte jag på Plura:

Jag är så långt västerut det går
Jag är på fingertoppen av handen

Det är fina rader, de tjänar som en utmärkt ingång i den långa, vindlande, tillbakablickande, kontemplerande Blues för Bodil Malmsten. Den innehåller många fina rader, men Plura behöver inte alltid fina rader. Han kan konsten att komma undan med rader som:

Jag åt lite fisk till lunch
Det var rester som jag värmde

Vissa har den där förmågan. Nyss hörde jag Morrissey sjunga Something is Squeezing My Skull. Bäst blir den då han upprepar samma fras om och om igen, i en minut. Det kräver kanske ingen stor textförfattare, men det kräver sin sångare att kunna hålla frasen vid liv. Och då menar jag inte att han behöver kunna träffa höga C eller kunna sjunga perfekt legato. Det är något annat. Jag vill bara höra mer och mer, han ökar frekvensen på upprepandet och alla nervbanor i hjärnan börjar spraka av urladdningen.

Men så är ju Morrissey också en särdeles begåvad sångare. Han är givetvis en särdeles begåvad textförfattare också, missförstå mig inte, men har man stått för en sådan sångprestation som han gör i sin cover på Paul Weller's That's Entertainment, då överskuggar det lätt mycket annat. Den har följt med mig i många, många år nu och det är den låt jag mest uppskattar att höra på öronbedövande ljudvolym. Jag ska ta reda på varför.

Gift och estetik i bordtennisen

Jag vet inte... men har inte Mizutani lagt sig till med lite mer kraft i spelet? Han har alltid varit en så säker, bollvårdande spelare utan det rätta stinget i sina attacker. Men se släggan vid 7-6 i första set. Har han inte doppat sina vapen i lite gift, jämfört med tidigare?

Men vad man slås av mest när man ser det korta sammandraget från matchen är ju Xu Xins ljuvliga forehand. Vilken ackuratess! Vilken estetiskt fulländad rörelse! Den är som hela Svansjön och Nötknäpparen destillerad till en rörelse. Men samtidigt, vilken dödlig effektivitet!

Jag vill inte säga för mycket, men är det inte till och med vackrare än Wang Liqins forehand?

Jag menar, se bollen vid 11-10 i andra, han kan dra den där forehanden hur länge som helst och det spelar ingen roll var på bordet bollen kommer. Han kommer spela samma forehand ändå.
Lugn, säker och superenkel för Xu Xin.
Brutalt skoningslös och helt ödeläggande för motståndaren.
Enastående och bedövande vacker för oss som ser på.

Kompositörernas mystik

Nu när jag ägnat en dryg vecka åt att låta Hitchens slakta alla övernaturliga påståenden vill jag själv börja spekulera i det övernaturliga. Det finns något som vetenskapen inte erbjuder någon förklaring för, något som är höljt i mystik med en aura av något överjordiskt kring sig.

Jag minns när jag fattade att det var Townes van Zandt som skrivit Pancho and Lefty. Det kändes inte som att det stämde, Pancho and Lefty låter som något som alltid funnits. Eller tänk när man lärde sig att Dylan skrivit Blowin' in the Wind: Jaha, har den blivit skriven? tänkte man. Det var åtminstone förvånande att man visste vem som skrivit den. Det borde vara en sån låt som bara refereras som [traditional] i fältet där kompositör angivs.

Men mystiken slutar inte där, den börjar inte ens där.

Dylan skrev Blowin' in the Wind på fem minuter. Han har sagt att den redan fanns där, han skrev bara ner den. Han vet inte hur han skrev de där låtarna, han vet inte vem som skrev dem. Han har beskrivit skapandeprocessen av många av sina låtar på det sättet. "It's like a ghost is writing a song like Rolling Stone. It gives you the song and it goes away".

Han får stöd i teorin av Neil Young. När han pratar om Like a Rolling Stone säger han: ... it's so powerful, you can't keep that, that comes and goes throw you...you can't strive to be that... there's no way you own it."

Så läser jag om vad Townes van Zandt säger om Pancho and Lefty: "I realize that I wrote it, but it's hard to take credit for the writing, because it came from out of the blue. It came through me and it's a real nice song, and I think, uh, I've finally found out what it's about. I've always wondered what it's about."

Saker börja hänga ihop, ett mönster framträder, bitar faller på plats, fast ändå inte...

Att känna igen sina fiender

Eftersom det är min blogg så bestämmer jag att bara för att Hitchfestivalen är över så betyder inte det att jag inte kan lägga upp fler klipp med Hitchens. Här är ett litet kort ljudklipp från en telefonintervju. Han på andra sidan linjen försöker avslutningsvis sträcka ut en vänsklaplig hand mot Hitchens...

Hitchens biter av handen, tuggar på den en stund och spottar ut den igen.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 8

Det här blir Hitchfestivalens sista dag...

Klippet som avslutar festivalen är ett klipp som jag konverterat till en mp3-fil och laddat upp i min Spotifyprofil så att jag kan lägga in det i mina spellistor. Jag lyssnar på den som ett stycke musik. Om och om igen. Den är med i varje spellista jag gör.

Det är avslutningen på samma tal som spelades under festivalens sjunde dag. Hela debatten finns på youtube här, men jag tror ingen orkar lyssna på Hitchens motståndare, Doktor Dembski. Vad som framgår när man ser hela debatten är dock att hela denna avslutning är helt spontan. Medan Doktor Dembski förberett ett fånigt avslutande anförande väljer Hitchens att improvisera ihop detta resonemang som måste vara ett av de främsta argumentet för humanism som gjorts.

Jag har förmodligen hört det några hundra gånger, men jag ryser fortfarande: ...and I'd urge you to look at those of you who tell you... those people who tell you - at your age! - that you are dead 'til you believe as they do, what a terrible thing to be telling to children, and that you can only live... and that you can only live by accepting an absolute authority..."

Tidigare i debatten har Dembski, som är rent motbjudande i sig men vars resonemang är långt, långt mer motbjudande och fruktansvärt provocerande, sagt just att vi är döda tills vi accepterar Jesus erbjudande om liv. Eller nåt i den stilen. Applåderna som avbryter Hitchens är extra fina med tanke på att debatten hålls inför elever på en kristen skola.

Men som sagt. Hitchens tal är musik. Han är en talare av världsklass. Det är inte bara vad han säger utan hur han säger det, som "...at your age!...". Eller melodin i "...when Sokrates were sentenced to death...". Det här är Hitchens mästerstycke. Rörande, inspirerande och fantastiskt vackert.

Jag blir så trött...

Deffarna har det inte lätt.

Kentaro Miuchi dök upp i China Open och visade sina fantastiska färdigheter. Han vann bl.a. över Hampus Söderlund. Ett kort, kort klipp från matchen lades upp på Sveriges största pingisblogg och en läsare kommenterade: "Va fan Hampus och deff är ju inte kompisar precis."

Så ser verkligheten ut för en del.

En deff kan aldrig vinna en match för att han är bättre än motståndaren. Han kan bara vinna för att motståndaren är dålig mot deff. Och hur dålig man än är kan man alltid slå en deff, bara man spelar rätt.

Det är ett resonemang som är ungefär lika unket och gammalt som teorin om att jorden är platt.

Lyssna noga nu allesammans. Hampus förlorade inte mot Kentaro Miuchi för att han är dålig mot deff. Hampus förlorade därför att Kentaro var bättre. Punkt. Att döma av de få bollarna i klippet tycks Hampus främsta problem vara japanens servar och hans ljuvliga forehandattack. Typiska problem för nån som är dålig mot deff?

Att se Kentaro Miuchi spela är en smått övernaturlig upplevelse. Den som tror att det bara handlar om att klampa in och spela smart, att vara "bra mot deff", borde gnugga gruset ur ögonen, borsta dammet av axlarna och vakna upp i 2000-talets bordtennisverklighet.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 7

Vi är nära slutet på Hitchfestivalen. Dagens klipp visar Hitchens när han är som allra, allra bäst.

Egentligen är det slutet av anförandet som är själva poängen, de sista fyra minuterna. Men inledningen om Moder Theresa förtjänar en utveckling. Hitchens har skrivit en bok om Moder Theresa, kallad The Missionary Position. På Youtube kan man höra Hitchens prata om Moder Theresa i en minidokumentär här, i Penn & Teller här, och här är hela avsnittet, här pratar Hitchens också om det...och här... och här är en debatt i samma ämne utan Hitchens....

Idiotvind är glada och stolta över att kunna sprida denna informationen vidare och bidra till att skingra lögnerna som omger myten om Moder Theresa och på så sätt göra världen en lite sannare plats.

Hitchens har sagt det bäst, såklart: Moder Theresa var inte en vän av de fattiga, hon var en vän av fattigdom. Men som sagt, det är egentligen slutet som är huvudattraktionen, efter den korta redogörelsen om Moder Theresa och katolicismen i Nazityskland...

Det är då det blir så vackert.

Dylanologens verklighet

I kommentatorsfältet till ett tidigare inlägg fick jag en fråga från en läsare om jag håller med Fredrik Wikingsson i sin krönika om Dylanologens maniska besatthet. Är det något unikt för Dylan? Jag vet inte om det är så, eller om det är det Wikingsson säger, jag har dock bara stött på det när det gäller Dylan. Helt klart är dock att jag känner igen mig mycket väl i hans skildring av besattheten och håller med om det mesta...

• ...hur besattheten kan ligga i träda under långa perioder
• ...men att en detalj räcker för att man ska kastas ner i den djupaste besatthet
• ...att sommaren 1966 är en mystisk period höljd i dunkel
• ...att Pluras kommentar om att bilden är från "mitten av 60-talet" inte säger något för en Dylanolog - för oss är maj och juni 1966 lika åtskilda från varandra som tiden före och efter Jesus födelse är för en protestant
• ...att bilder tagna i "mitten av 60-talet" kan tidsfastställas med några veckors felmarginal, det är faktiskt sant
• ...att påståendet att en bild som ser ut att vara från sommaren 1966 påstås vara tagen 1967 är rent upprörande, provocerande faktiskt
  
• ...att vistandet på Dylanforum som Hard Rain är ett säkert sjukdomstecken hos en Dylanolog

MEN!

Jag håller verkligen inte med om att Dylan sjunger "blue" bäst i fjärde versen av Tangled up in blue. Inte heller är det i tredje versen som den 80-årige mannen i Miami hävdar. Båda påståendena är rent absurda. Sjätte versen. Det är i sjätte versen han sjunger "blue" bäst. Förutsatt att det är den officiella albumversionen vi pratar om, tillräckligt med information saknas i krönikan för en korrekt bedömning. Jag har 39 versioner av låten och kan inte garantera att deras påståenden inte stämmer på en del av dessa...

En fin skildring av vår verklighet är det dock. Och Fredrik, här är käppen...

Öl med oliv

Jag vet inte hur man dricker sina öl i Austin, Texas, jag förstår att han inte uppskattar myggor i ölen, men oliver? Är det bättre?

Det är för övrigt lite bisarrt att höra Blaze Foleys låtar på ett flamsigt bröllop. Det känns som helt fel forum, sångerna skär sig liksom med sammanhanget. Precis som en öl med oliv...

Faded loves and memories
Where I go, they follow me
And I just can't seem to lose 'em
So I might as well just use 'em
One more time
For one more sad old country song

Men eftersom det är i stort sett det enda filmbevis vi har är vi såklart tacksamma.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 6

Imorgon kommer Hitchfestivalen bjuda på en hänsynslös attack på helgonet Moder Theresa. Jag vill bara förvarna er om det. När jag växte upp var hon symbolen för godheten i världen. Tack vare journalister och sanningssökare som Hitchens vet vi idag bättre.

Igår presenterades ett videoklipp som var lite oroväckande långt. Trots att jag har höga tankar om mina läsare vet jag ju att allmänhetens koncentrationsförmåga i västvärlden inte sträcker sig längre än på sin höjd 2-3 minuter. Jag hoppas de flesta lyckades ta sig igenom Hitchens anförande ändå, det är briljant.

Idag blir det dock lite mer lättsmält, klart under 2 minuter, från en debatt vi sett delar av tidigare här i festivalen. Tony Blair ser lätt skamsen ut när Hitchens gratulerar honom för att vara komisk, om än omedvetet, och slår sönder hans argumentation i en mening.

Klippet bryts lite tidigt. Vad Hitchens säger på slutet, som alla vi som sett hela debatten sett, är:

- You laugh, you laugh... you laugh, but it's not so funny when the party of god has a gun in your ear at the same time.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 5

Under Hitchfestivalens femte dag ser vi Hitchens utveckla ett resonemang vi hört honom använda tidigare i festivalen. Det är fantastiskt underhållande. Vad som är intressant med Hitchens argumentation här är att den inte består av något annat än ren, allmänt känd fakta. Han gör inga påståenden eller presenterar någon ny information.

Trots det lockar han med sin klarsynthet publiken till högljudda skrattsalvor och levererar samtidigt ett svårfäktat argument till sina motdebattörer.

Skamset

Nackdelen med dagens musikindustri är att vi som försöker få tag på riktig musik har förbannat svårt att hitta den. Och om vi väl hittar vad vi vill ha är det genom ett erbjudande att importera skivan för flera hundra kronor. Samtidigt kan vi köpa skräpmusiken till reapriser på bensinstationerna.

Fast det är ett egocentriskt resonemang. Musikindustrins allra största nackdel är såklart att några av vår tids största konstnärer levde sina liv som missanpassade, alkoholiserade och ensamma själar, långt från tillräckligt uppmärksammade eller uppskattade innan de dog en alldeles för tidig död.

Det är något av det mest motsägelsefulla här på planeten i utkanten av Vintergatan, att några av de som levt de hårdaste och mest orättvisa liv, skrivit några av de vackraste och ömmaste skapelser åt oss andra.

Så nu sitter vi här och skäms över att vi inte förmådde ta hand om några av mänsklighetens finaste exemplar och deras musik. Vill vi se Blaze Foley framföra If I Could Only Fly får vi nöja oss med ett obskyrt klipp från ett bröllop. Men det är magiskt ändå.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 4

Vi är inne på Hitchfestivalens fjärde dag och vi har fortfarande inte sett honom ordentligt förbannad. Hur gick det till? Det måste rättas till omedelbart.

Här medverkar han i ett diskussionsprogram på CNN som kontaktat Hitchens för att höra hans åsikter om den kontroversielle pastorn Jerry Falwell, som avlidit samma dag. Med respekt för den precis avlidne och hans anhöriga kan man förvänta sig en viss försiktighet.

Inte då. Inte då.

Seo Hyun Deok

Han har hyllats på bloggen i några år nu.

Han fyllde 20 för en månad sedan.

Mattias Översjö har besegrat honom.

Idag slog han nyblivne världsmästaren Zhang Jike.

Grattis Seo Hyun Deok. Det här är en stor dag för oss båda.




















by courtesy of the ITTF

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 3

Efter gårdagens verbala knockout börjar Hitchfestivalen komma igång på allvar. Samtidigt pågår China Open, en tävling helt i Idiotvinds smak utan massa utfyllnadsspelare från Europa i lottningen, en riktig asiatfest.

Två av bloggens särskilda sydkoreanska favoriter är kvar. Seo Hyun Deok slog Li Ching och Lee Sang Su slog ut Xu Xin. Som sagt, det kommer bli skrällar. Det blir fler.

I Hitchfestivalen förflyttar vi oss nu till en grundlig debatt mellan Hitchens och Tony Blair där den f.d. brittiske premiärministern har i uppgift att förklara att religion är en god kraft här i världen. Hitchens, härjad av sviterna av sin cancer men lika briljant som vanligt, om inte ännu bättre, argumenterar givetvis för det motsatta. Här håller Hitchens sitt inledande anförande. Kärnfullt, kristallklart, träffsäkert, humoristiskt.

Tyvärr är ljud och bild lite osynkade. Debatten finns i sin helhet på youtube och där samarbetar ljud och bild.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 2

Medan Idiotvind kör på med sin Hitchfestival pågår China Open för fullt. Ska jag vara ärlig klarar jag inte av att finna rätta engagemanget för en sådan mästarturnering. Jag är lite pingistrött så här i mitten av juni och en månad efter VM känns det svårt att se storheten i ännu en Pro Tour. Jag tror en del spelare som deltog under VM kan känna samma sak och jag räknar med skrällar.

Hur som helst. Japanske fantomdeffen Kentaro Miuchi är med och vinner matcher, det gläder mig storeligen, min pingiströtthet till trots.

Men Hitchens känns roligare för tillfället.

På Hitchfestivalens andra dag ska vi lyssna när Hitchens fullständigt förgör sin motståndare. I en debatt med två rabbiner som erkänner sin underlägsenhet i debatten och försöker nå en kompromiss, en plats där de kan mötas halvvägs visar Hitchens sin brutala kompromisslöshet. Det börjar med humor, ett roande exempel från bibeln och den bisarra historien om den gudstrogne Job men medan publiken fortfarande skrattar slår han till med all kraft och skrattsalvorna förbyts mot applådåskor. Jag kan det utantill...

Religion now comes to us in this smiley face, ingratiating way. Because it's had to give so-much-ground. And because we know so-much-more. But you have no right to forget the way it behaved when it was strong...

...and when it really did believe that it had god on its side.

Knock out.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 1

Apropå Christopher Hitchens...

Eftersom jag ägnat ett oräkneligt antal timmar till att lyssna på alla hundratals debatter han kastat sig in i - och eftersom jag är av den bestämda uppfattningen: mer Hitchens åt folket!, ser jag mig som en perfekt lämpad person att presentera några av hans allra mest glimrande stunder.

Det finns ingen inbördes ordning dem emellan. Jag börjar med ett anförande som på många sätt samlar kärnan i vad Hitchens säger. Allting effektivt sammanfattat på bara några minuter. Det blir en utmärkt introduktion till Idiotvinds Hitchensfestival...