Om jag samlade 100 Dylanfans i mitt hem och gav dem 100 gissningar var, så är jag ändå helt säker på att ingen av dem skulle kunna lyckas gissa vilken låt, framförd av Dylan, som har flest antal spelningar i min Windows Media Player.
Men egentligen borde det inte vara så konstigt, låten är helt sabla, glimrande fantastisk! (Den är faktiskt bara delad 1:a på listan över mest spelade Dylanlåtar tillsammans med Floater (Too Much to Ask) (mest spelad av alla låtar är Billy Bragg - Walk Away Renee)).
Albumet man hittar den på, Dylan (1973), har kallats Dylans sämsta. Det påstås att Columbia Records släppte skivan som en hämnd för att han bytte skivbolag till Asylum Records. Dylan ville inte att skivan skulle släppas och enligt Allmusic.com är det lätt att förstå varför. De avslutar sin recension med att skriva: "only die-hard fans with a perverse sense of humor will find the record worth a listen."
Ok.
Jag älskar nästan varenda låt. Visst, skivan består av coverlåtar, vissa underligt valda, ljudkvalitén är risig och allt är slarvigt gjort. Låtarna är inte seriöst inspelade. Det är bara tagningar som gjorts för att testa studioutrustning och inställningar, inspelningar gjorda på skoj. Men det är ju i allt detta charmen ligger.
Dylan sjunger fantastiskt, bandet är perfekt i bakgrunden och så den där kören som i Mary Ann ger en fantastisk, klassiskt skimrande julstämning. Dylans version av The Ballad of Ira Hayes har jag hyllat flera gånger här på bloggen, I Can't Help Falling in Love är underbar och likaså Spanish is the Loving Tongue.
Men låten som toppar Dylanlistan nu är den traditionella amerikanska visan Lily of the West. Det pigga tempot som sätts upp av den nätta, lätta gitarren och stöttas upp av de tassande trummorna medan en fullkomligt fantastisk bas travar med.
Visan härstammar från Irland och har en sådant där antikt skimmer över sig som gör att den passar Dylan så bra. Ingen kan väcka liv i gamla folkvisor så som Dylan kan. Han sjunger orden med en sådan lätthet, de bara trillar ut, rinner fram. Det är oemotståndligt.
Ibland funderar jag på om det är Flora, denna Lily of the West, som Dylan hade i tankarna när han skrev Lily, Rosemary and the Jack of Hearts:
Lily was a princess, she was fair-skinned and precious as a child
She did whatever she had to do, she had that certain flash every time she smiled
She’d come away from a broken home, had lots of strange affairs
With men in every walk of life which took her everywhere
But she’d never met anyone quite like the Jack of Hearts
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar