Det har blivit lite av en hjärtefråga här på Idiotvind att försvara musiker som i sin musik använder sig av musik och text som tidigare skrivits och använts av någon annan. Här om dagen var det Laleh som, efter att ha lyckats göra något jättefint av något så uselt som en Tomas Ledin-låt, fick skäll för att hon använt en melodi från filmen Midnight Express (1978).
För en del anses det mindre imponerande att ta en melodi från en film från 70-talet, smälta samman den med en Tomas Ledin-låt och få det att fungera, än att knåpa ihop en "egen" liten melodi. För andra är det ekonomin som är problemet.
- Vem ska få pengarna? Det är ju inte hennes melodi? Tänk om hon tjänar pengar på någon annans melodi? Låtstöld! Plagiat! Bedrägeri!
Den personliga äganderätten, som tycks vara något av en religion i vår kapitalistiska tidsepok, har alltid stuckit mig lite i ögonen. Vissa saker tycket jag att det är jättefint att jag har en personlig äganderätt över, t.ex. min tandborste. Att äga musik känns dock inte lika logiskt.
Musiken vi hör idag är såklart resultatet av en tusenårig process där gamla låtar förändrats och förnyats, influerat och inspirerat nya kompositioner. Att hävda sin egen rätt i det lilla ögonblick av processen man självs deltagit i känns minst sagt egoistiskt. Vill man ha sina melodier och sin musik för sig själv kanske man borde tänkt på det innan man spelade in den, tryckte den på skivor och sålde den över hela världen under massiv marknadsföring.
Kapitalismens profitintressen har funnit ett vinstintresse i musikens kraft och slagit sina stålklor djupt i dess själ. Men jag hoppas att framtida generationer ska kunna fortsätta njuta av musikens konst utan att den begränsas av upphovsrätter. Och att framtida artister ska kunna skapa musik utan rädslan över att anklagas för låtstöld.
Om en dålig Ledinlåt och musiken till en gammal film samverkar till att en ny fin låt föds i händerna på en duktig artist. Vem förlorar egentligen på det? Är vi inte alla lyckliga vinnare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar