Jag kom hem till Göteborg igår eftermiddag. Ett knappt dygn efter att Thåström klivit av scenen i Slottsskogen efter hans enda konsert i år. Man kunde fortfarande känna asfalten vibrera och sjunga lite dovt till följd av den energiurladdning en Thåströmkonsert innebär.
Luften var ännu lätt klibbig och oljig och små gnistor sprakade från naglarna då man råkade vidröra metalliska föremål som alstrat det energiöverskott från den urkraft som Thåström släpper lös och som sedan tar några dagar innan det jordas igen.
Det ska tydligen ha vart andra artister närvarande på samma ställe med uppgift att uppträda på samma scen. Vissa skulle tydligen till och med uppträda efter Thåström. Stackarna.
Som extranummer, innan han avslutade ensam med en akustisk version av Die Mauer, spelade han en nyskriven låt, St Ana Katedral som får våra förhoppningar om ett nytt Thåströmalbum att stiga som malariafeber i blodet.
Ingen kan göra en livekonsert som Thåström kan. Jag tycker ganska illa om de som inte förstått det än.
2 kommentarer:
Superlativen räcker inte till.
Ack så sant. Väl beskrivet. En legend med pur stenhård energi på scenen.
Skicka en kommentar