För ett par dagar sedan stod jag uppe på färjans däck när den likt en smidig noshörning i en porslinsbutik smög in mot hamnen mellan de små öarna och klipporna. Då de första bebodda klipporna dök upp ur vattnet tänkte jag på Plura:
Jag är så långt västerut det går
Jag är på fingertoppen av handen
Det är fina rader, de tjänar som en utmärkt ingång i den långa, vindlande, tillbakablickande, kontemplerande Blues för Bodil Malmsten. Den innehåller många fina rader, men Plura behöver inte alltid fina rader. Han kan konsten att komma undan med rader som:
Jag åt lite fisk till lunch
Det var rester som jag värmde
Vissa har den där förmågan. Nyss hörde jag Morrissey sjunga Something is Squeezing My Skull. Bäst blir den då han upprepar samma fras om och om igen, i en minut. Det kräver kanske ingen stor textförfattare, men det kräver sin sångare att kunna hålla frasen vid liv. Och då menar jag inte att han behöver kunna träffa höga C eller kunna sjunga perfekt legato. Det är något annat. Jag vill bara höra mer och mer, han ökar frekvensen på upprepandet och alla nervbanor i hjärnan börjar spraka av urladdningen.
Men så är ju Morrissey också en särdeles begåvad sångare. Han är givetvis en särdeles begåvad textförfattare också, missförstå mig inte, men har man stått för en sådan sångprestation som han gör i sin cover på Paul Weller's That's Entertainment, då överskuggar det lätt mycket annat. Den har följt med mig i många, många år nu och det är den låt jag mest uppskattar att höra på öronbedövande ljudvolym. Jag ska ta reda på varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar