Dylan Top 101-200

Eftersom det var alldeles, alldeles för många bra låtar som inte fick plats på Dylan Top 100 såg jag ingen annan utväg än att sätta ihop en fortsättning på listan. Det är obegripligt hur starka låtar som finns med här rakt igenom. De första låtarna skulle lika gärna kunna ha hamnat riktigt högt upp på Top 100-listan ifall jag vaknat på någon annan sida när listan gjordes. Jag hoppas i alla fall att alla ni som saknade några av era favoriter på Top 100 nu kan hitta dem på plats 101-200, annars får vi ta en allvarlig diskussion.

101. Thunder on the Mountain (Modern Times, 2006)
Det har nästan blivit tradition på Dylans senaste skivor att en kollega inom musikbranschen omnämns. På Modern Times har vi bara hunnit ett par rader in i öppningslåten innan Dylan häver ur sig ”I was thinking ’bout Alicia Keys/couldn’t keep from crying/when she was borned in Hell’s Kitchen/I was livin’ down the line”. Alicia Keys meddelade att hon var ”crazy excited about it” och ”honored to be on his mind”. Men Thunder on the Mountain är långt mer än bara en serenad till soulsångerskan, framförallt är det en rumlande, jazzande, groovy, bluesig, swinghistoria som kommer bärande på apokalypsen likt de tunga, svarta molnen kommer med skyfallet. Det är en A Hard Rain’s Gonna Fall i nygammal tappning, Dylan har fått nog av allt hyckleri; ”Gonna raise me an army, some tough sons of bitches/I recruit my army from the orphanages”. Eller så drar han sig undan norrut, brukar jorden och kanske hittar kärleken; ”I’ve been sitting down studying the art of love/I think it will fit me like a glove”. Oavsett, kanske Alicia Keys inte bara ska känna sig hedrad och uppspelt utan lite orolig också.
102. Can’t Escape From You, 2005 (Bootlegs Series 8, Tell Tale Signs, 2008)
Skriven till en film som aldrig blev av är Can’t Escape From You en riktig juvel och en smått udda skapelse. Det låter som om den vevas fram ur ett positiv och liksom vindlar sig fram. Dylans röst knarrar och gnisslar på det allra varmaste sätt och vecklar ut en lika vindlande text. ”I cannot grasp the shadows/That gather near the door/Rain falls round my window/I wish I'd seen you more/The path is ever winding/The stars they never age/The morning light is blinding/ All the world's a stage”.
103. Shooting Star (Oh Mercy, 1989)
Bedövande i sin vemodiga men bedårande atmosfär där Dylan med den allra ljuvaste av röster sjunger de allra enklaste av rader, kanske skulle de ha låtit fånigt någon annanstans, här låter de helt fantastiska. ”Seen a shooting star tonight/And I thought of you/You were trying to break into another world/A world I never knew/I always kind of wondered/If you ever made it through/Seen a shooting star tonight/And I thought of you”.
104. Tomorrow is a Long Time, 1963 (Bob Dylan’s Greatest Hits, Vol. 2, 1971)
En tidig ballad som aldrig fick plats på något album men som här i Sverige odödliggjorts genom en fantastisk översättning av Ulf Dageby. Dylan har här börjat leta sig ut i poesins marker och knåpat ihop rader som: “If today was not an endless highway/If tonight was not a crooked trail/If tomorrow wasn’t such a long time/Then lonesome would mean nothing to me at all”.
105. Ain’t Talkin’ (Modern Times, 2006)
Ibland blir det lite extra omöjligt att kommentera en låt på några få rader. Ain’t Talkin’ har ett innehåll som skulle fylla en armada av tankfartyg. Den ligger som sista spår på Modern Times och tycks ha en aura över sig som säger att den är det mest centrala spåret på skivan. Texten är full av bibliska och historiska referenser, det är en lång, saktmodig, tidlös skapelse som Chris Gregory beskriver bättre än vad jag kan; ”we are placed in a situation in which past, present and future are fused together. We stop, we listen, we laugh, we shiver. And sometimes, we tremble…”
106. Billy 1 (Pat Garrett and Billy the Kid, 1973)
En av låtarna till Sam Peckinpahs västernfilm där Dylan medverkade i en inte allt för liten roll. Musiken överträffar filmen i sitt sätt att ta fasta på hjälteglorians baksida och de tuffa val både Pat Garrett och Billy the Kid ställs inför. Redan i munspelsintrot har en kaskad av filmens alla känslomässiga aspekter översvämmat oss och Dylan sjunger därefter med en hjärtskärande inlevelse som väcker västernkänslan till den grad att vi kan känna ökendammet svida i ögonen.
107. Most Likely You Go Your Way (And I’ll Go Mine) (Blonde on Blonde, 1966)
Basisten Charlie McCoy spelade en hjälteroll i inspelningen av den här Blonde on Blonde-pärlan. Först kom han med idén om den där trumpetslingan. Dylan håller med men allting till skivan har spelats in live och Dylan vill inte ändra på det och börja lägga på instrument i efterhand. ”Det är inga problem”, sa Charlie, ”jag kan spela basen och trumpeten samtidigt”. Vilket han också gjorde till allas stora häpnad och fascination.
108. Make You Feel My Love (Time out of Mind, 1997)
Den allra enklaste av kärleksballader som måste vara bland det svåraste att skriva. Dylan lyckas tack vare den varmaste och ärligaste av röster och en nästan psalmliknande stämning då han sjunger rader som vi trodde skulle låta som klichéer men som bara blir rörande; ”I could hold you for a million years/to make you feel my love”.
109. Love Minus Zero/No Limit (Bringing it all Back Home, 1965)
“The name of this song is a fraction”, berättar Dylan för publiken i Machester den 7:e Maj 1965, “Love Minus Zero is on the top and underneath is No Limit. I made the title before I made the song”. Jag vet inte vad för ledtrådar det ger oss egentligen, sången är ändå till stora delar en gåta. Alltifrån de inledande ”My love she speaks like silence” till de utplånande ”she knows there’s no success like failure/and that failure’s no success at all”.
110. Going, Going, Gone (Planet Waves, 1974)
Det här har alltid varit en av mina favoriter. En briljant arrangerad komposition förgylld framförallt av Robbie Robertsons gitarrspel. Texten är enkel och direkt precis som det mesta på Planet Waves, den är fragmentarisk och allmängiltig men ger ändå en tydlig bild. Dylan skänker så mycket extra styrka och liv åt musiken genom sina utdragna ”beeeeeefore it gets late” eller ”ooooooooooooh, what happens next”.
111. Ring them Bells (Oh Mercy, 1989)
Likt en stämningsfull psalm, liksom, skälver Ring them Bells ut ur högtalarna och har väckt uppmärksamhet för Dylans unika sätt att andas. Själv har han också sagt vid ett tillfälle; ”nobody breathes like me”. Och det är verkligen en helt enastående vokal prestation av den då nästan 50 år gamle Bob. Det finns något väldigt sakralt och psalmliknande över texten, fast det är så otroligt mycket bättre än alla psalmer. Texten är mästerlig trots sin enkla form. Men storheten ligger inte i budskapet utan i de fantastiska formuleringarna och den heliga stämning de förmedlar. Jag tar ett exempel men vill understryka att varje rad andas samma tidlösa, överjordiska förnimmelse; ”Ring them bells ye heathen from the city that dreams/Ring them bells from the sanctuaries cross the valleys and streams/For they're deep and they're wide/And the world on its side/And time is running backwards/And so is the bride”.
112. I’ll Remember You (Empire Burlesque, 1985)
Förgylld många år senare men ändå en fenomenalt stark låt i sin ursprungsversion från Dylan 80-talsbibliotek. Det är en vacker text och en vacker ballad men styrkan ligger huvudsakligen i Dylans frasering och sätt att framföra texten. Ingen annan skulle sjunga ”there’s some people that/you don’t forget/even though you only see them one time or two” på det sätt Dylan gör.
113. Black Diamond Bay (Desire, 1976)
Spelas upp som en föreställning framför lyssnaren där vi får följa de få kvarvarande hotellgästerna på en ö som är dömd att gå under i en naturkatastrof. Under dansanta takter ledda av ett underbart samspel mellan Scarlet Riveras fiol och Dylans munspel får vi följa greken som hänger sig, soldaten som friar till kvinnan i panamahatt, spelaren som slutligen tar hem vinsten var på dealern hälsar; ”you can take your money/but I don’t know how you’ll spend it in the tomb”. I sista versen kastas vi hem till TV-soffan där nyheterna säger något om en naturkatastrof som inte lämnade något annat än ett par grekiska skor och en panamahatt, men vi hade väl aldrig tänkt åka dit ändå…
114. The Ballad of Frankie Lee and Judas Priest (John Wesley Hardin’, 1967)
Det är en intrikat historia om den gode men samtidigt girige Frankie Lee (frankly) och den mer kallsinnige och beräknande Judas Priest. Men ofta njuter jag bara av Dylans underbara sång och berättarröst och det mjuka, porlande språket. När munspelet brister ut mot slutet och grannpojken har muttrat sitt gåtfulla "nothing is revealed", hade det känts kontigt att inte fälla en tår och dra några djupa suckar åt allt det vemodigt vackra.
115. I Don’t Believe You (She Acts Like We Never Have Met) (Another Side of Bob Dylan, 1964)
Någon har skrivit att vad Elvis Presley gjorde för den sociala revolutionen med sina höfter på 50-talet, gjorde Dylan med ord på 60-talet. Här är ett exempel på hur man med humor sparkar in nya dörrar för vad man får sjunga om. Hela Another Side of Bob Dylan spelades in i ett streck under en eftermiddag/kväll/natt. På I Don’t Believe You kan vi höra hur en trött men road Dylan inte kan hålla sig utan brister i skratt mitt i en av raderna.
116. Red River Shore, 1997 (Bootlegs Series 8, Tell Tale Signs, 2008)
Från början en traditionell sång, bl.a. framförd av The Kingston Trio. Men här omskriven och inspelad av Dylan under inspelningen av Time out of Mind (1997). Den lämnades dock utanför den slutgiltiga versionen av albumet vilket ledde en av musikerna på skivan att beklaga sig över att skivans bästa låt inte kom med. Onekligen är det en vansinnigt stark version av Dylan. Ackompanjerad av en stämningsfull orkester där instrument efter instrument faller in, framför Dylan en fantastisk text som avslutas med historien om Jesus som kunde väcka de döda; ”Well, I don’t know what kind of language he used/or if they do that kind of thing anymore/sometimes I think nobody saw me here at all/except the girl from the red river shore”.
117. Jokerman (Infidels, 1983)
80-talsdylan slår till med en låt med riktig hitkvalité och dramatiska rader som ”Distant ships sailing into the mist/You were born with a snake in both of your fists while a hurricane was blowing”. Trots att Dylan aldrig riktigt verkade känna sig bekväm och hemma i det märkliga årtiondet träffade han då och då rätt.
118. Series of Dreams, 1989 (The Bootlegs Series 1-3, 1991)
Lämnad utanför Oh Mercy (1989), trots att producenten Daniel Lanois tyckte det var en fantastisk låt som borde vara med, men Dylan la in sitt odiskutabla veto. Men det är verkligen en särdeles stark låt. En underbar melodi som drivs av Dylans fraseringar, över ett smått tumultartat och fylligt komp och en fragmentarisk text som vägrar ta fast form.
119. Santa Fé, 1967 (The Bootlegs Series 1-3, 1991)
Det finns en del av mig som vill sätta Santa Fé högt, högt, mycket högre på den här listan. Det är något magiskt med den brusiga ljudkvalitén som får instrumenten att smälta samman och komma strömmande som en solid fors, även Dylan ord blir otydliga och försvinner i forsen. Texten är till stora delar höljd i ett dunkel och versionen som finns nerskriven på Dylan officiella hemsida stämmer inte helt överens. Men den här låten handlar inte om text eller poesi, sången är bara ytterligare ett instrument som spelar den mest fantastiska, knastriga melodi. Den är helt förtrollande med sina korta avhuggna rader som alltid föregås av ett så inspirerat; ”Santa Fe, dear, dear, dear, dear, in Santa Fe” eller ”Dont feel bad, no, no no, no, do-don’t feel bad”.
120. North Country Blues (The Times They Are A Changin’, 1964)
"Come gather 'round friends/And I'll tell you a tale/Of when the red iron pits ran empty”. Dylan ger ett skakande, vemodigt porträtt av en utdöende gruvstad och en utfattig kvinnas kamp för att försörja sin familj. Berättelsen är gripande och fullständigt genial i sitt sätt att berätta den sorgliga historien. Med rader som ”But the cardboard filled windows/And old men on the benches/Tell you now that the whole town is empty” ger en så tydlig bild att det känns som om man är där. Vi får följa en kvinnas uppväxt och slit i en gruvstad som till en början blomstrar men sedan läggs ner och därmed också livet för de som bor där. ”They say that your ore ain't worth digging/That it's much cheaper down/In the South American towns/Where the miners work almost for nothing”. Livets meningslöshet, ensamhet och hopplöshet för de övergivna byborna uttrycks i fem ord av kvinnan som står som centralpunkt för historien; ”I lived by the window” och i slutet konstaterar hon ”My children will go/as soon as they grow/for there ain’t nothin’ here now to hold them”. Dylans gitarr och röst är nedstämda och rörande värdiga den fängslande och dystra berättelsen.
121. I’ll Keep it With Mine, 1964 (Biograph, 1985)
Skriven och bortgiven till Nico som tacksamt tog emot och spelade in den på sin debutskiva. Dylan gjorde dock en inspelning som senare dök upp på Biograph. Dessutom finns en utsökt inspelning på Bootlegs Series Vol. 2 där Dylan börjar sjunga ensam vid pianot, lite oinspirerat, trevande och fumlande. Men efter några uppmuntringsrop från kontrollrummet att fortsätta, blir hans ackord och röst mer beslutsamma och resten av musikerna, inte minst en kvittrande hammondorgel börjar falla in och tillslut sitter den där.
122. Talkin’ John Birch Paranoid Blues, 1963 (The Bootlegs Series 1-3, 1991)
En satir, skriven att håna kommunistparanoian som präglade efterkrigstidens USA . John Birch Society var ett sällskap som inriktade sig på att hitta de där ondsinta kommunisterna som smög omkring överallt i USA och planerade att ta över världen. Helst ska låten höras live då varje vers resulterar i ett gapskratt från publiken. Dylan förbjöds vid ett tillfälle att spela låten i en TV-sändning, vilket gjorde honom ytterst upprörd. Vissa ändringar i texten gjordes, parallellerna till Hitler togs bort men nästa gång han spelade den live presenterade han den som ”This is called Talkin’ John Birch Blues… and there ain’t nothing wrong with this song!”
123. If Not For You (New Morning, 1970)
Det är ett tragiskt konstaterande att Dylan, likt många andra stora konstnärer, gjort sina bästa verk under perioder då de själva befunnit sig på en mörk plats rent mentalt. Men If Not For You är ett charmigt undantag där en lycklig familjefar dragit sig undan från kändis- och turnélivet och levde ett fridfullt liv på landet. En otroligt bra version spelades in tillsammans med George Harrison och finns med på Bootlegs Series 2.
124. If You See Her Say Hello (Blood on the Tracks, 1975)
Kanske den sorgligaste och mest smärtsamma låten av alla på den mörka Blood on the Tracks. Plågan är så stor att det faktiskt gör ont att lyssna på rader som ”and i never gotten used to it/I just learned to turn it off”. Avslutningen klingar perfekt, rytmiskt, melodiskt, vokabulärt, allt: “Sundown, yellow moon, I replay the past/I know every scene by heart, they all went by so fast”.
125. Song to Woody (Bob Dylan, 1962)
Den första låten Dylan någonsin skrev. Bara det borde ju ge den en VIP-biljett till Top 100. Dylan började känna att han tagit sig igenom hela sin Woody Guthrie-fas som hade format honom in på hans allra innersta grundfundament. Han kände att han måste lämna Woody och gå vidare, men han ville inte gå vidare. Han såg sig inte alls som en låtskrivare då han satte sig ned för att skriva ner vad han kände för Woody i en sång, men han kände att han behövde sjunga det här, därför var han tvungen att skriva det först.
126. Restless Farewell (The Times They Are A-Changin’, 1964) På sätt och vis hade det passat bättre ifall Restless Farewell dök upp på någon av Dylans senare skivor. Men redan på sin tredje skiva, vid 23 års ålder, tycks han summera sitt liv och sin karriär som artist. ”Oh all the money that in my whole life I did spend/Be it mine right or wrongfully/I let it slip gladly past the hands of my friends/To tie up the time most forcefully/But the bottles are done/We’ve killed each one/And the table’s full and overflowed/And the corner sign/Says it’s closing time/So I’ll bid farewell and be down the road”.
127. Girl from the North Country (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963)
En ballad inspirerad av Simon & Garfunkels Scarborough Fair, som i sin tur är inspirerad av en gammal traditionell engelsk visa. Dylans version tycks minnas tillbaka till någon han kände och lämnade i sina hemtrakter då han gav sig av mot storstaden i jakt på sitt öde.
128. Dear Landlord (John Wesley Harding, 1967)
Enda låten på John Wesley Harding som kompas av ett piano istället för akustisk gitarr. Många har påstått att Dear Landlord är riktad till Dylans manager under begynnelsen av hans karriär, Al Grossman, vars tjänst hos Dylan upphörde i osämja efter många års samarbete. Det är dock något som Dylan själv kraftigt förnekat och som vanligt känns det väldigt simplistiskt och förnedrande för en så stark komposition att förenklas till ett så torftigt syfte.
129. The Man in Me (New Morning, 1970)
En lycklig Dylan trallar fram att han funnit mannen inom sig med hjälp av kvinnan i sitt liv. ”Takes a woman of your kind/to find the man in me” Det här måste onekligen ha varit Dylans mest harmoniska tid, möjligtvis i kamp med de allra senaste åren. Låten utgör ett klockrent ackompanjemang till den fantastiska filmen Big Lebowski.
130. Knockin’ on Heavens Door (Pat Garrett and Billy the Kid, 1973)
En av Dylans allra mest kända och av andra artister inspelade låtar. Ytterligare ett prov på Dylans förmåga att med enkla medel, både musikaliskt och litterärt, fånga kärnan. Filmen i sig är aldrig i närheten av det djup som dessa få rader och ackord uttrycker under sina enstaka minuter.
131. Forgetful Heart (Together Through Life, 2009)
Med sin allra strävaste röst sjunger Dylan en ballad som osar av en stilla, vaggande blues likt värmen dallrar över en asfaltsväg på den förtorkade Texasstäppen. I nostalgisk anda tycks den tala direkt till sångarens hjärta som tycks vissnat och ”content to let the days go by”.
132. Absolutely Sweet Marie (Blonde on Blonde, 1966)
En Dylan frustande av frustration, häver under pigga, medryckande rytmer, ur sig en svindlande text som innehåller flera one-liners som blivit klassiker. Raden ”if you live outside the law/you must behonest” har gått vidare och börjat leva ett eget liv som självständigt ordspråk
133. Wedding Song (Planet Waves, 1974)
En enkel kärleksförklaring till sin fru i ett äktenskap som förmodligen hade börjat skaka en aning i fogarna då den skrevs. Hade något annan framfört den hade det kanske låtit lite fånigt, men Dylans innerliga och nästan besvärjande sångröst och den underbara melodi han leder fram orden med gör låten till en fantastisk upplevelse.
134. Beyond Here Lies Nothin’ (Together Through Life, 2009)
Öppningsspåret på Together Through Life, som också släpptes innan albumet gavs ut, tycks finnas där som ett meddelande från Dylan; “kolla här, ni vet aldrig var ni har mig, ni vet aldrig vad ni kan förvänta er.” Med en dragspelsblues och den enklaste av texter putsar Dylan till ännu en fasett på sin karriär, han visar upp en sann spelglädje och tycks befinna sig i en öde by ”down boulevards of broken cars”, på gränsen till absolut ingenting, ”nothin’ but the moon and stars”.
135. Rainy Day Women #12 & 35 (Blonde on Blonde, 1966)
“Jag har en låt där refrängen går ‘Everybody must get stoned’” sa Dylan, “jag tänker inte spela in den med ett gäng nyktra musiker". Så berusade av både den ena och den andra substansen, spelandes varandras instrument för ett mer amatörmässigt sound gjordes en första tagning. Senare i kontrollrummet fick Dylan frågan vad låten skulle kallas, dum fråga kunde tyckas eftersom det var ganska uppenbart att den skulle heta Everybody must get stoned; ”Rainy Day Women #12 & 35”, svarade Dylan utan en antydan till ett leende. Musikerna skrattade sedan gott åt resultatet av deras kaotiska inspelning och tänkte att det här kunde nog bli en bra låt tillslut efter några mer försök. Men det blev inga mer försök, Dylan släppte just den tagningen som singel, en singel som tog sig upp på andra plats i England.
136. The Wicked Messenger (John Wesley Harding, 1967)
Med sina kortfattade, vaga verser fulla av bibliska aforismer och allegorier framstår Wicked Messenger mest som en gåta. Det mest centrala i låten, var vi är, när vi är, vad det var för meddelande eller vad det är som egentligen händer, får vi aldrig något svar på. Vad som hänger kvar är de sista orden då budbäraren får höra; ”If you cannot bring good news then don’t bring any”. Cornelis Wveesvijk har väldigt lyckosamt använt dessa tre verser som inledning till sin Ballad om en gammal knarkare.
137. Can You Please Crawl Out Your Window, 1965 (Biograph, 1985)
Dylan gjorde några försök att spela in den här låten. Versionen med det som kom att bli The Band är den som släpptes som singel och senare dök upp på Biograph 20 år senare. Men min favorit är inspelningen med Mike Bloomfield och Al Kooper tidigare samma år som har en mycket mildare och flytande känsla en den mer aggressiva och kaotiska tagningen på Biograph. Dylan tycktes aldrig bli helt nöjd med resultatet och har sagt att han blev pressad att spela in och släppa ytterligare en singel
138. Something There is About You (Planet Waves, 1974)
Jag kan tycka att mycket på Planet Waves, hur högt jag än älskar skivan, saknar det djup och den mångfasettering som i vanliga fall präglar Dylans album. Skivan präglas mer av ett unikt sound som skapats i studion tillsammans med The Band. Something there is about you innehåller dock några helt fantastiska rader som tycks hämtade direkt från hans barndom; “Thought I'd shaken the wonder and the phantoms of my youth/Rainy days on the Great Lakes, walking the hills of old Duluth/There was me and Danny Lopez, cold eyes, black night and then there was Ruth/Something there is about you that brings back a long forgotten truth”
139. Million Dollar Bash, 1967 (The Basement Tapes, 1975)
The Band och Dylan roade sig i sin rosa villa. Ibland föll sakerna på plats och briljansen blixtrade till mitt i vansinnet; "Well, I looked at my watch/I looked at my wrist/Punched myself in the face/With my fist/I took my potatoes/Down to be mashed/Then I made it over to/That million dollar bash”.
140. Spirit on the Water (Modern Times, 2006)
Det låter som den mår fantastiskt bra. Kanske har alla musikerna, inklusive Dylan slagit sig ner i varsin riktigt bekväm fåtölj och så sitter de där och skvalpar med varsin konjakskupa och cigarr. Musiken är, så att säga, tillbakalutad och tokavslappnad. Som allt annat på Modern Times förtjänar texten ett särskilt omnämnande och som vanligt är det omöjligt att omfamna den i mindre än en magisteruppsats. Den andas till en början rader som tycks inspirerade från det gamla testamentets allra första rader om begynnelsen, men glider sedan över sångarens förblindade kärlek till någon smått sagoliknande figur. Han tycks inte ha något verkligt hopp om ett lyckligt slut men det verkar som om ett brustet hjärta trots allt inte är hela världen och smällar man får ta för att få finnas i närheten av ett sådant sagoväsen. Fast nu skäms jag över min förenklade beskrivning av något genialt.
141. Born in Time (Under the Red Sky, 1990)
Inspelad i en bättre version till Oh Mercy (1989) men gavs först ut året senare på nästa album i en blekare version och på ett betydligt blekare album. Annars hade den hamnat betydligt högre upp på listan. Vi tycks befinna oss mitt i en dröm där fragmentariska minnen av en gammal bekantskap spelas upp, ”I think of you in black and white”. Det ligger en tung dimma av ånger över minnena, inte minst i rader som ”why did I leave you, or grieve you” och ”I took you close and got what i deserve”. Men mest av allt handlar Born in Time om atmosfären den skapar, Dylan hade kunnat grymta ohörbara läten och det hade ändå varit fantastiskt.
142. Dirt Road Blues (Time out of Mind, 1997)
Det är påfallande hur låtarna på Time out of Mind kretsar kring en ordet ”walk”. I mer eller mindre varje låt återkommer Dylan till en vandring han tycks göra. I Dirt Road Blues är vandringen givetvis helt central. “Gonna walk down that dirt road/Until my eyes begin to bleed/'Til there's nothing left to see/'Til the chains have been shattered and I've been freed”. Kanske handlar det, åtminstone delvis, om att Dylan nått en punkt då han bestämt sig för att fortsätta vara artisten Dylan så länge han lever, oavsett vad det kommer att kosta honom. Och att han ser någon befriande i det. “Gonna walk down that dirt road/'Til everything becomes the same/I'll keep on walkin' 'til I hear her holler at my name”.
143. I Shall be Free, No 10 (Another Side of Bob Dylan, 1964)
En av mina stora sorger här i livet är att jag inte fick plats med fler av Dylans verkligt humoristiska låtar på Top 100. I Shall be Free No. 10 är en underbar samling av verser som visar en av Dylans allra viktigaste men också mest bortglömda sidor. ”I was shadow-boxing earlier in the day/I figured I was ready for Cassius Clay/I said 'Fee, fie, fo, fum, Cassius Clay here I come/26, 27, 28, 29, I'm gonna make your face look just like mine/Five, four, three, two, one, Cassius Clay you'd better run 99, 100 101, 102, your ma won't even recognize you/14, 15, 16, 17, 18, 19, gonna knock him clean right out of his spleen'”.
144. Temporary Like Achilles (Blonde on Blonde, 1966)
Ett drillande piano, ett ylande munspel och en sångröst som låter hes och ansträngd av total utmattning. Blonde on Blonde har beskrivits som den optimala ”late night” albumet, hela albumet har den där klockan-tre-på-natten-känslan över sig. För mig är det som mest kännbart och tydligt på Temporary Like Achilles.
145. Sign on the Window (New Morning, 1970)
Kanske för stillsam och blygsam för att slå sig in högre upp på listan, men onekligen en vacker, charmig liten skapelse från Dylans harmoniska familjetid.
146. When the Deal Goes Down (Modern Times, 2006)
En försiktigt, försiktig vals, som sakta tassar fram så stilla att inte en droppe spills. Låten kommer fram som en sista bekännelse där sångaren är ”…haunted by/things I never meant nor wished to say”. Han konstaterar att ”we all wear the same thorny crown” men han är resignerad, han har accepterat det slutgiltiga ödet och vet var han står; “we live and we die, we know not why/but I'll be with you when the deal goes down”.
147. Isis (Desire, 1976)
I första hand en berättelse, i andra han en låt. En berättelse om en man som lämnar sitt nyligen påbörjade men föga lyckade äktenskap och ger sig ut på ett dåraktigt och meningslöst äventyr. Tillslut beger han sig hemåt igen till sin maka Isis, ”Isis oh Isis you mystical child/what drives me to you is what drives me insane”, och de tycks båda se varandra i ett nytt ljus. Isis är unik med att vara mer eller mindre den enda låt som Dylan framfört på scen utan varken piano eller gitarr. Under Rolling Thunder Revue ställde han sig framför bandet och mer eller mindre agerade ut låten med rastlöst viftande armar.
148. Tombstone Blues (Highway 61 Revisited, 1965)
Dylan har kastat sig ut i ett hav av både den elektriska rock n’ rollen och den befriande poesin där vad som helst är möjligt. I Tombstone Blues är precis vad som helst möjligt, här skjuter Mike Bloomfield iväg den ena bluessolotiraden efter den andra och Dylan sjunger verser som ”The ghost of Belle Star she hands down her wits/To Jezebel the nun she violently knits/A bald wig for Jack the Ripper who sits/At the head of the chamber of commerce”.
149. Tweedle Dee & Tweedle Dum (Love & Theft, 2001)
Öppningsspåret på Love & Theft som direkt slår an en helt annan ton än det nedstämda och ödesdigra, dock inte mindre briljanta, föregående albumet Time out of Mind (1997). Här hör vi en orkester full av energi och en Dylan på bästa humör som leker med ord och fraser som bara han kan. Tweedledee och Tweedledum är två sagofigurer i en barnbok från 1800-talets England som vi här får följa genom Dylans mest lekfulla sida som bl.a. yttrar sig i rader som ”They taking a street car named desire”. Och A street car named desire är ju ett klassiskt teaterstycke som på svenska heter Linjelusta.
150. My Wife’s Hometown (Together Through Life, 2009)
En jazzig, dragspelsblues där Dylan briljerar med sitt artisteri. “I just wanna say that hell’s my wifes hometown” sjunger han men har förklarat i en intervju att låten är menad som en komplimang. Som vanligt vet vi aldrig riktigt vad vi ska tro, hans intervjuer brukar väcka fler frågor än vad de besvarar.
151. Please Mrs Henry, 1967 (The Basement Tabes, 1975)
Hela briljansen från The Basement Tapes fångat i ett låtstycke. Det är riktigt bra på riktigt men samtidigt omöjligt att ta på allvar då Dylan sjunger en humoristisk toktext med sin mest spefulla röst. ”Now, don't crowd me, lady/Or I'll fill up your shoe/I'm a sweet bourbon daddy/And tonight I am blue/I'm a thousand years old/And I'm a generous bomb/I'm T-boned and punctured/But I'm known to be calm”.
152. Meet me in the Morning (Blood on the Tracks, 1975)
En komposition som sticker ut en aning på Blood on the Tracks med sin bluestakt. Textmässigt följer den dock albumets mörka tråd, fast på något sätt översatt till de gamla bluesmännens sätt att uttrycka sig. ”They say the darkest hour is right before the dawn/But you wouldn't know it by me/Every day's been darkness since you been gone” eller “Little rooster crowing there must be something on his mind/Well I feel just like that rooster/Honey ya treat me so unkind”.
153. Talkin’ Bear Mountain Picnic Massacre Blues, 1963 (The Bootlegs Series 1-3, 1991)
Dylan visar att han är en underhållare, en komiker, av stora mått. Inspirerad av en verklig händelse då en båtutflykt i Bear Mountain State Park slutade i kalabalik då båten sjönk, berättar Dylan historien ur ett förstahandsperspektiv; ”Well, I soon lost track of m' kids 'n' wife/So many people I never saw in m' life/That old ship sinkin' down in the water/Six thousand people tryin' t' kill each other/Dogs a-barkin', cats a-screamin'/Women a-yellin', men a-flyin’, fists a-flyin', babies cryin'/Cops a-comin', me a-runnin'/...Maybe we just better call off the picnic.” Mitt favoritstycke är då han vaknar upp på stranden efter förlisningen: ”Don't remember one thing more/All I remember was wakin' up on the shore/My arms and legs were broken/my feet was splintered, my head was cracked/I couldn’t walk, couldn’t talk, smell, feel/couldn’t see, didn’t know where I was/I was bald/Quite lucky to be alive though”. Han var flintskallig... stor, stor humor.
154. Open the Door, Homer, 1967 (The Basement Tapes, 1975)
Jag kommer aldrig att kunna beskriva storheten i The Basement Tapes, men den finns här i sin helhet i Open the Door, Homer. En oemotståndlig basgång, en ljuvlig orgel och bisarr text sjungen av en fantastisk Dylanröst och uppbackad av alla sångröster som det The Band är utrustade med. ”Now, there's a certain thing/That i learned from my friend, mouse/A fella who never blushes/And that is that one must always/Flush out his house”If he don't expect to be housing flushes”.
155. I Shall be Free (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963)
Komikern Dylan i en lös och avslappnad uppvisning i hur löjligt lätt det är att vara spela gitarr och munspel, sjunga, vara rolig och samtidigt dela ut lite kängor i några samhällsfrågor. Eller, hur lätt det är för Dylan i alla fall. ”Well, sometimes I might get drunk/Walk like a duck and smell like a skunk/Don't hurt me none, don't hurt my pride/'Cause I got my little lady right by my side/...She's a tryin' a hide/ Pretendin' she don't know me”.
156. One More Cup of Coffee (Desire, 1976)
Det finns en oneklig känsla av zigensk kultur över Desire, den känslan kommer främst från One More Cup of Coffee. Det är en ballad som skulle kunna beskrivas som smäktande utan att någon kan protestera. Scarlet Rivera tycks frammana besvärjelser på sin fiol, Dylan sjunger som en besatt och Emmylou Harris finns där i bakgrunden med sin änglalika stämma. Hela sången framstår mest som nåbot overkligt som man bara drömt.
157. Bob Dylan’s 115th Dream (Bringing it all Back Home, 1965)
Det påstås att den är svår att första för alla de som inte är uppfostrade inom det amerikanska skolväsendet, dränkt som den är i dess historia och myter. Det finns inte en rad utan som är fri från anspelningar. Jag får acceptera att jag inte uppfattar allt och bara roas av Dylans humor och svindlande berättelse. Låten innehåller också det mest skrattsmittande intro man kan tänka sig då Dylan först startar utan att få med sig bandet och vi kan höra Dylan och framförallt producenten Tom Wilson i det mest hjärtliga av skratt.
158. Blowin’ in the Wind (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963)
Det finns så mycket att säga om vad som måste vara en av världens mest kända och spelade låtar att det egentligen inte finns något kvar. Allting har redan sagts. Styrkan ligger i den brutala enkelheten och det universella språket som gör att varenda människa på jorden kan relatera till låten på ett eller annat sätt. Hela musikvärlden ställer fortfarande unisont samma förbryllade fråga – hur kunde en 21-åring från medelklassens USA skriva något sådant här?
159. On a Night Like This (Planet Waves, 1974)
Dylans enda album inspelat tillsammans med The Band öppnar med ett virvlande, lekfullt och bekymmersfritt stycke som forsar fram i ett högt och inspirerat tempo. Vintern och kylan tilltar utanför men inne i värmen med sin fru och en brasa är han helt tillfreds med tillvaron.
160. Goin’ to Acapulco, 1967 (The Basement Tapes, 1975)
Till skillnad från de mesta andra på The Basement Tapes kan vi inte höra samma distanserade, sarkastiska Dylan. Det verkar som att det helt plötsligt blev på riktigt och det är med stor inlevelse han sjunger Goin’ to Acapulco.
161. Percy’s Song, 1964 (Biograph, 1985)
Med en melodi han tagit från en Paul Clayton låt berättar Dylan tålmodigt en historia om sociala orättvisor. Aldrig utgiven på skiva och kanske mest känd genom Joan Baez då hon i D.A. Pennebakers dokumentärfilm Dont Look Back sitter på ett hotellrum under Dylans Englandsturne 1965 och sjunger låten medan Dylan sitter bredvid och hamrar på sin skrivmaskin.
162. She Belongs to Me (Bringing it all Back Home, 1965)
Under den tumultartade världsturnén 1966 var det här introduktionsnumret till konsertens akustiska halva. Låten har alltid känts som ett syskon till Love Minus Zero/No Limit på samma skiva och den har under alla år förbryllat sina lyssnare. För den som inte tänker på texten kan den lätt misstas för en ren kärleksballad men för den som lyssnar blir det desto mer otydligt vad det egentligen är som pågår.
163. Highway 61 Revisited (Highway 61 Revisited, 1965)
Titelspåret på ett av Dylans största album är en nyckfull rocklåt som även innehåller en alarmvisselpipa som Dylan fick av Al Kooper mellan tagningarna. Här tar de mest otänkbara fantasier plats. Dylan har berättat att Highway 61, vägen alltså, löpt som en röd tråd genom hans uppväxt och på samma sätt löper den fram genom låten. Guds uppmaning till Abraham att döda sin son finns här, och det är på Highway 61 som dödandet ska äga rum, Mack the Finger har 40 rödvitblå skosnören och 1000 telefoner som inte fungerar och frågar Louie the King var han kan bli av med dem. På Highway 61, såklart, säger Louie och spelaren som vill dra ett nästa världskrig hittar en promotor som inte ser några problem – vi smäller bara upp några läktare på Highway 61.
164. Tonight I’ll Be Staying Here With You (Nashville Skyline, 1969)
Dylanfansen må ha blivit vansinniga då Dylan släppte sitt redneck-country-album med throw-away-love-songs som tycktes omfamna allt som han tidigare revolterat emot genom sin nyskapande musik. Och visst, Nashville Skyline är på många sätt långt ifrån nyskapande men det är också ett behagligt, älskvärt album. Tonight I’ll Be Staying Here With You är typexemplet på hur bra det blir när Dylan gör helt fel.
165. Nothing Was Delivered, 1967 (The Basement Tapes, 1975)
Ett taktfast klankande piano, en osande orgel och en dekorerande gitarr sätter bakgrunden för ett vansinnigt starkt Dylanframförande där texten känns bedrägligt djup och betydligt större och mer omfattande än vad den först utger sig för att vara. Vad är det egentligen som ligger bakom rader som; ”Now you must provide some answers/For what you sold has not been received/And the sooner you come up with them/The sooner you can leave”?
166. John Wesley Harding (John Wesley Harding, 1967)
Titelspåret på John Wesley Harding är en glorifiering av en av de gamla vilda västern-tidernas värstingar. John Wesley Hardin (som han faktiskt stavade) föddes 1853 och hann under sin karriär mörda mängder med folk, inte minst ett antal sheriffer innan han själv sköts till döds 1895. I Dylans låt är han dock en oantastlig hjälte.
167. Black Crow Blues (Another Side of Bob Dylan, 1964)
Faktiskt den första låten så långt i Dylan karriär, om jag inte tänker fel, som kompas av Dylan på piano istället för gitarr. Någon Dylankännare har påstått att pianotagningarna (det finns några till icke officiellt utgivna) skulle vara de första han gjorde då han kom till studion, som uppvärmning, innan han gick vidare med att spela in hela albumet i sträck till in på småtimmarna. Lyssnandes på Black Crow Blues låter det definitivt tänkbart. Den är lite oslipad i kanterna, det är en del av dess charm och den har onekligen en viktig roll att spela på skivan med sin uppiggande närvaro.
168. Summer Days (Love &Theft, 2001)
I sitt mästerverk Nettie Moore sjunger Dylan ”I’m the oldest son of a craqzy man/I’m in a cowboy band”. Här hör vi hans “cowboy band” släppa alla tyglar och galoppera fram i en oemotståndlig blues shuffle. Jag vet inte riktigt hur blues shuffle låter men jag vill tro att det är precis så här det låter. Dylan rider fram på musiken likt en rodeostjärna och kastar ur sig fraser som; “I've got a house on the hill, I got hogs all out in the mud/I've got a long haired woman, she got royal Indian blood” och ”Everybody get ready, lift up your glasses and sing/Well I'm standin' on the table, I'm proposin' a toast to the king”.
169. Sara (Desire, 1976)
Ofta har Dylan skrivit även sina mer självbiografiska låtar på ett universellt språk. Men i Sara är han mer personlig än han någonsin varit. Det sägs att Sara Dylan var i studion den dagen han spelade in Sara, de var mitt i en stormig skilsmässa och hon blev verkligen chockad över hans ord. Kanske bidrog den också till att de strax därefter försökte lappa ihop saker och ting, men det dröjde inte länge förrän allt fullkomligt rasade samman. Mest uppmärksamhet har låten väckt för raderna ”Staying up for days in the Chelsea Hotel/writing Sad-Eyed Lady of the Lowlands for you”.
170. Cold Irons Bound (Time Out of Mind, 1997)
Det är en av de mer udda uppbyggda Dylanlåtarna, sönderhackad av en synkoperad takt. Ljudlandskapet den målar fram är ändlösa uttorkade vidder av total förvirring, ingenting tycks vara på rätt plats, allt snurrar runt. Och texten följer samma spår; ”I'm beginnin' to hear voices and there's no one around/I'm all used up and the fields have turned brown”. Dylan sjunger med en aggressiv röst som inte tänker lämna dig ifred; ”There's too many people, too many to recall/I thought some of 'em were friends of mine, I was wrong about 'em all”. Men mot slutet av varje vers blir hans röst mildare och vi börjar så sakta känna oss hemma i den bakvända takten.
171. Beyond the Horizon (Modern Times, 2006)
En mild ballad som tycks mer eller mindre uppbyggd på klichéer från gamla ballader som; ”at the end of the rainbow” och ”crimson skies”. Samtidigt vrider han gärna till dem och ibland skapar han sina egna, som i den odödliga frasen ”Beyond the horizon, the nightwinds blow/the theme of a melody from many moons ago”. Referenser finns till hans älskade hav av låtskatter från första halvan av förra seklet och låten skulle egentligen lika gärna kunna vara inspelad för 70-80 år sedan.
172. Never Say Goodbye (Planet Waves, 1974)
Överhuvudtaget är Planet Waves ett väldigt enkelt album. Här finns som sagt inte de djupa, mångfasetterade texterna som inbjuder till år av analyser. Men det är ett så behagligt album, det som en nära vän och högt älskad bland många Dylanfans. Never Say Goodbye är ett lysande exempel på hur väl Dylan och The Band samarbetar för att skapa en hemkär stämning som man inte kan få nog av.
173. From a Buick 6 (Highway 61 Revisited, 1965)
Sista låten in på listan från From a Buick 6 men ändå en helt fantastisk låt. Den är på något sätt den gamla, traditionella amerikanska bluesen stöpt i Dylansk form och i Dylanskt språk. Det är här Dylans helt egna arena, samtidigt som den har sina rötter i hela den amerikanska musikhistorien. Det hörs att Dylan fullkomligt älskar att sjunga de galna, färgstarka, bildrika raderna som sitter perfekt rent rytmiskt; ”She's a junkyard angel”, ” She walks like Bo Diddley and she don't need no crutch” eller ”Well, you know I need a steam shovel mama to keep away the dead/I need a dump truck baby to unload my head”.
174. Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn), 1967 (Biograph, 1985)
En relativt okänd Dylanlåt som ändå nått lite kultstatus även utanför Dylankretsar. Det är dels tack vare en medryckande refräng och dels de helt vansinnigt underhållande verserna. ”Oh, you know I like to do just like the rest/I like my sugar sweet but guarding fumes and making haste/it ain't my cup of meat/Everybody's just standin’ around ‘neath the trees, feeding pigeons on the limb/But when Quinn the Eskimo gets here the pigeons gonna run to him”.
175. Disease of Conceit (Oh Mercy, 1989)
Varje ackord får god tid på sig att ton ut och lämna några ekon efter sig innan nästa slås an. Det finns mycket luft i arrangemanget, även om det är en tät, kompakt luft så är det inte mycket stöd till Dylans sång. Men han behöver inget stöd och texten följer i samma spår som låtar likt Chimes of Freedom och North Country Blues som inte fördömer ”the evil-doers” utan som bara ställer sig på de felfördelades sida och känner genuint för dem.
176. Outlaw Blues (Bringing it all Back Home, 1965)
Efter sina år ensam på scen och ensam i studion har Dylan ett band bakom sig och glädjen går inte att ta miste på. Handlöst kastar han sig ut i rock n’ rollens värld och tycks trivas som ugglan om natten. ”Well, I might look like Robert Ford/But I feel just like a Jesse James”.
177. Motorpsycho Nitemare (Another Side of Bob Dylan, 1964)
En berättelse om en motorcykelresande som stannar till på en gård i jakt på sitt nattliga härbärge. Det är en välberättad och högst underhållande historia som även passar på att ge den amerikanska åsiktsfriheten en känga då den kraftigt åsidosatts för kommunismparanoian. I låten demonstreras det genom att den resande gästen jagas från gården med en hagelbössa efter att ha provocerat värden med att skrika ”I like Fidel Castro and his beard!”
178. Eternal Circle, 1964 (The Bootlegs Series 1-3, 1991)
Ett charmigt litet låtstycke skrivet ur en artists förstahandsperspektiv under ett scenframträdande. Han får ögonkontakt med någon skönhet ute i publiken men har långt kvar på låten han framför, så han jobbar sig tålmodigt genom verserna. Men när låten äntligen når sitt slut är hon borta så han plockar upp gitarren igen och börjar nästa låt.
179. Hazel (Planet Waves, 1974)
En vacker ballad som sticker ut från mycket av det andra på Planet Waves med sitt mer stillsamma tillstånd och en känsla av att kärleken är strax utom räckhåll, eller möjligtvis inom räckhåll, men inte alldeles hos honom.
180. Pledging my Time (Blonde on Blonde, 1966)
En skapelse i klassisk bluestappning på det annars så svårklassificerade, visionära Blonde on Blonde. Här låter Dylan munspelet tala medan hans studiomusiker i countryns hemstad Nashville förvandlas till ett svettigt bluesband som levererar sina 12-takters som de aldrig gjort något annat. Även i texten hittas spår av inspiration hos deltabluesens gamla hjältar; ”Somebody got lucky/but it was an accident”.
181. Heart of Mine (Shot of Love, 1981)
En medryckande sång där Dylan för en direkt konversation med sina känslor som han tycks ha lite svårt att styra. ”Heart of mine be still/You can play with fire but you’ll get the bill/Don’t let her know/Don’t let her know that you love her/Don’t be a fool, don’t be blind/Heart of mine”. Han manar sina mer spontana och ivriga sidor till eftertänksamhet och att tänka på konsekvenserna i beräkningarna, och han gör det på ett snyggt och lätt roande sätt; “Heart of mine so malicious and so full of guile/Give you an inch and you’ll take a mile/Don’t let yourself fall/Don’t let yourself stumble/If you can’t do the time, don’t do the crime/Heart of mine”
182. Is Your Love in Vain? (Street Legal, 1978)
Av alla Dylans olika musikala stilar är verkligen Street Legal en av dem som står mest för sig själv, obesläktad med allt annat han gjort. Men det är på många sätt väldigt lättlyssnat och starkt melodiskt där verser och refränger flyter och böljar fram genom en hes Dylanröst uppbackad av en blåssektion och en kör. Is Your Love in Vain? är en av de starkaste låtarna bakom de överlägsna Changing of the Guards och Señor (Tales of Yankee Power) men mycket på skivan smälter samman till samma behagliga sound.
183. Joey (Desire, 1976)
Det finns på sätt och vis tydliga likheter mellan Joey och titelspåret på John Wesley Harding. Precis som där har Dylan, tillsammans med Jaques Levy skrivit en låt som glorifierar en gangster. Men nu är det ingen Vilda Västern bandit utan Joe Gallo, en gangster i den italienska maffiarörelsen i New York som mördades i Little Italy på Manhattan 1972. Det är en vacker och sentimental ballad som målar upp Joey som en godhjärtad hjälte och som dessutom innehåller fantastiska rader som då Joey döms till fängelse; “’What time is it?’ said the judge to Joey when they met/’Five to ten,’ said Joey/The judge says, ’That’s exactly what you get’”. Emmylou Harris finns där bredvid Dylan och förgyller refrängerna med sin änglalika stämma men framförallt sätter hon med några underbara toner en skinande aura över raderna som beskriver dödsskjutningen “he pushed the table over/to protect his family/Then he staggered out into the streets of Little Italy”- vilket tycks vara precis vad som verkligen hände.
184. Only a Hobo, 1963 (The Bootlegs Series 1-3, 1991)
Melodin har han, på sant folkmusikmanér hämtat från en rad traditionella sånger som ärvts ner genom generationerna och som också förekommer i Woody Guthries The Great Divide. Texten är en omarbetad version av en tidigare låt han skrivit på samma ämne, Man on the Street. Dylan lär ha sett en död uteliggare forslas iväg under en av sina promenader längs New Yorks gator. Det gjorde ett stort intryck på honom och resulterade i denna komposition som är så briljant i sin enkla och raka text. ”A blanket of newspaper covered his head/As the curb was his pillow, the street was his bed/One look at his face showed the hard road he’d come/And a fistful of coins showed the money he bummed/He was only a hobo, but one more is gone”.
185. I Shall be Released, 1967 (Bob Dylan’s Greatest Hits, Vol 2, 1971)
En av de mest populära låtarna från Dylans period med the Band i den rosa villan i Woodstock, ”the big pink”, flitigt inspelad av alla möjliga artister. Låten tycks vara en slags hymn eller bön, en förhoppning om att han en dag, ”anyday now”, ska bli fri. ”They say everything can be replaced/Yet every distance is not near/So I remember every face/Of every man who put me here/I see my light come shining/From the west unto the east/Any day now, any day now/I shall be released”.
186. What Good Am I? (Oh Mercy, 1989)
En av de stora Dylankännarna, Paul Williams, har erbjudit ett fascinerande perspektiv av What Good Am I? Som en slags ut-och-in-vänd Blowin’ in the Wind. Här sätter Dylan sig själv i rollen som svarande för de frågorna som ställs i Blowin’ in the Wind och tvingar på så sätt alla andra att göra samma sak. Vi kan frågorna ställda av den unge Dylan, som t.ex. “How many ears must one man have before he can hear people cry?” och nu får vi höra honom fundera för sig själv; ”If I shut myself off so I can’t hear you cry/What good am I?”
187. Million Miles (Time out of Mind, 1997)
Dylan föddes på nytt i och med Time out of Mind. Det här är den åttonde låten från albumet som slår sig in på Top 200 och det är en fantastisk komposition som framförallt visar den textskrivare Dylan utvecklats till mot en bakgrund av ett stilla, öde, musiklandskap. Texten bubblar av små ordlekar, referenser till gamla låttexter och talesätt och visar på en oerhörd glädje att formulera verserna. Trots sitt dystra tema finns glimten alltid närvarande, t.ex. i rader som “The last thing you said before you hit the street/’Gonna find me a janitor to sweep me off my feet’/I said, “That’s all right mama . . . you . . . you do what you gotta do’”. Det är faktiskt hysteriskt roligt, men stämningen är så allvarlig och tung att det kan ta ett tag att upptäcka lustigheterna.
188. Paths of Victory, 1963 (The Bootlegs Series1-3, 1991)
En låt skriven i sann Woody Guthrie anda. Enkel och slagkraftig i sin ungdomliga enstusiasm och optimistiska sätt att se framtiden an med största tillförsikt; ”Trails of troubles/roads of battle/paths of victory/we shall walk”.
189. Let Me Die in My Footsteps, 1963 (The Bootlegs Series 1-3, 1991)
Inspelad på våren 1962 och var ämnad för The Freewheelin… albumet. Skriven som en reaktion till den skräck som präglade Kalla krigets USA där oron om kärnvapenattacken fick folk att bygga skyddsbunkrar där de skulle kunna gömma sig då de ryska missilerna kom flygande. Dylan förklarade att han minsann inte tänkte begrava sig innan han verkligen var död. ”I will not go down under the ground/’Cause somebody tells me that death’s comin’ around/And I will not carry myself down to die/When I go to my grave my head will be high/Let me die in my footsteps/Before I go down under the ground”.
190. Forever Young (Planet Waves, 1974)
Allen Ginsberg, känd amerikansk poet och nära vän till Dylan, har sagt att Forever Young är så vacker att den borde sjungas varje morgon, av varje barn, i varje skola, i varje land. Det finns de som nämner Forever Young som sin favoritlåt alla kategorier, vilket säger en del om Dylans låtkatalog, här får den nöja sig med plats 190 då bara Dylanlåtar räknas. Dylan skrev den till sina tre barn strax innan äktenskapet med sin fru, tillika barnens mor rasade samman.
191. Talkin NY Blues (Bob Dylan, 1962)
Tillsammans med Song to Woody, den enda låten på Dylans första skiva som han själv skrivit. Det är en skildring av hans första upplevelser av och erfarenheter av New York då han kom dit som en ensam, hemlös, fattig tonåring, livnärd på sina drömmar. "Ramblin’ outa the wild West/Leavin’ the towns I love the best/Thought I’d seen some ups and downs/’Til I come into New York town/People goin’ down to the ground/Buildings goin’ up to the sky”.
192. When I Paint My Masterpiece (Bob Dylan’s Greatest Hits Vol. 2, 1971)
Inspelad i mars 1971 tillsammans med en annan nyskriven låt, Watching the River Flow, som också gavs ut på samma Greatest Hits album. When I Paint My Masterpiece användes ofta som öppningslåt under Rolling Thunder turnén 1975 då han framförde den som en duett med Bobby Neuwirth.
193. Someone’s Got a Hold of my Heart, 1982 (The Bootlegs Series 1-3, 1991)
En låt som aldrig tog sig in på Infidels och som senare arbetades om till Tight Connection to my Heart som öppnar Empire Burlesque (1985). Likheterna mellan låtarna är påfallande och ger en intressant inblick i processerna i Dylans arbete. Inspelningen från 1982 är en underbar inspelning som till skillnad från mycket av det andra av Dylans 80-tal, inte präglas av någon mastig produktion eller forcerad Dylanröst. Det är en avslappnad och en ledig tagning som alltid lockar några av kroppens leder att följa med i takten.
194. George Jackson, 1971 (utgiven som singel 1971)
George Jackson var en ungdomsbrottsling som under sin fängelsetid blev marxist, medlem av The Black Panters samt gav ut ett par böcker. 1971 sköts han till döds inne på San Quentinfängelset av fängelsevakter. Vad som är sant i historierna om vad som ledde fram till hans död verkar omöjligt att reda ut men anklagelser om ett politiskt mord kom från flera håll. Dylan skrev låten, spelade in den och gav ut den som en singel inom loppet av en dryg vecka. "I woke up this mornin’/There were tears in my bed/They killed a man I really loved/Shot him through the head/Lord, Lord/They cut George Jackson down/Lord, Lord/They laid him in the ground”. Den är anmärkningsvärd på så sätt att det är den första ”topical song” han gjort sedan 1963, då han bestämt tog avstånd av den typen av låtar. Han skulle senare återkomma till ett liknande ämne då han med Hurricane (1976) tog ställning för den fängslade boxaren Ruben ”Hurricane” Carter.
195. License to Kill (Infidels, 1983)
Mycket av Dylans arbete under 80-talet är förstört av produktioner typiska för just 80-talet med trummaskiner, syntmusik osv. Låtarna sliter också med en svagare textskrivare än vad vi är vana vid och en till synes allmänt desorienterad Dylan. Men ibland faller bitarna på plats, eller är så starka att de tar sig igenom de tidigare nämnda problemen. I License to Kill lyckas Dylan skapa en stämningsfull atmosfär, träffar med en stark refräng och slår till med några rader som passar perfekt till musiken ”all he believes are his eyes/and his eyes, they just tell him lies”.
196. Playboys and Playgirls, 1962 (aldrig officiellt utgiven)
En mycket enkel sång skriven som en form av ”union song”. Precis som Pete Seeger säger då de sjunger den tillsammans i Newport 1963 så är det bara en rad som förändras i varje rad så alla kan sjunga med. Budskapen är mycket enkla och tydliga som t.ex. ”Oh, ye playboys and playgirls/Ain't a-gonna run my world” eller ”You fallout shelter sellers/Can't get in my door”.
197. Down the Highway (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963)
För mig låter det här som folkmusikdylan innan han skapat sig egen Dylangenre. Det är en klassisk folkmusiklåt enligt konstens alla regler, den innehåller inte den Dylanmagi som finns på andra låtar redan på samma skiva, det är bara enkel, ren, kvalitativ och riktigt skickligt framförd folkmusik. Varken mer eller mindre. Det visar vilken enastående artist Dylan var redan 62-63 och hur många olika stilar han behärskade redan då.
198. I’m Not There, 1967 (I’m Not There Original Soundtrack, 2007)
En i den enorma mängd av låtar som spelades in tillsammans med The Band i Woodstock 1967. Dock aldrig officiellt utgiven och förmodligen dömd att leva ett liv i bootlegkretsarna ifall det inte vore för att Todd Haynes döpte sin Dylanfilm till just I’m Not There och därmed kom den med som Soundtrack. Kraftigt oslipad går det ändå att höra en potential till något stort och fortfarande i sin oslipade gestalt finns det något oemotståndligt och lockande över den.
199. Don’t Fall Apart on me Tonight (Infidels, 1983)
Helt plötsligt låter det som att Dylan lyckas vända 80-talssoundet till sin fördel istället för den kamp man kan höra på så många andra låtar från samma period. Samtidigt tycks låten ge uttryck för en del av den osäkerhet som han tycktes känna under en ganska låg period. Inte minst i den träffande och humoristiska liknelsen ”But it’s like I’m stuck inside a painting/That’s hanging in the Louvre/My throat start to tickle and my nose itches/But I know that I can’t move”.
200. Cuban Missile Crisis, 1963 (aldrig officiellt utgiven)
En ung Dylan skriver om sina spontana reaktioner direkt efter beskedet om den ryska missilbasen på Kuba. ”Come gather 'round you people, a story I will tell/About a night not long ago, you all remember well/I tell it to you straight and true, I tell it like friend/All about the fearful night, we thought the world would end”. Låten har fört en väldigt anonym tillvaro och dyker upp på ytterst få ställen. Själv har jag hämtat den från en bootleg under namnet Broadside Shows & Sessions som innehåller inspelningar gjorde för Witmark och Broadside under 1962 och 1963.