Fängslad, på många sätt

Det var en smått obehaglig överraskning då jag i natt vaknade upp i ett kalt, mögeldoftande och skumt upplyst förhörsrum utan att ha en aning om hur eller varför jag hamnat där. Jag kände mig lite som Franz Kafkas olycksamme Josef K, indragen i någon rättsprocess utan att ha en aning om vad jag gjort.

Några rader från Desolation Row började mumlas inne i huvudet; "At midnight all the agents, and the superhuman crew/come out and round up everyone/that knows more then they do".

Så öppnades dörren och in kom en bister förhörsledare som såg ut lite som en blandning av Dr. Phil och Ian Wachtmeister, det kändes med en gång mycket obehagligt. Med en djup suck satte han sig på stolen mittemot mig och här slutade likheterna med Kafka då jag omedelbart, utan omsvep, fick reda på vad jag stod anklagad för:

- Sååå, sa han med en släpande nasal och samtidigt lite knarrig röst som hade kunnat rispa flinta, ni har tittat på Idol igen...

Det var ingen fråga, det var en direkt anklagelse. Jag tittade stumt på mappen han hade framför sig som såg ut att innehålla en ansenlig bunt papper. Jag undrade hur mycket han kunde veta. Ifall det kunde finnas en väg ut.

- Det verkar till och med, fortsatte han efter en ny djup suck, som att ni tittat på visa avsnitt vid upprepade tillfällen...
- Jag vet inte vad du pratar om, svarade jag med en matt stämma. Jag kände mig plötsligt mycket törstig men han såg inte ut att vara den typen av förhörsledare som frågade om man ville ha naturell eller citrussmak på Ramlösan, ifall man bad om ett glas vatten.
- ... särskilt ett klipp här..., sa han och började bläddra i sina papper, ...från andra avsnittet...
- Ok, jag erkänner, utbrast jag, men det är Alice, hur ska man kunna motstå en sån röst!? Det är ju helt sinnessjukt, det är omänskligt! Det är som tre, fyra röster i ett. Jag lyssnar men förstår inte. Det är hest och kristallklart på samma gång, mjukt och avslappnat och samtidigt knivskarpt och urstarkt. Och låten, Regina Spektors Samson, den är ju fantastisk. Har du hört texten!? Den är så intrikat och fängslande med sitt bibelmytologiska scenario. Och den har slående rader som att de fallande stjärnorna egentligen bara är gammalt ljus! Eller "the history books forgot about us and the bible didn't mention us, not even once". !?.

Den mustiga mustaschen hade inte rört sig ett uns under mitt erkännande, med ett likgiltigt uttryck som tycktes snidat i granit, skakade han knappt märkbart på huvudet.

- Men jag har lärt mig nu, fortsatte jag. Det är slut nu, jag vet. Jag skulle aldrig kunna klara av att följa programmet efter det här, jag lovar, inte ens om jag ville. Det skulle vara helt fruktansvärt att höra henne tvingas sjunga svensk schlager och ABBA. Som att se någon ställa sig och kissa på min Dylansamling. Blasfemi. Må hon aldrig sjunga dålig, själlös musik eller någon form av musik producerad i vinstsyfte. Det skulle vara ett skamfullt övergrepp på hennes röst. Och ni kan göra vad ni vill, "Ta mina armar, ta mina fötter, ta mina ben. Ta himmel och helvete, ta allt det röda, ta allt det gröna". Ni kan aldrig ta Alices röst ur mina tankar.

- Jag skojade bara, sa mannen med en föraktfull min efter en stunds total tystnad, jag jobbar för piratpolisen, du har laddat ner och delat ut otillåtna filer.
- Åh..., sa jag när jag insåg att jag varken var i Kafka, Dylans eller Jihdes värld. Jag var ju hos George Orwell.