Intertextualitet är nu mer ett populärt begrepp här på bloggen. För några veckor sedan handlade det om Håkan Hellströms alla snygga inslag av små textfragemnt från bl.a. Morrissey och Dylan. Tidigare har jag tvingat alla läsa om min fascination av Dylans mästerliga sätt att väva in gamla pjäser, folksånger och diktstrofer i sina texter.
Nu måste jag uppmärksamma Thåströms små Dylanspår på senaste skivan. Mest uppenbart är såklart hans version av Men bara om min älskade väntar som Dylan skrev i början på 60-talet under titeln Tomorrow is a long time och som mästerligt översatts av Ulf Dageby.
Men Dylan glimtar till på fler ställen på "Kärleken är för dom". Man hinner bara halvvägs in i öppningsspåret innan Thåström sjunger "Jag tror det är sant som dom säger i Sahara; Varje sandkorn har ett nummer". Det går liksom inte att undvika parallellen till Dylans "Then onward in my journey I come to understand; That every hair is numbered like every grain of sand".
Och Över Sundet, visst påminner den i sin struktur om If you see her, say hello? Om hur berättaren ber lyssnaren skicka en hälsning till sin före detta. Här påminner den ju dessutom om den tidiga Dylanlåten Girl from the North Country som börjar:
Well, if you're travelin' in the north country fair,
Where the winds hit heavy on the borderline,
Remember me to one who lives there.
She once was a true love of mine."
Att jämföra med inledningen på Över Sundet:
"Om du ska över sundet nån gudsförgäten kväll
vill du ta med en hälsning till nån väldigt speciell"
Girl from the North Country har ju Dylan i sin tur hämtat inspiration och nästan kopierat helt, från den flera hundra år gamla brittiska Scarborough Fair som Simon and Garfunkel gör så fint:
"Are you goin to scarborough fair? parsley, sage, rosemary and thyme
Remember me to one who lives there, she once was a true love of mine"
Som om inte det vore nog, kalla mig långsökt, men visst finns det kopplingar mellan Dylans Not Dark Yet och Thåströms Långtbort? Och då tänker jag inte bara på att båda blickar fram emot livets antågande slut. Dylans "There's not even room enough to be anywhere; It's not dark yet, but it's getting there" ekar svagt vidare i Thåströms rader "Jag släcker ner rummen ett för ett; Min elektricitet är snart slut".
Alla de tydliga kopplingarna till Dylan dyker upp en aning oväntat då jag aldrig sett Thåström som något stort Dylanfan. Men på förra, "Skebokvarnsv. 209", skivan valde han att hylla bortgångne Jeffrey Lee Pierce genom att delvis kopiera Dylans hyllning till Blind Willie McTell och nu fortsätter alltså kopplingarna. Det är väl helt enkelt så att alla låtskrivare inspireras av Dylan (inte minst Idol-jurymedlemmen Anders Bagge avslöjade ju sin Dylankärlek i höstas) eftersom utan gode Bob så hade inte låtskrivandet, som vi känner det idag, existerat.
tisdag 31 mars 2009
söndag 29 mars 2009
Under the Spell
Fjärde filmen signerad Idiotvind productions är nu ute. Det är en smäktande kärleksförklaring till en av de mest minnesvärda veckorna i pingisens historia och till en man från Sydkorea. Liknande bordtennis har aldrig skådats.
Platsen är Paris...
...årstiden är vår...
...och just det. Jag var där.
Igen.
Jag var där.
Platsen är Paris...
...årstiden är vår...
...och just det. Jag var där.
Igen.
Jag var där.
Bengans
Idag var det sånt där väder som mångdubblar faran för att vårdikter om klarblåa himlar, porlande bäckar och krokusar diktas runt om i landet. Det lär vara bråda dagar för DNs diktdoktor.
Själv gjorde jag en höna av några små fjädrar till ärenden och tog en lång velande cykeltur som tillslut tog mig till Stigbergstorget, mer eller mindre medvetet. Förr i tiden hamnade jag alltid på Stigbergstorget för där i en f.d. biograf ligger stans bästa skivaffär, mytomspunna Bengans. Där lade jag under några tonårsår grunden till hela mitt musiklyssnande. Jag kunde ju inte låta bli att gå in och se om helgedomen var sig lik. Det var den, till min stora glädje.
Bengans hade två fördelar som de andra skivaffärerna inte hade. För det första fanns där en toalett i entrén vilket eliminerade den enda tidsbegränsning jag annars hade i en skivaffär. För det andra hade de en lång rad CD-spelare där man kunde ställa sig med en trave skivor och lyssna hur länge man ville.
På den tiden fanns inget Pirate Bay, DC++ eller ens Napster och radion var inte till mycket hjälp då jag var på väg ut på en lång resa in i hårdrockens mörka fördömda marker. Hårdrocken har aldrig varit så populär i radio. Så det var där, vid skivdisken på Bengans med ett par stora hörlurar om huvudet, som jag stakade ut riktningen för min hårdrocksresa.
Jag minns än idag hur jag stod där med Entombeds "Clandestine", fullkomligt förtrollad av dess magiska omslag. Jag visste inte att musik kunde låta så, hade aldrig hört något som påminde om det innan. Det var den skivan som kastade in mig i hårdrockens undre, underbara, underliga värld.
Jag lärde mig att Death Metal var en fantastisk urkraft men att den ofta blev tjatig ifall den inte släpptes lös av såna som visste vad de gjorde. Entombed visste vad de gjorde. Morbid Angel med. Jag lärde mig att Power Metal var töntigt, fånigt och dåligt. Att Black Metal också var töntigt och fånigt men stundtals kusligt bra. Jag hittade 80-talets fantastiska Thrashmetal och upptäckte att inget slår svenskt 90-tals Death/Thrash Metal.
Nu för tiden sköter jag skivinköpen via nätet. Provlyssningarna innan köpen sköter jag också via nätet. Men det är ju inte riktigt samma sak och idag insåg jag hur mycket jag saknar mina Bengansutflykter. Jag får nog åka dit ibland, bara för att hälsa på och se så att den finns kvar.
Själv gjorde jag en höna av några små fjädrar till ärenden och tog en lång velande cykeltur som tillslut tog mig till Stigbergstorget, mer eller mindre medvetet. Förr i tiden hamnade jag alltid på Stigbergstorget för där i en f.d. biograf ligger stans bästa skivaffär, mytomspunna Bengans. Där lade jag under några tonårsår grunden till hela mitt musiklyssnande. Jag kunde ju inte låta bli att gå in och se om helgedomen var sig lik. Det var den, till min stora glädje.
Bengans hade två fördelar som de andra skivaffärerna inte hade. För det första fanns där en toalett i entrén vilket eliminerade den enda tidsbegränsning jag annars hade i en skivaffär. För det andra hade de en lång rad CD-spelare där man kunde ställa sig med en trave skivor och lyssna hur länge man ville.
På den tiden fanns inget Pirate Bay, DC++ eller ens Napster och radion var inte till mycket hjälp då jag var på väg ut på en lång resa in i hårdrockens mörka fördömda marker. Hårdrocken har aldrig varit så populär i radio. Så det var där, vid skivdisken på Bengans med ett par stora hörlurar om huvudet, som jag stakade ut riktningen för min hårdrocksresa.
Jag minns än idag hur jag stod där med Entombeds "Clandestine", fullkomligt förtrollad av dess magiska omslag. Jag visste inte att musik kunde låta så, hade aldrig hört något som påminde om det innan. Det var den skivan som kastade in mig i hårdrockens undre, underbara, underliga värld.
Jag lärde mig att Death Metal var en fantastisk urkraft men att den ofta blev tjatig ifall den inte släpptes lös av såna som visste vad de gjorde. Entombed visste vad de gjorde. Morbid Angel med. Jag lärde mig att Power Metal var töntigt, fånigt och dåligt. Att Black Metal också var töntigt och fånigt men stundtals kusligt bra. Jag hittade 80-talets fantastiska Thrashmetal och upptäckte att inget slår svenskt 90-tals Death/Thrash Metal.
Nu för tiden sköter jag skivinköpen via nätet. Provlyssningarna innan köpen sköter jag också via nätet. Men det är ju inte riktigt samma sak och idag insåg jag hur mycket jag saknar mina Bengansutflykter. Jag får nog åka dit ibland, bara för att hälsa på och se så att den finns kvar.
torsdag 26 mars 2009
Förlåt!
Jag glömde något väldigt viktigt.
Förlåt Sandie Shaw - ditt framförande av The Smiths låten Jeane är bland det bästa jag vet. Förstår inte hur jag kunde glömma.
På tal om The Smiths vill jag också passa på att säga att även om jag varit lite brysk mot Morrissey i något tidigare inlägg så hyser jag största respekt för den mannen. Det är bara lite tokigt att av mina två favoritlåtar med Morrissey så har han inte skrivit den ena och sjunger inte den andra.
Den förstnämnda är Morrisseys cover på The Jams That's Entertainment. Den har jag spelat sönder så till den grad att det går ett djupt cirkelformat dike i skivan just där låten ligger. Helst vill jag höra den på dåndande hög volym, då skär desperationen i Morrisseys bedövande vackra, förtvivlade röst lite extra i bröstet.
Den sistnämnda syftar givetvis på ovan omskrivna Jeane magiskt framförd av Sandie Shaw, som av någon obegriplig anledning är mer känd för att uppträtt barfota i brittiska varianten av Melodifestivalen. Låten finns också inspelad med Morrissey bakom mikrofonen men den kan inte mäta sig med Sandies...
Förlåt Sandie Shaw - ditt framförande av The Smiths låten Jeane är bland det bästa jag vet. Förstår inte hur jag kunde glömma.
På tal om The Smiths vill jag också passa på att säga att även om jag varit lite brysk mot Morrissey i något tidigare inlägg så hyser jag största respekt för den mannen. Det är bara lite tokigt att av mina två favoritlåtar med Morrissey så har han inte skrivit den ena och sjunger inte den andra.
Den förstnämnda är Morrisseys cover på The Jams That's Entertainment. Den har jag spelat sönder så till den grad att det går ett djupt cirkelformat dike i skivan just där låten ligger. Helst vill jag höra den på dåndande hög volym, då skär desperationen i Morrisseys bedövande vackra, förtvivlade röst lite extra i bröstet.
Den sistnämnda syftar givetvis på ovan omskrivna Jeane magiskt framförd av Sandie Shaw, som av någon obegriplig anledning är mer känd för att uppträtt barfota i brittiska varianten av Melodifestivalen. Låten finns också inspelad med Morrissey bakom mikrofonen men den kan inte mäta sig med Sandies...
onsdag 25 mars 2009
Ovettigt folkvett
dn.se måste vara landets klart bästa nyhetssida. Förutom en relativt sansad och vettig nyhetsrapportering har sidan även andra trevliga inslag som t.ex. Diktdoktorn dit folk kan skicka sina dikter för professinell bedömning och några tips. Diktdoktorn är alltid trevlig, uppmuntrande och konstruktiv i sina diagnoser.
Idag har jag läst lite i fokvettexperten Magdalena Ribbings frågespalt. Hur undviker man tvångskramar? Är det inte ohyfsat att annonsera att man ska gifta sig på ett annat pars bröllopsfest? Min favorit idag är läsaren som skickat in en fråga som börjar:
"Jag är 23 år gammal och egalitärt lagd." Denna egalitäre medborgare fortsätter sedan med att beskriva hur bekymrad han/hon är över att ibland bli tilltalad som "ni" av service-personal. "Finns det något hövligt sätt att meddela att man inte är en "ni", eller ska man låta dessa ni-are hållas; de försöker ju ändå var artiga?"
Bilden jag får i mitt inre är en balanserad bild av en helt normal 23-åring.
Idag har jag läst lite i fokvettexperten Magdalena Ribbings frågespalt. Hur undviker man tvångskramar? Är det inte ohyfsat att annonsera att man ska gifta sig på ett annat pars bröllopsfest? Min favorit idag är läsaren som skickat in en fråga som börjar:
"Jag är 23 år gammal och egalitärt lagd." Denna egalitäre medborgare fortsätter sedan med att beskriva hur bekymrad han/hon är över att ibland bli tilltalad som "ni" av service-personal. "Finns det något hövligt sätt att meddela att man inte är en "ni", eller ska man låta dessa ni-are hållas; de försöker ju ändå var artiga?"
Bilden jag får i mitt inre är en balanserad bild av en helt normal 23-åring.
tisdag 24 mars 2009
Kvotering?
Efter en inventering av min skivhylla blev jag lite skrämd av mig själv. Hyllan var så fylld av testosteron att den mest framstod som en djup grotta i ett urberg fylld av storvuxna, lurviga bergstroll uppfödda på rått kött, ryssfemmor och avslagen Guinness.
Om man då lägger till faktumet att jag betraktar mig själv som relativt omanlig så har vi en situation som skulle få en hjärnskrynklare att trivas som ett barn på tivoli. Har jag genom min skivhylla byggt upp en överdrivet manlig sida för att kompensera för den manlighet jag upplever mig själv sakna? Eller kan jag bejaka en mer feminim sida i vardagen eftersom jag får utlopp för manligheten genom musiken?
Jag hade tänkt mig en liten lista över mina favoritskivor med kvinnliga sångerskor. Den blir rätt kort:
1. Janis Joplin - "Pearl" (1970)
Det innebär alltså att kvinnorna, som utgör ca 50% av jordens befokning, utgör strax under 2 promille av min skivsamling. Sen kan man ju då komplettera med de skivor där kvinnor delar på de vokala uppgifterna med män.
1. The Velvet Underground - "The Velvet Undergound & Nico" (1967)
2. Mikael Wiehe & Ebba Forsberg - "Dylan på Svenska" (2007)
En titt i mitt digitala bibliotek ger dock en lite ljusare bild som tonar ner mina manschauvinistiska drag en aning. Här är en liten lista på de mest spelade låtarna:
1. Emmylou Harris - Wrecking Ball (Neil Young)
2. Nina Simone - I Put a Spell on You (Screamin' Jay Hawkins)
3. Janis Joplin - Piece of my Heart (Berns/Ragovoy)
4. Nina Simone - Just Like Tom Thumb's Blues (Bob Dylan)
5. Joni Mitchell - Both Sides Now
6. Sara Vaughan - The Midnight Sun Will Never Set (Quincy Jones)
7. Judy Collins - Like A Rolling Stone (Bob Dylan)
8. Marianne Faithfull - As Tears Goes By (Jagger/Richard)
9. Sofia Karlsson - Omkring Tiggaren Från Luossa (Dan Andersson)
10. The Ronettes - Be My Baby (Phil Spector)
Jag skulle kunna kommentera ironin i att i stort sett samtliga låtar jag lyssnar på som framförs av kvinnor är skrivna av män, fast det tänker jag inte göra eftersom det säkert finns någon läsare som kan formulera det mycket bättre.
Jag får återkomma med de "en liten aning fjolligare" beståndsdelarna i mina arkiv.
Om man då lägger till faktumet att jag betraktar mig själv som relativt omanlig så har vi en situation som skulle få en hjärnskrynklare att trivas som ett barn på tivoli. Har jag genom min skivhylla byggt upp en överdrivet manlig sida för att kompensera för den manlighet jag upplever mig själv sakna? Eller kan jag bejaka en mer feminim sida i vardagen eftersom jag får utlopp för manligheten genom musiken?
Jag hade tänkt mig en liten lista över mina favoritskivor med kvinnliga sångerskor. Den blir rätt kort:
1. Janis Joplin - "Pearl" (1970)
Det innebär alltså att kvinnorna, som utgör ca 50% av jordens befokning, utgör strax under 2 promille av min skivsamling. Sen kan man ju då komplettera med de skivor där kvinnor delar på de vokala uppgifterna med män.
1. The Velvet Underground - "The Velvet Undergound & Nico" (1967)
2. Mikael Wiehe & Ebba Forsberg - "Dylan på Svenska" (2007)
En titt i mitt digitala bibliotek ger dock en lite ljusare bild som tonar ner mina manschauvinistiska drag en aning. Här är en liten lista på de mest spelade låtarna:
1. Emmylou Harris - Wrecking Ball (Neil Young)
2. Nina Simone - I Put a Spell on You (Screamin' Jay Hawkins)
3. Janis Joplin - Piece of my Heart (Berns/Ragovoy)
4. Nina Simone - Just Like Tom Thumb's Blues (Bob Dylan)
5. Joni Mitchell - Both Sides Now
6. Sara Vaughan - The Midnight Sun Will Never Set (Quincy Jones)
7. Judy Collins - Like A Rolling Stone (Bob Dylan)
8. Marianne Faithfull - As Tears Goes By (Jagger/Richard)
9. Sofia Karlsson - Omkring Tiggaren Från Luossa (Dan Andersson)
10. The Ronettes - Be My Baby (Phil Spector)
Jag skulle kunna kommentera ironin i att i stort sett samtliga låtar jag lyssnar på som framförs av kvinnor är skrivna av män, fast det tänker jag inte göra eftersom det säkert finns någon läsare som kan formulera det mycket bättre.
Jag får återkomma med de "en liten aning fjolligare" beståndsdelarna i mina arkiv.
Stort bagage
Dylan behöll tre låtar från söndagens spelning när han gick upp på Globens scen igår. Det är så han jobbar, mästaren. Överraskningarna igår var Chimes of Freedom och One more cup of coffee. Dylan har världens bredaste personligt komponerade låtbibliotek. Han måste också vara den som håller liv i flest antal av sina låtar. Men så blir det väl efter några årtiondens konstant turnerande.
Han har nu två spelningar kvar i Sverige, Jönköping och Malmö, inte lämnar han landet innan han rivit av en modern klassiker som Nettie Moore eller gamla klassiker som Just Like A Woman och Maggies Farm?
Han har nu två spelningar kvar i Sverige, Jönköping och Malmö, inte lämnar han landet innan han rivit av en modern klassiker som Nettie Moore eller gamla klassiker som Just Like A Woman och Maggies Farm?
måndag 23 mars 2009
Att vara på fel ställe när allt känns rätt
Igårkväll inledde Dylan sin Europaturné på Berns i Stockholm, ikväll spelar han i Globen. Recensioner är fullkomligt ointressanta men de informerar trots allt om intressanta detaljer som att Dylan dammade av Billy 4. Kors! Vem hade kunnat ana det.
Och i fredags spelade då Thåström i Lisebergshallen på sin 52-årsdag.
Jag borde mista en bit av förståndet efter att ha missat dessa husgudars framträdanden på svensk och, i Thåströms fall, göteborgsk mark. Om jag öppnar mitt fönster och lutar mig ut så att jag kan se längs med gatan borde jag se mitt förstånd springa iväg spritt språngande galen. Men helgen har varit för bra, jag är för nöjd, för bekväm, för trött. Så jag kan bara glädjas med alla som fått uppleva vad jag missade.
På begäran av min breda läsarskara ska jag nu göra en inventering av mina kvinnliga och "fjolliga" favorit sångare/sångerskor så blir det ytterligare några trevliga listor att läsa. Som sagt, det är något visst med listor, särskilt när de listar musik.
Och i fredags spelade då Thåström i Lisebergshallen på sin 52-årsdag.
Jag borde mista en bit av förståndet efter att ha missat dessa husgudars framträdanden på svensk och, i Thåströms fall, göteborgsk mark. Om jag öppnar mitt fönster och lutar mig ut så att jag kan se längs med gatan borde jag se mitt förstånd springa iväg spritt språngande galen. Men helgen har varit för bra, jag är för nöjd, för bekväm, för trött. Så jag kan bara glädjas med alla som fått uppleva vad jag missade.
På begäran av min breda läsarskara ska jag nu göra en inventering av mina kvinnliga och "fjolliga" favorit sångare/sångerskor så blir det ytterligare några trevliga listor att läsa. Som sagt, det är något visst med listor, särskilt när de listar musik.
fredag 20 mars 2009
Listorna i musiken
Musik och listor hör ihop. Jag tänker gärna på Nick Hornbys fina bok High Fidelity som sedan blev en fin film med bl.a. John Cusack och Jack Black. Där kretsar mycket kring de Top 5 listor som den musikbesatte huvudpersonen ständigt hivar ur sig. Top 5 låtar på sin begravning, Top 5 band eller artister som måste skjutas när den musikaliska revolutionen kommer osv. - precis min typ av film/bok.
Jag tänker också på Listan som gick på TV när jag var liten där de populäraste låtarna för stunden listades. Jag minns hur jag stod och tittade upp på vår lilla köks-TV som satt alldeles för högt upp för en tioåring och hoppades att Mikael Rickfors skulle gått upp på förstaplatsen med sin Jag ska köpa vingar för pengarna. Men den tog sig aldrig förbi Mauro Scocco med Sara. Jag avskydde både Sara och Mauro Scocco.
Idag är Thåström etta på CDONs lista över mest sålda skivor med sin "Kärlek är för dom"! Precis före Larz Kristerz "Hem till dig"...
Han toppar också en annan lista. Veckans raket på min Windows Media Player lista över mest spelade låtar är hans tolkning av Dan Anderssons Den druckne matrosens sång.
Idiotvinds musikliga vecka 12.
1. (37 ggr) Den druckne matrosens sång - Thåström ("Kärlek är för dom", 2009)
2. (30 ggr) Lergraven - Per Ossler ("Ett brus", 2008)
2. (30 ggr) Cold Water - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
4. (29 ggr) Långbort - Thåström ("Kärlek är för dom", 2009)
4. (29 ggr) Hela Mitt Liv - Per Ossler ("Ett Brus", 2008)
6. (27 ggr) Lucky Jim - Gun Club ("Lucky Jim", 1994)
7. (25 ggr) Över sundet - Thåström ("Kärlek är för dom", 2009)
7. (25 ggr) Hold On - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
9. (24 ggr) Up To Me - Bob Dylan (inspelad 1974, utgiven på "Biography" 1985)
10. (23 ggr) The Distance From Her To There - Lambchop ("Nixon", 2000)
10. (23 ggr) Born In Time (alt. vers) - Bob Dylan ("Tell Tale Signs", The Bootlegs Series vol. 8, 2008)
10. (23 ggr) Mississippi - Bob Dylan ("Love and Theft", 2003)
10. (23 ggr) Kamata Hollywood City - Gun Club ("Lucky Jim", 1994)
Jag tänker också på Listan som gick på TV när jag var liten där de populäraste låtarna för stunden listades. Jag minns hur jag stod och tittade upp på vår lilla köks-TV som satt alldeles för högt upp för en tioåring och hoppades att Mikael Rickfors skulle gått upp på förstaplatsen med sin Jag ska köpa vingar för pengarna. Men den tog sig aldrig förbi Mauro Scocco med Sara. Jag avskydde både Sara och Mauro Scocco.
Idag är Thåström etta på CDONs lista över mest sålda skivor med sin "Kärlek är för dom"! Precis före Larz Kristerz "Hem till dig"...
Han toppar också en annan lista. Veckans raket på min Windows Media Player lista över mest spelade låtar är hans tolkning av Dan Anderssons Den druckne matrosens sång.
Idiotvinds musikliga vecka 12.
1. (37 ggr) Den druckne matrosens sång - Thåström ("Kärlek är för dom", 2009)
2. (30 ggr) Lergraven - Per Ossler ("Ett brus", 2008)
2. (30 ggr) Cold Water - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
4. (29 ggr) Långbort - Thåström ("Kärlek är för dom", 2009)
4. (29 ggr) Hela Mitt Liv - Per Ossler ("Ett Brus", 2008)
6. (27 ggr) Lucky Jim - Gun Club ("Lucky Jim", 1994)
7. (25 ggr) Över sundet - Thåström ("Kärlek är för dom", 2009)
7. (25 ggr) Hold On - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
9. (24 ggr) Up To Me - Bob Dylan (inspelad 1974, utgiven på "Biography" 1985)
10. (23 ggr) The Distance From Her To There - Lambchop ("Nixon", 2000)
10. (23 ggr) Born In Time (alt. vers) - Bob Dylan ("Tell Tale Signs", The Bootlegs Series vol. 8, 2008)
10. (23 ggr) Mississippi - Bob Dylan ("Love and Theft", 2003)
10. (23 ggr) Kamata Hollywood City - Gun Club ("Lucky Jim", 1994)
torsdag 19 mars 2009
Värsta sortens tortyr
Thåström har börjat sin turné. Recensionerna så här långt är strålande, det är dom alltid. De höga betygen är lika väntade som när Bruce Springsteen spelar på Ullevi. Imorgon kommer han till Lisebergshallen, vid sin sida har han Pelle Ossler. Det blir inte bara en av årets höjdpunkter, det är en upplevelse och ett minne för livet. Thåström live är något jag unnar varje människa att få uppleva.
Jag ska dock inte vara där imorgon eftersom jag sitter på en buss som tar mig till Gävle.
Hans spelning på Eriksberg för några år sedan är bland det absolut största jag upplevt live. Atmosfären han skapade, bandets ibland avskalade, skelletartade - ibland dånande, fulltoniga musik, rösten, låtarna...
Inte blir det bättre av rapporterna som når oss från hans spelningar under den här turnén:
"”Sönder Blvd” ges i en hjärtknipande öm version, nya singeln ”Kärlek är för dom” är hamrande och karg på ett väldigt smakfullt sätt och ”Var é vargen” får folk långt upp på sittplats att vädra struparna"
"...bjuder på oväntade kort som ”Saker som hon gör” och en trevande vacker ”Höghus, låghus, dårhus”.
Jag tror jag föredrar att bli levande uppäten av talgoxar framför den tortyr jag kommer genomgå på en buss imorgon medan Thåström kliver på scenen hemma i kära Göteborg. Och vi Thåström fans har ju det inte lika lätt som t.ex. Håkan Hellström fansen. Håkan dyker ständigt upp i en konsertlokal nära dig och missar man en får man en ny chans innan det är dags att klippa naglarna igen. Vi Thåström fans lever med vissheten att varje konsert skulle kunna vara den sista.
Jag ska dock inte vara där imorgon eftersom jag sitter på en buss som tar mig till Gävle.
Hans spelning på Eriksberg för några år sedan är bland det absolut största jag upplevt live. Atmosfären han skapade, bandets ibland avskalade, skelletartade - ibland dånande, fulltoniga musik, rösten, låtarna...
Inte blir det bättre av rapporterna som når oss från hans spelningar under den här turnén:
"”Sönder Blvd” ges i en hjärtknipande öm version, nya singeln ”Kärlek är för dom” är hamrande och karg på ett väldigt smakfullt sätt och ”Var é vargen” får folk långt upp på sittplats att vädra struparna"
"...bjuder på oväntade kort som ”Saker som hon gör” och en trevande vacker ”Höghus, låghus, dårhus”.
Jag tror jag föredrar att bli levande uppäten av talgoxar framför den tortyr jag kommer genomgå på en buss imorgon medan Thåström kliver på scenen hemma i kära Göteborg. Och vi Thåström fans har ju det inte lika lätt som t.ex. Håkan Hellström fansen. Håkan dyker ständigt upp i en konsertlokal nära dig och missar man en får man en ny chans innan det är dags att klippa naglarna igen. Vi Thåström fans lever med vissheten att varje konsert skulle kunna vara den sista.
I ordförrådets okända vildmarker
Hur ska man kunna läsa om professionssociologin sedd ur ett strukturfunktionalistiskt perspektiv när författaren använder ordet "vidlåder"? Vilket mörkt, trångt, mögligt hörn av skriveriets formuleringsbesvär målade han in sig i för att se "vidlåder" som enda vägen ut? Eller är det bara jag som är hopplöst obildad med ett torftigt vokabulär?
För alla er som ska skriva högskoleprovet nästa helg. Vidlåder - sitter fast vid, vara förenad med, häftar, klibbar. Allt enligt mina nära vänner Svenska Akademiens Ordlista och Microsoft Words synonymfunktion.
För övrigt går det käpprätt åt det där stället där det alltid brinner och där alla elaka människor samt de som inte tror på Jesus hamnar för svenskarna i Tyskland. Förlust 12-10 i sjunde avgörande för Axelqvist mot polacken. Farväl VM.
Fabbe blinkar svagt likt en lysmask i det svenska pingismörkret med en seger mot Omar Assar och Gerell spelar inte förrän ikväll.
För alla er som ska skriva högskoleprovet nästa helg. Vidlåder - sitter fast vid, vara förenad med, häftar, klibbar. Allt enligt mina nära vänner Svenska Akademiens Ordlista och Microsoft Words synonymfunktion.
För övrigt går det käpprätt åt det där stället där det alltid brinner och där alla elaka människor samt de som inte tror på Jesus hamnar för svenskarna i Tyskland. Förlust 12-10 i sjunde avgörande för Axelqvist mot polacken. Farväl VM.
Fabbe blinkar svagt likt en lysmask i det svenska pingismörkret med en seger mot Omar Assar och Gerell spelar inte förrän ikväll.
Axels kval och galna backhandattacker från östblocket
Om tio minuter går Johan Axelqvist in i hagen för första matchen i kvalgruppen. Motståndare blir polacken Daniel Artur, rankad 242. I andra matchen väntar den lite mer meriterade österrikaren Daniel Habesohn, rankad 150. Bloggens nyblivne favorit är rankad precis efter på en 151:a plats, raffinerat. Nu kör vi Axel!
Många svenskar kvalar under dagen. Pär Gerell har hamnat i en relativt lätt grupp som han bara ska vinna. Sveriges enda långnabbspelare på elitnivå, Fabian Åkerström, lär få problem mot den egyptiske supertalangen Omar Assar och den gamle rutinerade tyskräven Torben Wosik.
Sedan får vi hoppas att Karlsson och Karlsson kan skrälla till det i sina kvalgrupper. Kristian mot Andrei Filimon, rumänen som slog självaste Wang Liqin i senaste lag VM och Mattias mot den estetiskt spelande portugisen Apolonia.
Här är en liten demonstration av Kristian Karlssons stundande motståndare, Andrei Filimon från hans segermatch mot Kung Wang. Trollhättesonen behöver hitta ett svar på dessa backhandattacker.
Många svenskar kvalar under dagen. Pär Gerell har hamnat i en relativt lätt grupp som han bara ska vinna. Sveriges enda långnabbspelare på elitnivå, Fabian Åkerström, lär få problem mot den egyptiske supertalangen Omar Assar och den gamle rutinerade tyskräven Torben Wosik.
Sedan får vi hoppas att Karlsson och Karlsson kan skrälla till det i sina kvalgrupper. Kristian mot Andrei Filimon, rumänen som slog självaste Wang Liqin i senaste lag VM och Mattias mot den estetiskt spelande portugisen Apolonia.
Här är en liten demonstration av Kristian Karlssons stundande motståndare, Andrei Filimon från hans segermatch mot Kung Wang. Trollhättesonen behöver hitta ett svar på dessa backhandattacker.
onsdag 18 mars 2009
Insnöad i en liknelse
Att skriva en bra text är, föreställer jag mig, ungefär som att vandra över en frusen sjö. Och ju tunnare is du vågar gå på och ju djärvare du vågar klampa omkring där, desto bättre blir resultatet. Men brister isen är hela låten förstörd. Det är en balansgång.
Hårdrockstexternas författare är ett exempel på några som håller sig på den allra tjockaste isen, de står och headbangar vilt på flera meter tjock is. Deras texter kommer i andra hand och döljer sig bakom musiken. De kan komma undan med det mesta men trots det lyckas de ibland, genom kusligt illa skrivna texter göra hål i isen och låtarna blir olyssningsbara.
Dylan å andra sidan - under vissa perioder, t.ex. 1963-1968 balanserade han så långt ut på den allra tunnaste is att han framstod som 60-talets Jesus gåendes på vattnet. Fast Dylan nöjde sig inte med att ta en promenad på den lövtunna isen, han slog volter och dansade jenka och riverdance.
Thåström har på sina två senaste skivor valt att gå på isen en solig dag i mars precis där undervattenströmmarna är som starkast. Musiken rör sig dämpad och monotont i skuggan och lämnar all uppmärksamhet åt Thåströms unika, gudabenådade röst och orden den sjunger.
Här är texten betydligt viktigare än musiken, låten står och faller med orden. Ibland kliver han för långt ut och plumsar i det iskalla vattnet. Ibland lyckas han balansera på den förrädiska isen och då blir resultatet otäckt bra.
På nya skivan behandlar han i låten Långbort ett ämne som egentligen inte går att skriva om. Ett dun från en svans vinge skulle få isen att brista, men Thåström står kvar. I Över Sundet är han där igen, i vissa rader står han och gör piruetter på något som inte kan vara mer än en tunn hinna slask.
Hårdrockstexternas författare är ett exempel på några som håller sig på den allra tjockaste isen, de står och headbangar vilt på flera meter tjock is. Deras texter kommer i andra hand och döljer sig bakom musiken. De kan komma undan med det mesta men trots det lyckas de ibland, genom kusligt illa skrivna texter göra hål i isen och låtarna blir olyssningsbara.
Dylan å andra sidan - under vissa perioder, t.ex. 1963-1968 balanserade han så långt ut på den allra tunnaste is att han framstod som 60-talets Jesus gåendes på vattnet. Fast Dylan nöjde sig inte med att ta en promenad på den lövtunna isen, han slog volter och dansade jenka och riverdance.
Thåström har på sina två senaste skivor valt att gå på isen en solig dag i mars precis där undervattenströmmarna är som starkast. Musiken rör sig dämpad och monotont i skuggan och lämnar all uppmärksamhet åt Thåströms unika, gudabenådade röst och orden den sjunger.
Här är texten betydligt viktigare än musiken, låten står och faller med orden. Ibland kliver han för långt ut och plumsar i det iskalla vattnet. Ibland lyckas han balansera på den förrädiska isen och då blir resultatet otäckt bra.
På nya skivan behandlar han i låten Långbort ett ämne som egentligen inte går att skriva om. Ett dun från en svans vinge skulle få isen att brista, men Thåström står kvar. I Över Sundet är han där igen, i vissa rader står han och gör piruetter på något som inte kan vara mer än en tunn hinna slask.
Damm
Vissa saker lär man sig aldrig. Jag vägrar acceptera att dammsugaren är något som behöver användas kontinuerligt. Varje gång jag plågat mig genom denna massiva urskog av tråkighet och besvär som dammsugningen innebär så känns det som att jag genomfört ett jätteprojekt som det dröjer många årstider innan det behöver göras igen. Jag tänker mig att en lägenhet behöver dammsugas ungefär lika ofta som stammarna byts. Sen blir jag hälsofarligt förvånad två dagar senare då det ser likadant ut igen.
Jag vet inte varifrån jag fått denna syn på dammsugningen. Jag växte upp i ett hem där min mor dammsög varje dag. Och då hon inte dammsög kröp hon runt på knä och plockade upp damm med händerna samtidigt som hon sa saker som: "Jag kan inte fatta hur fort det blir dammigt, titta här så mycket damm" och "en dammallergiker hade ju aldrig överlevt i vårt hus". Så det kan ju inte vara därifrån jag fått mitt skeva dammsugningsperspektiv.
Jag vet inte varifrån jag fått denna syn på dammsugningen. Jag växte upp i ett hem där min mor dammsög varje dag. Och då hon inte dammsög kröp hon runt på knä och plockade upp damm med händerna samtidigt som hon sa saker som: "Jag kan inte fatta hur fort det blir dammigt, titta här så mycket damm" och "en dammallergiker hade ju aldrig överlevt i vårt hus". Så det kan ju inte vara därifrån jag fått mitt skeva dammsugningsperspektiv.
VM annalkas...
Nu till helgen spelas German Open och hundratals spelare gör upp om värdefulla rankingpoäng och prestigefulla segrar.
Men tävlingen handlar om så mycket mer än bara det. Sveriges förbundskapten för herrlandslaget, den allsmäktige Erik Lindh, har klargjort att VM-truppen kommer fastställas efter helgens spel och en bra insats i landet med det förvanskade språket kan ge en VM-biljett.
Jörgen och Gnäll-Jens är givna till VM. Pär Gerell lär komma med. Jon Persson dras fortfarande med en ryggskada och missar därmed en chans att visa Herr Lindh att han ska med till Japan för att spela VM. Här på bloggen tillkännagav jag för någon vecka sedan min ändrade inställning till Johan Axelqvist som visat upp en allt positivare attityd under säsongen och det är med extra intresse jag följer hans resultat i helgen. Han är värd en chans i landslagstruppen.
Kineserna bemödar sig inte resa till Germanernas rike, inte sydkoreanerna heller. Det öppnar upp för en oviss turnering. Timo Boll får ses som storfavorit. Gamle Samsonov lär lufsa långt i turneringen och själv hoppas jag lite extra på den lille vesslan Chuan Chih-Yuan som för övrigt spelar en av huvudrollerna i pingisfilmen Speedfreak.
Frågan är vad svenskarna kan göra bland alla farliga tyskar, taiwaneser, japaner m.m.. Allra roligast hade det ju varit att se ynglingarna Mattias och Kristian Karlsson ta några skalper, avancera långt i turneringen och dunderskrälla sig in i VM-truppen.
"Alla som deltar i Tyskland har väl en chans att ta sig till VM. Säg att en ung spelare går och vinner så har ju han en stor chans". Så sa han, Herr Lindh.
Men nu ska vi hålla den besinningslösa optimismen tryggt och säkert på minst en armlängds avstånd och realismen stadigt förtöjd i marken.
Men tävlingen handlar om så mycket mer än bara det. Sveriges förbundskapten för herrlandslaget, den allsmäktige Erik Lindh, har klargjort att VM-truppen kommer fastställas efter helgens spel och en bra insats i landet med det förvanskade språket kan ge en VM-biljett.
Jörgen och Gnäll-Jens är givna till VM. Pär Gerell lär komma med. Jon Persson dras fortfarande med en ryggskada och missar därmed en chans att visa Herr Lindh att han ska med till Japan för att spela VM. Här på bloggen tillkännagav jag för någon vecka sedan min ändrade inställning till Johan Axelqvist som visat upp en allt positivare attityd under säsongen och det är med extra intresse jag följer hans resultat i helgen. Han är värd en chans i landslagstruppen.
Kineserna bemödar sig inte resa till Germanernas rike, inte sydkoreanerna heller. Det öppnar upp för en oviss turnering. Timo Boll får ses som storfavorit. Gamle Samsonov lär lufsa långt i turneringen och själv hoppas jag lite extra på den lille vesslan Chuan Chih-Yuan som för övrigt spelar en av huvudrollerna i pingisfilmen Speedfreak.
Frågan är vad svenskarna kan göra bland alla farliga tyskar, taiwaneser, japaner m.m.. Allra roligast hade det ju varit att se ynglingarna Mattias och Kristian Karlsson ta några skalper, avancera långt i turneringen och dunderskrälla sig in i VM-truppen.
"Alla som deltar i Tyskland har väl en chans att ta sig till VM. Säg att en ung spelare går och vinner så har ju han en stor chans". Så sa han, Herr Lindh.
Men nu ska vi hålla den besinningslösa optimismen tryggt och säkert på minst en armlängds avstånd och realismen stadigt förtöjd i marken.
tisdag 17 mars 2009
"Jag har verkligen tänkt slå ihjäl däj, Tore Johnson"
Likt en mumie i sin sarkofag tillbringade jag eftermiddagen raklång på rygg i min soffa. I hörlurarna gick Thåströms nya skiva runt, runt.
Kanske var det skivans jämna, dystra, sakta lunk med de stundtals klumpiga texterna utan riktigt flyt som fick mig att slumra till medan skivan malde på omedvetet i bakgrunden. Men jag blev klarvaken då jag hörde "Lyft glaset från bordet och sjung, Tore Johnson! Varför sitter du stendöv och trist?". Så börjar Den Druckne Matrosens Sång, skriven av en av Thåströms favoritpoeter, Dan Andersson.
Precis som de andra stora poeternas verk så bärs de välskrivna orden fram av en rytm, ett flyt. Thåströms framförande är perfekt och hans röst är hjärtslitande. Paralleller till hans tidigare helgonförklarade tolkningar av gamla svenska visskatter - Taubes Briggen Blue Bird av Hull, Bellmans Märk Hur Vår Skugga, Wreesvijks Personliga Persson och, icke att förglömma, Ferlins En Valsmelodi - är oundvikliga.
Det här är precis lika magiskt. Det är för mycket, igen. Beskrivningar och superlativ gör ingen nytta, de är meningslösa. Jag har aldrig hittat någon röst som kan jämföras Thåströms. Det finns så många stora sångare som kan skicka rysningar ner för en ryggrad. Bara inom lilla Sverige har vi förärats röster som Freddie Wadlings och Totta Näslunds.
Men Thåström har något som ingen annan har. Jag har inte den blekaste aning om vad det är.
Han borde få en anställning av staten på livstid med uppdrag att spela in låtar från den svenska musikhistorien. Dan Andersson, Cornelis Wreesvijk, Taube, Ferlin, Bellman. Det är skandal att inte statens kulturråd tar vara på vad som måste vara Sveriges allra värdefullaste naturresurs. Det är deras förbannade skyldighet.
Kanske var det skivans jämna, dystra, sakta lunk med de stundtals klumpiga texterna utan riktigt flyt som fick mig att slumra till medan skivan malde på omedvetet i bakgrunden. Men jag blev klarvaken då jag hörde "Lyft glaset från bordet och sjung, Tore Johnson! Varför sitter du stendöv och trist?". Så börjar Den Druckne Matrosens Sång, skriven av en av Thåströms favoritpoeter, Dan Andersson.
Precis som de andra stora poeternas verk så bärs de välskrivna orden fram av en rytm, ett flyt. Thåströms framförande är perfekt och hans röst är hjärtslitande. Paralleller till hans tidigare helgonförklarade tolkningar av gamla svenska visskatter - Taubes Briggen Blue Bird av Hull, Bellmans Märk Hur Vår Skugga, Wreesvijks Personliga Persson och, icke att förglömma, Ferlins En Valsmelodi - är oundvikliga.
Det här är precis lika magiskt. Det är för mycket, igen. Beskrivningar och superlativ gör ingen nytta, de är meningslösa. Jag har aldrig hittat någon röst som kan jämföras Thåströms. Det finns så många stora sångare som kan skicka rysningar ner för en ryggrad. Bara inom lilla Sverige har vi förärats röster som Freddie Wadlings och Totta Näslunds.
Men Thåström har något som ingen annan har. Jag har inte den blekaste aning om vad det är.
Han borde få en anställning av staten på livstid med uppdrag att spela in låtar från den svenska musikhistorien. Dan Andersson, Cornelis Wreesvijk, Taube, Ferlin, Bellman. Det är skandal att inte statens kulturråd tar vara på vad som måste vara Sveriges allra värdefullaste naturresurs. Det är deras förbannade skyldighet.
måndag 16 mars 2009
Dylan släpper nytt studioalbum i vår
Hade jag varit en kvällstidning hade det här stått:
EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA
Bob Dylan släpper ett splitternytt studioalbum. "Together through life" heter det och släpps den 28:e april.
Det budskapet möttes jag av idag då jag efter en innehållslös förmiddagsföreläsning tittade in i min inkorg. Det har ju ryktats om att mästaren har suttit i sin verkstad, det har sagts att förbipasserande hört vaga klinganden från städet, att rök setts stiga ur skorstenen och att ett litet sken sipprat ut från verkstadens små fönster långt in på nätterna.
Men att redan idag få se albumomslag, en intervju och ett releasedatum. Det är bara för mycket.
Dessutom kommer nyheten i samma veva som Thåströms nya album precis har släppts. Bara det är för mycket.
För Dylan blir det hans 32:a studioalbum, tror jag. Det beror väl på hur man räknar. Albumet började med att Dylan skrev en låt till en fransk regissör vid namn Olivier Dahan. Han ville ha en ballad som huvudrollsinnehavaren skulle sjunga i slutet på filmen. Dylan skrev Life is Hard och resten av albumet verkar ha växt fram efter den.
Att vi nu snart får ett gäng nya Dylanlåtar att sortera in i hyllan bredvid alla hans tidigare odödliga alster är något som det tar en lång stund att ta in.
EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA
Bob Dylan släpper ett splitternytt studioalbum. "Together through life" heter det och släpps den 28:e april.
Det budskapet möttes jag av idag då jag efter en innehållslös förmiddagsföreläsning tittade in i min inkorg. Det har ju ryktats om att mästaren har suttit i sin verkstad, det har sagts att förbipasserande hört vaga klinganden från städet, att rök setts stiga ur skorstenen och att ett litet sken sipprat ut från verkstadens små fönster långt in på nätterna.
Men att redan idag få se albumomslag, en intervju och ett releasedatum. Det är bara för mycket.
Dessutom kommer nyheten i samma veva som Thåströms nya album precis har släppts. Bara det är för mycket.
För Dylan blir det hans 32:a studioalbum, tror jag. Det beror väl på hur man räknar. Albumet började med att Dylan skrev en låt till en fransk regissör vid namn Olivier Dahan. Han ville ha en ballad som huvudrollsinnehavaren skulle sjunga i slutet på filmen. Dylan skrev Life is Hard och resten av albumet verkar ha växt fram efter den.
Att vi nu snart får ett gäng nya Dylanlåtar att sortera in i hyllan bredvid alla hans tidigare odödliga alster är något som det tar en lång stund att ta in.
söndag 15 mars 2009
Precis innan veckan är slut...
...kommer här två intressanta betraktelser i ett och samma klipp.
1. En magisk bollduell mellan två magiska bordtennisspelare. Wang Liqin gör några imponerande räddningar på några minst lika imponerande undanläggningar av Werner Schlager. Sen börjar bollen.
2. Skaparen av videoklippet överdriver och missbrukar användandet av slow motion så till den grad att inte ens den mest hänförda tittaren klarar av att följa klippet tills dess slut. Eller?
Sedan jag startade min egen firma för pingisfilmer är jag medeveten om att jag blivit allt mer kritisk, för att inte säga fördömande, i andra pingisfilmproducenters arbete. Men det är en last jag unnar mig. För övrigt arbetar Idiotvind Productions för tillfället på vad som kommer att bli dess fjärde film. Arbetet fortskrider under saktfärdig noggrannhet och något releasedatum har ännu inte offentliggjorts. De involverade vill heller inte avslöja något om filmens innehåll ännu.
1. En magisk bollduell mellan två magiska bordtennisspelare. Wang Liqin gör några imponerande räddningar på några minst lika imponerande undanläggningar av Werner Schlager. Sen börjar bollen.
2. Skaparen av videoklippet överdriver och missbrukar användandet av slow motion så till den grad att inte ens den mest hänförda tittaren klarar av att följa klippet tills dess slut. Eller?
Sedan jag startade min egen firma för pingisfilmer är jag medeveten om att jag blivit allt mer kritisk, för att inte säga fördömande, i andra pingisfilmproducenters arbete. Men det är en last jag unnar mig. För övrigt arbetar Idiotvind Productions för tillfället på vad som kommer att bli dess fjärde film. Arbetet fortskrider under saktfärdig noggrannhet och något releasedatum har ännu inte offentliggjorts. De involverade vill heller inte avslöja något om filmens innehåll ännu.
Humörsvängningar
Jag fortsatte min mordiska kväll med Sweeney Todd - The Demon Barber of Fleet Street. Dess skildring av London fick mig mest att tänka på en annan Nick Cave låt.
"I started thinking about London
and nothing good ever came from this town
And if the Thames weren't so filthy
I would jump in the river and drown"
Han har många ansikten den gode Nick. Bara för att han i ena stunden är en psykopatisk massmördare betyder inte det att han i nästa stund inte kan vara en djupt deppig man på en bänk vid Themsen en kulen höstkväll.
"A grief came riding on the wind"
Ena stunden blickandes uppåt på den enorma järnbron, med alla hundratals jäktande människor som välver sig över såväl floden som honom...
"Hear the ancient iron bridge
And listen to it groan
with the weight of a thousand people
Leavin' or returning home
To their failures
To their bordoms
To their husbands
And their wives
who are carving them up for dinner
before they even arrive"
...i nästa stund med sin molokna blick vänd ner mot det svarta vattnet som sakta flyter fram nedanför honom...
"Now look there just below the water
See the saviour of the human race,
with the fishes and the frogs
has found his final resting place"
Och tangenterna klingar så vackert under hans fingrar till hans milda, djupa röst, det är så stilla, så förtrollande vemodigt, så vackert att något går sönder inombords och fullkomligt otänkbart att samma röst skulle kunna yttra ett våldsammare ord än "attsingen".
"I started thinking about London
and nothing good ever came from this town
And if the Thames weren't so filthy
I would jump in the river and drown"
Han har många ansikten den gode Nick. Bara för att han i ena stunden är en psykopatisk massmördare betyder inte det att han i nästa stund inte kan vara en djupt deppig man på en bänk vid Themsen en kulen höstkväll.
"A grief came riding on the wind"
Ena stunden blickandes uppåt på den enorma järnbron, med alla hundratals jäktande människor som välver sig över såväl floden som honom...
"Hear the ancient iron bridge
And listen to it groan
with the weight of a thousand people
Leavin' or returning home
To their failures
To their bordoms
To their husbands
And their wives
who are carving them up for dinner
before they even arrive"
...i nästa stund med sin molokna blick vänd ner mot det svarta vattnet som sakta flyter fram nedanför honom...
"Now look there just below the water
See the saviour of the human race,
with the fishes and the frogs
has found his final resting place"
Och tangenterna klingar så vackert under hans fingrar till hans milda, djupa röst, det är så stilla, så förtrollande vemodigt, så vackert att något går sönder inombords och fullkomligt otänkbart att samma röst skulle kunna yttra ett våldsammare ord än "attsingen".
lördag 14 mars 2009
Texter vi kan känna igen oss i
Hemma igen efter en vistelse bland de knallgula rapsfälten och så kliver man in i en lägenhet där väggarna skakar av att grannen tittar på Melodifestivalen på så hög volym att jag kan höra alla plastleenden. Min första reaktion var att peta ur mina ögon och skära öronen av mig, ett litet tips jag fått.
Men istället valde jag att vira fast hörlurarna hårt runt huvudet och spela den långa versionen av O'Malleys Bar framförd av Nick Cave & the Bad Seeds om och om igen. Eposet berättar utförligt om en man som kliver in på baren i sin lilla hemby och, efter ha blibit otrevligt bemött, mördar barägaren O'Malley och därefter alla gäster. Den innehåller rader lika brutala som fantastiska som passar utmärkt med min sinnesstämning. Några exempel:
"I am tall and I am thin of an enviable hight
And I've been known to be quite handsome
In a certain angle and in certain liiiiiiiiight"
"...when I shot him, I was so handsome
It was the light, it was the angle"
"Well you know those fish with the swollen lips
That clean the ocean floor?
When I looked at poor O'Malley's wife
That's exactly what I saw
I jammed the barrel under her chin
And her eyes bugged just like those nasty little fish
Her head it landed in the sink
With all the dirty disheeeeeeees"
"And her nerdy little daughter Siobhan...
....looking like the Madonna on the church-house wall
painted in whale's blood and banana leeeeeaaaaf"
"I blew a hole in Mrs. Richard Holmes
Who used her husband as a shiiiiiiiieeeeeeeeld"
"When I turned my gun on the bird-like Mr. Brookes
I thought of St. Francis and his sparrows
And as I shot down the youthful Richardson
It was Sebastian I thought of, and his arrooooooooows."
"This hurts me more than it hurts you" I said
And I sat on the bar and cried
And for a strange moment, no-one moved or spoke
And we all sat like that for a whiiiiiile."
"And I raised the gun up to his head, executioner-styyyyyyyyle
He made no attempt to resist
So fat and dull and lazy
"Do you know I live in your street?" I cried
And he looked at me like I was craaaaaaaaaaaazy."
Ja, massakerpoesin bara fortsätter, det går inte att välja. Tolv stycken vackert beskrivna mord får jag det till. Men inget av allt det där skulle funka utan Nick Caves besatta, hatiska, ångestgripna, begrundande, makalösa framförande. Han besitter en unik förmåga där, en vokal skådespelare utan dess like. Det skulle inte heller funka utan the Bad Seeds som med så små medel skapar ett så gastkramande komp.
Det sjutton minuter långa verket slutar med att baren omringas av polisen som ropar: "Drop your weapons and come out with your hands inte air". Där inne sitter han kvar med en enda patron:
"I took one long hard think about dying and did exactly what they said".
Men istället valde jag att vira fast hörlurarna hårt runt huvudet och spela den långa versionen av O'Malleys Bar framförd av Nick Cave & the Bad Seeds om och om igen. Eposet berättar utförligt om en man som kliver in på baren i sin lilla hemby och, efter ha blibit otrevligt bemött, mördar barägaren O'Malley och därefter alla gäster. Den innehåller rader lika brutala som fantastiska som passar utmärkt med min sinnesstämning. Några exempel:
"I am tall and I am thin of an enviable hight
And I've been known to be quite handsome
In a certain angle and in certain liiiiiiiiight"
"...when I shot him, I was so handsome
It was the light, it was the angle"
"Well you know those fish with the swollen lips
That clean the ocean floor?
When I looked at poor O'Malley's wife
That's exactly what I saw
I jammed the barrel under her chin
And her eyes bugged just like those nasty little fish
Her head it landed in the sink
With all the dirty disheeeeeeees"
"And her nerdy little daughter Siobhan...
....looking like the Madonna on the church-house wall
painted in whale's blood and banana leeeeeaaaaf"
"I blew a hole in Mrs. Richard Holmes
Who used her husband as a shiiiiiiiieeeeeeeeld"
"When I turned my gun on the bird-like Mr. Brookes
I thought of St. Francis and his sparrows
And as I shot down the youthful Richardson
It was Sebastian I thought of, and his arrooooooooows."
"This hurts me more than it hurts you" I said
And I sat on the bar and cried
And for a strange moment, no-one moved or spoke
And we all sat like that for a whiiiiiile."
"And I raised the gun up to his head, executioner-styyyyyyyyle
He made no attempt to resist
So fat and dull and lazy
"Do you know I live in your street?" I cried
And he looked at me like I was craaaaaaaaaaaazy."
Ja, massakerpoesin bara fortsätter, det går inte att välja. Tolv stycken vackert beskrivna mord får jag det till. Men inget av allt det där skulle funka utan Nick Caves besatta, hatiska, ångestgripna, begrundande, makalösa framförande. Han besitter en unik förmåga där, en vokal skådespelare utan dess like. Det skulle inte heller funka utan the Bad Seeds som med så små medel skapar ett så gastkramande komp.
Det sjutton minuter långa verket slutar med att baren omringas av polisen som ropar: "Drop your weapons and come out with your hands inte air". Där inne sitter han kvar med en enda patron:
"I took one long hard think about dying and did exactly what they said".
fredag 13 mars 2009
Cyklisternas Valhall
Det här snöiga slaskvädret är inget för mitt cyklande jag. Det räcker att man vänder ryggen åt sin cykel i ett par timmar så slutar det med att man får skotta fram den. Så jag gör som förra helgen - åker söderut, tar in på hotell och möter våren i Skåne.
Vårt sydligaste landskap är som himmelriket för oss cyklister. Långa raka vägar utan uppförsbackar skär fram genom de gyllengula, vajande rapsfälten under en alltid skinande sol. Inte som här i västra Sverige där det alltid lutar uppför, blåser motvind och skvätter slask i ansiktet.
Vårt sydligaste landskap är som himmelriket för oss cyklister. Långa raka vägar utan uppförsbackar skär fram genom de gyllengula, vajande rapsfälten under en alltid skinande sol. Inte som här i västra Sverige där det alltid lutar uppför, blåser motvind och skvätter slask i ansiktet.
torsdag 12 mars 2009
Nya idéer och gamla minnen
Under helgens vistelse i Helsingborg kom jag över en lokaltidning som gjorde reklam för en spelning med en, för mig, okänd artist som skulle framföra hela Neil Youngs album "Tonight's the the Night", från första till sista låten i rätt ordning. Vilken fullkomligt svindlande bra idé.
Vissa album bildar en helhet där låtarna inte ska ryckas loss och spelas var för sig eller blandas med andra låtar. De behöver sitt sammanhang, de utgör en liten del av något större som bara blir komplett då albumet spelas från början till slut... "Dark Side of the Moon", för att nämna ett övertydligt exempel.
Jag minns då jag och basisten i bandet med en-minuters-karriären lyckades övertala en DJ att spela Monkey Wrench med Foo Fighters på ett ställe där det annars bara spelades deprimerande pop á la The Cure, Morrissey, The Jesus and Mary Chain osv. Saliga skuttade vi runt på dansgolvet och skrålade med i texten bland alla förnärmade, glåmiga, popnördar som ville koncentrera sig på att vara svåra och melankoliska.
Men när låten tog slut kändes det som om vi blivit bestulna, svikna, avbrutna mitt i en mening. Inget behövde diskuteras oss emellan, vi kände båda samma sak. Upprörda rusade vi unisont fram till DJ-båset och skrek: "Du kan inte bryta mitt i, spelar man Monkey Wrench måste man spela Hey, Johnny Park!, dom hänger ihop, allt hänger ihop". Han tittade på oss som om det var oss det var fel på. Av någon anledning har jag alltid haft svårt att komma överens med dessa DJ människor. Dryga jävlar utan minsta musiksmak.
Ikväll undrar jag vad vi gjorde på dessa ställen då allt vi ville höra var musik som skakade om, sparkade, ryckte och slet i allt vi trodde vi visste. Och så undrar jag varför inte fler fastnat för idén att framföra album i sin ursprungliga helhet. Här är några spelningar jag gärna skulle vilja se på någon liten trevlig pub:
- Imperiets "Synd" framförd av The Gun Club (kräver att Jeffrey Lee Pierce återuppstår och helt plötsligt pratar svenska)
- Ryan Adams "Heartbreaker" framförd av Joel Alme
Vissa album bildar en helhet där låtarna inte ska ryckas loss och spelas var för sig eller blandas med andra låtar. De behöver sitt sammanhang, de utgör en liten del av något större som bara blir komplett då albumet spelas från början till slut... "Dark Side of the Moon", för att nämna ett övertydligt exempel.
Jag minns då jag och basisten i bandet med en-minuters-karriären lyckades övertala en DJ att spela Monkey Wrench med Foo Fighters på ett ställe där det annars bara spelades deprimerande pop á la The Cure, Morrissey, The Jesus and Mary Chain osv. Saliga skuttade vi runt på dansgolvet och skrålade med i texten bland alla förnärmade, glåmiga, popnördar som ville koncentrera sig på att vara svåra och melankoliska.
Men när låten tog slut kändes det som om vi blivit bestulna, svikna, avbrutna mitt i en mening. Inget behövde diskuteras oss emellan, vi kände båda samma sak. Upprörda rusade vi unisont fram till DJ-båset och skrek: "Du kan inte bryta mitt i, spelar man Monkey Wrench måste man spela Hey, Johnny Park!, dom hänger ihop, allt hänger ihop". Han tittade på oss som om det var oss det var fel på. Av någon anledning har jag alltid haft svårt att komma överens med dessa DJ människor. Dryga jävlar utan minsta musiksmak.
Ikväll undrar jag vad vi gjorde på dessa ställen då allt vi ville höra var musik som skakade om, sparkade, ryckte och slet i allt vi trodde vi visste. Och så undrar jag varför inte fler fastnat för idén att framföra album i sin ursprungliga helhet. Här är några spelningar jag gärna skulle vilja se på någon liten trevlig pub:
- Imperiets "Synd" framförd av The Gun Club (kräver att Jeffrey Lee Pierce återuppstår och helt plötsligt pratar svenska)
- Ryan Adams "Heartbreaker" framförd av Joel Alme
- Metallicas "Kill 'em All" framförd av The Crown
- Thåströms Skebokvarnsv. 209 framförd av Bob Dylan (jag vet, Dylan behöver också plugga sin svenska)
- Diamond Heads "White Album" framförd av Mercyful Fate
- Slayers "Reign in Blood" framförd av At the Gates
- Bob Dylans "Blood on the Tracks" framförd av Nick Cave & The Bad Seeds
- Neil Youngs "After the Gold Rush" framfört av Tom Waits
... och det vara bara några jag kom på så där på rak arm. Tänk då vad man kunde göra med lite eftertanke. Jag kunde dock inte komma på vilket album jag ville höra Thåström sjunga. Jag behöver fundera lite på vilket album som borde få äran att framsjungas av det som kanske är min absoluta favoritröst.
- Thåströms Skebokvarnsv. 209 framförd av Bob Dylan (jag vet, Dylan behöver också plugga sin svenska)
- Diamond Heads "White Album" framförd av Mercyful Fate
- Slayers "Reign in Blood" framförd av At the Gates
- Bob Dylans "Blood on the Tracks" framförd av Nick Cave & The Bad Seeds
- Neil Youngs "After the Gold Rush" framfört av Tom Waits
... och det vara bara några jag kom på så där på rak arm. Tänk då vad man kunde göra med lite eftertanke. Jag kunde dock inte komma på vilket album jag ville höra Thåström sjunga. Jag behöver fundera lite på vilket album som borde få äran att framsjungas av det som kanske är min absoluta favoritröst.
tisdag 10 mars 2009
Tillkännagivande
Jag måste här göra ett officiellt uttalande angående pingisspelaren Johan Axelqvist. Jag har tidigare haft en relativt negativ inställnig till honom då han ofta visat upp en grinig, hängig och negativ attityd vid bordet. De gånger jag sett honom det senaste halvåret har detta dock förändrats. I helgen visade han en strålande inställning och framförallt ett magnifikt spel.
En händelse höjde honom dessutom extra högt. Det är en situation som bara gör honom till en i mängden inom pingisen. Men sett till hela idrottsvärlden så gör den honom fullkoligt unik och därför förtjänar han hyllas.
Tänk er in i situationen.
Det är semifinal i SM. Tysklandsproffset och landslagsspelaren Pär Gerell, 27, är favorit och möter Eslövspelaren Johan Axelqvist, 24, utfryst och petad ur landslaget. Det har varit en lång, servärd, stenhård match. Men nu är Axelqvist framme vid matchbollar. Han har chansen att bevisa för alla att han hör hemma i landslaget, chansen att sätta alla skeptiker och tvivlare (som mig) på plats och framförallt chansen att ta sig till SM-final.
I detta läge, denna knivsegg så vass som bara knivseggar kan bli i riktigt dramatiska idrottsögonblick då alla i publiken håller andan drar PG en forehandloop - UT! Domaren dömer poängen till Axelqvist, PG sjunker besegrad ihop, 11-9 till Axelqvist och han är i SM-final.
Men vad gör Axelqvist? Han pekar på kanten på bordet, tittar på domaren tittar på PG. Loopen från PG som tycktes aningen, aningen för lång har snuddat kanten av bordet men så ytterst lite att bara Axelqvist upptäckte det. Han tvekade inte ett ögonblick. Han hade vunnit, han hade finalplatsen men tog den inte. I pingis är en oärlig seger ingen seger. 11-9 blir 10-10. Man öskar att alla dopare, filmare, myglare, fuskare inom idrotten suttit på läktaren i Helsinborgs idrottshall i den stunden.
Näste att skaffa sig en matchboll blir PG men Axelqvist utjämnar och lyckas till slut vinna med 14-12.
Härmed är min inställning till Johan Axelqvist officiellt ändrad. Hurra för Axelqvist och grattis till SM-silvret. Snart blir det guld.
En händelse höjde honom dessutom extra högt. Det är en situation som bara gör honom till en i mängden inom pingisen. Men sett till hela idrottsvärlden så gör den honom fullkoligt unik och därför förtjänar han hyllas.
Tänk er in i situationen.
Det är semifinal i SM. Tysklandsproffset och landslagsspelaren Pär Gerell, 27, är favorit och möter Eslövspelaren Johan Axelqvist, 24, utfryst och petad ur landslaget. Det har varit en lång, servärd, stenhård match. Men nu är Axelqvist framme vid matchbollar. Han har chansen att bevisa för alla att han hör hemma i landslaget, chansen att sätta alla skeptiker och tvivlare (som mig) på plats och framförallt chansen att ta sig till SM-final.
I detta läge, denna knivsegg så vass som bara knivseggar kan bli i riktigt dramatiska idrottsögonblick då alla i publiken håller andan drar PG en forehandloop - UT! Domaren dömer poängen till Axelqvist, PG sjunker besegrad ihop, 11-9 till Axelqvist och han är i SM-final.
Men vad gör Axelqvist? Han pekar på kanten på bordet, tittar på domaren tittar på PG. Loopen från PG som tycktes aningen, aningen för lång har snuddat kanten av bordet men så ytterst lite att bara Axelqvist upptäckte det. Han tvekade inte ett ögonblick. Han hade vunnit, han hade finalplatsen men tog den inte. I pingis är en oärlig seger ingen seger. 11-9 blir 10-10. Man öskar att alla dopare, filmare, myglare, fuskare inom idrotten suttit på läktaren i Helsinborgs idrottshall i den stunden.
Näste att skaffa sig en matchboll blir PG men Axelqvist utjämnar och lyckas till slut vinna med 14-12.
Härmed är min inställning till Johan Axelqvist officiellt ändrad. Hurra för Axelqvist och grattis till SM-silvret. Snart blir det guld.
måndag 9 mars 2009
I pingis byter man aldrig strumpor under matchens gång
Som bloggare är det alltid intressant att jämföra sig med andra bloggar. För en tid sedan studerade jag de omåttligt populära kvinnliga bloggarna om mode, inredning och framförallt ingenting. Nu kan jag inte längre låta bli att nämna en annan blogg som jag besöker då och då. Jag har länge tvekat eftersom jag inte vet vad jag ska säga eller hur jag ska förhålla mig till den.
Bloggaren har drabbats av en fruktansvärd personlig tragedi som lägger ett kvävande svårmod över hela bloggen. Men trots det kan jag inte låta bli att roas av inläggen samtidigt som jag även blir fascinerad och inte så lite skrämd.
Han tycks ägna dagarna åt att läsa Aftonbladet.se och kommenterar därefter artiklarna ur ett kraftigt kristet perspektiv. Här är några citat ur ett par av mina favoritinlägg som jag läste nu när jag egentligen borde se till och bli klar med min hemtenta:
"5,5 miljarder kronor kostar det för Nasa för att försöka hitta jordliknande planeter och för att försöka få svaret om det finns liv på andra planeter. Vilket slöseri. De kommer inte hitta något. Gud ha skapat hela världen, universum och allt vad den innehåller. Bättre att gå till honom för att få svar. Och svaret är Jesus!"
"Aftonbladet skriver om en 14-åring i Linköping som har blivit gripen för 50 brott. Polisen kan inget göra eftersom killen inte är straffmyndig... Svaret är givet: Utan frälsning i Jesus Kristus kommer han inte kunna klara sig! Därför är det viktigt att vi vänjer våra barn och ungdomar om den rätta vägen: Jesus Kristus. Då skulle många problem i vårt samhälle elimineras!"
Ni börjar fatta, bloggaren har svaret på precis allt. Och det är alltid samma svar.
Finanskrisen löser han i ett inlägg med rubriken "Hos Jesus finns inga konkurser".
Sen har vi veckans fråga. Den här veckan är den: "Vet du om att Jesus älskar dig?"
Ställningen just nu är: Ja,67% - Nej, 33%
http://www.apg29.se/
Bloggaren har drabbats av en fruktansvärd personlig tragedi som lägger ett kvävande svårmod över hela bloggen. Men trots det kan jag inte låta bli att roas av inläggen samtidigt som jag även blir fascinerad och inte så lite skrämd.
Han tycks ägna dagarna åt att läsa Aftonbladet.se och kommenterar därefter artiklarna ur ett kraftigt kristet perspektiv. Här är några citat ur ett par av mina favoritinlägg som jag läste nu när jag egentligen borde se till och bli klar med min hemtenta:
"5,5 miljarder kronor kostar det för Nasa för att försöka hitta jordliknande planeter och för att försöka få svaret om det finns liv på andra planeter. Vilket slöseri. De kommer inte hitta något. Gud ha skapat hela världen, universum och allt vad den innehåller. Bättre att gå till honom för att få svar. Och svaret är Jesus!"
"Aftonbladet skriver om en 14-åring i Linköping som har blivit gripen för 50 brott. Polisen kan inget göra eftersom killen inte är straffmyndig... Svaret är givet: Utan frälsning i Jesus Kristus kommer han inte kunna klara sig! Därför är det viktigt att vi vänjer våra barn och ungdomar om den rätta vägen: Jesus Kristus. Då skulle många problem i vårt samhälle elimineras!"
Ni börjar fatta, bloggaren har svaret på precis allt. Och det är alltid samma svar.
Finanskrisen löser han i ett inlägg med rubriken "Hos Jesus finns inga konkurser".
Sen har vi veckans fråga. Den här veckan är den: "Vet du om att Jesus älskar dig?"
Ställningen just nu är: Ja,67% - Nej, 33%
http://www.apg29.se/
söndag 8 mars 2009
Staffan
"I pausen passar Vinciguera på att byta strumpor, varför gör han det?"
Den frågan hörde jag precis nu ställas av kommentatorn i den rafflande Davis Cup matchen mot Israel på TV8.
Expertkommentatorn svarade att det var för att dom var svettiga.
Han la också till att han tyckte det var "ett bra initiativ av Vinciguera" att byta strumpor i det läget.
Vad skulle vi göra utan expertkommentatorer?
Helgen har annars spenderats i Helsingborg där SM spelats i den mer rafflande och betydligt coolare sporten pingis. Mycket bra spel har det bjudits på och idag förärades hallen av mannen, myten, legenden Staffan Lindeborg. Visst, J-O, Äpplet, Jörgen och Erik Lindh var där och fler andra storheter. Men på något sätt blir pingisstämningen komplett först då Staffan kommer med i bilden.
Nu väntar jag mig ett fint litet reportage i kvällens sportspegel där vi får se några bra bolldueller ackompanjerade av Staffans ljuva, dramatiska stämma.
Den frågan hörde jag precis nu ställas av kommentatorn i den rafflande Davis Cup matchen mot Israel på TV8.
Expertkommentatorn svarade att det var för att dom var svettiga.
Han la också till att han tyckte det var "ett bra initiativ av Vinciguera" att byta strumpor i det läget.
Vad skulle vi göra utan expertkommentatorer?
Helgen har annars spenderats i Helsingborg där SM spelats i den mer rafflande och betydligt coolare sporten pingis. Mycket bra spel har det bjudits på och idag förärades hallen av mannen, myten, legenden Staffan Lindeborg. Visst, J-O, Äpplet, Jörgen och Erik Lindh var där och fler andra storheter. Men på något sätt blir pingisstämningen komplett först då Staffan kommer med i bilden.
Nu väntar jag mig ett fint litet reportage i kvällens sportspegel där vi får se några bra bolldueller ackompanjerade av Staffans ljuva, dramatiska stämma.
fredag 6 mars 2009
Idiotvinds musikliga
Jag hade ett långt, långt förhållande med Winamp, en fullt duglig mediaspelare. Men för drygt ett år sedan skildes vi för gott. Då hade jag redan börjat umgås allt mer med Windows Media Player lite bakom ryggen på Winamp. Allt mer upptäckte jag de enorma fördelarna med Windows Media Player som ökar i takt med ordningen på filer och kataloger och då jag i smyg är lite av en pedantisk ordningsman blev frestelsen allt för stor för att motstå.
Av alla fördelar med programmet är min favorit den funktion som räknar antalet gånger en låt har spelats. Så efter låtens titel, artist, längd och låtskrivare har jag en liten kolumn som visar hur många gånger jag spelat låten. Självklart kan man sortera låtarna efter antalet uppspelningar.
Genialt och framförallt oerhört spännande då det blir som en liten musikliga i min dator, en tävling låtarna emellan då den som toppar listan kan skryta om att vara min allra populäraste låt (för tillfället) av alla de tusen som programmet letat fram i min dator och listar i sitt bibliotek.
Självklart förbannar jag det faktum att jag inte började med detta tidigare, allra helst skulle jag ju haft programmet redan som liten och därmed haft en tabell över de låtar jag hört mest genom hela livet.
Sen finns det såklart komplicerande faktorer som datorbyten och min nuvarande ligatabell sträcker sig bara till hösten 2008 då jag blev tvungen att omformatera hela hårddisken. Därför domineras ju tabellen till viss del av det jag lyssnat in mig på det senaste halvåret. Hur som helst presenterar jag min nuvarande top 10 lista och välkomnar er att göra detsamma:
1. (29 ggr) Cold Water - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
2. (25 ggr) Hold On - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
3. (24 ggr) Lucky Jim - Gun Club ("Lucky Jim", 1994)
4. (23 ggr) Hela Mitt Liv - Per Ossler ("Ett Brus", 2008)
4. (23 ggr) Partisan - Leonard Cohen ("Songs From A Room", 1969)
4. (23 ggr) A Good Man Is Hard To Find - Tom Waits ("Blood Money", 2002)
7. (22 ggr) Born In Time (alt. vers) - Bob Dylan (Tell Tale Signs, The Bootlegs Series vol. 8, 2008)
7. (22 ggr) The Distance From Her To There - Lambchop ("Nixon", 2000)
9. (21 ggr) Lergraven - Per Ossler ("Ett brus", 2008)
10. (20 ggr) Up To Me - Bob Dylan (inspelad 1974, utgiven på "Biography" 1985)
Av alla fördelar med programmet är min favorit den funktion som räknar antalet gånger en låt har spelats. Så efter låtens titel, artist, längd och låtskrivare har jag en liten kolumn som visar hur många gånger jag spelat låten. Självklart kan man sortera låtarna efter antalet uppspelningar.
Genialt och framförallt oerhört spännande då det blir som en liten musikliga i min dator, en tävling låtarna emellan då den som toppar listan kan skryta om att vara min allra populäraste låt (för tillfället) av alla de tusen som programmet letat fram i min dator och listar i sitt bibliotek.
Självklart förbannar jag det faktum att jag inte började med detta tidigare, allra helst skulle jag ju haft programmet redan som liten och därmed haft en tabell över de låtar jag hört mest genom hela livet.
Sen finns det såklart komplicerande faktorer som datorbyten och min nuvarande ligatabell sträcker sig bara till hösten 2008 då jag blev tvungen att omformatera hela hårddisken. Därför domineras ju tabellen till viss del av det jag lyssnat in mig på det senaste halvåret. Hur som helst presenterar jag min nuvarande top 10 lista och välkomnar er att göra detsamma:
1. (29 ggr) Cold Water - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
2. (25 ggr) Hold On - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
3. (24 ggr) Lucky Jim - Gun Club ("Lucky Jim", 1994)
4. (23 ggr) Hela Mitt Liv - Per Ossler ("Ett Brus", 2008)
4. (23 ggr) Partisan - Leonard Cohen ("Songs From A Room", 1969)
4. (23 ggr) A Good Man Is Hard To Find - Tom Waits ("Blood Money", 2002)
7. (22 ggr) Born In Time (alt. vers) - Bob Dylan (Tell Tale Signs, The Bootlegs Series vol. 8, 2008)
7. (22 ggr) The Distance From Her To There - Lambchop ("Nixon", 2000)
9. (21 ggr) Lergraven - Per Ossler ("Ett brus", 2008)
10. (20 ggr) Up To Me - Bob Dylan (inspelad 1974, utgiven på "Biography" 1985)
Dylan hyllar Peck, Peck hyllar Dylan
Det var otäckt längesen jag skrev om Dylan. Men idag drabbades jag av den fulla, astronomiska kraft som är Brownsville Girl. Detta monument, detta landmärke inom människans låtskrivartradition som lyser upp, vägleder och inspirerar textmakare världen över likt fyrtornet i Alexandria med sitt ljus ledde sjömännen i hamn.
Vi behöver inte prata om att den är bäst hit eller dit eller bättre än den och den låten. Vi kan bara konstatera att det inte finns någonting någonstans som påminner om, eller kan jämföras med Brownsville Girl. Vad som är anmärkningsvärt är att det episka verket på drygt 11 minuter finns på en av Dylans absolut svagaste, mest splittrade och oinsprirerade album.
"Brownsville Girl, I would suggest, is a song that altered songwriting" säger Bono innan han fördjupar sig i texten som leder in honom på ett intressant resonemang som slutar i en träffande jämförelse med den italienske författaren från 1400-talet Dante Alighieri och hans Beatrice.
1997 belönades Dylan med utmärkelsen Kennedy Center Honors och bredvid presidentparet Clinton fick han lyssna till Gregory Pecks fina hyllningstal. Den gamle skådespelaren nämns flertalet gånger i Brownsville Girl och i sitt tal citerar han ett par strofer ur det mäktiga epos som låttexten utgör.
Dylan ser plågsamt obekväm ut men saluterar vördnadsfullt den gamle skådespelaren precis lika vördnadsfullt som Gregory Peck saluterar den gamle låtskrivaren. Talet är bara ett par minuter sedan följer en klichéartad sammanfattning av Dylans karriär innan ceremonin avslutas med att slipsarna ger en minst sagt besvärad Dylan en stående ovation.
Vi behöver inte prata om att den är bäst hit eller dit eller bättre än den och den låten. Vi kan bara konstatera att det inte finns någonting någonstans som påminner om, eller kan jämföras med Brownsville Girl. Vad som är anmärkningsvärt är att det episka verket på drygt 11 minuter finns på en av Dylans absolut svagaste, mest splittrade och oinsprirerade album.
"Brownsville Girl, I would suggest, is a song that altered songwriting" säger Bono innan han fördjupar sig i texten som leder in honom på ett intressant resonemang som slutar i en träffande jämförelse med den italienske författaren från 1400-talet Dante Alighieri och hans Beatrice.
1997 belönades Dylan med utmärkelsen Kennedy Center Honors och bredvid presidentparet Clinton fick han lyssna till Gregory Pecks fina hyllningstal. Den gamle skådespelaren nämns flertalet gånger i Brownsville Girl och i sitt tal citerar han ett par strofer ur det mäktiga epos som låttexten utgör.
Dylan ser plågsamt obekväm ut men saluterar vördnadsfullt den gamle skådespelaren precis lika vördnadsfullt som Gregory Peck saluterar den gamle låtskrivaren. Talet är bara ett par minuter sedan följer en klichéartad sammanfattning av Dylans karriär innan ceremonin avslutas med att slipsarna ger en minst sagt besvärad Dylan en stående ovation.
torsdag 5 mars 2009
Att popularisera pingisen. Del 1: Fenomenet och paradoxen
Precis som många andra sporter brottas pingisen med problematiken hur man ska göra för att locka mer publik och mer massmedialt intresse till sporten. Lösningen på problemet som hörs är att pingismatcherna måste vara kortare, snabbare, intensivare med många avbrott och ständig spänning. Det är vad TV vill ha, det är vad publiken vill ha. Action.
Fenomenet
Ett sätt hatt hitta rätt väg är att dra lärdom från en sport som verkligen lyckats slå igenom i TV-rutan. Snookerns genomslag är ett mirakel. Eurosport sänder alla säsongens Pro Tour turneringar från första omgången till finalen, total täckning. De visar t.o.m. rena uppvisningsturneringar och på hemsidan bloggas det och skrivs artiklar om snookerstjärnorna året runt.
Detta trots att sporten kom till Sverige först på 80-talet och där de bästa svenska utövarna blott är amatörer. En match mellan en av världsstjärnorna och de bästa svenska spelarna skulle vara ”som att en struts skulle få springa mot ett strutsägg”, enligt Eurosports unikum till expertkommentator. Ett besök på snookerns officiella svenska hemsida avslöjar att det finns 57 snookerbord tillgängliga för spel i hela Sverige. Hur många pingisbord finns det?
Jag pratade för ett tag sedan med ordföranden för en biljardförening. Han berättade att det aldrig spelats så mycket biljard. När jag undrade vad det berodde på skrattade han bara och frågade om jag sett Eurosports snookersändningar.
”Jag sitter klistrad”, svarade jag.
Paradoxen
Så har vi då lärt oss något av snookerfenomenet som trots helt utan folklig grund lyckats ockupera TV-tablåerna, som drar folk till landets biljardhallar, som fått precis ett sådant genomslag som vi inom pingisen bara kunnat drömma om? Hur ser det ut i snookersändningarna? Har de lyckats med vad även vi eftersträvar; att förpacka sin sport i en tight, snygg fartdräkt med snabba klipp, snabba avgöranden och ständig spänning?
Nej. Matcherna är långa och ju längre turneringen går, ju längre blir de. VM-finalen spelas i bäst av 35 ”frames” och är uppdelad på två dagar. Ett frame tar ca 10-15 minuter men kan lika gärna ta en timme då defensivspelet råder och det kan gå en halvtimme utan att en enda boll sänks. Eftertänksamt promenerar spelarna runt bordet med sina stenansikten, funderar, planerar, grubblar, tiden går och skulle en nål falla på den vinröda heltäckningsmattan skulle det eka i den fullsmockade hallen.
Trots detta har alltså Eurosport fallit som en fura för sporten och sänder allt de kan komma över. Snookern är inte enda exemplet. Se tennisen som på herrsidan förlänger matcherna till femsetare då det är dags för Grand Slam. Samma där, fullsatta läktare, heltäckande TV-produktioner och så matcher som pågår timme ut och timme in.
Varför strävar pingisen åt helt motsatt håll?
Fenomenet
Ett sätt hatt hitta rätt väg är att dra lärdom från en sport som verkligen lyckats slå igenom i TV-rutan. Snookerns genomslag är ett mirakel. Eurosport sänder alla säsongens Pro Tour turneringar från första omgången till finalen, total täckning. De visar t.o.m. rena uppvisningsturneringar och på hemsidan bloggas det och skrivs artiklar om snookerstjärnorna året runt.
Detta trots att sporten kom till Sverige först på 80-talet och där de bästa svenska utövarna blott är amatörer. En match mellan en av världsstjärnorna och de bästa svenska spelarna skulle vara ”som att en struts skulle få springa mot ett strutsägg”, enligt Eurosports unikum till expertkommentator. Ett besök på snookerns officiella svenska hemsida avslöjar att det finns 57 snookerbord tillgängliga för spel i hela Sverige. Hur många pingisbord finns det?
Jag pratade för ett tag sedan med ordföranden för en biljardförening. Han berättade att det aldrig spelats så mycket biljard. När jag undrade vad det berodde på skrattade han bara och frågade om jag sett Eurosports snookersändningar.
”Jag sitter klistrad”, svarade jag.
Paradoxen
Så har vi då lärt oss något av snookerfenomenet som trots helt utan folklig grund lyckats ockupera TV-tablåerna, som drar folk till landets biljardhallar, som fått precis ett sådant genomslag som vi inom pingisen bara kunnat drömma om? Hur ser det ut i snookersändningarna? Har de lyckats med vad även vi eftersträvar; att förpacka sin sport i en tight, snygg fartdräkt med snabba klipp, snabba avgöranden och ständig spänning?
Nej. Matcherna är långa och ju längre turneringen går, ju längre blir de. VM-finalen spelas i bäst av 35 ”frames” och är uppdelad på två dagar. Ett frame tar ca 10-15 minuter men kan lika gärna ta en timme då defensivspelet råder och det kan gå en halvtimme utan att en enda boll sänks. Eftertänksamt promenerar spelarna runt bordet med sina stenansikten, funderar, planerar, grubblar, tiden går och skulle en nål falla på den vinröda heltäckningsmattan skulle det eka i den fullsmockade hallen.
Trots detta har alltså Eurosport fallit som en fura för sporten och sänder allt de kan komma över. Snookern är inte enda exemplet. Se tennisen som på herrsidan förlänger matcherna till femsetare då det är dags för Grand Slam. Samma där, fullsatta läktare, heltäckande TV-produktioner och så matcher som pågår timme ut och timme in.
Varför strävar pingisen åt helt motsatt håll?
tisdag 3 mars 2009
Även om...
... det bara intresserar ca två besökare här på bloggen så måste jag berätta att jag inte hört något så gripande och obehagligt som Osslers Lergraven sedan jag hörde Thåström sjunga Balladen om Briggen Blue Bird av Hull för första gången.
Den är bedövande vacker. Men den fragmentariska texten skakar om alla sinnen; jag känner hemska, unkna dofter; hör en gravliknande tystnad störd av desperata rop och spöklika, gripande bilder flimrar upp för min inre syn och får min ryggrad att rulla ihop sig till en liten boll. Det är poesi i sin allra skarpaste, mest fängslande och genomträngande form.
Den är bedövande vacker. Men den fragmentariska texten skakar om alla sinnen; jag känner hemska, unkna dofter; hör en gravliknande tystnad störd av desperata rop och spöklika, gripande bilder flimrar upp för min inre syn och får min ryggrad att rulla ihop sig till en liten boll. Det är poesi i sin allra skarpaste, mest fängslande och genomträngande form.
En bild säger mer än tusen argument
Det finns ju många argument till att avskaffa monarkin. Att ett demokratiskt land ska representeras av en icke-demokratiskt vald man eller kvinna kan man ju tycka vara ett av de starkare argumenten med en inneboende logik som borde tilltala de allra flesta.
Men jag har hittat ett som är ännu bättre. Man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord, tydligen gäller det samma angående argument. Titta bara på stackars Danne, "mannen av folket" från Ockelbo, den blivande prinsen och hertigen av Västergötland. Vad har dom gjort med honom?
Men jag har hittat ett som är ännu bättre. Man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord, tydligen gäller det samma angående argument. Titta bara på stackars Danne, "mannen av folket" från Ockelbo, den blivande prinsen och hertigen av Västergötland. Vad har dom gjort med honom?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)