Det var otäckt längesen jag skrev om Dylan. Men idag drabbades jag av den fulla, astronomiska kraft som är Brownsville Girl. Detta monument, detta landmärke inom människans låtskrivartradition som lyser upp, vägleder och inspirerar textmakare världen över likt fyrtornet i Alexandria med sitt ljus ledde sjömännen i hamn.
Vi behöver inte prata om att den är bäst hit eller dit eller bättre än den och den låten. Vi kan bara konstatera att det inte finns någonting någonstans som påminner om, eller kan jämföras med Brownsville Girl. Vad som är anmärkningsvärt är att det episka verket på drygt 11 minuter finns på en av Dylans absolut svagaste, mest splittrade och oinsprirerade album.
"Brownsville Girl, I would suggest, is a song that altered songwriting" säger Bono innan han fördjupar sig i texten som leder in honom på ett intressant resonemang som slutar i en träffande jämförelse med den italienske författaren från 1400-talet Dante Alighieri och hans Beatrice.
1997 belönades Dylan med utmärkelsen Kennedy Center Honors och bredvid presidentparet Clinton fick han lyssna till Gregory Pecks fina hyllningstal. Den gamle skådespelaren nämns flertalet gånger i Brownsville Girl och i sitt tal citerar han ett par strofer ur det mäktiga epos som låttexten utgör.
Dylan ser plågsamt obekväm ut men saluterar vördnadsfullt den gamle skådespelaren precis lika vördnadsfullt som Gregory Peck saluterar den gamle låtskrivaren. Talet är bara ett par minuter sedan följer en klichéartad sammanfattning av Dylans karriär innan ceremonin avslutas med att slipsarna ger en minst sagt besvärad Dylan en stående ovation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar