Nya idéer och gamla minnen

Under helgens vistelse i Helsingborg kom jag över en lokaltidning som gjorde reklam för en spelning med en, för mig, okänd artist som skulle framföra hela Neil Youngs album "Tonight's the the Night", från första till sista låten i rätt ordning. Vilken fullkomligt svindlande bra idé.

Vissa album bildar en helhet där låtarna inte ska ryckas loss och spelas var för sig eller blandas med andra låtar. De behöver sitt sammanhang, de utgör en liten del av något större som bara blir komplett då albumet spelas från början till slut... "Dark Side of the Moon", för att nämna ett övertydligt exempel.

Jag minns då jag och basisten i bandet med en-minuters-karriären lyckades övertala en DJ att spela Monkey Wrench med Foo Fighters på ett ställe där det annars bara spelades deprimerande pop á la The Cure, Morrissey, The Jesus and Mary Chain osv. Saliga skuttade vi runt på dansgolvet och skrålade med i texten bland alla förnärmade, glåmiga, popnördar som ville koncentrera sig på att vara svåra och melankoliska.

Men när låten tog slut kändes det som om vi blivit bestulna, svikna, avbrutna mitt i en mening. Inget behövde diskuteras oss emellan, vi kände båda samma sak. Upprörda rusade vi unisont fram till DJ-båset och skrek: "Du kan inte bryta mitt i, spelar man Monkey Wrench måste man spela Hey, Johnny Park!, dom hänger ihop, allt hänger ihop". Han tittade på oss som om det var oss det var fel på. Av någon anledning har jag alltid haft svårt att komma överens med dessa DJ människor. Dryga jävlar utan minsta musiksmak.

Ikväll undrar jag vad vi gjorde på dessa ställen då allt vi ville höra var musik som skakade om, sparkade, ryckte och slet i allt vi trodde vi visste. Och så undrar jag varför inte fler fastnat för idén att framföra album i sin ursprungliga helhet. Här är några spelningar jag gärna skulle vilja se på någon liten trevlig pub:

- Imperiets "Synd" framförd av The Gun Club (kräver att Jeffrey Lee Pierce återuppstår och helt plötsligt pratar svenska)
- Ryan Adams "Heartbreaker" framförd av Joel Alme

- Metallicas "Kill 'em All" framförd av The Crown
- Thåströms Skebokvarnsv. 209 framförd av Bob Dylan (jag vet, Dylan behöver också plugga sin svenska)
- Diamond Heads "White Album" framförd av Mercyful Fate
- Slayers "Reign in Blood" framförd av At the Gates
- Bob Dylans "Blood on the Tracks" framförd av Nick Cave & The Bad Seeds
- Neil Youngs "After the Gold Rush" framfört av Tom Waits

... och det vara bara några jag kom på så där på rak arm. Tänk då vad man kunde göra med lite eftertanke. Jag kunde dock inte komma på vilket album jag ville höra Thåström sjunga. Jag behöver fundera lite på vilket album som borde få äran att framsjungas av det som kanske är min absoluta favoritröst.