Hårdrockstexternas författare är ett exempel på några som håller sig på den allra tjockaste isen, de står och headbangar vilt på flera meter tjock is. Deras texter kommer i andra hand och döljer sig bakom musiken. De kan komma undan med det mesta men trots det lyckas de ibland, genom kusligt illa skrivna texter göra hål i isen och låtarna blir olyssningsbara.
Dylan å andra sidan - under vissa perioder, t.ex. 1963-1968 balanserade han så långt ut på den allra tunnaste is att han framstod som 60-talets Jesus gåendes på vattnet. Fast Dylan nöjde sig inte med att ta en promenad på den lövtunna isen, han slog volter och dansade jenka och riverdance.
Thåström har på sina två senaste skivor valt att gå på isen en solig dag i mars precis där undervattenströmmarna är som starkast. Musiken rör sig dämpad och monotont i skuggan och lämnar all uppmärksamhet åt Thåströms unika, gudabenådade röst och orden den sjunger.
Här är texten betydligt viktigare än musiken, låten står och faller med orden. Ibland kliver han för långt ut och plumsar i det iskalla vattnet. Ibland lyckas han balansera på den förrädiska isen och då blir resultatet otäckt bra.
På nya skivan behandlar han i låten Långbort ett ämne som egentligen inte går att skriva om. Ett dun från en svans vinge skulle få isen att brista, men Thåström står kvar. I Över Sundet är han där igen, i vissa rader står han och gör piruetter på något som inte kan vara mer än en tunn hinna slask.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar