Intertextualitet är nu mer ett populärt begrepp här på bloggen. För några veckor sedan handlade det om Håkan Hellströms alla snygga inslag av små textfragemnt från bl.a. Morrissey och Dylan. Tidigare har jag tvingat alla läsa om min fascination av Dylans mästerliga sätt att väva in gamla pjäser, folksånger och diktstrofer i sina texter.
Nu måste jag uppmärksamma Thåströms små Dylanspår på senaste skivan. Mest uppenbart är såklart hans version av Men bara om min älskade väntar som Dylan skrev i början på 60-talet under titeln Tomorrow is a long time och som mästerligt översatts av Ulf Dageby.
Men Dylan glimtar till på fler ställen på "Kärleken är för dom". Man hinner bara halvvägs in i öppningsspåret innan Thåström sjunger "Jag tror det är sant som dom säger i Sahara; Varje sandkorn har ett nummer". Det går liksom inte att undvika parallellen till Dylans "Then onward in my journey I come to understand; That every hair is numbered like every grain of sand".
Och Över Sundet, visst påminner den i sin struktur om If you see her, say hello? Om hur berättaren ber lyssnaren skicka en hälsning till sin före detta. Här påminner den ju dessutom om den tidiga Dylanlåten Girl from the North Country som börjar:
Well, if you're travelin' in the north country fair,
Where the winds hit heavy on the borderline,
Remember me to one who lives there.
She once was a true love of mine."
Att jämföra med inledningen på Över Sundet:
"Om du ska över sundet nån gudsförgäten kväll
vill du ta med en hälsning till nån väldigt speciell"
Girl from the North Country har ju Dylan i sin tur hämtat inspiration och nästan kopierat helt, från den flera hundra år gamla brittiska Scarborough Fair som Simon and Garfunkel gör så fint:
"Are you goin to scarborough fair? parsley, sage, rosemary and thyme
Remember me to one who lives there, she once was a true love of mine"
Som om inte det vore nog, kalla mig långsökt, men visst finns det kopplingar mellan Dylans Not Dark Yet och Thåströms Långtbort? Och då tänker jag inte bara på att båda blickar fram emot livets antågande slut. Dylans "There's not even room enough to be anywhere; It's not dark yet, but it's getting there" ekar svagt vidare i Thåströms rader "Jag släcker ner rummen ett för ett; Min elektricitet är snart slut".
Alla de tydliga kopplingarna till Dylan dyker upp en aning oväntat då jag aldrig sett Thåström som något stort Dylanfan. Men på förra, "Skebokvarnsv. 209", skivan valde han att hylla bortgångne Jeffrey Lee Pierce genom att delvis kopiera Dylans hyllning till Blind Willie McTell och nu fortsätter alltså kopplingarna. Det är väl helt enkelt så att alla låtskrivare inspireras av Dylan (inte minst Idol-jurymedlemmen Anders Bagge avslöjade ju sin Dylankärlek i höstas) eftersom utan gode Bob så hade inte låtskrivandet, som vi känner det idag, existerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar