Snabb lägesuppdatering: Jag har för tillfället en kraftig förälskelse i just den versen i Märk hur vår Skugga som Thåström hoppar över i sin odödliga version av den gamla Bellmanklassikern. Särskilt raden "lyckan eljest ut i flykten så vig" får mig att fullkomligt tappa fattningen.
Sånt skrivs inte längre.
Jag hör den gärna med Cornelis Vreeswijk - eller Fred Åkerström såklart - men hade tokigt gärna hört den med Joakim.
Och så missbrukar jag Skriets självbetitlade album likt Bert Karlsson missbrukar folk med dålig musiksmak. Särskilt Ben & Hjärtan. Den beskriver faktiskt sig själv, tur det för jag hade inte kunnat göra det.
"En rå känsla
som förvandlar skelettet till glas
En viss sorts kärlek
Som gör en så jävla svag
Kvar är bara hjärtat och skelettet"
Enkel, ärlig och avskalad musik, sjukt avskalad, kvar är typ bara hjärtat och skelettet.
onsdag 30 december 2009
söndag 27 december 2009
Högaktuell stofil
Nu när ett år, ett årtionde till och med, tar slut så kryllar det av listor och sammanställningar som sammanfattar det gångna året och decenniet. Lite extra intressant är som vanligt det strålande musikmagasinet Rolling Stone och dess omfattande listor. Med en jury bestående av folk som The Hives, Metallica, Coldplay, Jarvis Cocker, Lenny Kravitz, Missy Elliot, Jim James, Yoko Ono, Rick Rubin, Mary J Blige, mängder med meriterade musikjournalister och många fler därtill har årtiondets hundra bästa album utsetts.
Med denna saliga blandning av beslutsfattare seglar Dylan in på en åttonde plats med Modern Times (2006) och en elfte plats med Love & Theft (2001). Den gamle tillbakadragne 68-åringen som de flesta fortfarande ser som en protestsångare med akustisk gitarr i famnen och som idag hämtar sin inspiration från musik med 60-90 år på nacken slår sig alltså in bland Eminem, The Strokes, Jay-Z, U2, Coldplay och Radiohead. Ingen annan har med två album så högt upp.
Det visar hur aktuell den gamle är än idag, att han är lika bra som någonsin och det visar vilket otroligt inflytande han har i musikerkretsar även om det inte speglar sig hos folk i allmänhet. Men vi har ju redan konstaterat att folk i allmänhet är dumma i huvudet.
Här finns listan i sin helhet.
Med denna saliga blandning av beslutsfattare seglar Dylan in på en åttonde plats med Modern Times (2006) och en elfte plats med Love & Theft (2001). Den gamle tillbakadragne 68-åringen som de flesta fortfarande ser som en protestsångare med akustisk gitarr i famnen och som idag hämtar sin inspiration från musik med 60-90 år på nacken slår sig alltså in bland Eminem, The Strokes, Jay-Z, U2, Coldplay och Radiohead. Ingen annan har med två album så högt upp.
Det visar hur aktuell den gamle är än idag, att han är lika bra som någonsin och det visar vilket otroligt inflytande han har i musikerkretsar även om det inte speglar sig hos folk i allmänhet. Men vi har ju redan konstaterat att folk i allmänhet är dumma i huvudet.
Här finns listan i sin helhet.
onsdag 23 december 2009
"The Red Dragon"
En ny film signerad Idiotvind Productions är ute på Youtube. Den har växt fram under nästan ett års tid, förändrats och utvecklats i perioder och det var med en hel del vånda och separationsångest som jag tillslut tvingades erkänna för mig själv att den var klar. Det är en riktig mastodontproduktion med extra allt, likt en överproducerad Hollywoodfilm med astronomisk budget, ni vet de som alltid floppar.
Det rör sig om en hyllning till den enastående Wang Liqin som operar i pingishagen med en graciös brutalitet, en svårslagen kombination som jag inte vet om någon, någonsin, någonstans lyckats så väl med förut.
Det är dock filmens musik som väckt starkast reaktioner under klippets första timmar ute i det offentliga rummet. Negativa reaktioner då, så klart. Självklart är det inte alla som uppskattar Entombed men det handlar ju om att hitta musik som passar till vad ögat ser. Kraften, energin och brutaliteten kombinerat med den tekniska briljansen i Wang Liqins spel är inget vars like det kryllar av i musikbranchen.
Det rör sig om en hyllning till den enastående Wang Liqin som operar i pingishagen med en graciös brutalitet, en svårslagen kombination som jag inte vet om någon, någonsin, någonstans lyckats så väl med förut.
Det är dock filmens musik som väckt starkast reaktioner under klippets första timmar ute i det offentliga rummet. Negativa reaktioner då, så klart. Självklart är det inte alla som uppskattar Entombed men det handlar ju om att hitta musik som passar till vad ögat ser. Kraften, energin och brutaliteten kombinerat med den tekniska briljansen i Wang Liqins spel är inget vars like det kryllar av i musikbranchen.
Personligen är jag mycket nöjd med mina val av musik till min hyllningsfilm, att de väcker förfasade reaktioner bland youtubepubliken ser jag, lite rebelliskt, som något positivt med tanke på all sörja som annars brukar ackompanjera pingisfilmerna. Det är många timmar som ägnas åt att hitta musik som fungerar som pingissoundtrack och det hade vart väldigt intressant att höra förslag på pingisdoftande musik...
tisdag 22 december 2009
God Jul
Virtanen har ju haft nästan oförskämt mycket att säga till om här i bloggen så nu får han tycka till om julmusiken också.
"JULSÅNGER. Ja okej, visst, självklart, ”Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl är förstås, som alltid, nummer ett. Och Bob Dylans julskiva är urtrevlig den också."
Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv. Men i rättvisans namn får jag erkänna att Håkan och Pluras version av Fairytale of New York också förtjänas att spelas om och om igen. Och under inga omständigheter får vi glömma Thåströms Vit Jul och Ebba Gröns Nu Släckas Tusen Mänskoliv.
Men min julhäslning till alla bloggläsare blir en annan. Kanske är det ingen renodlad jullåt i den bemärkelsen att det sjungs om snö, tomtar och jesus - men det är ändå en klockren jullåt i sitt medmänskliga ställningstagande för de ensamma utanförstående. Likt en musikens Karl Bertil Jonsson sitter Tom Waits hos Letterman dagarna före jul 1983 och framför sin On the Nickel dedikerad till "all the little boys who've run a way from home" medan de allra vackraste, juldoftande toner klingar fram under hans fingrar.
De inledande ackorden och orden har redan påverkat mig ungefär som värme påverkar stearin så när den första strofen ramlar ut bland tonerna; "sticks and stones will break my bones", ja, den tar andan ur en helt enkelt.
"JULSÅNGER. Ja okej, visst, självklart, ”Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl är förstås, som alltid, nummer ett. Och Bob Dylans julskiva är urtrevlig den också."
Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv. Men i rättvisans namn får jag erkänna att Håkan och Pluras version av Fairytale of New York också förtjänas att spelas om och om igen. Och under inga omständigheter får vi glömma Thåströms Vit Jul och Ebba Gröns Nu Släckas Tusen Mänskoliv.
Men min julhäslning till alla bloggläsare blir en annan. Kanske är det ingen renodlad jullåt i den bemärkelsen att det sjungs om snö, tomtar och jesus - men det är ändå en klockren jullåt i sitt medmänskliga ställningstagande för de ensamma utanförstående. Likt en musikens Karl Bertil Jonsson sitter Tom Waits hos Letterman dagarna före jul 1983 och framför sin On the Nickel dedikerad till "all the little boys who've run a way from home" medan de allra vackraste, juldoftande toner klingar fram under hans fingrar.
De inledande ackorden och orden har redan påverkat mig ungefär som värme påverkar stearin så när den första strofen ramlar ut bland tonerna; "sticks and stones will break my bones", ja, den tar andan ur en helt enkelt.
fredag 18 december 2009
Bloggbubblan
På sistone har bloggen blivit en allt mer nutidsorienterad och aktuell blogg. Det gillar jag inte. Det är inte meningen att jag ska sitta här och kommentera samtiden. Nej, det här ska vara en efterbliven blogg som förmedlar läsaren en känsla av att befinna sig i en igensvetsad container på en lastpråm med brutet roder som driver vind för våg mitt ute i Stilla Havet.
Om så Nordkorea attackerar Europa med kärnvapenmissiler samtidigt som den svenske kungen gör en statskupp och tar makten tillsammans med påven och de allierar sig med Nordkorea, skänker Skåne till Polen och förbjuder mjölk så ska man kunna gå in här och läsa om Wang Liqins forehand och Dylans backhand.
En blogg ska vara som en egen liten värld. En värld där jag har privilegiet att helt unisont bestämma vad som är intressant, väsentligt och värt att uppmärksamma. Just nu kanske det viktigaste i världen anses vara vad som händer i den där jättesandlådan i Köpenhamn, men just här är också den ofta förbisedda Restless Farewell otroligt viktig.
Om så Nordkorea attackerar Europa med kärnvapenmissiler samtidigt som den svenske kungen gör en statskupp och tar makten tillsammans med påven och de allierar sig med Nordkorea, skänker Skåne till Polen och förbjuder mjölk så ska man kunna gå in här och läsa om Wang Liqins forehand och Dylans backhand.
En blogg ska vara som en egen liten värld. En värld där jag har privilegiet att helt unisont bestämma vad som är intressant, väsentligt och värt att uppmärksamma. Just nu kanske det viktigaste i världen anses vara vad som händer i den där jättesandlådan i Köpenhamn, men just här är också den ofta förbisedda Restless Farewell otroligt viktig.
onsdag 16 december 2009
"Det måste vara radion"
Under delar av eftermiddagen och kvällen har jag alltså tagit del av sändningarna från Musikhjälpen där det bara spelas önskelåtar, ett urval av vad som hörts:
Bruce Springsteen - Thunder Road
Frank Zappa - Joe's Garage
Black Sabbath - War Pigs
Led Zeppelin - Stairway to Heaven
Eric Clapton - Layla (unplugged)
Thåström - Fanfanfan
Manic Street Preachers - Motorcycle Emptiness
Sisters of Mercy - Lucretia (My Reflection)
Beatles - Let it Be
Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg (såklart)
Alltså, om folk vill höra denna typ av musik (läs riktig musik), varför spelas den då aldrig på radion i vanliga fall? Varför hör man bara skivbolagens marionetter som typ Idol-Ola? Är radiobranchen så genomkorrumperad att vad lyssnaren vill höra är helt oväsentligt? Köper de stora offensiva skivbolagen upp all radiotid?
De gånger jag lyssnar på radio begränsar sig till de fall då jag tvingas åka bil med obehagligt folk som inte vill lyssna på min musik. Men hade det spelats sådant här i vanliga fall hade jag varit en flitig radiolyssnare. Till och med en låt som Erasures Always är ju en trevlig nostalgisk upplevelse som jag aldrig skulle lyssnat på annars. Nu ska jag försöka få in en Dylan i Musikhjälpen, Mississippi... har jag bestämt mig för tror jag.
Bruce Springsteen - Thunder Road
Frank Zappa - Joe's Garage
Black Sabbath - War Pigs
Led Zeppelin - Stairway to Heaven
Eric Clapton - Layla (unplugged)
Thåström - Fanfanfan
Manic Street Preachers - Motorcycle Emptiness
Sisters of Mercy - Lucretia (My Reflection)
Beatles - Let it Be
Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg (såklart)
Alltså, om folk vill höra denna typ av musik (läs riktig musik), varför spelas den då aldrig på radion i vanliga fall? Varför hör man bara skivbolagens marionetter som typ Idol-Ola? Är radiobranchen så genomkorrumperad att vad lyssnaren vill höra är helt oväsentligt? Köper de stora offensiva skivbolagen upp all radiotid?
De gånger jag lyssnar på radio begränsar sig till de fall då jag tvingas åka bil med obehagligt folk som inte vill lyssna på min musik. Men hade det spelats sådant här i vanliga fall hade jag varit en flitig radiolyssnare. Till och med en låt som Erasures Always är ju en trevlig nostalgisk upplevelse som jag aldrig skulle lyssnat på annars. Nu ska jag försöka få in en Dylan i Musikhjälpen, Mississippi... har jag bestämt mig för tror jag.
tisdag 15 december 2009
Woodyglimt i glasbur
Först vill jag bara slå ett slag för den trevliga radio som sänds från en glassbur utanför Storan i Göteborg. Ett välgörenhetsprojekt som samlar in pengar för att bekämpa malaria. Tre programledare med den genomtrevlige Timbuktu i spetsen sänder dynget runt hela veckan och SVT2 sänder direkt 17-18 timmar om dygnet.
Hur som helst, den också så genomtrevlige Håkan Hellström har donerat en signerad gitarr som auktioneras ut till högst bjudande. Den visades nyligen upp i studion och där kunde alla vi tittare konstatera att Håkan inte bara signerat gitarren utan också skrivit "This guitar kills boredom" på den kurviga träkroppen.
Det är ju sånt som bara måste tas upp här i bloggen då ett av bloggens uppdrag är att ständigt leta efter de spår av influenser och inpirationskällor som ligger dolda i artisternas och konstnärernas skapelser.
Nu vet vi att Håkan har någon slags koppling till den gamle amerikanske rättskämpen och folksångaren Woddy Guthrie. Mannen som mer eller mindre på egen hand var anledningen till att Dylan plockade upp en akustisk gitarr och inledde sin . Utan Woody hade vi inte haft någon Blowin' in the Wind, A Hard Rain's A-Gonna Fall, The Times They Are A-Changin' osv.
Budskapet Woody bar på sin gitarr var dock lite mer skarpladdat än Håkans, men det var andra tider.
Hur som helst, den också så genomtrevlige Håkan Hellström har donerat en signerad gitarr som auktioneras ut till högst bjudande. Den visades nyligen upp i studion och där kunde alla vi tittare konstatera att Håkan inte bara signerat gitarren utan också skrivit "This guitar kills boredom" på den kurviga träkroppen.
Det är ju sånt som bara måste tas upp här i bloggen då ett av bloggens uppdrag är att ständigt leta efter de spår av influenser och inpirationskällor som ligger dolda i artisternas och konstnärernas skapelser.
Nu vet vi att Håkan har någon slags koppling till den gamle amerikanske rättskämpen och folksångaren Woddy Guthrie. Mannen som mer eller mindre på egen hand var anledningen till att Dylan plockade upp en akustisk gitarr och inledde sin . Utan Woody hade vi inte haft någon Blowin' in the Wind, A Hard Rain's A-Gonna Fall, The Times They Are A-Changin' osv.
Budskapet Woody bar på sin gitarr var dock lite mer skarpladdat än Håkans, men det var andra tider.
JVM uppdatering
Lagtävlingen slutade ju lite beiget med en svensk 3-0 förlust mot ett starkt Tyskland i kvarten. Men singelturneringen har börjat betydligt roligare. I gruppspelet slog Översjö den unge vasse fransmannen Gauzy och Hampus slog den tyske lagsilvermedaljören Floritz med 3-0. Alla fyra svenskar vidare. På tjejsidan vann Malin sin grupp medan Michelle var tämligen chanslös.
Lite oflyt för Hampus att åka på Omas Assar direkt i slutspelet, ännu tyngre blev det ju när han tappade en 3-1 ledning till en 9-11 förlust i skilje. Trots allt en strålande turnering av Hampus som har tre år kvar i klassen.
Översjö inledde med seger över britten Pitchford innan han åkte på förra årets segrare, Taiwanesen Chen-Chien An, svår match och sorti för boråsaren.
Mattias Karlsson gled igenom gruppspelet, stod över första slutspelsomgången och ställdes sedan mot en Ricardo Walther, en av de silverbelönade tyskarna. Man skulle kunna säga att Karlsson krossade tysken med 4-0, fast det är inte helt sant då setsiffrorna var 11-7, 18-16, 13-11, 14-12. Underbara siffror och Karlsson visar orubblig styrka.
Kristian Karlsson började slutspelet med att lätt vinna över japanen Kaito Fujimoto. Därefter tog han en stark 4-2 seger över polacken Chodorski.
Malin Pettersson stod över första slutspelsomgången men åkte sedan i skilje mot tyskan Sabine Winter.
Två svenskar kvar inför kvällens 1/8-delsfinaler. Lite oflyt att de båda Karlsson möter varsin finalseedad asiat. Mattias ställs mot den kinesiska drakynglingen Yan An och Kristian går mot den hyllade sydkoreanen Kim Min Seok. Enormt svåra uppgifter, men helt omöjligt är det inte.
Lite oflyt för Hampus att åka på Omas Assar direkt i slutspelet, ännu tyngre blev det ju när han tappade en 3-1 ledning till en 9-11 förlust i skilje. Trots allt en strålande turnering av Hampus som har tre år kvar i klassen.
Översjö inledde med seger över britten Pitchford innan han åkte på förra årets segrare, Taiwanesen Chen-Chien An, svår match och sorti för boråsaren.
Mattias Karlsson gled igenom gruppspelet, stod över första slutspelsomgången och ställdes sedan mot en Ricardo Walther, en av de silverbelönade tyskarna. Man skulle kunna säga att Karlsson krossade tysken med 4-0, fast det är inte helt sant då setsiffrorna var 11-7, 18-16, 13-11, 14-12. Underbara siffror och Karlsson visar orubblig styrka.
Kristian Karlsson började slutspelet med att lätt vinna över japanen Kaito Fujimoto. Därefter tog han en stark 4-2 seger över polacken Chodorski.
Malin Pettersson stod över första slutspelsomgången men åkte sedan i skilje mot tyskan Sabine Winter.
Två svenskar kvar inför kvällens 1/8-delsfinaler. Lite oflyt att de båda Karlsson möter varsin finalseedad asiat. Mattias ställs mot den kinesiska drakynglingen Yan An och Kristian går mot den hyllade sydkoreanen Kim Min Seok. Enormt svåra uppgifter, men helt omöjligt är det inte.
Kristian jublar, tror jag, i en bild hämtad från ITTF:s fina bildarkiv från JVM.
måndag 14 december 2009
Samvetskval
Som en sten i skon har det dåliga samvetet legat och skavt under dagen. Den där käftsmällen är ju ett hot mot demokratin. "Jaha", svarar min ungdomliga sida, "Berlusconi är ju ett hot mot demokratin". Så har det hållt på. Men jag vill understryka att jag egentlingen inte är någon förespråkare av våldsutövningar. Jag tror mer på hån, förlöjligande och till viss del motargument. Men hur argumenterar man med en idiot?
Jag kan också stilla mitt konfliktdrabbade samvete med att påminna mig om att de finns de som är betydligt värre. Idioter på riktigt. Så här skrev den moderata politikern Marie Lennerljung för drygt två år sedan:
”Palmes död är en obetydlig parantes i världshistorien, och i Sverige är det väl bara sossar som sörjer den inbilske typen. Jag själv rökte cigarr i glädjeyra 1/3 -86 för att fira att Sverige befriats från sin kommunistdiktator.”
Återigen blossar ungdomligheten upp inom mig. Det känns lite för milt att bara håna och förlöjliga en sådan äcklig sörja till människa, samtidigt har jag lärt mig att man inte får slå gamla tanter, hur vidriga de än är. Vapenvilan kollapsar och konflikten i mitt inre blossar upp igen.
Men nu skiter vi i äckliga tanter och demokratimanipulerande miljardärer, nu börjar slutspelet i JVM!
Jag kan också stilla mitt konfliktdrabbade samvete med att påminna mig om att de finns de som är betydligt värre. Idioter på riktigt. Så här skrev den moderata politikern Marie Lennerljung för drygt två år sedan:
”Palmes död är en obetydlig parantes i världshistorien, och i Sverige är det väl bara sossar som sörjer den inbilske typen. Jag själv rökte cigarr i glädjeyra 1/3 -86 för att fira att Sverige befriats från sin kommunistdiktator.”
Återigen blossar ungdomligheten upp inom mig. Det känns lite för milt att bara håna och förlöjliga en sådan äcklig sörja till människa, samtidigt har jag lärt mig att man inte får slå gamla tanter, hur vidriga de än är. Vapenvilan kollapsar och konflikten i mitt inre blossar upp igen.
Men nu skiter vi i äckliga tanter och demokratimanipulerande miljardärer, nu börjar slutspelet i JVM!
söndag 13 december 2009
Fasaden rämnar
Vi lär oss redan som små att våld aldrig är lösningen, det kanske är dagisfröknarnas främsta uppgift. Vi lär oss att acceptera och förlåta, att se allt från flera perspektiv. Och trots att medvetenheten ökar med åren och alla typer av missförhållanden och orättvisor blir uppenbara förväntas vi uppföra oss som lugna, civiliserade individer och alltid ha i åtanke att världen är en enda stor gråskala. Att se världen i svart och vitt anses mycket barnsligt och småsint.
Jag skulle inte kalla mig barnslig, jag föredrar "ungdomlig", det har en kolossalt mycket bättre klang.
Men trots allt så kan jag inte låta bli att önska att praktsvin som Silvio Berlusconi fick en riktig jävla käftsmäll. Därför är det ju underbart att det nu har hänt. Så får man ju egentligen inte säga. Man ska helst säga; "jag håller inte med om alla hans politiska beslut och jag tror att vi är ganska olika som personer, men våld löser inga problem", typ.
Men jag släpper vuxenfasaden nu och jag vet att jag gör mina dagisfröknar besvikna när jag säger att hans existens är en enorm käftsmäll mot hela mänskligheten, i vår svartvita värld är han en sotsvart fläck i ett snövitt landskap. Därför gläds nu mitt ungdomliga, småsinta hjärta åt den mikroskopiska men ack så tillfredsställande vedergällningen han råkat ut för.
Jag skulle inte kalla mig barnslig, jag föredrar "ungdomlig", det har en kolossalt mycket bättre klang.
Men trots allt så kan jag inte låta bli att önska att praktsvin som Silvio Berlusconi fick en riktig jävla käftsmäll. Därför är det ju underbart att det nu har hänt. Så får man ju egentligen inte säga. Man ska helst säga; "jag håller inte med om alla hans politiska beslut och jag tror att vi är ganska olika som personer, men våld löser inga problem", typ.
Men jag släpper vuxenfasaden nu och jag vet att jag gör mina dagisfröknar besvikna när jag säger att hans existens är en enorm käftsmäll mot hela mänskligheten, i vår svartvita värld är han en sotsvart fläck i ett snövitt landskap. Därför gläds nu mitt ungdomliga, småsinta hjärta åt den mikroskopiska men ack så tillfredsställande vedergällningen han råkat ut för.
fredag 11 december 2009
Integritet
Sveriges poeter har i dagarna visat sin starka integritet. Ingen pajas kan få med dem på något jippotrams. Nu var det en pajas som kom på idén att 30 svenska poeter skulle skriva kärleksdikter till kronprinsessan Victoria och Daniel Westling lagom till deras bröllop. Några av de svar som de tillfrågade poeterna gav värmer mig som en sprakande brasa en mörk vinterkväll:
Jacques Werup:
– Nej nej nej, egentligen kan du glömma att du fått tag på mig. Det här är ingenting för mig, det är helt enkelt för dumt, ett sorgligt tecken. Nu vill jag inte säga mer om det här.
Tomas Tidholm:
– Nej, den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord. Jag är absolut emot monarki, avskyr hela det spektaklet. Det är inte värdigt en demokrati.
Göran Greider
"Min fru är medlem i republikanska föreningen och skiljer sig om jag deltar i denna poesihyllning".
Så underbara de är, alla på sitt eget sätt.
Integriteten kännetecknar alla riktiga konstnärer. Den är ett måste, konsten är något skört och flyktigt som måste värnas. De som tramsar omkring och springer in och ut i det ena offentliga rummet efter det andra utnyttjar bara konsten för att tillfredsställa sina egna egoistiska behov. Tyvärr är dessa vanligast inom musiken, de finns överallt, de är mycket vanligare än de konstnärliga musikerna. Kanske för att musiken är mer lättillgänglig.
Det är svårare att skaffa sig lättköpt uppmärksamhet som poet. Där finns det inte så många pajasar i behov av uppmärksamhet. Poeternas sällskap är därför en mer sluten krets av individer med stark integritet.
Fråga Måns Zelmerlöv, Carola, Darin och alla andra fjantar, dom tackar ja med en gång.
Jacques Werup:
– Nej nej nej, egentligen kan du glömma att du fått tag på mig. Det här är ingenting för mig, det är helt enkelt för dumt, ett sorgligt tecken. Nu vill jag inte säga mer om det här.
Tomas Tidholm:
– Nej, den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord. Jag är absolut emot monarki, avskyr hela det spektaklet. Det är inte värdigt en demokrati.
Göran Greider
"Min fru är medlem i republikanska föreningen och skiljer sig om jag deltar i denna poesihyllning".
Så underbara de är, alla på sitt eget sätt.
Integriteten kännetecknar alla riktiga konstnärer. Den är ett måste, konsten är något skört och flyktigt som måste värnas. De som tramsar omkring och springer in och ut i det ena offentliga rummet efter det andra utnyttjar bara konsten för att tillfredsställa sina egna egoistiska behov. Tyvärr är dessa vanligast inom musiken, de finns överallt, de är mycket vanligare än de konstnärliga musikerna. Kanske för att musiken är mer lättillgänglig.
Det är svårare att skaffa sig lättköpt uppmärksamhet som poet. Där finns det inte så många pajasar i behov av uppmärksamhet. Poeternas sällskap är därför en mer sluten krets av individer med stark integritet.
Fråga Måns Zelmerlöv, Carola, Darin och alla andra fjantar, dom tackar ja med en gång.
torsdag 10 december 2009
En glimt av civilisation
Trots Hampus Söderlunds mycket imponerande seger över Koki Niwa blev det förlust mot japanerna. Mattias Karlsson föll i den sista matchen i skilje mot samme Niwa och hade tidigare förlorat mot Jin Ueda 1-3. Översjö som har öppnat svagt och åkte på en förlust i mötet mot Chile förlorade i tre raka mot Kaito Fujimoto.
Nu blir svenskarna tvåa och förmodligen blir det Kina eller Sydkorea direkt i kvarten. Med lite tur lottas vi mot tyskarna som tagit över Taiwans seedning efter en 3-0 vinst lagen emellan, men sån tur lär vi inte ha.
Kvar att möta i gruppen är Brasilien. Ett land som för övrigt imponerat genom att döma en 22-årig svensk knarksmugglerska till tre års samhällstjänst där hon ska hjälpa till på ett behandlingshem för narkomaner. Dessutom ska hon infinna sig på biblioteket varje dag mellan 14-17 för att studera Harry Martinssons Aniara och Selma Lagerlöfs Troll och Människor, en studie som ska resultera i ett arbete och redovisas för domstolens domare.
Medan amerikanarna experimenterar med nya sätt att avrätta sina fångar och svenskarna allt mer fördömer allt osvenskt experimenterar brasilianarna med konstruktiva straffmetoder och imponerar dessutom med sin litterära bevandring och respekt för avlägsna kulturer. Det är väldigt glädjande att få se civilisationen glimta till som en ljusreflexion i en vågkrusning i barbariets djupa svarta vatten.
Nu blir svenskarna tvåa och förmodligen blir det Kina eller Sydkorea direkt i kvarten. Med lite tur lottas vi mot tyskarna som tagit över Taiwans seedning efter en 3-0 vinst lagen emellan, men sån tur lär vi inte ha.
Kvar att möta i gruppen är Brasilien. Ett land som för övrigt imponerat genom att döma en 22-årig svensk knarksmugglerska till tre års samhällstjänst där hon ska hjälpa till på ett behandlingshem för narkomaner. Dessutom ska hon infinna sig på biblioteket varje dag mellan 14-17 för att studera Harry Martinssons Aniara och Selma Lagerlöfs Troll och Människor, en studie som ska resultera i ett arbete och redovisas för domstolens domare.
Medan amerikanarna experimenterar med nya sätt att avrätta sina fångar och svenskarna allt mer fördömer allt osvenskt experimenterar brasilianarna med konstruktiva straffmetoder och imponerar dessutom med sin litterära bevandring och respekt för avlägsna kulturer. Det är väldigt glädjande att få se civilisationen glimta till som en ljusreflexion i en vågkrusning i barbariets djupa svarta vatten.
onsdag 9 december 2009
Nere i förehandhörnet
Sverige lottades med Japan, Brasilien och Chile. Det blir en intressant match mot Japan och sen ska det bara vara två klara segrar mot de sydamerikanska bidragen.
Eftersom det efterfrågats hivar jag nu upp mitt provisoriska klipp med fyra kineser som byggt bepansrade befästningsverk ute i forehandhörnet. Till skillnad från spelet är det bara en enkel liten sammanställning som t.o.m. saknar filmmusik. För de som vill komplettera klippet med några toner kanske Fogertys Down on the Corner funkar, om man då tänker sig att det är forehandhörnet som besjungs.
Eftersom det efterfrågats hivar jag nu upp mitt provisoriska klipp med fyra kineser som byggt bepansrade befästningsverk ute i forehandhörnet. Till skillnad från spelet är det bara en enkel liten sammanställning som t.o.m. saknar filmmusik. För de som vill komplettera klippet med några toner kanske Fogertys Down on the Corner funkar, om man då tänker sig att det är forehandhörnet som besjungs.
tisdag 8 december 2009
Livelottning
Ronnie O'Sullivan uppträdde med skäggstubb idag. Löjligt stiligt. Lika stiligt var hans spel mot Ebdon. Skönt att han ställer skåpet där det ska stå mot den marige fakiren Ebdon, jag minns fortfarande med vånda Ronnies skallgång mot densamme i en VM semifinal för några år sedan då allt föll ihop som ett korthus efter en solid ledning.
Ronnie har tydligen sagt att han inte tänker raka sig förrän han vinner dubbeln - UK Championship och VM. Så vi kanske får chans att vänja oss vid en skäggig bollkonstnär.
Angående Junior VM ska jag inte glömma Malin Pettersson, det ska bli intressant att se hur hon står sig i konkurrensen.
Om en dryg halvtimme lottas lagtävlingen som kan följas via liverapportering, det får man ju inte missa.
Ronnie har tydligen sagt att han inte tänker raka sig förrän han vinner dubbeln - UK Championship och VM. Så vi kanske får chans att vänja oss vid en skäggig bollkonstnär.
Angående Junior VM ska jag inte glömma Malin Pettersson, det ska bli intressant att se hur hon står sig i konkurrensen.
Om en dryg halvtimme lottas lagtävlingen som kan följas via liverapportering, det får man ju inte missa.
Junior VM börjar
Nu börjar Junior VM. Det är en rasande intressant turnering. Den är inte utan svenskintressen, tvärtom. Flera svenska namn är med som det ska bli tokspännande att följa. Men samtidigt handlar det om så mycket mer. JVM är som en liten spåkula där vi får se morgondagens mästare redan idag.
För sex år sedan skickade Kina ett par taniga 15-åringar som hette Zhang Jike och Ma Long till JVM. Idag är de två fullvuxna pingisdemoner, övermänskliga i all sin fulkomlighet vid bordet. I år skickar Kina 17-åringen Fang Bo, 16-åringarna Yan An och Song Hongyuan och så Lin Gaoyuan, född den 19:e mars 1995. Det ska bli otroligt intressant att se vad en en kinesisk 14-åring kan ställa till med bland världens bästa 18-åringar.
Men de fängslande frågorna är så många fler...
...hur ska det gå för Japans mastodonttalang Koki Niwa?
...kan Indiens hopp och bloggbekantingen Sathiyan Gananasekaran sätta maktbalansen i gungning?
...Sydkoreanerna brukar vara heta, kan de utmana kineserna i lagtävlingen?
...kan europeiska hopp som Le Breton, Lauric, Kosiba, Franziska, Översjö och Karlsson stå upp mot asiaterna?
...har den gode Hampus något att hämta?
Tyvärr, tyvärr, tyvärr saknas en del stora namn. Ingen Seo Hyun Deok och famförallt ingen Kenta Matsudaira, det gör att det blir betydligt svårare för Sydkorea och Japan att ge sig in i guldstriden. Men å andra sidan lämnar också Kina några av de stora namnen hemma.
Och å den tredje sidan ger jag blanka fan i vilket land talangerna kommer från, jag vill bara se morgondagens stjärnor så att jag kan sitta där om några år när de dominerar världspingisen och minnas tiden då de inte var mer än små pingisdemonvalpar.
För sex år sedan skickade Kina ett par taniga 15-åringar som hette Zhang Jike och Ma Long till JVM. Idag är de två fullvuxna pingisdemoner, övermänskliga i all sin fulkomlighet vid bordet. I år skickar Kina 17-åringen Fang Bo, 16-åringarna Yan An och Song Hongyuan och så Lin Gaoyuan, född den 19:e mars 1995. Det ska bli otroligt intressant att se vad en en kinesisk 14-åring kan ställa till med bland världens bästa 18-åringar.
Men de fängslande frågorna är så många fler...
...hur ska det gå för Japans mastodonttalang Koki Niwa?
...kan Indiens hopp och bloggbekantingen Sathiyan Gananasekaran sätta maktbalansen i gungning?
...Sydkoreanerna brukar vara heta, kan de utmana kineserna i lagtävlingen?
...kan europeiska hopp som Le Breton, Lauric, Kosiba, Franziska, Översjö och Karlsson stå upp mot asiaterna?
...har den gode Hampus något att hämta?
Tyvärr, tyvärr, tyvärr saknas en del stora namn. Ingen Seo Hyun Deok och famförallt ingen Kenta Matsudaira, det gör att det blir betydligt svårare för Sydkorea och Japan att ge sig in i guldstriden. Men å andra sidan lämnar också Kina några av de stora namnen hemma.
Och å den tredje sidan ger jag blanka fan i vilket land talangerna kommer från, jag vill bara se morgondagens stjärnor så att jag kan sitta där om några år när de dominerar världspingisen och minnas tiden då de inte var mer än små pingisdemonvalpar.
söndag 6 december 2009
Inget inlägg... och inget filmklipp heller
Ikväll borde jag haft tid för ett inlägg men det blev inte av. Jag hade kunnat skriva något tänkvärt om Dylan, det var längesen, eller om att Selby vände 4-8 till 9-8 mot Jamie Cope i första omgången av UK Championships. Det hade kunnat bli riktigt bra ifall jag lyckats fånga och klä mina konfliktfyllda känslor i ord. Hur jag gläds med "The Jester from Leicester" men lider med "The Shotgun", det är hemskt när två av de personliga favoriterna får mötas direkt.
Jag hade kunnat skriva något om det stundande världsmästerskapet för juniorer i Colombia.
Men istället har jag ägnat söndagkvällen åt att sätta ihop en instruktionsvideo om hur man täcker upp sitt forehandhörn. Jag lät mina nya idoler Xu Xin och Zhang Jike demonstrera hur det går till tillsammans med Wang Liqin och Ma Long. Fyra spelande instruktionsböcker. Med en aggressivitet som antyder en lätt släng av rabies är dom långt därute i det avlägsna forehandhörnet och väser tillbaka bolluslingen på uppstuds.
Den ska adepterna få se så att dom vet vad det är som gäller. Kanske lägger jag upp den här någon gång när inte sömnbehovet är lika starkt som nu.
Jag hade kunnat skriva något om det stundande världsmästerskapet för juniorer i Colombia.
Men istället har jag ägnat söndagkvällen åt att sätta ihop en instruktionsvideo om hur man täcker upp sitt forehandhörn. Jag lät mina nya idoler Xu Xin och Zhang Jike demonstrera hur det går till tillsammans med Wang Liqin och Ma Long. Fyra spelande instruktionsböcker. Med en aggressivitet som antyder en lätt släng av rabies är dom långt därute i det avlägsna forehandhörnet och väser tillbaka bolluslingen på uppstuds.
Den ska adepterna få se så att dom vet vad det är som gäller. Kanske lägger jag upp den här någon gång när inte sömnbehovet är lika starkt som nu.
fredag 4 december 2009
"Han rökte röda Commerce utan"
Jag har tänkt mycket på Främling Överallt på sistone. Lyssnat på den mycket också. Thåström har berättat att den "var otroligt svår". Att den berörde ett ämne som man inte kunnat tala om i hans familj och att den "legat jättelänge och bara väntat på att komma ut."
Så ringde han sin bror och sa; "Nu har jag skrivit en låt om farsan".
På sätt och vis är det synd att Thåström bara bjuder på en intervju vart tionde år ungefär. För när han bjuder på sådan information ges det nya perspektiv. Helt plötsligt framstår det banbrytande långa, kvalfyllda introt till Främling Överallt vara en slags symbol för den vånda som föregick låtens födelse. Och det är först när våndan, när de hamrande trummorna och tangentera och de mullrande och kvidande strängarna lagt sig, det är först då orden kommer fram.
Och när orden väl kommer är det med en briljans som tar Thåström till en nivå som han sällan vistats på tidigare. Redan i första raden svingar han trollspöet då han med bara några få, vaga ord kastar oss rakt in i sina barndomsminnen:
"Han rökte röda Commerce utan"
Ett egentligen simpelt personligt minne av vad fadern rökte och så det där "utan". Utan filter förmodar jag i all min cigarettokunskap men förkortningen blir som en tagen formulering, det låter inte som berättarens egna ord. Det låter snarare som något ett barn fått memorerat efter att gång efter annan fått springa ett ärende till tobaksaffären på hörnet och på tå tittat över kassan och sagt "röda Commerce utan" för det var vad pappa sa. Direkt är vi där, i Thåströms barndom, det är nästan som ett trolleritrick. Fast mycket bättre.
Det är en av Thåströms favoritlåtar som han alltid spelar live. Det är en av mina absoluta Thåströmfavoriter. Och har någon mer än jag tänkt på förekomsten av begreppet "långtbort" såväl här som i en senare låt och dess eventuella innebörd?
Så ringde han sin bror och sa; "Nu har jag skrivit en låt om farsan".
På sätt och vis är det synd att Thåström bara bjuder på en intervju vart tionde år ungefär. För när han bjuder på sådan information ges det nya perspektiv. Helt plötsligt framstår det banbrytande långa, kvalfyllda introt till Främling Överallt vara en slags symbol för den vånda som föregick låtens födelse. Och det är först när våndan, när de hamrande trummorna och tangentera och de mullrande och kvidande strängarna lagt sig, det är först då orden kommer fram.
Och när orden väl kommer är det med en briljans som tar Thåström till en nivå som han sällan vistats på tidigare. Redan i första raden svingar han trollspöet då han med bara några få, vaga ord kastar oss rakt in i sina barndomsminnen:
"Han rökte röda Commerce utan"
Ett egentligen simpelt personligt minne av vad fadern rökte och så det där "utan". Utan filter förmodar jag i all min cigarettokunskap men förkortningen blir som en tagen formulering, det låter inte som berättarens egna ord. Det låter snarare som något ett barn fått memorerat efter att gång efter annan fått springa ett ärende till tobaksaffären på hörnet och på tå tittat över kassan och sagt "röda Commerce utan" för det var vad pappa sa. Direkt är vi där, i Thåströms barndom, det är nästan som ett trolleritrick. Fast mycket bättre.
Det är en av Thåströms favoritlåtar som han alltid spelar live. Det är en av mina absoluta Thåströmfavoriter. Och har någon mer än jag tänkt på förekomsten av begreppet "långtbort" såväl här som i en senare låt och dess eventuella innebörd?
torsdag 3 december 2009
Decembers möjligheter
Det är många dörrar som öppnas då decembermånaden faller in, dörrar som är ordenligt låsta under alla de andra månaderna. Men nu är det tillåtet att dricka julmust, lyssna på julmusik och dessutom vara lite latare än vad som annars är tillåtet. Jag gillar julen.
Trots att det är tidigt i december har jag redan unnat mig en lyssning på Fairytale of New York, både med Håkan och med The Pogues. Rysningsparad. Och så sjunger Tom Waits sin On the Nickel och rysningarna bestämmer sig, eftersom det trots allt bara är jul en gång om året, att ta ännu ett par varv kring ryggraden och beordrar underarmsbehåringen att ställa sig i givakt.
Dylans julalbum har ännu inte kommenterats här på bloggen, eftersom det inte varit december. Man kan väl säga som så att det är ett alldeles utmärkt julalbum, jag gillar det. Är det ett utmärkt Dylanalbum? Nej. Det går ju liksom inte att ställa bredvid Blonde on Blonde, Time out of Mind eller The Freewheelin' Bob Dylan. Som vanligt när det gäller Dylan får man ta det för vad det är. Det här är givetvis ingen ny Blood on the Tracks, det är ett julalbum, ett välgörenhetsalbum och med tanke på att det bara får spelas under december månad är det ju faktiskt tur att det inte är Highway 61 Revisited- eller Love & Theft-klass, då hade de övriga elva månaderna förvandlats till våldsamt plågsamma abstinensmånader.
Trots att det är tidigt i december har jag redan unnat mig en lyssning på Fairytale of New York, både med Håkan och med The Pogues. Rysningsparad. Och så sjunger Tom Waits sin On the Nickel och rysningarna bestämmer sig, eftersom det trots allt bara är jul en gång om året, att ta ännu ett par varv kring ryggraden och beordrar underarmsbehåringen att ställa sig i givakt.
Dylans julalbum har ännu inte kommenterats här på bloggen, eftersom det inte varit december. Man kan väl säga som så att det är ett alldeles utmärkt julalbum, jag gillar det. Är det ett utmärkt Dylanalbum? Nej. Det går ju liksom inte att ställa bredvid Blonde on Blonde, Time out of Mind eller The Freewheelin' Bob Dylan. Som vanligt när det gäller Dylan får man ta det för vad det är. Det här är givetvis ingen ny Blood on the Tracks, det är ett julalbum, ett välgörenhetsalbum och med tanke på att det bara får spelas under december månad är det ju faktiskt tur att det inte är Highway 61 Revisited- eller Love & Theft-klass, då hade de övriga elva månaderna förvandlats till våldsamt plågsamma abstinensmånader.
onsdag 2 december 2009
Lång väntan
Jag har känt mig lite otålig på sistone. Det är så sjukt långt kvar till individuella VM i pingis. Därför la jag till en nedräknare allra, allra längst ner på bloggen. På så sätt slipper man bli påmind varje dag hur långt det är kvar men den som vill kan ändå ta sig ner och få reda på hur långt det är kvar. Jag finner en viss tillfredsställelse i att betrakta den och se att mästerskapet, trots allt, hela tiden närmar sig.
Som tur är finns ett lag VM i vår att se fram emot som en liten oas i den långa, långa ökenvandringen till nästa VM.
Som tur är finns ett lag VM i vår att se fram emot som en liten oas i den långa, långa ökenvandringen till nästa VM.
tisdag 1 december 2009
"Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam..."
Det är något visst med de gamla svenska poeterna.
"Den här är ju så fullständigt välskriven. Det är få texter som går att ställa mot den, tycker jag. Man bara häpnar. Den tar andan ur en."
Så säger Thåström om En Spelmans Jordafärd och tar liksom orden ur munnen på mig. För Dan Anderssons tonsatta dikt om Olle spelmans kistas färd är verkligen något som inte kan jämföras med så mycket annat. Thåström tycks bara kunna jämföra den med Bellmans Märk Hur Vår Skugga, Taubes Briggen Blue Bird av Hull, Nick Caves A Box for Black Paul och så några Dan Andersson till. Han menar att det finns en svärta i dem som tilltalar honom och att de är så geniala att han inte kan låta bli att sjunga dem. Så kanske får vi också höra honom sjunga sin favorit med Cave en dag.
Men det är verkligen något visst med den gamla svenska poesin.
"Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år.
-Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!"
Det ligger hela tiden något som inte riktigt går att ta på bakom de fantastiskt konstnärligt lagda orden. Ord som samtidigt trillar fram i en sådan obruten rytmisk ström. Och medan jag skriver inser jag att jag aldrig trivs bättre än just nu när jag får name droppa lite låtar och artister och kasta ur mig lite citat. Att få klä sin blogg med Dan Anderssoncitat är väl ungefär som att få spela med Wang Liqins rack.
"Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben."
Att Thåström nu sjungit in verket inför allas lyssnan är som en cirkel som slutits. Två Dan Andersson tolkningar har det nu blivit, för mig får det gärna bli en hel skiva. Låten har sjungits in flera gånger tidigare. En gång av Thorsten Flinck som låter så här och en gång av Thorstein Bergman då det lät så här. Sen kom Thåström och fick det att låta så här.
Det är något väldigt visst med Thåström också.
"Den här är ju så fullständigt välskriven. Det är få texter som går att ställa mot den, tycker jag. Man bara häpnar. Den tar andan ur en."
Så säger Thåström om En Spelmans Jordafärd och tar liksom orden ur munnen på mig. För Dan Anderssons tonsatta dikt om Olle spelmans kistas färd är verkligen något som inte kan jämföras med så mycket annat. Thåström tycks bara kunna jämföra den med Bellmans Märk Hur Vår Skugga, Taubes Briggen Blue Bird av Hull, Nick Caves A Box for Black Paul och så några Dan Andersson till. Han menar att det finns en svärta i dem som tilltalar honom och att de är så geniala att han inte kan låta bli att sjunga dem. Så kanske får vi också höra honom sjunga sin favorit med Cave en dag.
Men det är verkligen något visst med den gamla svenska poesin.
"Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år.
-Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!"
Det ligger hela tiden något som inte riktigt går att ta på bakom de fantastiskt konstnärligt lagda orden. Ord som samtidigt trillar fram i en sådan obruten rytmisk ström. Och medan jag skriver inser jag att jag aldrig trivs bättre än just nu när jag får name droppa lite låtar och artister och kasta ur mig lite citat. Att få klä sin blogg med Dan Anderssoncitat är väl ungefär som att få spela med Wang Liqins rack.
"Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben."
Att Thåström nu sjungit in verket inför allas lyssnan är som en cirkel som slutits. Två Dan Andersson tolkningar har det nu blivit, för mig får det gärna bli en hel skiva. Låten har sjungits in flera gånger tidigare. En gång av Thorsten Flinck som låter så här och en gång av Thorstein Bergman då det lät så här. Sen kom Thåström och fick det att låta så här.
Det är något väldigt visst med Thåström också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)