Här har vi ju en fantastisk uppfinning. Du kan träna loop helt själv, du behöver ingen träningspartner som missar sina blockeringar och som själv vill loopa efter en stund.
Undra om man kan få lika bra forehand som han som demonstrerar uppfinningen ifall man köper en sådan? I alla TV-shopreklamer är det alltid jordens mest vältränade människor som demonstrerar de meningslösa bluffprodukterna, men här är det en gammal man med en minst sagt stel och tekniskt handikappad loop.
Jag hade velat se Wang Liqin stå och väsa mot den där lilla väggen, den kanske behöver vinklas lite mer nedåt för att stå emot hans murbräcka.
fredag 31 oktober 2008
Bob Marley?
En läsare har fastnat för One Too Many Mornings-framträdandet från 1976 (och står fast vid att han liknar Adam Sandler). Därför slår jag till med nästa låt från samma konsert. Shelter from the Storm är en av Dylans mest populära låtar (då menar jag typ en av hans hundra mest populära låtar), den finns med på ett av hans mest populära album Blood on the Tracks (då menar jag typ ett av hans fem mest populära album) som kom ut 1975.
Orginalet är en akustisk version men här går Dylan loss med en slide på lillfingret. Låten har fått baktakt och är så groovy att jag inte vet vad jag ska gilla mest, om det är baktakten i sig eller sättet Dylans huvud guppar med i takten. Jag har träffat två personer som förväxlat Bob Dylan med Bob Marley, "vilken idiot" har jag såklart tänkt båda gångerna. Fast de kanske har lyssnat för mycket på den här versionen, då suddas ju olikheterna ut en aning.
Jag kan inte låta bli att slänga med orginalet så att vi än en gång kan jämföra och fascineras av Dylans makalösa förmåga att omarbeta sitt egna material. Och notera att låten bara är ett drygt år gammal men ändå inte fick vara i fred.
Orginalet är en akustisk version men här går Dylan loss med en slide på lillfingret. Låten har fått baktakt och är så groovy att jag inte vet vad jag ska gilla mest, om det är baktakten i sig eller sättet Dylans huvud guppar med i takten. Jag har träffat två personer som förväxlat Bob Dylan med Bob Marley, "vilken idiot" har jag såklart tänkt båda gångerna. Fast de kanske har lyssnat för mycket på den här versionen, då suddas ju olikheterna ut en aning.
Jag kan inte låta bli att slänga med orginalet så att vi än en gång kan jämföra och fascineras av Dylans makalösa förmåga att omarbeta sitt egna material. Och notera att låten bara är ett drygt år gammal men ändå inte fick vara i fred.
Ankan går fortfarande
Ikväll var Chuck Berry på besök hos Jay Leno. Det känns egentligen helt overkligt, som om historieboken sprattlat till och fått liv. Jag menar, Chuck Berry var ju stor på 50-talet! Precis på samma sätt som The Beatles var stora på 60-talet. Chuck influerade hela musikindustrin med sin 50-talsrock, precis på samma sätt som Beatles influerade musiken med sin 60-talspop. Men nu är det ju 2008.
Nu har ju så klart mycket hänt sedan 50-talet och Chuck Berrys musik är ju inte lika nydanande och revolutionerande som den en gång var. Men 82-åringen vet fortfarande hur strängarna ska bändas och han jobbade upp ett fantastiskt bra drag hos Jay Leno.
Gubben är 82 år men fortsätter med sin rock n' roll och han spelade sin gitarr, sjöng och rörde sig som om han inte var en dag över 60.
Dylan är bara 67 år, men när han sjunger låter det som om han är 400 år gammal. Fast det har ju alltid varit något speciellt med Dylan och åldrandet, han var ju klok som en gammal brunn när han var 20 och hade uppfyllt fyra livslånga musikkarriärer när han var 26. Det måste ju slita.
Nu fick jag en snilleblixt men den får jag ta imorgon. En sådan genial uppenbarelse kan man inte kasta ur sig bara sådär, halvsovandes.
Nu har ju så klart mycket hänt sedan 50-talet och Chuck Berrys musik är ju inte lika nydanande och revolutionerande som den en gång var. Men 82-åringen vet fortfarande hur strängarna ska bändas och han jobbade upp ett fantastiskt bra drag hos Jay Leno.
Gubben är 82 år men fortsätter med sin rock n' roll och han spelade sin gitarr, sjöng och rörde sig som om han inte var en dag över 60.
Dylan är bara 67 år, men när han sjunger låter det som om han är 400 år gammal. Fast det har ju alltid varit något speciellt med Dylan och åldrandet, han var ju klok som en gammal brunn när han var 20 och hade uppfyllt fyra livslånga musikkarriärer när han var 26. Det måste ju slita.
Nu fick jag en snilleblixt men den får jag ta imorgon. En sådan genial uppenbarelse kan man inte kasta ur sig bara sådär, halvsovandes.
torsdag 30 oktober 2008
Time Out
Ibland känns det väldigt påfrestande att det alltid kommer en ny dag, direkt efter den förra. Oavsett hur påfrestande dagen har varit kommer nästa rullande lika hänsynslöst som vagnarna bakom loket på ett oändligt tåg. Tänk om det då och då fanns ett glapp mellan dygnen.
Visst, ibland har man en ledig dag men även dessa dagar måste man ta sig upp, röra på sig, skaffa föda, se sig om i dagsljus och kanske t.o.m. prata och vara trevlig. Ibland skulle jag vilja leva lite mer med samma inställning som Jimi Hendrix hade.
Visst, ibland har man en ledig dag men även dessa dagar måste man ta sig upp, röra på sig, skaffa föda, se sig om i dagsljus och kanske t.o.m. prata och vara trevlig. Ibland skulle jag vilja leva lite mer med samma inställning som Jimi Hendrix hade.
onsdag 29 oktober 2008
One Too Many Mornings 6
Dags för det sjätte och sista klippet i vår One Too Many Mornings serie. Det har varit en fantastisk resa där vi fått följa en liten ljuvlig låt från stillsam aukustisk ballad, till högljudd revolutionerande rock, till countryduett med Cash, till arenarock, tillbaka till aukustisk fast i skinnbrallor och örhänge och så slutar vi här 1998 i det närmaste vi kommer nutidens Dylan.
Han har hunnit bli 34 år äldre än första gången vi hörde honom sjunga låten, det hörs och det syns. Men hans röst är vackrare än någonsin och hans sångförmåga är fulländad.
En bloggläsare har tydligen sett en slående likhet mellan Dylan och Adam Sandler under det fjärde One Too Many Mornings-klippet. Att Sandler haft Dylan som mall då looken för filmen Reign Over Me skapades råder det ju inget tvivel om, men jag kan inte instämma i de slående likheterna från Hard Rain-spelningen från 1976. Vad säger ni andra?
På tal om Reign Over Me, hur kan man låta en huvudperson i en film som lyssnar på musik hela tiden se ut exakt som Dylan utan att ta med en enda Dylanlåt i filmen?
Han har hunnit bli 34 år äldre än första gången vi hörde honom sjunga låten, det hörs och det syns. Men hans röst är vackrare än någonsin och hans sångförmåga är fulländad.
En bloggläsare har tydligen sett en slående likhet mellan Dylan och Adam Sandler under det fjärde One Too Many Mornings-klippet. Att Sandler haft Dylan som mall då looken för filmen Reign Over Me skapades råder det ju inget tvivel om, men jag kan inte instämma i de slående likheterna från Hard Rain-spelningen från 1976. Vad säger ni andra?
På tal om Reign Over Me, hur kan man låta en huvudperson i en film som lyssnar på musik hela tiden se ut exakt som Dylan utan att ta med en enda Dylanlåt i filmen?
Studenternas egna värld
Universitetsvärlden är lite av ett parallellt universum, likt ett litet samhälle inuti själva samhället, en liten såpbubbla vars innandöme är totalt okänd för den oinvigde.
Runt om i Göteborg finns det flera universitetsbibliotek och i dessa bibliotek finns det nästan alltid läsesalar. En student värd namnet skulle kunna hitta dessa läsesalar med en påse överhuvudet mitt under ett pågående flyganfall. Det är en väldigt speciell stämning i dessa läsesalar. För det första är det väldigt tyst och det ligger en tjock, nästan kvävande dimma av koncentration i luften.
En del av mig älskar dessa läsesalar, man känner sig som en student, som en del av en global intellektuell folkgrupp, man har en identitet och en tillhörighet. Särskilt den stora läsesalen i Kurs och Tidningsbibliotekets anrika byggnad med dess höga välvda tak, antika design, de stora fönstren ut mot Hagakyrkans park, de behagfulla läslamporna, dess fokuserade, målinriktade studenter, den kompakta tystnaden och alla hundratals hyllmeter ackumulerad kunskap.
En annan del av mig avskyr läsesalarna. Jag känner mig utanför, malplacerad, som om jag är en bluffstudent. Där sitter alla ambitiösa studenter i sin egna värld med sina huvuden outtröttligt böjda över de uppslagna böckerna, de har pennor i alla möjliga färger så att de kan göra pedagogiskt strukturerade anteckningar i sina block och alla har de vattenflaskor, frukt och matsäck med sig så att de kan sitta där i minst 48 timmar i sträck.
Själv har jag bara en bläckpenna med mig, kan inte sitta still, tittar mig omkring, dagdrömmer, jag är som ett litet dampbarn och när jag blir hungrig går jag hem.
Runt om i Göteborg finns det flera universitetsbibliotek och i dessa bibliotek finns det nästan alltid läsesalar. En student värd namnet skulle kunna hitta dessa läsesalar med en påse överhuvudet mitt under ett pågående flyganfall. Det är en väldigt speciell stämning i dessa läsesalar. För det första är det väldigt tyst och det ligger en tjock, nästan kvävande dimma av koncentration i luften.
En del av mig älskar dessa läsesalar, man känner sig som en student, som en del av en global intellektuell folkgrupp, man har en identitet och en tillhörighet. Särskilt den stora läsesalen i Kurs och Tidningsbibliotekets anrika byggnad med dess höga välvda tak, antika design, de stora fönstren ut mot Hagakyrkans park, de behagfulla läslamporna, dess fokuserade, målinriktade studenter, den kompakta tystnaden och alla hundratals hyllmeter ackumulerad kunskap.
En annan del av mig avskyr läsesalarna. Jag känner mig utanför, malplacerad, som om jag är en bluffstudent. Där sitter alla ambitiösa studenter i sin egna värld med sina huvuden outtröttligt böjda över de uppslagna böckerna, de har pennor i alla möjliga färger så att de kan göra pedagogiskt strukturerade anteckningar i sina block och alla har de vattenflaskor, frukt och matsäck med sig så att de kan sitta där i minst 48 timmar i sträck.
Själv har jag bara en bläckpenna med mig, kan inte sitta still, tittar mig omkring, dagdrömmer, jag är som ett litet dampbarn och när jag blir hungrig går jag hem.
tisdag 28 oktober 2008
Varning! Bred Last!
Igår var jag och såg en match i pingisens svenska elitserie. Det var stor underhållning.
Dels tack vare ett av svensk pingis största framtidshopp Kristian Karlsson. Men framförallt tack vare Wartas nyförvärv, kinesen Jiang Chang Hong.
"Va!?", tänker ni nu, "har Kina en till bra spelare, förutom Wang Liqin, Ma Lin och Wang Hao... och Ma Long... och Hao Shuai, Chen Qi och Hou Yingchao...". Ja, tydligen har dom det. Jag vet inte om han är lika bra som Guo Kai, Chen Jian, Zhao Peng, Wang Jianfeng, Hong Zhi Jian och de andra kineserna som dominerat elitserien de senaste åren, det återstår att se.
Bredden i Kina är helt enkelt ganska bra. Här är en fin boll mellan Xu Hui och världsettan Wang Hao. "Vem är Xu Hui?", undrar ni säkert. Inte så konstigt, han är bar en nolla, en gröngöling som bara får chansen i landslaget någon enstaka gång. Loser.
Dels tack vare ett av svensk pingis största framtidshopp Kristian Karlsson. Men framförallt tack vare Wartas nyförvärv, kinesen Jiang Chang Hong.
"Va!?", tänker ni nu, "har Kina en till bra spelare, förutom Wang Liqin, Ma Lin och Wang Hao... och Ma Long... och Hao Shuai, Chen Qi och Hou Yingchao...". Ja, tydligen har dom det. Jag vet inte om han är lika bra som Guo Kai, Chen Jian, Zhao Peng, Wang Jianfeng, Hong Zhi Jian och de andra kineserna som dominerat elitserien de senaste åren, det återstår att se.
Bredden i Kina är helt enkelt ganska bra. Här är en fin boll mellan Xu Hui och världsettan Wang Hao. "Vem är Xu Hui?", undrar ni säkert. Inte så konstigt, han är bar en nolla, en gröngöling som bara får chansen i landslaget någon enstaka gång. Loser.
måndag 27 oktober 2008
En morgon för mycket 5
Dylan var inte mycket mer än en vålnad under större delen av 80-talet. Musiken han gjorde var ofta inte alls vad man kunde begära men ibland glimtade han till och visade att geniet fortfarande levde i honom.
Här, under en konsert sommaren 1986, överraskar han med att återgå till en akustisk version av One Too Many Mornings. Men där slutar också likheterna med originalversionen från 1964. Rösten och arrangemanget är så långt ifrån originalet att det känns som en cover av någon artist som inte alls förstår sig på Dylan.
Här, under en konsert sommaren 1986, överraskar han med att återgå till en akustisk version av One Too Many Mornings. Men där slutar också likheterna med originalversionen från 1964. Rösten och arrangemanget är så långt ifrån originalet att det känns som en cover av någon artist som inte alls förstår sig på Dylan.
söndag 26 oktober 2008
Ett studium i utbrott
En del har svårt att se tjusningen i att tillbringa en dag i en idrottshall där vuxna människor spelar bordtennis. Jag kan förstå det. Dels kan det ju bero på att många människor inte kan pingis tillräckligt bra. Men även människor som är väl insatta i sporten kan ibland ha svårt att tillbringa en ledig dag åt nöjet.
Men det beror på att de inte förstått att själva spelet bara är en del av nöjet, huvudattraktionen är att se vuxna män bete sig som små, små barn. Alla sorters beteenden som man minns från dagis dyker upp igen så fort de vuxna människorna kliver över barriären, in i hagen och ställer sig vid bordet.
Det spännande är att man aldrig vet vilken form förvandlingen tar, det finns oändligt antal varianter. Men man skulle kunna identifiera fyra huvudkategorier.
1. Förnekaren
I den första kategorin hittar vi de som vägrar acceptera beslut och skeenden som går dem emot. På dagis kan det här yttra sig genom att t.ex. t.ex. fuska i fia med knuff, vifta ner brädspelet på golvet då man förlorar och sedan blunda, hålla för öronen och skrika ”lalalalalala” när dagisfröken försöker prata en till rätta eller så börjar man slåss med barnet som vann.
I pingishagen blir dessa spelare ofta arga på sina motståndare för att de ossar, har turbollar och de uppträder mer och mer otrevligt ju närmare förlusten de kommer eftersom de mentala blockeringarna barrikaderar sig allt mer i skallen. Det är också dessa spelare som har en tendens att fuska till sig poäng på ett oärligt sätt eftersom de gör vad som helst för att vinna.
2. Nonchaleraren
Den här kategorin svarar på motgångar genom att låtsas som att det inte är motgångar. Ett dagisbarn som blir retat för sina misslyckade försök att vissla säger att han/hon inte försöker vissla utan bara vill blåsa ut lite luft utan att det låter något. Och får de inte vara med och leka säger de givetvis att de ändå inte vill vara med.
Pingisspelare som använder sig av denna strategi förklarar högljutt att de inte tränat sedan April, inte har en aning om vilka det är man möter, att pingis är helt oviktigt i deras liv och att de inte kan förstå hur folk kan vara ”så seriösa”. Sedan lägger de ned stor energi på att se så oberörda ut som möjligt under sina matcher.
3. Ifrånskyllaren
På dagis har ifrånskyllaren inga problem att t.ex. kasta en näve sand i ansiktet på Alice och sedan peka på Max när den arga fröken kommer klampande eller hävda att de ”bara spillde” då tak, golv, möbler och målaren själv är täckta med blå färg.
I pingishagen älskar frånskyllaren att efter ett missat slag stirra förundrat på racket med ett ansiktsuttryck som säger ”vad hände med mitt rack just i det slaget, för jag gjorde ju inget fel?”. En annan favorit är att torka av bordet eftersom bollen onekligen måste studsat snett. De beklagar sig också i största allmänhet över golv, belysning, temperatur, tid på dygnet, tid på året, motståndarens beteende, motståndarens utseende, motståndarens politiska åsikter osv.
4. Utageraren
Den fjärde och sista kategorin är den kategorin som har svårast att kontrollera sina känslor. På dagis utmärkte sig dessa människor genom att skrika, svära, sparka vilt omkring sig och ursinnigt kasta leksaker och mat omkring sig. I pingishallen utmärker de sig genom att skrika, svära, sparka vilt omkring sig och ursinnigt kasta rack och vattenflaskor omkring sig.
Men det beror på att de inte förstått att själva spelet bara är en del av nöjet, huvudattraktionen är att se vuxna män bete sig som små, små barn. Alla sorters beteenden som man minns från dagis dyker upp igen så fort de vuxna människorna kliver över barriären, in i hagen och ställer sig vid bordet.
Det spännande är att man aldrig vet vilken form förvandlingen tar, det finns oändligt antal varianter. Men man skulle kunna identifiera fyra huvudkategorier.
1. Förnekaren
I den första kategorin hittar vi de som vägrar acceptera beslut och skeenden som går dem emot. På dagis kan det här yttra sig genom att t.ex. t.ex. fuska i fia med knuff, vifta ner brädspelet på golvet då man förlorar och sedan blunda, hålla för öronen och skrika ”lalalalalala” när dagisfröken försöker prata en till rätta eller så börjar man slåss med barnet som vann.
I pingishagen blir dessa spelare ofta arga på sina motståndare för att de ossar, har turbollar och de uppträder mer och mer otrevligt ju närmare förlusten de kommer eftersom de mentala blockeringarna barrikaderar sig allt mer i skallen. Det är också dessa spelare som har en tendens att fuska till sig poäng på ett oärligt sätt eftersom de gör vad som helst för att vinna.
2. Nonchaleraren
Den här kategorin svarar på motgångar genom att låtsas som att det inte är motgångar. Ett dagisbarn som blir retat för sina misslyckade försök att vissla säger att han/hon inte försöker vissla utan bara vill blåsa ut lite luft utan att det låter något. Och får de inte vara med och leka säger de givetvis att de ändå inte vill vara med.
Pingisspelare som använder sig av denna strategi förklarar högljutt att de inte tränat sedan April, inte har en aning om vilka det är man möter, att pingis är helt oviktigt i deras liv och att de inte kan förstå hur folk kan vara ”så seriösa”. Sedan lägger de ned stor energi på att se så oberörda ut som möjligt under sina matcher.
3. Ifrånskyllaren
På dagis har ifrånskyllaren inga problem att t.ex. kasta en näve sand i ansiktet på Alice och sedan peka på Max när den arga fröken kommer klampande eller hävda att de ”bara spillde” då tak, golv, möbler och målaren själv är täckta med blå färg.
I pingishagen älskar frånskyllaren att efter ett missat slag stirra förundrat på racket med ett ansiktsuttryck som säger ”vad hände med mitt rack just i det slaget, för jag gjorde ju inget fel?”. En annan favorit är att torka av bordet eftersom bollen onekligen måste studsat snett. De beklagar sig också i största allmänhet över golv, belysning, temperatur, tid på dygnet, tid på året, motståndarens beteende, motståndarens utseende, motståndarens politiska åsikter osv.
4. Utageraren
Den fjärde och sista kategorin är den kategorin som har svårast att kontrollera sina känslor. På dagis utmärkte sig dessa människor genom att skrika, svära, sparka vilt omkring sig och ursinnigt kasta leksaker och mat omkring sig. I pingishallen utmärker de sig genom att skrika, svära, sparka vilt omkring sig och ursinnigt kasta rack och vattenflaskor omkring sig.
lördag 25 oktober 2008
Fy för krig
Det är inte lätt för oss människor att förstå eller förhålla oss till krig. Egentligen är vi ju alla överens, vi tycker alla det är så vansinnigt och så meningslöst. Att skriva en låttext om det är därför mer eller mindre dömt att misslyckas. Boy George gjorde ett försök att uttrycka sig i ämnet, hans resultat syns här till höger.
Dylan gjorde det också. Men han lyckades, det var en av hans styrkor då han slog igenom. Han kunde formulera vad alla kände men ingen kunde uttrycka. Han kunde uttrycka det enorma hat och den vrede som kokade bland folket utan att det slog över. Texterna steg ytterligare när Dylan framförde dem med en känslolös röst, likt en gammal vis man som sett allt, hört allt, nått ett högre medvetande, inte längre förmögen att uppröras. Han lät orden tala för sig själva.
På så sätt lyckades han balansera en låt som Masters of War som fullkomligt brinner av ett genuint hat. Avslutningsversen som börjar "And I hope that you die" blir så mycket mer äkta, så påtaglig, så stark när den rinner ur Dylan på det mest alldagliga sätt med bara ett litet, litet smalt spår av den underliggande vreden.
Hur hämtar man ut ett ensataka citat ur en sådan låt? Ett citat kan aldrig göra låten i sin helhet rättvisa. Den är ett rent mästerverk, Dylan i en av sina skepnader på sin absoluta topp. Försök själv skriva en låt full av vrede eller hat för någon/något utan att det blir dumt. Masters of War är dessutom skriven på ett som gör den precis lika aktuell idag, om inte mer, än vad den var när den skrevs för 45 år sedan.
Dylan gjorde det också. Men han lyckades, det var en av hans styrkor då han slog igenom. Han kunde formulera vad alla kände men ingen kunde uttrycka. Han kunde uttrycka det enorma hat och den vrede som kokade bland folket utan att det slog över. Texterna steg ytterligare när Dylan framförde dem med en känslolös röst, likt en gammal vis man som sett allt, hört allt, nått ett högre medvetande, inte längre förmögen att uppröras. Han lät orden tala för sig själva.
På så sätt lyckades han balansera en låt som Masters of War som fullkomligt brinner av ett genuint hat. Avslutningsversen som börjar "And I hope that you die" blir så mycket mer äkta, så påtaglig, så stark när den rinner ur Dylan på det mest alldagliga sätt med bara ett litet, litet smalt spår av den underliggande vreden.
Hur hämtar man ut ett ensataka citat ur en sådan låt? Ett citat kan aldrig göra låten i sin helhet rättvisa. Den är ett rent mästerverk, Dylan i en av sina skepnader på sin absoluta topp. Försök själv skriva en låt full av vrede eller hat för någon/något utan att det blir dumt. Masters of War är dessutom skriven på ett som gör den precis lika aktuell idag, om inte mer, än vad den var när den skrevs för 45 år sedan.
fredag 24 oktober 2008
One Too Many Mornings 4
Nästa version av One Too Many Mornings hittar vi den 23 maj 1976 på Fort Collins i Colorado.
Dylan var ett vrak. Han var på ett uruselt humör större delen av turnén, plågades svårt av sitt sammanfallande äktenskap, dränkte dagarna i alkohol.
Det här var turnéns sista spelning. Regnet vräkte ner hela dagen, det var så kallt att instrumenten inte kunde hållas stämda, scentaket läckte, musikerna fick stötar från vattnet på scen och hade av någon anledning bestämt sig för att kollektivt klä sig i märkliga huvudbonader. Det är 25 000 i publiken och Sara, hans fru som han haft våldsamma gräl med de senaste dagarna, är där.
Vid en första anblick är allt man ser ett kaos av brokiga musiker, en vansinnigt nergången Dylan och en skränig, vårdslös, okontrollerad ljudbild. Men konserten blev en succé. Många menar att Dylans totalt nya version av sin Shelter From the Storm, där han själv leder låten på slide-guitar, är bland det mest spännande Dylan gjort.
Många låtar har försetts med nya eller ändrade verser för att passa Dylans humör. Idiot Wind, från början en vredesfylld men samtidigt bitter och ångerfull hymn, förvandlas här till att uttrycka ett rent hat. Som en av hans mest definitiva texter om slutet på en relation är givetvis One Too Many Mornings med på låtlistan. Också den har fått en ny vers:
"I've no right to be here,
If you've no right to stay
Until we're both one too many mornings
and a thousand miles behind"
För att inte tala om en helt ny musikal skepnad. Till en början hoppar några förvirrade, skräniga toner omkring på scen och innan låten eller bandet är beredd attackerar Dylan mikrofonen. Med ens stramar alla bångstyriga toner upp sig, faller in i ledet om än lite motvilligt och ut från den skelettliknande scenen strömmar en helt ny, vacker One Too Many Mornings.
Dylan var ett vrak. Han var på ett uruselt humör större delen av turnén, plågades svårt av sitt sammanfallande äktenskap, dränkte dagarna i alkohol.
Det här var turnéns sista spelning. Regnet vräkte ner hela dagen, det var så kallt att instrumenten inte kunde hållas stämda, scentaket läckte, musikerna fick stötar från vattnet på scen och hade av någon anledning bestämt sig för att kollektivt klä sig i märkliga huvudbonader. Det är 25 000 i publiken och Sara, hans fru som han haft våldsamma gräl med de senaste dagarna, är där.
Vid en första anblick är allt man ser ett kaos av brokiga musiker, en vansinnigt nergången Dylan och en skränig, vårdslös, okontrollerad ljudbild. Men konserten blev en succé. Många menar att Dylans totalt nya version av sin Shelter From the Storm, där han själv leder låten på slide-guitar, är bland det mest spännande Dylan gjort.
Många låtar har försetts med nya eller ändrade verser för att passa Dylans humör. Idiot Wind, från början en vredesfylld men samtidigt bitter och ångerfull hymn, förvandlas här till att uttrycka ett rent hat. Som en av hans mest definitiva texter om slutet på en relation är givetvis One Too Many Mornings med på låtlistan. Också den har fått en ny vers:
"I've no right to be here,
If you've no right to stay
Until we're both one too many mornings
and a thousand miles behind"
För att inte tala om en helt ny musikal skepnad. Till en början hoppar några förvirrade, skräniga toner omkring på scen och innan låten eller bandet är beredd attackerar Dylan mikrofonen. Med ens stramar alla bångstyriga toner upp sig, faller in i ledet om än lite motvilligt och ut från den skelettliknande scenen strömmar en helt ny, vacker One Too Many Mornings.
Festlig dag
Idag fyller min tvillingbror år, stort grattis till honom!
Och så är det FN-dagen, så ett stort grattis till FN!
Och så är det FN-dagen, så ett stort grattis till FN!
Pest eller kolera - båda två tack!
Angående dagens citat; hur har jag kunnat glömma det!?
Det är ju så imponerande uruselt. Det måste vara det löjligaste i mänsklighetens historia. Tyvärr är "löjlig" ett så lamt ord, det är alldeles för... löjligt... för att beskriva något som är så urbota urlöjligt som den här texten.
"Fyra Bugg och en Coca Cola"? Syftar vi här på tuggummit som hette Bugg? Det är åtminstone så jag tolkat texten. Skulle det vara någon idealsituation, är det vad man längtar efter? Lyfter colan fram smaken i buggen eller är det tvärtom? Ska hon tugga i sig alla tuggummin på en gång eller ska hon ta dem ett och ett? Räcker colan så länge i så fall?
"Spela freestyle med fräck musik"? Fräck musik? Lägg av nu. Grillvante, låter inte det töntigare än ordet "töntig"?
Det kan ju tilläggas att den internationella versionen, p.g.a. varumärkena i refrängen, fick ändras till "Boogaloo dansa rock'n'rolla, spela freestyle med fräck musik". Jag vet inte, blev det ännu värre där? Är det möjligt? Jag klarar inte mer, jag måste sova.
Det är ju så imponerande uruselt. Det måste vara det löjligaste i mänsklighetens historia. Tyvärr är "löjlig" ett så lamt ord, det är alldeles för... löjligt... för att beskriva något som är så urbota urlöjligt som den här texten.
"Fyra Bugg och en Coca Cola"? Syftar vi här på tuggummit som hette Bugg? Det är åtminstone så jag tolkat texten. Skulle det vara någon idealsituation, är det vad man längtar efter? Lyfter colan fram smaken i buggen eller är det tvärtom? Ska hon tugga i sig alla tuggummin på en gång eller ska hon ta dem ett och ett? Räcker colan så länge i så fall?
"Spela freestyle med fräck musik"? Fräck musik? Lägg av nu. Grillvante, låter inte det töntigare än ordet "töntig"?
Det kan ju tilläggas att den internationella versionen, p.g.a. varumärkena i refrängen, fick ändras till "Boogaloo dansa rock'n'rolla, spela freestyle med fräck musik". Jag vet inte, blev det ännu värre där? Är det möjligt? Jag klarar inte mer, jag måste sova.
torsdag 23 oktober 2008
One Too Many Mornings 3
I det tredje klippet i vår One Too many Mornings-serie hoppar vi nu fram till 1969. Dylan har hunnit bli älskad, hatad, fått en ny publik, blivit älskad och sedan hatad igen. Av den unge mannen som blev "the voice of a generation" som förändrade den amerikanska folkmusiken, som förändrade rockmusiken, spelade i fullsatta arenor världen över, syntes på varje löpsedel och som var en av huvudpersonerna i startandet av den psykadeliska vågen finns nu inte mycket kvar.
Istället ser vi en nybliven familjefar som dragit sig tillbaka till ett stillsamt liv ute på landet vid Woodstock, som spelar countrymusik med en HELT annan röst. De delar av publiken som inte buade ut honom 1966 vänder sig nu i vrede över att deras stora ikon, poeten, den revolutionerande, nyskapande Dylan plockar upp countrygitarren och spelar konservativ, Redneckmusik med löjliga kärlekstexter.
Det här är ett ovärderligt klipp där han tillsammans med en av sina stora bardomsidoler, legenden Johnny Cash, spelar in låten han skrev bara för fem år, men samtidigt en hel evighet, tidigare.
Istället ser vi en nybliven familjefar som dragit sig tillbaka till ett stillsamt liv ute på landet vid Woodstock, som spelar countrymusik med en HELT annan röst. De delar av publiken som inte buade ut honom 1966 vänder sig nu i vrede över att deras stora ikon, poeten, den revolutionerande, nyskapande Dylan plockar upp countrygitarren och spelar konservativ, Redneckmusik med löjliga kärlekstexter.
Det här är ett ovärderligt klipp där han tillsammans med en av sina stora bardomsidoler, legenden Johnny Cash, spelar in låten han skrev bara för fem år, men samtidigt en hel evighet, tidigare.
onsdag 22 oktober 2008
"Yes I am"
Ikväll pratade jag med en gammal god vän som jag spenderat många fantastiskt bra stunder med. Många av dessa stunder tillbringades på Rockbaren och i stort sett alla dessa stunder ackompanjaderades av hårdrock. Nu sitter han på andra sidan Atlanten och karvar i maskar (det kan låta dumt men dumheten ligger bara hos mig som inte förstår prat om biologi och DNA).
Ledd av den nostalgi som detta möte över internet födde gjorde jag ett riktigt fynd på Youtube. Det är Diamond Head som framför sitt gamla mästerverk Am I Evil som nästan kan ses som ett soundtrack till den tiden då det lyriskt skålades i lyfta ölglass på Rockbaren var gång en ny hårdrocksklassiker dånade ut ur högtalarna.
(Vi kan väl komma överens om att bara ignorera sångaren Sean Harris knutna blus och koncentrera oss på musiken istället?)
Ledd av den nostalgi som detta möte över internet födde gjorde jag ett riktigt fynd på Youtube. Det är Diamond Head som framför sitt gamla mästerverk Am I Evil som nästan kan ses som ett soundtrack till den tiden då det lyriskt skålades i lyfta ölglass på Rockbaren var gång en ny hårdrocksklassiker dånade ut ur högtalarna.
(Vi kan väl komma överens om att bara ignorera sångaren Sean Harris knutna blus och koncentrera oss på musiken istället?)
Hukade tigern mot den gömda draken
Nu var det längesen vi hade lite kinesiskt väs här i bloggen. Så kan vi inte ha det.
Och vilka väser bättre än Ma Lin och Wang Liqin. Här är några bollar som kommer vända er verklighetsuppfattning upp och ner, ut och in och bak och fram. T.o.m. Liu Guoliang ser imponerad ut.
Det är som att titta på actionscenerna i Crouching Tiger, Hidden Dragon, fast här finns det inga vajrar. Det är våldsamt och vackert, brutalt kraftfullt och bländande graciöst, så enkelt och så svårt, allt på samma gång.
Hur ska bordtennisen kunna vidareutvecklas från det här?
Och vilka väser bättre än Ma Lin och Wang Liqin. Här är några bollar som kommer vända er verklighetsuppfattning upp och ner, ut och in och bak och fram. T.o.m. Liu Guoliang ser imponerad ut.
Det är som att titta på actionscenerna i Crouching Tiger, Hidden Dragon, fast här finns det inga vajrar. Det är våldsamt och vackert, brutalt kraftfullt och bländande graciöst, så enkelt och så svårt, allt på samma gång.
Hur ska bordtennisen kunna vidareutvecklas från det här?
tisdag 21 oktober 2008
"Yo ho ho and a bottle of rum!"
Som ni alla förstår av rubriken handlar det här om pirater, olaglig nedladdning, antipiratbyrån osv. Det är ju ingen hemlighet att min blogg enbart har klipska läsare. Efter att en av dessa läsare provocerats av undertecknad och kallats "usel" slår han nu tillbaka med full kraft.
Diskussionen handlar om fildelning och Ludvig, som vår provocerade bloggbesökare heter, presenterar en egen liten uppsats i ämnet. Den är mycket läsvärd, innehåller många bra poänger och går att läsa via länken alldeles nedan.
http://docs.google.com/Doc?docid=ddg8qqht_0fhxzq4g3&hl=sv
Nu är ju inte jag den rabiate antifildelare som jag gett sken av, utan minsta samvetskval kryper det in både filmer och musik i min dator via en liten sladd i väggen. Min invändning mot filnedladdningen är av en helt annan natur. Ett av de stora målen här i livet är ju att skaffa sig en sådan omfattande och snygg skivsamling som möjligt, att fylla hårddisken istället för skivhyllan med musik ser jag ingen som helst glädje i.
Hur ska man då kunna ta ett fotbad i skivorna katalogiserade under M-N-O i skivhyllan efter en slitsam dag och ett hårt träningspass på kvällen?
Diskussionen handlar om fildelning och Ludvig, som vår provocerade bloggbesökare heter, presenterar en egen liten uppsats i ämnet. Den är mycket läsvärd, innehåller många bra poänger och går att läsa via länken alldeles nedan.
http://docs.google.com/Doc?docid=ddg8qqht_0fhxzq4g3&hl=sv
Nu är ju inte jag den rabiate antifildelare som jag gett sken av, utan minsta samvetskval kryper det in både filmer och musik i min dator via en liten sladd i väggen. Min invändning mot filnedladdningen är av en helt annan natur. Ett av de stora målen här i livet är ju att skaffa sig en sådan omfattande och snygg skivsamling som möjligt, att fylla hårddisken istället för skivhyllan med musik ser jag ingen som helst glädje i.
Hur ska man då kunna ta ett fotbad i skivorna katalogiserade under M-N-O i skivhyllan efter en slitsam dag och ett hårt träningspass på kvällen?
Republikansk musik?
Det är inte lätt att vara republikan. Det verkar inte spela någon roll vilken musik de väljer för att lyfta stämningen i sina politiska kampanjer. Musikerna reser sig mangrant en efter en och säger "Ni får fan inte använda vår musik för att föra fram era vidriga politiska budskap".
Bruce Springsteen, Bon Jovi, Rolling Stones, Heart, Foo Fighters, Rosanna Cash, Jackson Browne har alla protesterat högljutt och hotat med stämningar. Foo Fighters menade att användadet av deras låt My Hero "lortar ner" musiken.
Men jag har lösningen. McCain och Palin kan ringa Björn & Benny och Per Gessle. De har aldrig haft några skrupler, så länge pengarna trillar in på deras konton frågar de inte hur de hamnar där. En presidentvalskampanj tonsatt av ABBA och Roxette borde ju ha ganska bra förutsättningar att lyckas.
Bruce Springsteen, Bon Jovi, Rolling Stones, Heart, Foo Fighters, Rosanna Cash, Jackson Browne har alla protesterat högljutt och hotat med stämningar. Foo Fighters menade att användadet av deras låt My Hero "lortar ner" musiken.
Men jag har lösningen. McCain och Palin kan ringa Björn & Benny och Per Gessle. De har aldrig haft några skrupler, så länge pengarna trillar in på deras konton frågar de inte hur de hamnar där. En presidentvalskampanj tonsatt av ABBA och Roxette borde ju ha ganska bra förutsättningar att lyckas.
One Too Many Mornings 2
Nästa version av One Too Many Mornings hämtar vi från Odeon Theatre i Liverpool den 14 maj 1966. Dylan är ute på en kaotisk världsturné, första halvan av konserten framför han aukustiskt, den andra elektriskt med sitt band, The Band.
Stora delar av publiken är ursinnig, fullkomligt vansinnig på Dylan. Den suveräne, politiskt medvetne Bob som spelade så fina låtar med sin aukustiska gitarr, äkta gammal amerikansk folkmusik i Woody Guthries anda har nu bytt till en elektrisk gitarr, han har blivit kommersiell, sålt sig, spelar rockmusik! Han har har ett jättekonstigt band med sig som bara brötar och skränar och av hans tidigare politiska medvetande, hans protestlåtar, hörs ingenting.
One Too Many Mornings är som en helt ny låt. Hälften av publiken tycker det är fantastiskt, andra halvan tycker det är förskräckligt. Idag sitter vi och skrattar åt de upprörda åskådarnas oresonliga, obstinata vrede inför denna nya musik.
Ljud och bild hamnar vansinnigt ur takt efter ett tag i det här klippet, men köp Martin Scorceces Dylandokumentär No Direction Home, så får ni en One Too Many Mornings i takt samt så galet mycket mer.
Stora delar av publiken är ursinnig, fullkomligt vansinnig på Dylan. Den suveräne, politiskt medvetne Bob som spelade så fina låtar med sin aukustiska gitarr, äkta gammal amerikansk folkmusik i Woody Guthries anda har nu bytt till en elektrisk gitarr, han har blivit kommersiell, sålt sig, spelar rockmusik! Han har har ett jättekonstigt band med sig som bara brötar och skränar och av hans tidigare politiska medvetande, hans protestlåtar, hörs ingenting.
One Too Many Mornings är som en helt ny låt. Hälften av publiken tycker det är fantastiskt, andra halvan tycker det är förskräckligt. Idag sitter vi och skrattar åt de upprörda åskådarnas oresonliga, obstinata vrede inför denna nya musik.
Ljud och bild hamnar vansinnigt ur takt efter ett tag i det här klippet, men köp Martin Scorceces Dylandokumentär No Direction Home, så får ni en One Too Many Mornings i takt samt så galet mycket mer.
måndag 20 oktober 2008
Bildbeviset
Här är bildbeviset för alla er som vägrar tro på att jag träffade och pratade med Segun Toriolas bror, professor Abel Toriola idag och senare fick hans visitkort.
Vi är ruskigt tighta, Abel och jag.
Vi är ruskigt tighta, Abel och jag.
Stor dag
Idag deltog jag på ett seminarie som delvis leddes av två gästande forskare från institutionen för idrottsforkning i Pretoria, Sydafrika. Den ene av dessa två hette Abel Toriola och var ursprungligen från Nigeria.
Min slutledningsförmåga samarbetade då med min bevandring inom den internationella pingisen och samarbetet ledde till att en liten röd lampa började blinka i mitt huvud. Jag menar, Nigeria har ju trots allt bara 100 miljoner invånare, hur stor är chansen att det finns två som heter Toriola i efternamn. Kunde det här vara en släkting till den rutinerade och nu så framgångsrike nigerianske pingisspelaren Segun Toriola?
Då seminariet var slut hastade jag fram till Professor Abel och sa:
- "I wonder, since you're from Nigeria and since you're last name is Toriola, are you somehow related to Segun Toriola?"
Abel som börjat nicka förstående redan halvvägs in i min fråga log och sa:
- "He's my younger brother."
Jag passade på att gratulera till hans brors strålande insats i OS där han tog sig till 1/16-delsfinal och bl.a. slog ut Joao Monteiro och Jean-Michel Saive innan han föll i skilje mot superstjärnan Oh Sang Eun. På min fråga hur pingisen bakom Segun såg ut i Nigeria berättade Abel att det såg bra ut. Kinesiska Bordtennisförbundet har skickat en hel armada tränare som spridit ut sig över hela landet för att vaska fram morgondagens Segun Toriola.
Sedan skakade vi hand, han sa "very nice to meet you" och gav mig sitt visitkort.
Var inte detta oerhört stort?
Lillebror Toriola i Peking OS, visserligen förlorar han den här bollen men matchen vann han.
Min slutledningsförmåga samarbetade då med min bevandring inom den internationella pingisen och samarbetet ledde till att en liten röd lampa började blinka i mitt huvud. Jag menar, Nigeria har ju trots allt bara 100 miljoner invånare, hur stor är chansen att det finns två som heter Toriola i efternamn. Kunde det här vara en släkting till den rutinerade och nu så framgångsrike nigerianske pingisspelaren Segun Toriola?
Då seminariet var slut hastade jag fram till Professor Abel och sa:
- "I wonder, since you're from Nigeria and since you're last name is Toriola, are you somehow related to Segun Toriola?"
Abel som börjat nicka förstående redan halvvägs in i min fråga log och sa:
- "He's my younger brother."
Jag passade på att gratulera till hans brors strålande insats i OS där han tog sig till 1/16-delsfinal och bl.a. slog ut Joao Monteiro och Jean-Michel Saive innan han föll i skilje mot superstjärnan Oh Sang Eun. På min fråga hur pingisen bakom Segun såg ut i Nigeria berättade Abel att det såg bra ut. Kinesiska Bordtennisförbundet har skickat en hel armada tränare som spridit ut sig över hela landet för att vaska fram morgondagens Segun Toriola.
Sedan skakade vi hand, han sa "very nice to meet you" och gav mig sitt visitkort.
Var inte detta oerhört stort?
Lillebror Toriola i Peking OS, visserligen förlorar han den här bollen men matchen vann han.
söndag 19 oktober 2008
En för många morgnar
Dylan är ju känd för att alltid förändra sina egna skapelser, ibland in till oigenkännlighet. Detta till stor glädje för oss Dylanfrälsta som på så sätt får så många fler fantastiska låtar att njuta av.
One Too Many Mornings är en låt som hängt med Dylan genom många årtionden. Den skrevs 63-64, kom med på tredje albumet och är en stillsam, kort ballad om ett raserat förhållande berättat genom vaga, poetiska, uppgivna rader.
Som enda bloggen i världen (kanske) så kan Idiotvind nu bjuda på en serie One Too Many Mornings där vi kan följa hur låten bytt skepnad genom åren. Först ut är orginalinspelningen från 1964. Jag är inget fan av folk som sitter och lägger ut låtar från album på Youtube eftersom låtarna går att få tag på genom ett så enkelt sätt som att het enkelt köpa skivan. Annat är det ju med unika klipp som inte går att se/höra annars. Men jag gör ett undantag bara för att vi ska få följa One Too Many Mornings från början. Fast jag plockar nog bort det om några dagar.
One Too Many Mornings är en låt som hängt med Dylan genom många årtionden. Den skrevs 63-64, kom med på tredje albumet och är en stillsam, kort ballad om ett raserat förhållande berättat genom vaga, poetiska, uppgivna rader.
Som enda bloggen i världen (kanske) så kan Idiotvind nu bjuda på en serie One Too Many Mornings där vi kan följa hur låten bytt skepnad genom åren. Först ut är orginalinspelningen från 1964. Jag är inget fan av folk som sitter och lägger ut låtar från album på Youtube eftersom låtarna går att få tag på genom ett så enkelt sätt som att het enkelt köpa skivan. Annat är det ju med unika klipp som inte går att se/höra annars. Men jag gör ett undantag bara för att vi ska få följa One Too Many Mornings från början. Fast jag plockar nog bort det om några dagar.
fredag 17 oktober 2008
Dagens texter
Dagens urusla text är så urusel så jag skrattar varje gång jag läser den.
Dagens Dylancitat är bara det andra, tror jag, från Brownsville Girl. Men det beror väl främst på att det är svårt att rycka ut så många bra citat ur sitt sammanhang. Jag minns att jag läste om Brownsville Girl flera gånger, om vilken makalös låt det var, långt innan jag fick höra den. Till slut var förväntningarna så höga att jag insåg att verkligheten aldrig skulle kunna mäta sig med dem.
Men ingenting kan ju förbereda någon på en sådan skapelse som Brownsville Girl. Ingenting kan förbereda en på att det mitt i en skiva med låtar som i allra bästa fall är mediokra ska dyka upp ett sådant mästerverk. Inget kan förbereda en på en 11 minuter lång fragmentarisk berättelse med en vindlande, målande, episk, omtumlande text framförd av en stundtals berättande, stundtals sjungande Dylan. Ingenting kan göra en beredd på en låt som börjar:
"Well, there was this movie I seen one time,
About a man riding 'cross the desert and it starred Gregory Peck.
He was shot down by a hungry kid trying to make a name for himself.
The townspeople wanted to crush that kid down and string him up by the neck.
Well, the marshal, now he beat that kid to a bloody pulp
as the dying gunfighter lay in the sun and gasped for his last breath.
'Turn him loose, let him go, let him say he outdrew me fair and square,
I want him to feel what it's like to every moment face his death'.
Well, I keep seeing this stuff and it just comes a-rolling in
And you know it blows right through me like a ball and chain."
Dagens Dylancitat är bara det andra, tror jag, från Brownsville Girl. Men det beror väl främst på att det är svårt att rycka ut så många bra citat ur sitt sammanhang. Jag minns att jag läste om Brownsville Girl flera gånger, om vilken makalös låt det var, långt innan jag fick höra den. Till slut var förväntningarna så höga att jag insåg att verkligheten aldrig skulle kunna mäta sig med dem.
Men ingenting kan ju förbereda någon på en sådan skapelse som Brownsville Girl. Ingenting kan förbereda en på att det mitt i en skiva med låtar som i allra bästa fall är mediokra ska dyka upp ett sådant mästerverk. Inget kan förbereda en på en 11 minuter lång fragmentarisk berättelse med en vindlande, målande, episk, omtumlande text framförd av en stundtals berättande, stundtals sjungande Dylan. Ingenting kan göra en beredd på en låt som börjar:
"Well, there was this movie I seen one time,
About a man riding 'cross the desert and it starred Gregory Peck.
He was shot down by a hungry kid trying to make a name for himself.
The townspeople wanted to crush that kid down and string him up by the neck.
Well, the marshal, now he beat that kid to a bloody pulp
as the dying gunfighter lay in the sun and gasped for his last breath.
'Turn him loose, let him go, let him say he outdrew me fair and square,
I want him to feel what it's like to every moment face his death'.
Well, I keep seeing this stuff and it just comes a-rolling in
And you know it blows right through me like a ball and chain."
Slår ihjäl tiden med avsky
En extremt händelsefattig fredageftermiddag. Kungen säger att det börjar bli dags att skjuta vargar, jag är inte så förvånad över att han kommer med dumma idéer utan mer förvånad över att han på bilden från sin jaktrunda bär slips. Hur många tar på sig en jaktslips när man ska ut i skogen och skjuta älg?
Annars har jag ägnat dagen åt att hysa en oerhörd avsky för Katrin Zytomierska som försvarade sina extremt låga personliga påhopp på ungdomar i direktsänd TV med att ”Det står inte någonstans i mitt kontrakt att jag har ett ansvar, och det är absolut ingenting som jag åtar mig.” Dummare än så blir det inte tänker man men redan dagen efter besvarar hon Marcus Birros högst befogade kritik med att kalla honom för "ett galet fyllo" på sin blogg och anklagar honom för att ge sig på henne bara för att få publicitet.
Birro, som nu mer är nykter alkoholist, är en av landets mest kända författare, poeter, manusförfattare, samhällstyckare, men vem är Katrin? Känd för att ha en blogg och för att tidigare varit gift med Alex Schulman som är känd för att ha en blogg. Räcker det för att få jobb på TV4. Tydligen. Det finns bara två sätt att få utlopp för avskyn.
1. Lyssna på Ebba Gröns Uppgång och Fall:
”Jag ska skratta när det faller sönder,
inga tårar ska fukta mina torra kinder.
Inga svarta kläder, inget flor,
jag ska inte bära svart slips
& svarta skor.”
”Jag vill se, jag vill se
Jag vill se, jag vill se
ert uppgång & fall”
2. Vråla med i Dylans Like A Rolling Stone:
“Once upon a time you dressed so fine
You threw the bums a dime in your prime, didn't yooouuuu?
People'd call, say, "Beware doll, you're bound to fall"
You thought they were all kiddin' yooouuuu
You used to laugh about
Everybody that was hangin' out
Now you don't talk so loud
Now you don't seem so proud
About having to be scrounging for your next meeeeeeeeeaaaaal.”
“How does it feeeeeel
How does it feeeeeeeeeel
To be without a home
Like a complete unknooooown
Like a rolling stoooooooone?"
Annars har jag ägnat dagen åt att hysa en oerhörd avsky för Katrin Zytomierska som försvarade sina extremt låga personliga påhopp på ungdomar i direktsänd TV med att ”Det står inte någonstans i mitt kontrakt att jag har ett ansvar, och det är absolut ingenting som jag åtar mig.” Dummare än så blir det inte tänker man men redan dagen efter besvarar hon Marcus Birros högst befogade kritik med att kalla honom för "ett galet fyllo" på sin blogg och anklagar honom för att ge sig på henne bara för att få publicitet.
Birro, som nu mer är nykter alkoholist, är en av landets mest kända författare, poeter, manusförfattare, samhällstyckare, men vem är Katrin? Känd för att ha en blogg och för att tidigare varit gift med Alex Schulman som är känd för att ha en blogg. Räcker det för att få jobb på TV4. Tydligen. Det finns bara två sätt att få utlopp för avskyn.
1. Lyssna på Ebba Gröns Uppgång och Fall:
”Jag ska skratta när det faller sönder,
inga tårar ska fukta mina torra kinder.
Inga svarta kläder, inget flor,
jag ska inte bära svart slips
& svarta skor.”
”Jag vill se, jag vill se
Jag vill se, jag vill se
ert uppgång & fall”
2. Vråla med i Dylans Like A Rolling Stone:
“Once upon a time you dressed so fine
You threw the bums a dime in your prime, didn't yooouuuu?
People'd call, say, "Beware doll, you're bound to fall"
You thought they were all kiddin' yooouuuu
You used to laugh about
Everybody that was hangin' out
Now you don't talk so loud
Now you don't seem so proud
About having to be scrounging for your next meeeeeeeeeaaaaal.”
“How does it feeeeeel
How does it feeeeeeeeeel
To be without a home
Like a complete unknooooown
Like a rolling stoooooooone?"
torsdag 16 oktober 2008
Förtydligande
Angående inlägget igår kväll - innan ni kontaktar antingen Nobels litteraturpriskommitté eller ett mentalsjukhus så vill jag bara förtydliga att det inte var mina egna ord om den utbrända källaren och fullmånen utan Neil Youngs egna från titelspåret på After the Gold Rush. ”I was lying in a burned out basement with the full moon in my eyes”.
Utläggningen om känslan när jag som ung spelade bortamatch i någon låg divisionsserie var förstås inte heller mina egna. De var också Neil Youngs. ”Stranger in Division 7” heter låten. Den är grym.
Angående låten som citerades så vill jag återge Neils fantastiskt roliga introduktion till låten på en konsert med Crosby, Stills, Nash & Young 1971.
(Young) – “Here’s a new song that’s guranteed to bring you right down.”
(Publiken) – (Skrattar)
(Young) – “It’s called ‘Don’t let it bring you down’.”
(Publiken) – (Skrattar ännu mer. En medlem i åskådarskaran skrattar extra mycket när resten slutat - de andra skrattar ännu mer)
(Young) – “It sort of starts off real slow then fizzles out altogether” (övers. kollapsar, ballar ur)
(Publiken) – (Vrålskrattar och applåderar)
(Young) – (Framför låten)
(Publiken) – (Lyssnar andaktigt och brister sedan ut i applådåskor som aldrig vill ta slut.)
Tyvärr verkar inte just det klippet finnas på Youtube men det finns ett helt magiskt TV-framträdande av låten från samma år. För er som inte gillar Neil Young kan ju lyssna på Annie Lennox version av låten som blev filmmusik till succéfilmen American Beauty.
Utläggningen om känslan när jag som ung spelade bortamatch i någon låg divisionsserie var förstås inte heller mina egna. De var också Neil Youngs. ”Stranger in Division 7” heter låten. Den är grym.
Angående låten som citerades så vill jag återge Neils fantastiskt roliga introduktion till låten på en konsert med Crosby, Stills, Nash & Young 1971.
(Young) – “Here’s a new song that’s guranteed to bring you right down.”
(Publiken) – (Skrattar)
(Young) – “It’s called ‘Don’t let it bring you down’.”
(Publiken) – (Skrattar ännu mer. En medlem i åskådarskaran skrattar extra mycket när resten slutat - de andra skrattar ännu mer)
(Young) – “It sort of starts off real slow then fizzles out altogether” (övers. kollapsar, ballar ur)
(Publiken) – (Vrålskrattar och applåderar)
(Young) – (Framför låten)
(Publiken) – (Lyssnar andaktigt och brister sedan ut i applådåskor som aldrig vill ta slut.)
Tyvärr verkar inte just det klippet finnas på Youtube men det finns ett helt magiskt TV-framträdande av låten från samma år. För er som inte gillar Neil Young kan ju lyssna på Annie Lennox version av låten som blev filmmusik till succéfilmen American Beauty.
Det evigt gröna äpplet
Igår var det pingis på både SVT- och TV4-sporten. Frågan är hur positiv uppmärksamheten kring pingisen är när inslagen handlar om att Mikael Appelgren nu har 6-0 i kvot i Elitserien. Det stärker väl snarare den allmäna uppfattningen om pingisen som en ganska enkel hobbysport och vi pingisspelare får fortsätta stå ut med kommentarer som: "Byter ni om när ni spelar?" eller "Jag har spelat mycket pingis på fritidsgården, jag är grym, vi får mötas någon gång".
Det är ju bara vi som är insatta i sporten som kan räkna in sådana faktorer som att Äpplet spelar på andrabordet där konkurrensen är klart lägre än på förstabordet och att mannen är ett unikum som bara kan jämföras med J-O och Jörgen.
Jag föredrar att minnas Äpplet för sina tidigare bragder istället för matcherna han vinner i en utspädd elitserie.
Kan det här vara historiens mest underhållande (dubbel)match? Bollen vid 1:54 i klippet är i alla fall en av pingishistoriens mest otroliga, vem sa något om en långsam J-O?
Det är ju bara vi som är insatta i sporten som kan räkna in sådana faktorer som att Äpplet spelar på andrabordet där konkurrensen är klart lägre än på förstabordet och att mannen är ett unikum som bara kan jämföras med J-O och Jörgen.
Jag föredrar att minnas Äpplet för sina tidigare bragder istället för matcherna han vinner i en utspädd elitserie.
Kan det här vara historiens mest underhållande (dubbel)match? Bollen vid 1:54 i klippet är i alla fall en av pingishistoriens mest otroliga, vem sa något om en långsam J-O?
onsdag 15 oktober 2008
Trygg i Neils sällskap
Lediga kvällar hör inte till vanligheterna och det finns aldrig några vettiga idéer på hur en sådan ska förbrukas. I det här aktuella och fortfarande pågående fallet har jag fastnat med Neil Youngs tredje album After the Gold Rush från 1970 och nu bestämt mig att skriva ett blogginlägg om det trots att jag inte har någon aning om var det ska sluta.
Men After the Gold Rush är ett sånt där album som man tycker om utan att veta varför, likt ett syskon. After the Gold Rush har den där förmågan, som vissa album har, att skapa en viss känsla som bara just den skivan kan skapa. After the Gold Rush skapar känslan av att ligga i en utbränd källare med fullmånsskenet i ögonen.
Eller, det påminner faktiskt lite om gamla minnen då man åkte med till någon ganska avlägsen pingishall i någon förort en höstmörk, höstregnig vardagkväll för att spela någon seriematch i en mycket låg division med lagkamrater man inte riktigt kände. Så kom man till någon ödslig hall där allt kändes som ett annat land, en annan tid och där det utöver vår seriematch stod några tomögda ungdomar och spelade utan mål eller anledning. I en väldigt, väldigt, oerhört liten värld var matchen säkert viktig men det var svårt att koncentrera sig på spelet när frågorna om livets mening ekade likt spökrop inombords.
Man kände sig som världens ensammaste främling. Fast skillnaden med After the Gold Rush är att nu finns Neil Young bredvid och säger att allting kommer bli bra, vi är främlingar båda två. Han känner likadant men kan sjunga om det, göra konst av det. Allt jag gjorde var att kixa några forehandloopar extra och få stryk av gamla gubbar med taskig, för att inte säga obefintlig, teknik.
“Old man lying by the side of the road
With the lorries rolling by,
Blue moon sinking from the weight of the load
And the building scrape the sky,
Cold wind ripping down the allay at dawn
And the morning paper flies,
Dead man lying by the side of the road
With the daylight in his eyes.
Don't let it bring you down
It's only castles burning,
Find someone who's turning
And you will come around.”
(Don't let it bring you down – Neil Young 1970)
Men After the Gold Rush är ett sånt där album som man tycker om utan att veta varför, likt ett syskon. After the Gold Rush har den där förmågan, som vissa album har, att skapa en viss känsla som bara just den skivan kan skapa. After the Gold Rush skapar känslan av att ligga i en utbränd källare med fullmånsskenet i ögonen.
Eller, det påminner faktiskt lite om gamla minnen då man åkte med till någon ganska avlägsen pingishall i någon förort en höstmörk, höstregnig vardagkväll för att spela någon seriematch i en mycket låg division med lagkamrater man inte riktigt kände. Så kom man till någon ödslig hall där allt kändes som ett annat land, en annan tid och där det utöver vår seriematch stod några tomögda ungdomar och spelade utan mål eller anledning. I en väldigt, väldigt, oerhört liten värld var matchen säkert viktig men det var svårt att koncentrera sig på spelet när frågorna om livets mening ekade likt spökrop inombords.
Man kände sig som världens ensammaste främling. Fast skillnaden med After the Gold Rush är att nu finns Neil Young bredvid och säger att allting kommer bli bra, vi är främlingar båda två. Han känner likadant men kan sjunga om det, göra konst av det. Allt jag gjorde var att kixa några forehandloopar extra och få stryk av gamla gubbar med taskig, för att inte säga obefintlig, teknik.
“Old man lying by the side of the road
With the lorries rolling by,
Blue moon sinking from the weight of the load
And the building scrape the sky,
Cold wind ripping down the allay at dawn
And the morning paper flies,
Dead man lying by the side of the road
With the daylight in his eyes.
Don't let it bring you down
It's only castles burning,
Find someone who's turning
And you will come around.”
(Don't let it bring you down – Neil Young 1970)
"Vem i hela världen kan man lita på?"
Bordtennis har blivit en fuskande dopningssport. Vem hade kunnat tro det? Steget från en av de mer ärliga sporterna till en smutsig fusksport skedde över en natt. Närmare bestämt natten mellan den 30 juni och den 1 juli.
Fast det är ju inte spelarna själva som dopar sig som i de flesta andra idrotter, istället är det racken som dopas. Förbudet mot limning och boostning har lockat fram det allra mörkaste hos världens pingisspelare. Klassiska försvarsargument som tidigare bara hörts från bloddopare och liknande avskum hörs nu av "hederliga" pingisspelare: "Det är ingen som kommer kolla det", "Det går inte att upptäcka i kontrollen ändå", "De andra fuskar ju också" osv. Inte ens jag har rent mjöl i påsen då jag limmade på mitt nya forehandgummi, ett Hurricane II, med ett gammalt numera otillåtet lim.
Inom pingissverige haglar nu anklagelserna om vem som fuskar och ingen vågar lita på någon.
Vart är världen på väg när man inte ens kan lita på pingisspelarna?
"Och när John och Yoko Lennon
har gått på psykoanalys
och Robert Zimmermann har flytt till landet med miljonerna
och när pingisspelarna börjat fuska
och fifflar med rackets kemi
och man försöker muta oss med bilder av visionerna
och när prinsar och presidenter ljuger medvetet i kapp
och när dom som skulle säga sanningen
har börjat ta tillbaka det dom just har sagt,
då kommer Lille Gerhard hem till mej och häver sej på tå och viskar,
vem i hela världen kan man lita på?"
(Vem kan man lita på? - Hoola Bandoola Band, 1972)
Fast det är ju inte spelarna själva som dopar sig som i de flesta andra idrotter, istället är det racken som dopas. Förbudet mot limning och boostning har lockat fram det allra mörkaste hos världens pingisspelare. Klassiska försvarsargument som tidigare bara hörts från bloddopare och liknande avskum hörs nu av "hederliga" pingisspelare: "Det är ingen som kommer kolla det", "Det går inte att upptäcka i kontrollen ändå", "De andra fuskar ju också" osv. Inte ens jag har rent mjöl i påsen då jag limmade på mitt nya forehandgummi, ett Hurricane II, med ett gammalt numera otillåtet lim.
Inom pingissverige haglar nu anklagelserna om vem som fuskar och ingen vågar lita på någon.
Vart är världen på väg när man inte ens kan lita på pingisspelarna?
"Och när John och Yoko Lennon
har gått på psykoanalys
och Robert Zimmermann har flytt till landet med miljonerna
och när pingisspelarna börjat fuska
och fifflar med rackets kemi
och man försöker muta oss med bilder av visionerna
och när prinsar och presidenter ljuger medvetet i kapp
och när dom som skulle säga sanningen
har börjat ta tillbaka det dom just har sagt,
då kommer Lille Gerhard hem till mej och häver sej på tå och viskar,
vem i hela världen kan man lita på?"
(Vem kan man lita på? - Hoola Bandoola Band, 1972)
tisdag 14 oktober 2008
Minirecension
Nu räknar jag med att de flesta vid sina sinnens fulla bruk har lyckats skaffa sig Dylans senast utgivna alster Tell Tale Signs, därför kan jag inte längre hålla mig från en snabb kommentar angående bara några av de juveler som legat undangömda och samlat damm i många år men som nu fått se dagens ljus.
Born in time - Ja, den har vi ju hört fast i en annan tappning på Under the Red Sky (1990). Här är den i en inspelning från 1989 under studiosessionen till Oh Mercy (1989). Och oj! Här har vi Born in Time i sin rätta kostym, vilket lyft!
Huck's Tune - Låten som tillhör det allra nyaste på skivan och som redan hunnit bli citerad under Dagens Dylancitat är av den vackrare skolan. Den dyker upp under eftertexterna till filmen Lucky You (2007). Jag har ingen aning om vad det är för film men jag vill se den bara för att få sitta och längta till eftertexterna.
Tell Ol' Bill - Tänk er en blixtrande loop-mot-loop-duell mellan Wang Liqin och Kalinikos Kreanga. Men Wang Liqin står i morgonrock och filttofflor och håller en kopp te i vänsterhanden. Och Kreanga har sin vänstra hand i bakfickan, ett par solglasögon skymmer blicken och han pratar i telefon samtidigt. Precis så är Tell Ol' Bill. Så vansinnigt bra, så skicklig, mästerlig och samtidigt så otroligt avslappnad, självklar, enkel.
Lonesome Day Blues (live) - Låten som är yster som en vildhund passar sig givetvis utmärkt live. Dylans röst passar sig också utmärkt live. På samma sätt som hans röst är som klippt och skuren för att ömtåligt andas fram Huck's Tune är den som gjord för att vråla fram en blues så tung att den får pubiken att ducka. "Funny, how the things you have the hardest time parting with AAAAAAAAAre the things you need the least" vrålar, skränar han ut och världens alla dödsmetallsångare blir svarta av avund.
Born in time - Ja, den har vi ju hört fast i en annan tappning på Under the Red Sky (1990). Här är den i en inspelning från 1989 under studiosessionen till Oh Mercy (1989). Och oj! Här har vi Born in Time i sin rätta kostym, vilket lyft!
Huck's Tune - Låten som tillhör det allra nyaste på skivan och som redan hunnit bli citerad under Dagens Dylancitat är av den vackrare skolan. Den dyker upp under eftertexterna till filmen Lucky You (2007). Jag har ingen aning om vad det är för film men jag vill se den bara för att få sitta och längta till eftertexterna.
Tell Ol' Bill - Tänk er en blixtrande loop-mot-loop-duell mellan Wang Liqin och Kalinikos Kreanga. Men Wang Liqin står i morgonrock och filttofflor och håller en kopp te i vänsterhanden. Och Kreanga har sin vänstra hand i bakfickan, ett par solglasögon skymmer blicken och han pratar i telefon samtidigt. Precis så är Tell Ol' Bill. Så vansinnigt bra, så skicklig, mästerlig och samtidigt så otroligt avslappnad, självklar, enkel.
Lonesome Day Blues (live) - Låten som är yster som en vildhund passar sig givetvis utmärkt live. Dylans röst passar sig också utmärkt live. På samma sätt som hans röst är som klippt och skuren för att ömtåligt andas fram Huck's Tune är den som gjord för att vråla fram en blues så tung att den får pubiken att ducka. "Funny, how the things you have the hardest time parting with AAAAAAAAAre the things you need the least" vrålar, skränar han ut och världens alla dödsmetallsångare blir svarta av avund.
Återkomsten
Äntligen, jag är tillbaka. Min dator är pånyttfödd efter flera dygns kritiskt tillstånd där det ena felet avlöste det andra. Jag vill tacka alla som hjälpt mig igenom denna tuffa tid då hela världen tett sig mörk, karg och ogästvänlig. Fast jag vet inte om det finns någon som hjälpt mig.
Jo, min bror som lånade ut sin externa hårddisk så att jag nu kan skräpa ner min nya, rena, pigga dator med ca 100 GB bröte från datorns förra, nu avslutade epok.
Eftersom min allra främsta konkurrent på bloggtoppen med sina 800 000 besökare förra veckan nu valt att sluta blogga, föresidesnyheter i kvällspressen, så känns det nu som en nystart även i bloggkonkurrensen. Allt som krävs nu är en ökning med några 100 000 besökare i veckan och metoden för framgång stavas som vanligt Dylan och pingis.
Jo, min bror som lånade ut sin externa hårddisk så att jag nu kan skräpa ner min nya, rena, pigga dator med ca 100 GB bröte från datorns förra, nu avslutade epok.
Eftersom min allra främsta konkurrent på bloggtoppen med sina 800 000 besökare förra veckan nu valt att sluta blogga, föresidesnyheter i kvällspressen, så känns det nu som en nystart även i bloggkonkurrensen. Allt som krävs nu är en ökning med några 100 000 besökare i veckan och metoden för framgång stavas som vanligt Dylan och pingis.
fredag 10 oktober 2008
Virusattack!
Till följd av en illasinnad virusattack har min dator och jag inte kunnat kommunicera med varandra på ett tillfredsställande sätt det senaste dygnet. Detta har ju också gjort mitt bloggande lidande. Nu väntar ett ordentligt stålbad för min dator under helgen där den efter reningsprocessen som kommer anta mer eller mindre religiösa, ceremoniella former kommer pånyttfödas på andra sidan skärselden som en helt ny dator.
Tills dess är risken för ett sporadiskt och oregelbundet bloggande överhängande likt regnmoln i november.
När jag nu ändå har chansen till lite bloggande på min brors dator kan jag ju passa på att jag inatt, för ovanlighetens skull vaknade mitt i den djupaste sömnen. I vanliga fall brukar jag sova som ett lamm natten igenom. För det första fanns det ett sting av besvikelse hos mig då jag inte såg några brottande hustomtar på soffbordet eller att mina skivsamling höll en stor aftonbal - faktumet att jag annars alltid sover vid dessa tider har fått mig att bygga upp de mest levande fantasierna om vad som händer då jag sjunker in i nattens koma.
Men då besvikelsen lagt sig började min vanligtvis så slumrande hjärna gå på högvarv och spottade ur sig intressanta tankar och idéer. Frustrationen över att detta hände just när min dator var belägrad av ett virus var givetvis mycket stor annars hade ni trogna bloggläsare mötts av en mängd färgsprakande inlägg där åsikterna, idéerna, ingivelserna haglat likt konfetti.
Men nu får alla geniala påfund vänta, nu ligger allt fokus på kampen för min dators hälsa.
Tills dess är risken för ett sporadiskt och oregelbundet bloggande överhängande likt regnmoln i november.
När jag nu ändå har chansen till lite bloggande på min brors dator kan jag ju passa på att jag inatt, för ovanlighetens skull vaknade mitt i den djupaste sömnen. I vanliga fall brukar jag sova som ett lamm natten igenom. För det första fanns det ett sting av besvikelse hos mig då jag inte såg några brottande hustomtar på soffbordet eller att mina skivsamling höll en stor aftonbal - faktumet att jag annars alltid sover vid dessa tider har fått mig att bygga upp de mest levande fantasierna om vad som händer då jag sjunker in i nattens koma.
Men då besvikelsen lagt sig började min vanligtvis så slumrande hjärna gå på högvarv och spottade ur sig intressanta tankar och idéer. Frustrationen över att detta hände just när min dator var belägrad av ett virus var givetvis mycket stor annars hade ni trogna bloggläsare mötts av en mängd färgsprakande inlägg där åsikterna, idéerna, ingivelserna haglat likt konfetti.
Men nu får alla geniala påfund vänta, nu ligger allt fokus på kampen för min dators hälsa.
torsdag 9 oktober 2008
Futtigt
Ja, det blir lite smått när man lägger upp klippen i blogspots egna videospelare. Men det är ändå tillräckligt bra för att alla ska kunna se att Wang Liqin har tio ardennerhästars benstyrka och spelar bordtennis på ett sätt som aldrig skådats vare sig förr eller senare.
Den kraftigt oväntade filmmusiken till den fantastiska bollen får bli dagens fråga, en tvådelad sådan.
Att det är låten Dignity är vi säkert alla överens om, en tidig demoversion för att vara exakt. Den dök aldrig upp på något av Dylans studioalbum, men i samband med vilket album (och år) spelades låten in? Och var någonstans mötte han mörkrets och ljusets söner?
Den kraftigt oväntade filmmusiken till den fantastiska bollen får bli dagens fråga, en tvådelad sådan.
Att det är låten Dignity är vi säkert alla överens om, en tidig demoversion för att vara exakt. Den dök aldrig upp på något av Dylans studioalbum, men i samband med vilket album (och år) spelades låten in? Och var någonstans mötte han mörkrets och ljusets söner?
onsdag 8 oktober 2008
Benarbete
I det senaste numret av tidningen Pingis får Jörgen Persson svara på 68 frågor, mestadels irrelevanta. Men han får frågan vilket slag han helst skulle vilja ha av en annan spelare, då skulle han vilja ha Guo Yehuas servar, en kines som spelade VM 81 och 83. Men sen skulle han också vilja ha Wang Liqins fotarbete.
Det kan man ju förstå. Det borde väl alla vilja ha. Fast helst skulle jag vilja ha Wang Liqins benarbete, kan det heta så? Kolla den här bollen så tror jag ni håller med. Sen borde ju varenda pingisspelare i världen också vilja ha hans forehand, hans benstyrka, bålstyrka, balans, ossning osv.
Det kan man ju förstå. Det borde väl alla vilja ha. Fast helst skulle jag vilja ha Wang Liqins benarbete, kan det heta så? Kolla den här bollen så tror jag ni håller med. Sen borde ju varenda pingisspelare i världen också vilja ha hans forehand, hans benstyrka, bålstyrka, balans, ossning osv.
Tell Tale Signs
Morgonen grydde, en gränslöst givmild sol strålade genom ett gyllenne lövverk och vidare genom mitt smutsiga fönster och spred ut sig över mitt trägolv. Dagen var redan speciell.
En duns hördes på dörrmattan, dämpad en aning av alla inkassobrev som bildar en andra dörrmatta på själva dörrmattan. Ett brunt tjockt kuvert slets upp likt en femårings julklappspapper. Bilden som i över en månad välkomnat alla mina bloggbesökare fanns nu materialiserad i min hand. Några små kårar kröp försiktigt neråt längs min ryggrad.
Första spåret på dubbelskivan är en tidig version av Mississippi, en av mina absoluta favoritlåtar. Historien har berättats här i forumet förut. Versionen som nu hörs är från 1997 och inspelningen av Time Out Of Mind, men Dylan valde att stoppa undan låten, väntade med att ge ut den till 2001 på albumet Love And Theft. Den här tidiga versionen som jag nu hör för första gången är vaninnigt annorlunda, laid-back, saktfärdig tassar den fram långt ifrån den senare versionen på Love And Theft som tumlar fram, energisk, omvälvande självklar. Första intrycket är att mäster Dylan gjorde helt rätt som väntade fyra år med att ge ut denna juvel. Men tacksamheten att nu ha ytterligare en version går inte att beskriva i ord. På andra skivan finns ytterligare en version...
Tell Tale Signs tillsammans med sina syskon i Bootlegsserien...
...och här tillsammans med hela stora släkten.
Idioti eller missförstånd?
Alltså, angående dagens urusla text. Jag vill bara kolla så att jag verkligen förstått rätt. Alla måste ju ha hört den här låten minst hundra gånger så om texten var helt urspårad borde man ju ha hört någon kommentar om det innan.
“... at Waterloo Napoleon did surrender... and I have met my destiny in quite a similar way”. Håll i hästarna nu, som man brukar säga på engelska. Berättaren i den här sången har alltså upplevt något som kan jämföras med Napoleons nederlag i Waterloo, vad kan det vara? Jo, han/hon har mött kärleken, blivit förälskad. De två händelserna är t.o.m. så lika att berättaren vill påstå att ”history is repeating itself”.
Hurdå?
Låt oss ta en hink med verklighetens iskalla vatten och hälla över våra huvuden. Napoleon Bonaparte som redan hade lidit svidande nederlag i Ryssland och i Leipzig lyckades i sin vansinniga strävan efter europeiskt herravälde samla ihop en ny armé som i Waterloo 1815 mötte de europeiska stormakternas samlade trupper. Efter ett fruktansvärt blodigt fältslag besegrades och tillfångatogs Napoleon och sattes i fångenskap på Sankt Helena där han vistades till sin död 1821.
Denna historia upprepar sig alltså enligt de ”geniala” Björn och Benny då huvudpersonen i sången träffar sin älskade. Det är ju fruktansvärt i så fall. Parets första möte måste ju ha varit en fullständig humanitär katastrof utan dess like och nu har han/hon framför sig en tid i fångenskap och en ganska snar död p.g.a. av denna relation.
Men lyssnar man på texten verkar det inte så fruktansvärt. Den svenska versionen innehåller bl.a. denna synnerligen urusla rad; ”det är som om jag hörde en sång, jag tror det är kärlek på gång” men också: ”Waterloo – lova mig nöjet att älska dig”, ”Waterloo – allting känns rätt och det är min tro” eller ”Waterloo - Promise to love you for ever more”, ”Waterloo – finally facing my Waterloo”. Var det så Napoleon kände vid Waterloo tro? I vissa stunder låter det som om romantiken spirar, att den rätta kärleken är funnen men samtidigt dras paralleller till ett blodigt fältslag för drygt 150 år sedan.
Var finns romantiken i det?
De kunde ju åtminstone varit lite mer aktuella, ”Finally facing my Vietnam”, kanske? Texten är så dum, så idiotisk, så befriad från all intelligens, bildning och tankeverksamhet att det gör mig mörkrädd. Författaren till något sådant borde ju bli mål för en grundlig psykologisk undersökning. Eller har jag missförstått? Jag är ju trots allt född på 80-talet, kanske inte förstår, har fel perspektiv?
“... at Waterloo Napoleon did surrender... and I have met my destiny in quite a similar way”. Håll i hästarna nu, som man brukar säga på engelska. Berättaren i den här sången har alltså upplevt något som kan jämföras med Napoleons nederlag i Waterloo, vad kan det vara? Jo, han/hon har mött kärleken, blivit förälskad. De två händelserna är t.o.m. så lika att berättaren vill påstå att ”history is repeating itself”.
Hurdå?
Låt oss ta en hink med verklighetens iskalla vatten och hälla över våra huvuden. Napoleon Bonaparte som redan hade lidit svidande nederlag i Ryssland och i Leipzig lyckades i sin vansinniga strävan efter europeiskt herravälde samla ihop en ny armé som i Waterloo 1815 mötte de europeiska stormakternas samlade trupper. Efter ett fruktansvärt blodigt fältslag besegrades och tillfångatogs Napoleon och sattes i fångenskap på Sankt Helena där han vistades till sin död 1821.
Denna historia upprepar sig alltså enligt de ”geniala” Björn och Benny då huvudpersonen i sången träffar sin älskade. Det är ju fruktansvärt i så fall. Parets första möte måste ju ha varit en fullständig humanitär katastrof utan dess like och nu har han/hon framför sig en tid i fångenskap och en ganska snar död p.g.a. av denna relation.
Men lyssnar man på texten verkar det inte så fruktansvärt. Den svenska versionen innehåller bl.a. denna synnerligen urusla rad; ”det är som om jag hörde en sång, jag tror det är kärlek på gång” men också: ”Waterloo – lova mig nöjet att älska dig”, ”Waterloo – allting känns rätt och det är min tro” eller ”Waterloo - Promise to love you for ever more”, ”Waterloo – finally facing my Waterloo”. Var det så Napoleon kände vid Waterloo tro? I vissa stunder låter det som om romantiken spirar, att den rätta kärleken är funnen men samtidigt dras paralleller till ett blodigt fältslag för drygt 150 år sedan.
Var finns romantiken i det?
De kunde ju åtminstone varit lite mer aktuella, ”Finally facing my Vietnam”, kanske? Texten är så dum, så idiotisk, så befriad från all intelligens, bildning och tankeverksamhet att det gör mig mörkrädd. Författaren till något sådant borde ju bli mål för en grundlig psykologisk undersökning. Eller har jag missförstått? Jag är ju trots allt född på 80-talet, kanske inte förstår, har fel perspektiv?
tisdag 7 oktober 2008
"Where the sad-eyed prophet says..."
Jag kom på något som borde berättats för nästan en månad sedan.
Vissa av Dylans lite mer skruvade fans, en kategori där jag bara stundtals inkluderar mig själv, har alltid burit på en teori att han är en slags profet. En orsak till att dessa tankar växte fram hittar man redan 1963 då Dylan presenterade sin då nyskrivna, monumentala klassiker A Hard Rain's A-Gonna Fall med orden: "'Hard rain's gonna fall' means that something's gonna happened".
Efter det dröjde det bara några månader innan John F. Kennedy sköts till döds i Dallas.
Sen var det ju så klart det där med It's Alright Ma (I'm Only Bleeding) som innehåller fler ordspråk än ett ordspråkslexikon. Den skrevs 1964 och framfördes senare under den stora comebacken, Before the Flood-turnén 1974. Nixon och Watergateskandalen var aktuell och fanns i allas tankar och när Dylan kastade ur sig den berömda raden "But even the president of the United States, sometimes must have to stand naked" brast de gigantiska åskådarmassorna ut i ett dånande jubel.
Men ordentligt vatten på sin kvarn fick de de troende Dylanfansen 2001. Dylan hade knåpat ihop sitt mästerliga album Love And Theft och bestämt sig för att den 11 september skulle bli ett perfekt releasedatum. Vi vet ju alla vad som hände den 11/9 2001 och Dylans album hamnade lite i skymundan. När det lite senare väl började upptäckas hittades frasen "Sky full of fire, pain pourin' down" på ett av de starkaste spåren på albumet som släpptes samma dag som attacken mot World Trade Center.
Alla vi som trodde pratet om Dylan som profet bara var tokigheter kliade oss i huvudet och undrade om det inte låg någon sanning bakom det i alla fall.
Vissa av Dylans lite mer skruvade fans, en kategori där jag bara stundtals inkluderar mig själv, har alltid burit på en teori att han är en slags profet. En orsak till att dessa tankar växte fram hittar man redan 1963 då Dylan presenterade sin då nyskrivna, monumentala klassiker A Hard Rain's A-Gonna Fall med orden: "'Hard rain's gonna fall' means that something's gonna happened".
Efter det dröjde det bara några månader innan John F. Kennedy sköts till döds i Dallas.
Sen var det ju så klart det där med It's Alright Ma (I'm Only Bleeding) som innehåller fler ordspråk än ett ordspråkslexikon. Den skrevs 1964 och framfördes senare under den stora comebacken, Before the Flood-turnén 1974. Nixon och Watergateskandalen var aktuell och fanns i allas tankar och när Dylan kastade ur sig den berömda raden "But even the president of the United States, sometimes must have to stand naked" brast de gigantiska åskådarmassorna ut i ett dånande jubel.
Men ordentligt vatten på sin kvarn fick de de troende Dylanfansen 2001. Dylan hade knåpat ihop sitt mästerliga album Love And Theft och bestämt sig för att den 11 september skulle bli ett perfekt releasedatum. Vi vet ju alla vad som hände den 11/9 2001 och Dylans album hamnade lite i skymundan. När det lite senare väl började upptäckas hittades frasen "Sky full of fire, pain pourin' down" på ett av de starkaste spåren på albumet som släpptes samma dag som attacken mot World Trade Center.
Alla vi som trodde pratet om Dylan som profet bara var tokigheter kliade oss i huvudet och undrade om det inte låg någon sanning bakom det i alla fall.
söndag 5 oktober 2008
Hjälten
Nu äntligen kan jag presentera min debut inom filmbranchen. Detta projekt har under den senaste veckan slukat mer eller mindre all tid medan sömn, måltider, hushållsarbete, studier och annat ovidkommande har fått maka på sig.
Så varsågoda, här är min hyllning till den store hjälten.
Så varsågoda, här är min hyllning till den store hjälten.
Fulländad söndagkväll
Nu sänds snookerfinalen i Shanghai Masters på Eurosport. Min personlige favorit Ronnie O'Sullivan tycks bevarat formen från VM i våras och möter nu överraskningen Ricky Walden, som vanligt ackompanjeras sändningen av Kim Hartmans lugna, visa stämma. Vad mer kan man begära en stormig höstsöndag?
Jag påstod nyligen att Nick Cave är den artist som jag skulle kunna citera dagligen förutom Dylan. Kim Hartman är i så fall den tredje mannen som skulle hålla för en sådan typ av publicering. Det finns en stor gruva full med ovärderliga Kimcitat.
"Steve Davis... han ser ut lite som... lite såhär..... som ett kryss."
Jag påstod nyligen att Nick Cave är den artist som jag skulle kunna citera dagligen förutom Dylan. Kim Hartman är i så fall den tredje mannen som skulle hålla för en sådan typ av publicering. Det finns en stor gruva full med ovärderliga Kimcitat.
"Steve Davis... han ser ut lite som... lite såhär..... som ett kryss."
Svårstartad idag
Jag ber om ursäkt för den otroligt dåliga uppdateringen på min blogg det senaste dygnet. Jag har full förståelse för att rykten om min död börjat cirkulera. Men så är inte fallet, snarare tvärtom. Det är en oerhört hektisk period som kommit emellan mig och min blogg, gårdagen i korthet:
P.g.a. ett projekt, som vi återkommer till senare, släcks inteljuset i lägenheten förrän vid ett-tiden. 04.30 ringer väckarklockan och jag tar mig ner till Centralstationen för en tågresa till Falköping och en dag i en pingishall. Hemkomsten noteras till ca 21.00 och 15 minuter senare bär det av till en inflyttningsfest som fortsätter inne i stans nöjeskvarter när lördag blir söndag.
Apropå aktiviteterna som försiggår på stans alla hundratals krogar, klubbar osv så är jag alltid lika förundrad över dansfenomenet. Det råder någon slags tyst överenskommelse bland alla som vistas inne i stan under lördagsnatten att det ska dansas, trots att nio av tio inte har en aning om hur man gör (givetvis mig själv inkluderat).
För er som antingen är för gamla, för unga eller för förnuftiga för att vistas på de dessa ställen kan jag tala om att dansgolven är fullpackade med vuxna människor som står och beter sig som fullständiga idioter och sjunger med i t.ex. "ABC - du är i mina tankar, DEF - mitt hjärta det bankar" eller så står de och kränger till någon "musik" som i stort sett bara består av en enformig basrytm.
Jag vet inte när idén kom att det inte går att dansa till riktig musik. Jag själv, som oftast endast besöker dansgolvet under vapenhot, hade genast visat min talanglöshet på dansgolvet ifall det dök upp låtar som Start Me Up. Genast hade jag gjort min personliga version av Mick Jaggers legendariska danssteg och kvällen hade genast blivit mycket, mycket mer sprudlande. Vad jag finner mest fascinerande under videons första fantastiska 30 sekunder är att han dansar, inte bara med kroppen, utan lika mycket med ansiktsuttryck.
P.g.a. ett projekt, som vi återkommer till senare, släcks inteljuset i lägenheten förrän vid ett-tiden. 04.30 ringer väckarklockan och jag tar mig ner till Centralstationen för en tågresa till Falköping och en dag i en pingishall. Hemkomsten noteras till ca 21.00 och 15 minuter senare bär det av till en inflyttningsfest som fortsätter inne i stans nöjeskvarter när lördag blir söndag.
Apropå aktiviteterna som försiggår på stans alla hundratals krogar, klubbar osv så är jag alltid lika förundrad över dansfenomenet. Det råder någon slags tyst överenskommelse bland alla som vistas inne i stan under lördagsnatten att det ska dansas, trots att nio av tio inte har en aning om hur man gör (givetvis mig själv inkluderat).
För er som antingen är för gamla, för unga eller för förnuftiga för att vistas på de dessa ställen kan jag tala om att dansgolven är fullpackade med vuxna människor som står och beter sig som fullständiga idioter och sjunger med i t.ex. "ABC - du är i mina tankar, DEF - mitt hjärta det bankar" eller så står de och kränger till någon "musik" som i stort sett bara består av en enformig basrytm.
Jag vet inte när idén kom att det inte går att dansa till riktig musik. Jag själv, som oftast endast besöker dansgolvet under vapenhot, hade genast visat min talanglöshet på dansgolvet ifall det dök upp låtar som Start Me Up. Genast hade jag gjort min personliga version av Mick Jaggers legendariska danssteg och kvällen hade genast blivit mycket, mycket mer sprudlande. Vad jag finner mest fascinerande under videons första fantastiska 30 sekunder är att han dansar, inte bara med kroppen, utan lika mycket med ansiktsuttryck.
fredag 3 oktober 2008
Finns det ordspråkslexikon?
Varje dag passerar jag bygget av Nya Gamla Ullevi på vägen till mina föreläsningar. Det går ju inte att låta bli att imponeras av den eleganta arenan som växer fram. Men samma tanke dyker upp varje gång jag blickar över det ståtliga, storslagna bygget.
Det är ju rent förbaskat synd att det inte finns några fotbollslag i landet som kan göra arenan rättvisa. Vilket antiklimax det kommer bli när publiken äntligen får fylla de rymliga, splitternya läktarna och imponeras av den nybyggda arenan i all sin prakt. Och i denna enorma, stämningsfulla inramning ska det jogga ut 22 gubbar på plan som ska tjånga, halka, snedsparka, snubbla, sjabbla och vela omkring på plan som ett gäng förrymda demenspatienter.
Det känns ju lite som att gå på bio och läsa Text-TV, åka till Provence och dricka Fanta, få synas i direktsänd TV och säga "Hej, mamma" eller som när Gyllene Tider spelade på Nya Ullevi. Får för mig att det finns ett ordspråk som säger just samma sak fast kan inte komma på det (därför skapade jag fyra nya ordspråk istället).
Det är ju rent förbaskat synd att det inte finns några fotbollslag i landet som kan göra arenan rättvisa. Vilket antiklimax det kommer bli när publiken äntligen får fylla de rymliga, splitternya läktarna och imponeras av den nybyggda arenan i all sin prakt. Och i denna enorma, stämningsfulla inramning ska det jogga ut 22 gubbar på plan som ska tjånga, halka, snedsparka, snubbla, sjabbla och vela omkring på plan som ett gäng förrymda demenspatienter.
Det känns ju lite som att gå på bio och läsa Text-TV, åka till Provence och dricka Fanta, få synas i direktsänd TV och säga "Hej, mamma" eller som när Gyllene Tider spelade på Nya Ullevi. Får för mig att det finns ett ordspråk som säger just samma sak fast kan inte komma på det (därför skapade jag fyra nya ordspråk istället).
torsdag 2 oktober 2008
Även solen har sina fläckar
Angående dagens urusla text så måste jag skynda mig till försvar för mannen jag precis kastat första stenen på. Dio är fantastisk. Av all fånig hårdrock som gjordes på 80-talet så gjorde Dio en del av den allra bästa fåniga hårdrocken. Han har en underbar stämma, har tillverkat mängder av hårdrocksklassiker och tillhör en av de största inom branchen trots att han bara är typ 1.60 lång.
Tyvärr hittar han dock inte alltid de rätta texterna, som så många andra inom samma genre, han vill gärna stanna på sitt pojkrum där sagornas värld dominerar med drakar, demoner och all möjlig magi. Samtidigt hivar han gärna ur sig lite råd visdomsord som t.ex. "Jump on the tiger you can feel his heart but you know he's mean, some light can never be seen", eller "Don't hide in doorways you may find the key that opens up your soul" där man inte riktigt vet vad han vill.
Dessutom har han gjort en av tidernas sämsta musikvideo. Det är med tvekan jag lägger upp den eftersom den visar honom från hans absolut sämsta sida. Skratta ni, men jag älskar Ronny James Dio ändå, ert hån till trots.
Tyvärr hittar han dock inte alltid de rätta texterna, som så många andra inom samma genre, han vill gärna stanna på sitt pojkrum där sagornas värld dominerar med drakar, demoner och all möjlig magi. Samtidigt hivar han gärna ur sig lite råd visdomsord som t.ex. "Jump on the tiger you can feel his heart but you know he's mean, some light can never be seen", eller "Don't hide in doorways you may find the key that opens up your soul" där man inte riktigt vet vad han vill.
Dessutom har han gjort en av tidernas sämsta musikvideo. Det är med tvekan jag lägger upp den eftersom den visar honom från hans absolut sämsta sida. Skratta ni, men jag älskar Ronny James Dio ändå, ert hån till trots.
onsdag 1 oktober 2008
"Han kan ju inte sjunga"
På tal om sångare. När vi ändå är inne på ämnet så läste jag någonstans att om man vill bevisa för någon att Dylan kan sjunga så ska man spela Moonshiner för denne någon. Det är en gammal traditionell sång som en 22 år gammal Dylan arrangerat och framför på egen hand, finstämt ackompanjerad av sin gitarr och sitt munspel.
Så om ni läsare som inte tycker Dylan kan sjunga kan lyssna på det här klippet och sedan meddela huruvida ni ändrat er eller inte så får vi ju veta om det funkar.
Så om ni läsare som inte tycker Dylan kan sjunga kan lyssna på det här klippet och sedan meddela huruvida ni ändrat er eller inte så får vi ju veta om det funkar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)