Lediga kvällar hör inte till vanligheterna och det finns aldrig några vettiga idéer på hur en sådan ska förbrukas. I det här aktuella och fortfarande pågående fallet har jag fastnat med Neil Youngs tredje album After the Gold Rush från 1970 och nu bestämt mig att skriva ett blogginlägg om det trots att jag inte har någon aning om var det ska sluta.
Men After the Gold Rush är ett sånt där album som man tycker om utan att veta varför, likt ett syskon. After the Gold Rush har den där förmågan, som vissa album har, att skapa en viss känsla som bara just den skivan kan skapa. After the Gold Rush skapar känslan av att ligga i en utbränd källare med fullmånsskenet i ögonen.
Eller, det påminner faktiskt lite om gamla minnen då man åkte med till någon ganska avlägsen pingishall i någon förort en höstmörk, höstregnig vardagkväll för att spela någon seriematch i en mycket låg division med lagkamrater man inte riktigt kände. Så kom man till någon ödslig hall där allt kändes som ett annat land, en annan tid och där det utöver vår seriematch stod några tomögda ungdomar och spelade utan mål eller anledning. I en väldigt, väldigt, oerhört liten värld var matchen säkert viktig men det var svårt att koncentrera sig på spelet när frågorna om livets mening ekade likt spökrop inombords.
Man kände sig som världens ensammaste främling. Fast skillnaden med After the Gold Rush är att nu finns Neil Young bredvid och säger att allting kommer bli bra, vi är främlingar båda två. Han känner likadant men kan sjunga om det, göra konst av det. Allt jag gjorde var att kixa några forehandloopar extra och få stryk av gamla gubbar med taskig, för att inte säga obefintlig, teknik.
“Old man lying by the side of the road
With the lorries rolling by,
Blue moon sinking from the weight of the load
And the building scrape the sky,
Cold wind ripping down the allay at dawn
And the morning paper flies,
Dead man lying by the side of the road
With the daylight in his eyes.
Don't let it bring you down
It's only castles burning,
Find someone who's turning
And you will come around.”
(Don't let it bring you down – Neil Young 1970)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar