Universitetsvärlden är lite av ett parallellt universum, likt ett litet samhälle inuti själva samhället, en liten såpbubbla vars innandöme är totalt okänd för den oinvigde.
Runt om i Göteborg finns det flera universitetsbibliotek och i dessa bibliotek finns det nästan alltid läsesalar. En student värd namnet skulle kunna hitta dessa läsesalar med en påse överhuvudet mitt under ett pågående flyganfall. Det är en väldigt speciell stämning i dessa läsesalar. För det första är det väldigt tyst och det ligger en tjock, nästan kvävande dimma av koncentration i luften.
En del av mig älskar dessa läsesalar, man känner sig som en student, som en del av en global intellektuell folkgrupp, man har en identitet och en tillhörighet. Särskilt den stora läsesalen i Kurs och Tidningsbibliotekets anrika byggnad med dess höga välvda tak, antika design, de stora fönstren ut mot Hagakyrkans park, de behagfulla läslamporna, dess fokuserade, målinriktade studenter, den kompakta tystnaden och alla hundratals hyllmeter ackumulerad kunskap.
En annan del av mig avskyr läsesalarna. Jag känner mig utanför, malplacerad, som om jag är en bluffstudent. Där sitter alla ambitiösa studenter i sin egna värld med sina huvuden outtröttligt böjda över de uppslagna böckerna, de har pennor i alla möjliga färger så att de kan göra pedagogiskt strukturerade anteckningar i sina block och alla har de vattenflaskor, frukt och matsäck med sig så att de kan sitta där i minst 48 timmar i sträck.
Själv har jag bara en bläckpenna med mig, kan inte sitta still, tittar mig omkring, dagdrömmer, jag är som ett litet dampbarn och när jag blir hungrig går jag hem.
2 kommentarer:
Legendariska KTB-alltså.
Det tog några år innan man insåg att alla serious-looking studenter med matsäck och fjorton olika böcker inte kan läsa mer än en bok samtidigt.
Det är eliten av läsesalsstudenterna som sitter på KTB, fan vet om inte en del av dem kan köra en tre-fyra böcker simultant.
Skicka en kommentar