I det tredje klippet i vår One Too many Mornings-serie hoppar vi nu fram till 1969. Dylan har hunnit bli älskad, hatad, fått en ny publik, blivit älskad och sedan hatad igen. Av den unge mannen som blev "the voice of a generation" som förändrade den amerikanska folkmusiken, som förändrade rockmusiken, spelade i fullsatta arenor världen över, syntes på varje löpsedel och som var en av huvudpersonerna i startandet av den psykadeliska vågen finns nu inte mycket kvar.
Istället ser vi en nybliven familjefar som dragit sig tillbaka till ett stillsamt liv ute på landet vid Woodstock, som spelar countrymusik med en HELT annan röst. De delar av publiken som inte buade ut honom 1966 vänder sig nu i vrede över att deras stora ikon, poeten, den revolutionerande, nyskapande Dylan plockar upp countrygitarren och spelar konservativ, Redneckmusik med löjliga kärlekstexter.
Det här är ett ovärderligt klipp där han tillsammans med en av sina stora bardomsidoler, legenden Johnny Cash, spelar in låten han skrev bara för fem år, men samtidigt en hel evighet, tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar